Tio tankar om valet i USA

Efter så många månader är valet i USA över. Jag har så många tankar, känslor och frustrationer att jag behöver sortera dem lite. Det här är mitt försök.
1. Det är inte bara väljarna, utan media – De analyser jag har sett under valvakan har tagit upp missnöjda väljare som vill välta systemet över ända därför att de förlorat jobb och hopp, men jag vill också lägga en del av skulden hos media. En relativt sen bedömning visade att media hade rapporterat mer om Clintons mejl än om alla sakfrågor tillsammans. Den som menar att misshanteringen av mejl är en mer allvarlig fråga än Trumps långa lista med förolämpningar, okunskaper och personliga egenskaper som gör honom olämpad att bli vald till president i USA, har helt enkelt inte rätt att kalla sig neutral eller ens journalist.
2. Det här valet kommer att få konsekvenser under flera decennier – Eftersom USA:s högsta domstol har en extra hög genomsnittsålder och en av dem till och med har cancer (Ginsburg), finns det stor risk att Trump får fylla fyra eller kanske till och med fem platser de närmaste åren. Det kommer att sätta prejudikat inom massor av områden som kan förändra hela USA:s och världens framtid i en mycket negativ riktning.
3. Det är inte bara presidentposten, utan representanthuset och senaten – Republikanerna har vunnit alla tre husen, vilket bara hänt 13 gånger tidigare i historien och då har det vanligen varit demokraterna. Det gör att de kan genomföra nästan alla de reformer som de har på sin agenda och som de misslyckats med att genomföra under Obamas tid vid makten. Vilket gör att Sundsvalls Tidnings försök att lugna ner läsarna inte fungerar längre.
4. Det är svårt, som svensk, att riktigt greppa hur mycket Ryssland och extremhögern har velat det här – Hot, hack och hjälp av ett märkligt partiskt FBI är bara tre saker som har underlättat för Trump att vinna. Clinton uttryckte det rätt bra i en av debatterna när hon sa att Ryssland ville ha en marionett. Jag gissar att det kommer att bli ganska likt Ja, herr premiärminister framöver i de många frågor där Trump är uppenbart okunnig och han inte kommer att kunna fejka att han kan allt.
5. Det spelade i slutänden ingen roll hur många tunga namn som stöttade Clinton – Varken tidningar, kändisar, forskare eller politiker som man räknat med skulle stötta Trump men som istället stödde Clinton räckte. Där är jag inte förvånad, med tanke på några av de andra frågor där amerikanerna inte lyssnar på de tunga namnen. Som av en slump är det sådana frågor som Trump tar upp.
6. Republikanska partiet var inte alls uträknat – Ända sedan Trump blev utsedd till presidentkandidat har jag hört flera kommentera hur det republikanska partiet splittrats såpass att det är frågan om det kommer att överleva Trump. Många tunga namn inom det republikanska partiet har som sagt tagit avstånd från Trump, vilket kommer att ligga dem i fatet nu, eftersom Trump är oerhört långsint. Men poängen här är att det var långt ifrån så att republikanerna var uträknade, och de lyckades på punkt efter punkt få sin agenda upphöjd till nationens agenda: Benghazi, problemen med Affordable Care Act/Obamacare, och Clintons mejlserver, för att inte tala om alla faktoider om USA som ett problemland: det råder i själva verket negativ invandring mellan Mexiko och USA, arbetslösheten är rekordlåg och marknaden hade återhämtat sig rejält efter den största krisen sedan 1930-talet på rekordkort tid.
