Innehållet i innehållsförteckningen

(Jag skriver väldigt sällan om mat, ifall det var det du trodde att jag skulle skriva om.)

Skrivande går ut på många saker. Därför finns det mycket skrivet om det. En del bra. Jag har själv skrivit något som kan verka som motsatsen till det jag tänkte skriva om nu. Då skrev jag att de flesta kurser på universitet och i handböcker ägnar så himla mycket tid åt att beskriva hur man ska hålla på med formalian att de glömmer det viktiga. Det är sant och viktigt: formalian är bara en formsak… Men nu tänkte jag ta upp en bit formalia som är viktig.

Under mitt yrkesliv som författare har jag lärt mig en sak som jag inte hade väntat mig (bortsett från vad den viktigaste nyckeln till framgång är), nämligen att jobba med innehållsförteckningen.

De flesta bläddrar säkert bara förbi innehållsförteckningen när de öppnar en bok. Jag har fått mer och mer respekt för den och läser ofta igenom den noggrant innan jag går vidare till nästa steg. Anledningen till det är att jag vet hur svårt det är att få till en bra innehållsförteckning.

Det här kan låta lite kontraintuitivt för den som inte skriver: visst skriver man texten och så kommer innehållsförteckningen av sig själv? Nja, i själva verket ligger ofta innehållsförteckningen som en del av arbetet. Man planerar ungefär vad man har tänkt att skriva, och sedan använder åtminstone jag ett ordbehandlingsprogram som uppdaterar innehållsförteckningen automatiskt medan jag skriver. På det sättet får jag bra överblick över texten.

För mig har det gått så långt att jag numera har svårt att skriva om jag inte får till innehållsförteckningen. Inte minst för att innehållsförteckningen hänger så nära ihop med temat. Att skriva utan att ha en bra innehållsplanering betyder helt enkelt att man skriver saker som man sedan kommer att ta bort (eller värre: behåller trots att det borde tas bort) – eller att man missar sånt som man borde ha med. Innehållsförteckningen har räddat mig många gånger från att glida ut i oväsentligheter.

Generellt sett finns det inte så många sorters innehållsförteckningar:

  • novellsamlingen/antologin – en lång lista av i stort sett fristående texter. Här finns alltifrån Lyckad nedfrysning av herr Moro till How not to write a screenplay av Denny Martin Flynn och Den stulna njuren av Bengt af Klintberg.
  • progressionen – som följer en berättelse steg för steg och ofta liknar kapitlen på en DVD. Den här typen finns i nästan alla skönlitterära böcker. Ibland finns det inga kapitelrubriker. Det gör inget. Det går ändå att analysera fram vad som skulle kunna vara innehållsförteckningen.
  • kronologin – där vi får en tidslinje över allting som har med ett visst ämne att göra, låt säga krypton i Simon Singhs Kodboken. (Ofta är kronologin så genialiskt upplagd att den förutom kronologin i varje avsnitt också tar upp en färdighet som vi behöver för att kunna ta till oss det sista avsnittet, vilket är ett starkt tecken på att boken har skrivits baklänges.)
  • den geografiska – som är en variant av kronologin och går igenom plats efter plats. Till och med mycket lokalt som alla böcker om hur man lär sig tyda kroppsspråk. (Böcker som What every body is saying av Joe Navarro skiljer ut sig genom att faktiskt vara baserade på baslinjer och akademiskt tänkande)
  • den frågeinriktade – som inom ett ämne går igenom ett gäng disparata frågor. En av de mest omtalade böckerna med en sådan innehållsförteckning är Freakonomics av Steven Levitt och Stephen Dubner: ”Vad har skollärare och sumobrottare gemensamt?”, ”Vad är det för likhet mellan Ku Klux Klan och en grupp fastighetsmäklare?” och ”Varför bor knarklangare kvar hos mamma?” är tre exempel ur den bokens innehållsförteckning. En annan författare som arbetar med den typen av innehållsförteckning är Professor Richard Wiseman.
  • den tematiska – som jag kanske gillar bäst och som utgår ifrån att ett ämne kan delas in i olika synvinklar, motsatser eller standardfrågor. Oftast är den här uttömmande och går igenom allt som går att tänka sig att ta upp om ämne, till exempel Working wounded av Bob Rosner eller Reclaiming history av Vincent Bugliosi. (Tvärtom vad det kan verka behöver själva texten inte vara heltäckande, men innehållsförteckningen tar upp alla relevanta frågor.) Det här behöver inte bara vara facklitteratur. Jeffery Deaver är en av mina favoritförfattare, eftersom hans skönlitteratur är tematiskt uttömmande. Jag har själv fokuserat på just den här modellen eftersom den är ganska enkel för mig. Det gäller bara att hitta så många aspekter på texten som möjligt så har man hux flux skrivit så många sidor som man hade tänkt.
  • den utvalt koncentrerade – som i mitt tycke är den svåraste. Den går ut på att man väljer ut några av de tematiska poängerna och gör en grej av att välja bort överrubriker tills man bara har fyra-fem stycken, och sedan fokuserar man som fasen på underrubrikerna och själva texten. Man fyller texten med anekdoter, historier och annat som är svåra att koncentrera till rubriker. En av anledningarna till att den här modellen är den svåraste är att det är svårt med anekdoter och historier. Man måste ha något att säga som förlorar något på att förkortas till ”en pojke i djungeln guidas tillbaka till människobyn av en panter”. Det kan vara rollfigurer som gör berättelsen svår att förkorta, men om det ska ge något, måste det finnas något sedelärande i historien. Vi vill ju höra samma berättelse om och om igen. I vår kultur har vi dock inte kvar vanan att berätta berättelser, och jag är själv mycket dålig på det. Det är något jag försöker träna på.

