Trailern till Mammut och jag

Gael Garcia Bernal i Mammut

Jag såg trailern till Lukas Moodyssons senaste film Mammut idag på TV. Hade jag haft någon som helst lust att se filmen innan trailern (vilket jag inte har haft), så blev den inte större av att ha sett trailern.

Nu hör det kanske till saken att jag inte ingår i den skara som tycker att Moodysson är ett geni, eller ens särskilt bra. Fucking Åmål var som ett långt avsnitt av en brevfilm i Bullen, Tillsammans var bara jobbig, Lilja likaså, medan Terrorister var hyfsad men det kan ha haft att göra med Stefan Jarl eller ämnet. Så jag är kanske inte en idealisk publik. Men jag är alltid beredd att bli överbevisad. Jag har haft fel om filmer tidigare, så varför inte igen?

Men den här gången… den här gången tvivlar jag. Det handlade inte om att det var en kvinnlig speaker – det var coolt. Nej, jag tvivlar när en trailer verkligen betonar vem som har gjort filmen (säkert tio sekunder av voice-overtexten handlade om Moodysson). För risken med det är att man riskerar att antagonisera dem som inte gillade eller har sett de tidigare grejerna.

Jag tvivlar också när trailern avslutas med ett snabbt montage av bilder som är gjort för att man inte ska förstå sambandet mellan (”en person som rycker till, en bildörr stängs, en annan person som skriker något vi inte hör, en tredje person som pussar en fjärde på magen, moln som rusar fram i superfart, en fågel som flyger iväg, person nummer två som rakar sitt huvud framför en spegel, och två champagneglas som går sönder på ett stengolv”).

Men framför allt tvivlar jag alltid – och det här är en typiskt svensk sak att göra i en trailer – när man inte får veta vad filmen handlar om! Hur ska jag kunna bedöma om jag vill se filmjäkeln om jag inte får veta om det är en berättelse om incest, om utpressning, om frigörelse från sina föräldrar, om att komma ny till ett främmande land, eller om världens mest komplicerade kupp?

Och när sedan huvudrollsinnehavaren knappt kan svara på vad Mammut handlar om, då känner jag att ”javisst, systemet fungerar… så ser svenska filmindustrin ut.” Det här handlar nämligen inte om att svenska trailers är dåliga. Det här handlar om större frågor: Varför göra filmer som har en intrig? Varför inte bara ha bilder på konstiga människor och 1800-talsinteriörer?

Uppenbarligen fungerar det, för folk går ju och ser på Moodyssons filmer, precis som de går på Birros filmer, Gardells filmer och så vidare. Men någonstans börjar jag att hoppas att det kan starta en motrörelse, att det inte bara är jag och några till som skriver andra typer av stories så att vi också får komma fram. Det skulle vara revolutionärt.

Nu vet jag att det inte är så här enkelt:

1.filmbranschen gör så gott den kan – och säkra kort är bättre när man har begränsat med pengar (men se länken ovan, och scrolla ner till ”Den bistra sanningen, del 2”)

2. skulle jag få chansen att presentera mina idéer är det inte säkert att jag skulle kunna leverera någonting som var så annorlunda som jag pratar om – det är alltid lättare att snacka än att göra

3. jag kan ju alltid titta på annan film – och det gör jag.

Så vad gnäller jag om, egentligen? Jag gnäller om det här: jag har massor av kunskaper om hur man skriver film och TV. Det är i själva verket det jag är bäst på. Den talangen är större än min talang för att skriva. Men det är en talang som det är extremt svårt att marknadsföra. Hur visar man att man är bra på att få andra att skriva bättre? Just det, genom att faktiskt visa det. Men man får inte visa det förrän man har visat att man själv kan skriva. Och om ens egen stil inte stämmer överens med det rådande klimatet, då kan man inte heller hjälpa andra att skriva – är tanken. Spelar roll om det tankesättet stämmer eller inte. För en bra manusredaktör kan hjälpa alla, oavsett om den har massor på sin resumé eller inte, och om den skriver rätt sorts texter själv eller inte.

Med andra ord: bättre manusredaktörer ger bättre manus som ger bättre filmer som ger möjligheten att göra bättre trailers som gör sådana här blogginlägg onödiga. Vilket skulle bevisas. Hoppas jag.

X-men-filmerna

Prof Charles Xavier, Rouge, Cyclops, Ice man, Storm och Wolverine

X-men. Från vänster: Prof Charles Xavier, Rouge, Cyclops, Ice man, Jean Grey, Storm och Wolverine

Nyligen såg jag om de hittills tre X-men-filmerna. Det började när jag besökte min svägerska, och då bara spridda delar av ettan men det var tillräckligt för att jag skulle bli sugen på att gå igenom de andra två – inte minst för att det snart är dags för nästa film i serien.

Jag kanske ska börja med att jag tillhör den överväldigande majoritet som har sett filmerna men inte läst serien i någon större omfattning. Det lilla jag läst av serien känns inte alls lika spännande eller roligt som filmerna, men jag kanske får kontakta en kompis som har rätt mycket och se om jag kanske går att omvända.

Låt vara att trilogin är lika subtil i sina metaforer som Star Trek. (Ja, nu pratar vi ”en ras = en minoritet”.) Filmerna är ganska charmiga på sitt sätt och hyfsat spännande. Fakiskt inte helt oävna dramaturgiskt. Och jag skulle också ha låtit Patrick Stewart ha voice over, om jag hade gjort dem.

Men det finns några småsaker.