7. Demokraterna lyckades inte få ner sitt budskap till något som gick att uttrycka i en tweet – Det är lätt att klaga på Trumps “bygga en mur”-löfte, men Clinton lyckades aldrig få ut ett motbud, och särskilt inte något som gick att uttrycka kort. Jag som själv gillar att skriva långa texter (QED) tycker om Clintons mer Hermione Granger-aktiga sätt, men jag förstår också att det inte är så de flesta fattar sina beslut, utan på clickbait-rubriker och tweets. Här önskar jag att Clinton hade lärt sig mer av Livrustkammarens Facebookflöde. Men det är minst lika lätt att klaga på alla möjliga aspekter av Clinton än att faktiskt lyssna in vem hon är på riktigt.
8. USA kommer att bli ett ännu mer polariserat land än det varit tidigare – Visst, amerikaner har haft mycket olika åsikter om presidenter från Reagan till Obama, men som många politiska kommentatorer sagt: det här är annorlunda. Trump är annorlunda. Trump är inte bara språkligt efterbliven som George W. Bush, eller sexuellt utmanande som Bill Clinton, eller annorlunda i hudfärgen än de tidigare presidenterna som Barack Obama, utan den afrikanska sortens diktator. Och den sortens personer nöjer sig inte med demokratiska medel, utan kommer att införa allt det som Clintons mer paranoida motståndare trodde att hon skulle införa. Eller för att citera Mike Godwin: “If you’re thoughtful about it and show some real awareness of history, go ahead and refer to Hitler or Nazis when you talk about Trump.” Vissa kommer att motsätta sig Trumps försök att omvandla USA, och det är svårt att i dagsläget se vad det kommer att innebära, men om man bara tittar på vad som hänt kring Trumps valturnéer, där våld och hot varit nära hela tiden. Se exempelvis på den här T-shirten med texten: “Rope. Tree. Journalist. Some assembly required”.
9. Just nu behövs källkritik och gemensamma fakta mer än någonsin, och just därför Wikipedia – Trots punkt 1 ovan tror jag på media, och på behovet av journalistik. Inte bara clickbait-journalistik eller Facebooklänkar, utan eftertänksamma reportage med ordentliga undersökningar. Men det behövs också fristående verk, som sammanställer olika källors information, och där är Wikipedia det främsta exemplet. Wikipedia var länge ansett som en andra klassens sajt som man inte kunde lita på. Men efter hand har Wikipedia framstått som en av internets klaraste lysande stjärnor. Det är där folk med olika ståndpunkter möts mest på nätet och samarbetar mot ett gemensamt mål. Det bygger på att man kan ifrågasätta sina egna invanda tankar och kompromissa. Jag önskar att amerikansk politik var mer åt det hållet, och kanske kan det bli så så småningom.
10. Idag går jag supernova, men jag är egentligen deprimerad – Jag hade hoppats på Clinton, av många skäl, men det är svårt för mig att riktigt uttrycka varför det här är en så stor sak för mig. Ett av de främsta skälen är att jorden står inför ett vägskäl, med enorma klimatförändringar som hotar mänsklighetens överlevnad. Att då ett av de mest inflytelserika länderna (som dessutom släpper ut mycket koldioxid) väljer en klimatförnekare kommer att öka risken för mänskligheten avsevärt och det gör att jag tvivlar på mänskligheten. Jag är optimist, men i sådana här lägen är det svårt. Så hjälp mig.
Annonser