Ser man på! Själva blogginlägget har blivit nästan som en liten innehållsförteckning. Kan du identifiera vilken sort det är?

Hur man blir en expert

Just nu läser jag en fascinerande bok av Joshua Foer. Den heter ”Moonwalking with Einstein”. Jag fick höra talas om Foer första gången när jag såg hans TED-tal, som berättar en del om bokens innehåll: han är en journalist som bevakade en minnesmästartävling, blev intresserad och tänkte försöka lära sig att minnas bättre, och året därpå vann samma tävling. Och visst är det intressant att läsa om olika minnestekniker, men det som jag tänkte ta upp är en sak som Foer nämner i förbigående gång på gång, nämligen hur man blir en expert. De flesta av oss har kanske någon sorts expertis, men det här syftar på hur man blir mer än allmänbildad. För er skull ska jag kort berätta lite om hur man blir en expert.

Det tar 3 år, minst

Psykologiprofessorn K Anders Ericsson vid Florida State University i USA tillhör dem som har forskat mest om det här med experter. En av de saker som han har kommit fram till är att det tenderar att krävas åtminstone 10 000 timmars träning inom området för att bli berömd för sin expertis (kap 3). Jag har tidigare läst att den första miljonen ord man skriver som författare inte räknas (det kan ha varit Ray Bradbury eller Robert Heinlein, eller Elmore Leonard.) 10 000 timmar motsvarar ca 416 dygn (fast ingen jobbar dygnet runt, så säg att det snarast motsvarar 3,5 års arbete med 8 timmar per dag) och 1 miljon ord tar kanske 3 år om man skriver 3 boksidor (1200 ord) om dagen.

De tre åren kan man naturligtvis tillbringa på olika sätt. Ganska mycket tid bör man ägna åt att träffa andra experter. En vän på Nobelmuseet berättade att de forskare som flyttar till andra länder oftare får Nobelpris, eftersom de lär sig nya rön och tvingas undersöka sina egna fördomar och hypoteser utifrån. Rent allmänt bör man naturligtvis läsa en hel del. Och testa saker. Våga göra misstag.

Genvägen till att bli en expert

Fast om du hade velat bli expert, och hade tid till det, hade du knappast läst ett sånt här blogginlägg. Du vill ha snabba lösningar. Okej, okej, jag ska inte låta dig vänta på hur du verkar vara en expert utan att faktiskt vara det.

Den där professorn jag nämnde ovan har nämligen studerat vad experter och nybörjare gör olika. I Foers bok ges exemplet med nya insatspoliser som släpper förbi personer med misstänkta bomber in i skolor, medan de erfarna stoppar dem. Vad är skillnaden? Här är svareet:

Experts see the world differently. They notice things that nonexperts don’t see. They hone in on the information that is matters most, and have an almost automatic sense of what to do with it. And most important, experts process the enormous amounts of information flowing through their senses in more sophisticated ways.

(s 55, 2012)

Tekniken kallas ”chunking” och går ut på att vana personer snabbare ser mönster i tillvaron. Den förmågan går att lära sig snabbare än man kan lära sig de stora kunskapsmängder man behöver för att kunna sätta etiketten expert på sig själv. Till och med meningslösa sifferrader går att hitta mönster i. Framför allt går det att lära sig hur man tänker för att se mönster, d.v.s. vad man ska hålla utkik efter i de allra vanligaste fallen. Det kan vara så enkelt som att lära sig vilka frågor man ska ställa (så länge man inte bara upprepar ett fåtal inlärda fraser som en papegoja). Tidigare har jag berättat om några av de frågor jag alltid har i bakhuvudet när jag analyserar texter eller bara pratar med folk. Att titta på det här med världens bästa grupp är inte heller dumt.

En ännu enklare väg

Det finns faktiskt en ännu enklare väg än att lära sig chunking och att ställa rätt frågor. Har du inte litat ut den behöver du inte känna dig dum. Den går ut på att…

Bara sätta igång att påstå att man är en expert. Som amerikanarna så uttrycksfullt säger det: ”Fake it ‘til you make it”. Det finns gott om folk som tar plats i debatter, intervjuer och diskussioner och som har mindre eller lika mycket kunskap som du har. När du har lagt dig i ett antal gånger kommer du att upptäcka att du kan ganska mycket och att andra börjar lyssna mer och mer på dig. De kommer så småningom att förvänta sig att du ska vara experten. Efter en tid finns risken att du tystar andra som också har expertkunskaper, och då hoppas jag att du är storsint nog att inse att du inte sitter inne med alla svaren.

Till slut kommer du att ha varit med vid så många situationer att du ser mönstren allt snabbare, och då har helt plötsligt 10 000 timmar gått.