Ängeln

I trean finns det en figur som ser ut precis som en ängel, med stora vingar, blont hår och fina drag. Han är son till forskaren som har hittat på ett botemedel mot att vara mutant. Och bortsett från att han utgör en schysst del av affischen (en tydligen rätt viktig del av en rollfigurs existensberättigande) är han med i filmen av två anledningar: 1) han är med för att introducera botemedlet och 2) han ska rädda sin pappa i slutet, trots allt det hemska han gjort. Det är väl okej med rollfigurer med begränsat utrymme. Men nu är inte problemet att ängeln har för lite tid. Han är med i säkert fyra-fem scener till. Det finns ett namn för det: Feghoot – en story som existerar enbart för att sätta upp en poäng. I det här fallet är dessutom poängen så meningslös att jag stundom funderar på ifall de har klippt bort scenen där hans roll i filmen får sin förklaring.

Lady Deathstrike

Lady Deathstrike är en rollfigur som bara finns med i tvåan, en kvinna som liksom Wolverine är full av adamantium, läker superfort och har klor. Det är som gjort för att de två ska slåss, eller hur? Eftersom man hejar på Wolverine (utom möjligen Dr Cox i Scrubs) – och han är drygt tjugo centimeter längre, tyngre och man, måste man naturligtvis ge henne lite försprång för att det ska bli spännande. Hon har längre klor. Japp, det är allt.

Men det är inte det som jag tänker på. Det jag tänker på är om man skulle analysera det hela ur genusteoretisk synvinkel – enbart det slagsmålet. Jag tror inte på sådan analys rätt igenom, men det här vara bara för roligt för att släppa.

Jag nämnde att hon har längre klor. Det jag inte skrev var att han har sina klor från knogarna. Hennes klor är förlängda naglar.

Hon rivs största delen av tiden. Han skjuter in sina klor i henne.

Och så är det själva dödsscenen. För det är klart att hon – den mest formidabla av X-mens motståndare i tvåan – måste dö innan uppföljaren. (Det är ungefär som Darth Mauls död, alldeles för lätt för att hennes död ska vara lika spektakulär som hennes intryck. Se här för fler skurkmedhjälpare som dött före sin tid.) Hon dör så här:

Lady Deathstrike

Lady Deathstrike

Man ser det inte här, men strax innan hon dör ser Wolverine till att hon blir penetrerad i nedre delen av magen av ett långsmalt rör. Hon rycker till. En kokande vätska sprutas in i henne genom röret, och pumpas långsamt in, tills hon slutligen blir helt fylld. Hon skakar och hela kroppen späns. Det börjar till och med rinna sådan vätska ur mungiporna på henne – och näsan och ögonen… Sen drar Wolverine röret ur henne och hon faller ihop.

Är det bara jag som ser det metaforiska här?

Slut på genusanalysen.

Sabretooth

I ettan stör jag mig lite på Sabretooth. Han är ungefär som den där tredje kryptoniern i Stålmannen 2: dum, stum och lätt meningslös. Varför inte göra något med honom när man ändå betalar för skådespelaren? Inte nog med att han personifierar ”low brow”, han har inga scener där han ger något större positivt intryck. (Och då menar jag positivt i väldigt vid bemärkelse.) När inte ens Magneto respekterar honom, varför skulle vi? (Och Toad? Tja, jag vet inte, jag. Jag blir sällan rädd för paddor.) Poängen är att ingen av dem påverkar filmen i större grad än att Sabretooth är orsaken till att Wolverine och Rouge blir förda till mutantskolan. (Apropå det, hur visste Storm och Cyclops att Sabretooth skulle attackera dem?) Nä, det hade gått att lösa smidigare.

Urvalet av hjältar

Kitty Pryde är en ung tjej som kan gå genom väggar. Hon finns med i alla tre filmerna, men spelas av tre olika skådespelerskor: i ettan blir hon den första mutanten Wolverine ser göra något mutantiskt i X-skolan (hon är med i två sekunder ca), i tvåan faller hon genom sin säng när Stryker anfaller (hon är kanske med i fem sekunder den här gången) och i trean är hon äntligen med på riktigt. Hon tycker jag är bra mycket mer intressant än Cyclops, Storm och Jean Grey, för att inte tala om Ice man. Likadant är det med Colossus, som också finns med i alla tre filmer, men som inte heller har någon större roll förrän i trean. Han är den store blyge killen som kan få en ogenomtränglig rustning på någon sekund. Ah, jag antar att alla kanske inte tycker som jag, men det blev lite för mycket fokus på Hogan ”jag är så rebellisk” Wolverine, Cyclops (”jag gillar inte Wolverine”), och Jean Grey (”ska jag välja honom eller honom? Nej, jag har redan valt), vars historier verkar vara fasta. Jag menar, det finns inte mycket att säga om Storm, va, annat än att hon har de och de krafterna? Och i och med att krafterna är oföränderliga och stora, kan man bara plocka fram rätt kraft, så vinner man. Lite för lätt, i min mening. Fast att plocka in Kelsey Grammer som The Beast var inspirerad rollbesättning.

Slutsats

De här svaga punkterna är några av de grejer jag tänkte på senast jag såg dem. Jag har hittills inte nämnt senator Kelley, vars vattnighet är helt fantastisk. Eller Juggernaut. Eller Mystique som i stort sett är det närmaste vi har sett Rey Mysterio på film. Eller Magnetos flykt, attack mot poliserna som håller Mystique, hot mot poliserna för att utpressa professor X – ja, i stort sett alla scener. Men det får vara tills nästa gång.