Per A J Andersson, korrekturläsare

Den här texten publicerades ursprungligen på sajten 1av3, där jag under en period var administratör och genomförde en serie intervjuer med författare. För att rädda den undan glömskan har jag kopierat den hit, med Pers tillåtelse.

Per A J Andersson, korrekturläsare

De senaste åren har de offentliga diskussionerna om korrekturläsning handlat mycket om att folk förlitar sig för mycket på ordbehandlingsprogrammens (bristande) språkkänsla. Vad är dina tankar om det?
Jag tror att folk litar för mycket på maskiner. Maskiner är bra på att transportera folk från punkt A till punkt B, räkna, presentera underhållningen där hemma och värma maten. Men de är ofta helt oförutsägbara när det gäller språkliga valörer – som att skilja på banan och banan och veta vilket av dem som är i bestämd form. Och eftersom en människa till syvende og sidst ändå alltid måste gå igenom texten innan jag trycker på Sänd-knappen är det, tycker jag, smidigast att koppla bort maskinen från språkbehandlingen helt och hållet.
Vill jag få ett ungefärligt hum om innehållet i en text på ryska eller hindi, kan Google Översätt vara toppen. Men i mitt yrke som textleverantör (oftast översättningar av tecknade serier och korsordskorrektur), måste jag gå ett steg längre. Och för mig är automatiska rättstavningsprogram och grammatiska kontroller bara i vägen. De gör ju ändå bara halva jobbet, och jag kan inte i förväg se vilken halva de fixat rätt.
Jag tror att dagens människa ofta är fången i sin egen informationsstress. Det ska gå snabbt, för att man ska kunna hasta vidare till nästa upplevelse och projekt. Jag kan förstå att man i det läget med öppna armar tar emot rättstavningsprogrammet i mobilen och datorn och köper att det då och då byter ut Valencia mot Vallentuna. Eller Sophia mot sophink. Mitt levebröd finns för att sådana skillnader faktiskt spelar roll när man sitter och ska försöka lösa ett korsord. Jag ska både se till att Valencia är rätt stavning av staden och att Valencia stämmer med frågan.
Vad skulle du säga är de viktigaste egenskaperna för att bli en bra korrekturläsare?
(Här pratar jag om korsordskorrektur, men det mesta är relevant för korrekturläsning generellt.)
1. Nyfikenhet. Om man är nyfiken av olika saker, är chansen stor att man med tiden skaffar sig en bred allmänbildning. Och utan en allmänbildning tar det lång tid att gå igenom ett korsord så det blir rätt. Nyfikenheten gör också att man kan känna lust för att gå igenom ett korsord med ett tema man kanske aldrig skulle kommit nära annars. Jag har de senaste åren korrekturläst många korsord med mode som tema. Den som känner mig, vet att mode inte direkt är mitt största intresse. Men nyfikenheten gör att jag kan tycka att det är kul ändå, som omväxling.
2. Språkkänsla. Tycker man om att jobba med ord i skrift – antingen det gäller att skriva brev, författa böcker, redigera tidningar eller lösa korsord – då kan korrekturläsning vara en utmärkt bisyssla (eller som i mitt fall levebröd). Det förväntas av en att man ska veta hur ord stavas och hur meningar sätts samman.
3. Bildminne. Ibland talar man om tre olika sorters minnen – bildminnen (fotografiska), gehörsminnen (auditiva) och muskelminnen (motoriska). Jag är själv usel på att komma ihåg instruktioner i telefon en längre tid än ett antal sekunder. Men får jag det nedskrivet på papper, räcker synen av den anteckningen mycket längre. På samma sätt hittar jag lätt fel i en text, genom den avvikande formen på felaktigt stavade ord. Jag behöver inte läsa ut ordet för att hitta felet, jag ser det ändå. Det är en egenskap som underlättar i korrandet.
