Hur man blir en expert

Just nu läser jag en fascinerande bok av Joshua Foer. Den heter ”Moonwalking with Einstein”. Jag fick höra talas om Foer första gången när jag såg hans TED-tal, som berättar en del om bokens innehåll: han är en journalist som bevakade en minnesmästartävling, blev intresserad och tänkte försöka lära sig att minnas bättre, och året därpå vann samma tävling. Och visst är det intressant att läsa om olika minnestekniker, men det som jag tänkte ta upp är en sak som Foer nämner i förbigående gång på gång, nämligen hur man blir en expert. De flesta av oss har kanske någon sorts expertis, men det här syftar på hur man blir mer än allmänbildad. För er skull ska jag kort berätta lite om hur man blir en expert.

Det tar 3 år, minst

Psykologiprofessorn K Anders Ericsson vid Florida State University i USA tillhör dem som har forskat mest om det här med experter. En av de saker som han har kommit fram till är att det tenderar att krävas åtminstone 10 000 timmars träning inom området för att bli berömd för sin expertis (kap 3). Jag har tidigare läst att den första miljonen ord man skriver som författare inte räknas (det kan ha varit Ray Bradbury eller Robert Heinlein, eller Elmore Leonard.) 10 000 timmar motsvarar ca 416 dygn (fast ingen jobbar dygnet runt, så säg att det snarast motsvarar 3,5 års arbete med 8 timmar per dag) och 1 miljon ord tar kanske 3 år om man skriver 3 boksidor (1200 ord) om dagen.

De tre åren kan man naturligtvis tillbringa på olika sätt. Ganska mycket tid bör man ägna åt att träffa andra experter. En vän på Nobelmuseet berättade att de forskare som flyttar till andra länder oftare får Nobelpris, eftersom de lär sig nya rön och tvingas undersöka sina egna fördomar och hypoteser utifrån. Rent allmänt bör man naturligtvis läsa en hel del. Och testa saker. Våga göra misstag.

Genvägen till att bli en expert

Fast om du hade velat bli expert, och hade tid till det, hade du knappast läst ett sånt här blogginlägg. Du vill ha snabba lösningar. Okej, okej, jag ska inte låta dig vänta på hur du verkar vara en expert utan att faktiskt vara det.

Den där professorn jag nämnde ovan har nämligen studerat vad experter och nybörjare gör olika. I Foers bok ges exemplet med nya insatspoliser som släpper förbi personer med misstänkta bomber in i skolor, medan de erfarna stoppar dem. Vad är skillnaden? Här är svareet:

Experts see the world differently. They notice things that nonexperts don’t see. They hone in on the information that is matters most, and have an almost automatic sense of what to do with it. And most important, experts process the enormous amounts of information flowing through their senses in more sophisticated ways.

(s 55, 2012)

Tekniken kallas ”chunking” och går ut på att vana personer snabbare ser mönster i tillvaron. Den förmågan går att lära sig snabbare än man kan lära sig de stora kunskapsmängder man behöver för att kunna sätta etiketten expert på sig själv. Till och med meningslösa sifferrader går att hitta mönster i. Framför allt går det att lära sig hur man tänker för att se mönster, d.v.s. vad man ska hålla utkik efter i de allra vanligaste fallen. Det kan vara så enkelt som att lära sig vilka frågor man ska ställa (så länge man inte bara upprepar ett fåtal inlärda fraser som en papegoja). Tidigare har jag berättat om några av de frågor jag alltid har i bakhuvudet när jag analyserar texter eller bara pratar med folk. Att titta på det här med världens bästa grupp är inte heller dumt.

En ännu enklare väg

Det finns faktiskt en ännu enklare väg än att lära sig chunking och att ställa rätt frågor. Har du inte litat ut den behöver du inte känna dig dum. Den går ut på att…

Bara sätta igång att påstå att man är en expert. Som amerikanarna så uttrycksfullt säger det: ”Fake it ‘til you make it”. Det finns gott om folk som tar plats i debatter, intervjuer och diskussioner och som har mindre eller lika mycket kunskap som du har. När du har lagt dig i ett antal gånger kommer du att upptäcka att du kan ganska mycket och att andra börjar lyssna mer och mer på dig. De kommer så småningom att förvänta sig att du ska vara experten. Efter en tid finns risken att du tystar andra som också har expertkunskaper, och då hoppas jag att du är storsint nog att inse att du inte sitter inne med alla svaren.