4. Omdöme. Man ska inte sitta på för höga hästar. Det är lätt att slå ner på allt som ser mindre bra ut i en text. Men det gäller, åtminstone när man jobbar med korsord, att förstå sammanhanget och förstå att en mindre väl skriven ledtext (”nyckel” på korsordslingo) ändå kan funka. Mitt jobb är att slå ner på fel som gör korsordet svårt att lösa, inte att göra ett korsord perfekt. Och det omdömet lär man sig med tiden. Så en viss lyhördhet tjänar man på, och dessutom gör det ens jobb lite snabbare. Det innebär då lite färre ord att slå upp.
5. Internetvana. Jag bor och jobbar i Göteborg. Mina uppdragsgivare finns oftast i Stockholmsområdet. Jag kommunicerar dagligen med dem via mejl och ftp, kompletterat med en del telefonsamtal då och då. Korrekturläsande är ett yrke som tack vare den moderna tekniken passar väldigt bra som distansarbete. Dessutom är Internet min huvudsakliga faktakälla, och den erbjuder oerhörda möjligheter till tidsbesparing – om man gör på rätt sätt. Se mer nedan…
Har du några generella metoder för att korrekturläsa, förutom att läsa långsamt?
Att hålla sig vaken och alert. Att koppla bort störande faktorer som musik och radio, när man ägnar sig åt genomläsningen av ett kryss. Musik kan man ofta ha i bakgrunden, när tveksamma fakta/stavningar behöver checkas via böcker och Internet, men i genomläsningen måste man ägna krysset sin odelade uppmärksamhet. Det här gör att det faktiskt är en fördel att läsa korr i sängen (alternativt kan man ligga i en skön soffa eller fåtölj). Då kan man få två–tre timmars effektivt arbete, innan det är dags för en paus.
Hur går det till att korrekturläsa ett korsord?
Korsordskorrektur är mitt huvudsakliga levebröd. Det är en speciell gren av korrekturläsandet, med sina egna villkor. Men är man en god korrekturläsare, är chansen stor att man också kan bli bra på att korrekturläsa korsord.
Mitt jobb består av ett antal olika faser.
1. Ladda ner pdf-filer från en datorserver, skriva ut dem och ge dem namn. Alternativt får jag dem redan utskrivna i ett kuvert, men pdf-metoden blir definitivt vanligare.
2. Gå igenom själva layouten på kryssen. Det är utskrifter som ser ut som de ser ut i tidningen, så pilar ska linjera, bilder inte vara felmonterade, ramar se snygga ut och sidfoten ha rätt stavning av tidningen namn. Bland annat. Fel noteras med rödpenna så tydligt som möjligt och ringas in, så redaktören inte missar det.
3. Läsa igenom den andra utskriften av korsordet, den som har själva lösningen inlagd. Den delen av jobbet kan jämföras med att läsa en bok, eller lösa ett korsord, bara med den lilla skillnaden att man har en blyertspenna i ena handen och ett suddgummi plus rödpenna nära till hands. Och att man måste känna efter själv när den inbyggda falkblicken blir för trött för att göra professionell nytta. Tveksamheter noterar jag med ett blyertsstreck (för att senare kunna sudda bort, om det visade sig vara rätt), uppenbara fel noteras med rödpenna, lika tydligt som ovan.
4. Sätta mig med genomgångna kryss framför en dator. Gärna se till så jag har en slangordbok, ett bra synonymlexikon och ”Svenska skrivregler” nära till hands. Och öppna ett webbläsarfönster med följande flikar: SAOL, SAOB, Synonymer.se, Synonymer.cc, NE.se (där jag har betalabonnemang), svenskspråkiga Wikipedia, engelskspråkiga Wikipedia och Google. Alla de här faktakällorna är bra var och en på sitt sätt, och just kombinationen av dem gör att jag rätt så snabbt hittar svaren på i princip alla tveksamheter. Beroende på kryss och konstruktör, kan det vara mycket eller lite som behöver noteras som fel. Ibland är det ingenting, ibland kan det vara 10-15 uppenbara fel i ett standardkryss av magasinsformat. Någonstans däremellan ligger det.
5. Skanna in färdigkorrade kryss i datorn som JPEG-filer och ge dem samma namn som pdf:en, fast med jpg som ändelse. Lägga upp filerna på rätt plats på servern och skicka ett mejl till redaktören att nu är jobbet gjort. Om jag å andra sidan fått sidorna i kuvert, handlar det istället om att hinna bli klar med hela jobbet, innan lämplig gul låda töms för dagen. Korsordskorrektur innebär friare arbetstider, men vissa saker klarar man sig inte alltid undan.
Det här är en arbetsmetod som funkar för mig. Jag gissar att andra korsordskorrare har liknande sätt att jobba, och mina redaktörer har i alla fall varit nöjda (ofta mer än nöjda) med mitt jobb så här långt.
För att timpengen ska bli hyfsad, bör ett kryss à la magasinssida inte ta längre tid än cirka en halvtimme, när man räknar ihop alla momenten. Ofta tar tredje momentet en kvart och moment 4 högst tio minuter. Resterande moment får då försöka klämmas in på den femminutare som blir över. Men jag stressar sällan, så i praktiken glider ofta jobb över i fritid när man minst anar det.
Hur då ”glider över”…? Jo, det gäller moment 4. Jag råkar tycka att det är kul att redigera på Wikipedia. När jag letar efter svar på tveksamheterna i ett kryss på Wikipedia och hittar uppenbara tveksamheter eller saknad information där, blir det lätt så att jag börjar fixa Wikipedia istället för att ”göra mitt jobb”. Att redigera på Wikipedia är ju inget jag får betalt för, men eftersom jag tycker om fakta (en av sakerna som gör att jag tycker om att jobba som korrekturläsare), gör det mig inget. Kan jag med hyfsat enkla medel se till så den kanske mest välbesöka informationskällan på Internet blir ytterligare lite mer rätt, har det ett värde i sig. Så länge jag inte missar min deadline.
Arbetsmetoden ovan gäller som regel för korsordskorrektur. När jag korrar t.ex. Sportfrågan i Aftonbladets Kryss & Quiz-bilaga, ägnar jag all tid framför datorn. Och har delvis helt andra faktakällor. Men det får vi ta en annan gång…
Hur blir man korrekturläsare? Hur kom du in i det här jobbet?
I mitt fall hade jag blivit arbetslös. Och hade sedan gammalt bekanta som jobbade inom förlagsvärlden, bland annat som redaktör på korsordstidning. Jag hade själv inte jobbat med korsord tidigare, men jag tycker om att lösa korsord. Och jag hade tidigare både arbetat som tidskriftsredaktör och översättare. Så det var inte så annorlunda, när jag väl fick uppgifterna klara för mig.
Att jag sedan fortsatt som korrekturläsare, beror på att jag upptäckte att det här jobbet passade mig. Timpengen motsvarar kanske en dagisfrökens eller vaktmästares eller kassörskas, beroende på hur effektiv man är. Det kompenseras dock mer än väl (i mina ögon) av den stora friheten. Det är inte i alla jobb man kan tillbringa halva arbetsdagen i sängen – utan att behöva rodna när man säger det till folk. 🙂
Alla gör misstag, även korrekturläsare. Kan du berätta om något misstag som du gjort?
Varje vecka går jag igenom minst 40 korsord av olika slag, plus en del frågesportstexter och diverse pyssel. Innan jag blev korrekturläsare på Bonnier (ett av de två förlag jag jobbar med), fick jag lov att gå igenom ett testkryss, preparerat med diverse fel. Jag hittade alla felen utom ett, och jag blev godkänd ändå. Dvs, jag är inte mer än människa, och hittar jag 99 procent av felen, får jag vara glad.
Några fel som jag missat: en gång stod det AGRA i en lösning. Det skulle stått ARGA (eftersom nyckeln hette något med ILSKNA och inte INDISK STAD). Det skämdes jag lite för. En annan gång tyckte jag FILER såg bra ut i lösningen när det skulle stått FILAR (nyckeln: RASPAR). Så det gäller hela tiden att försöka tänka ur korsordslösarens synvinkel och inte bara godkänna ett ord för att det finns i ordlistan. Det är alltid sammanhanget som är avgörande, och man får inte förfalla till att arbeta som en dator.