Till slut kommer du att ha varit med vid så många situationer att du ser mönstren allt snabbare, och då har helt plötsligt 10 000 timmar gått.

Wallmans salonger

För några år sedan, innan mamma och jag lärde känna varandra som vuxna, var jag inne i en period som arbetslös. Mamma, som ville hjälpa till, tänkte att jag som ville skriva för TV och därmed vill hålla på med TV och dessutom har hållit på med teater, föreslog vid ett tillfälle att jag skulle söka in till Wallmans salonger.

Wallmans salonger, för den som inte känner till det, är en blandning mellan teater och restaurang. Servitörerna showar, liksom all annan personal där. De som får delta är ofta nyutbildade musikalartister eller personer inom showbusiness som behöver ett sidokneg.

Mamma kom alltså med det där tipset för flera år sedan, men det dröjde ganska länge innan jag kunde prata ordentligt med mamma efter det. Anledningen var att den som känner mig det minsta har svårt att föreställa sig mig på Wallmans salonger. Det gjorde ont att mamma inte kände mig så väl att hon kunde föreslå något sånt.

Men det här handlar inte om min mamma. Mamma och jag har fått en mycket bättre relation idag, och jag uppskattar henne mycket mer nu än vad jag någonsin gjorde när jag var liten. De som känner mig nu ska veta att de flesta positiva egenskaper jag har kommer från min mamma.

Ändå använder jag uttrycket ”Wallmans salonger” i mitt huvud ibland. Framför allt använder jag det när jag tänker på bedömning av texter, något som jag sysslar med ganska ofta. Häromdagen blev uttrycket aktuellt igen när jag drogs in i en diskussion på Facebook om feedback och kritik.

En vanligt metod för att ge feedback är nämligen en metod som kan kallas för PNP eller positiv – negativ – positiv. Man börjar med att ge ett positivt omdöme (”du fångade verkligen stämningen”), fortsätter med att berätta vilka saker som är negativa ‒ eller som vissa vill försköna det: ‘saker som kan förbättras’ ‒ och avslutar med något positivt för att skribenten ska gå därifrån med en positiv känsla.

Jag har själv fått den typen av feedback, och jag märker numera direkt när den är på väg. Jag tror inte att jag är ensam om det heller. De personer som jag har pratat med om det här berättar att de ofta fokuserar på det ena av omdömena, d.v.s. hela alltihop är bara dåligt eller bara bra.

Själv resonerar jag så här, att personen som läser min text ofta har ett positivt eller ett negativt helhetsintryck, och skyndar förbi antingen de positiva omdömena eller de negativa. Till och med om personen bemödat sig om att ta upp exakt lika många omdömen i båda kolumnerna, så märker man vilket som känns viktigast för läsaren. Man kan bland annat se på kroppsspråk, tilltal och antal minuter personen ägnar åt var och en av omdömena. Framför allt märker man det dock på konkretiseringsgraden: saker som man egentligen mest tar upp för att verka rättvis är vagare och mer svepande, medan det man faktiskt tycker är mer specifikt.

Jag tycker inte man ska hålla på med den typen av formulariserad feedback. Folk vänjer sig och ”spolar” i huvudet fram till det omdöme de själva eller kritikern tycker är viktigast och struntar i det andra.

Börja inte med det negativa. Börja inte med det positiva. Vad återstår då?

Det första jag alltid brukar göra är att se till att jag inte föreslår för någon annan att de ska söka jobb på Wallmans salonger.

Med det menar jag att jag börjar ställa frågor för att ta reda på vad det är för text som skribenten var ute efter att skriva. ”Har jag fattat det rätt att du gillar Monty Python och försöker skriva något i samma stil?”

Att börja med att försöka ta reda på mer bakgrundsfakta, istället för att utgå ifrån att man vet vad som kan göra texten bättre, är nyckeln till att ge bra feedback. Om personen egentligen ville skriva något i stil med Jens Lapidus och misslyckats så att du tror att det är ett försök att skriva Monty Python-liknande, då kan du ge feedback tills du blir blå och ändå bara få resultatet att ni blir missnöjda båda två.

Till yttermera visso kommer det att sluta med att författaren gör som han eller hon själv vill. Du har då lagt ner tid i onödan på feedback som aldrig ens kom i närheten av att vara värdefull.

Du föreslog Wallmans salonger, när svaret kunde ha varit: ”Du borde nog starta ett eget företag.” Eller vad som nu är relevant.