Ibland kan det bli fel med namn, som när NICOLE KIDMANN slank igenom till tryck. Jag tror det sista N:et stod lite konstigt till, så det kunde misstas som en del av ett lodrätt lösningsord. Men det är oursäktligt, och mejlet från min redaktör hänger på hyllgaveln snett till höger om datorn, som en påminnelse om att aldrig förutsätta att namn stavas logiskt. Nicole Kidman men Liv Ullmann (flera gånger har jag fått sätta bock i kanten, när konstruktören skrivit Liv Ullman).
Författare har väldigt olika språkkänsla. Jag kan gissa att det ibland är svårt att dra en gräns mellan personlig stil och språkriktighet. Var står du i den frågan?
Jo, det är en svår gräns att dra. Se punkt fyra (Omdöme) i andra frågan. Jag har gått igenom både journalistiska och skönlitterära texter, där det pendlat våldsamt i ordval och meningsbyggnad. Men ändå varit stilistiskt konsekvent, och där budskapet gått fram.
Det är samma sak inom korsordsvärlden. Olika konstruktörer har olika sätt att formulera sig. Vissa älskar ordlekar och krångliga nycklar. Och det är okej, bara man gör det konsekvent, och om korsordet i sig är märkt som svårt (ofta görs det med antal pennor eller stjärnor i sidhuvudet). Så länge man är tydlig nog för sitt sammanhang, får man lov att formulera en korsordsnyckel relativt fritt. Det bör visserligen vara språkligt korrekt, men så länge man gör sig förstådd, har man vissa friheter. Stavningsformer som ENA (där det i ordboken står E:NA) godkänns i regel i ett korsord, därför att man vill komma åt tvetydigheten i formuleringen.
Rättningar av språk är bara en del av jobbet. Har jag förstått det rätt att du även korrigerar faktafel?
Stämmer bra det. I ett korsord måste både stavning och betydelse funka. Annars får det vara. Om det t.ex står SPANSK STAD i nyckeln och lösningen ska bli AGRA, så är det ju inte riktigt bra. I det läget är det bara att ändra i nyckeln till INDISK STAD.
Blott Sverige svenska korsord har, skrev inte Carl Jonas Love Almqvist. Men han hade kunnat skriva så, om han varit född knappt två sekel senare. Den flora av korsordstidningar och korsordsbilagor som syns i en välsorterad pressbyrå hittar man inte i många länder. Och det är den ”svenska” formen av korsord som är mest populär här. ”Svenska korsord” är den internationella termen för bildkryss som inte har en symmetrisk layout, som har nycklar som syns inuti krysset och alltid har en eller flera bilder som ger bildfraser som går rakt igenom krysset. Ofta har varje kryss ett tema med en viss mängd faktafrågor och nycklar som måste vara rätt formulerade och ge korrekt lösning. Det lockar nog delvis samma typ av människor som sitter framför TV:n och ser folk delta i frågesport, och det är allmänbildande. Både för mig (som måste kolla om fakta stämmer) och för människan som köper tidningen.
Vad är den vanligaste fördomen om korrekturläsare?
Fördom eller inte, men jag får närmast uteslutande en viss typ av reaktioner på mitt jobb. Nämner jag att jag korrekturläser korsord, tror de omgående att jag gör själva korsorden. Och när jag förklarar att jag inte gör dem, märker man på dem att de blir lite besvikna. Jag märker en klar skillnad i prestige mellan någon som _skapar_ något (t ex korsord) och någon som ser till att någon annans skapelse blir publicerbar. Det förstnämnda räknas som kreativt, det andra som ett tråkigt städjobb. Och ingen vill ju bli jämförd med en städerska…
Det är lite grand som när jag nämner att jag skriver på Wikipedia. Folk tycker det verkar cool och undrar hur många artiklar jag skapat idag (alt. senaste veckan). Och när jag svarar noll (vilket är det vanligaste), kan de undra vad jag egentligen gör. Samma sak där – jag trivs med att göra det andra kan tycka är tråkigt, dvs se till att något som redan finns blir bättre, ännu mer ”publicerbart”.

Varför skriver du om det här?

När jag var yngre brevväxlade jag en hel del. Ni vet, fysiska, långsamma, pappersbaserade brev. Ibland skrev jag på maskin (och ibland skrev jag till och med breven två gånger, så att jag skulle ha en kopia till mitt eget arkiv – det var innan jag insåg att det fanns sånt där blått kalkerpapper som gjorde kopiorna lite blekare än originalet, och som var hopplösa om man skrev fel). Jag och mina brevkompisar började skriva till varandra på lite olika sätt. Ofta hade vi ett gemensamt intresse. Ibland kunde det bli uppenbart att vi också delade ett annat intresse. Jag hade en vän under flera år, där vi upptäckte allt fler gemensamma intressen.

Men så fanns det också brevvänner där den andra parten hade ett intresse som jag inte kunde förstå. En som jag minns särskilt var intresserad av cirkus. Han spelade in cirkusföreställningar på video, köpte böcker, gick på alla som var i stan där han bodde, etc. Och även om jag väl som de flesta inte har något emot cirkusar (bortsett från det där med djuren), så kunde jag inte riktigt förstå passionen i hans samlande. Han fortsatte att skriva om sitt intresse, och jag svarade undvikande.

Det har tagit ett tag men jag har insett att det finns en läxa i det där för hur man gör när man skriver. Med tanke på hur många intressen det finns runt om i världen är det viktigt att förklara för läsaren varför man skriver om det man gör.

Det här kan låta som en plattityd. Tyvärr är det inte det. Folk skriver oerhört ofta utan att berätta varför någon annan människa borde bry sig.

Till vardags gör man inte så, eftersom man utgår ifrån att andra har ungefär samma intressen eller kan föreställa sig varför det är intressant eller förställa sig att de är intresserade. När det gäller skrivande har man inte den lyxen. Inte nog med att läsaren inte ser många av de markörer som gör det lättare att förstå passionen och därför kan bli uttråkad när man försöker visa att det är viktigt. Läsaren har också möjligheten att på ett mycket större sätt distansera sig från texten om den inte tar fokuset helt. I ett samtal är det oartigt att avbryta eller gå därifrån, men ingen måste läsa en text från början till slut, eller ens hålla uppmärksamheten uppe. Det finns alltså all anledning att förklara varför man skriver om något: det blir enklare för läsaren att komma in i texten och svårare att distansera sig.

Det finns fler skäl att skriva om varför man skriver. Gör man det får man möjligheten att definiera problemet.

En som visar det här tydligt är Lars Aronsson, grundare av Projekt Runeberg. Så här skriver han ska förklara hur man bör göra för att jämföra uppslagsverk (till exempel Wikipedia och Nationalencyklopedin) (och här kommer ett långt citat):

Som en inledande utvikning ska jag nu göra den halsbrytande jämförelsen mellan ett uppslagsverk och en ångmaskin. Båda består nämligen av många delar. […] Ett ånglok har många delarI ett lokomotiv eldar man med ved eller kol för att hetta upp vatten tills det kokar och bildar ånga av ett visst tryck. Ångan leds in i en cylinder, där trycket får en kolv att röra sig. Vid den fram- och återgående kolven är en vevstake fäst, som får ett hjul att gå runt och sätter loket och hela tåget i rörelse. Här omvandlas alltså kemiskt bunden energi i bränslet till hetta, som omvandlas till ett ångtryck, som omvandlas till en linjär rörelse i kolven, som omvandlas till en cirkulär rörelse i hjulet, för att genom kontakten med rälsen åter omvandlas till en linjär rörelse. Det är fem energiomvandlingar efter varandra.

Hur vet man då om ett ånglok är bra eller dåligt, om det är bättre eller sämre än ett annat ånglok? Man kan försöka beräkna effektiviteten av varje omvandling för sig och summera (eller rättare sagt, multiplicera) dem med varandra för att få ett mått på helheten. Man riskerar då att bli teknologie doktor på köpet. Man kan studera någon viss detalj i händelsekedjan, till exempel ångtrycket eller cylinderns diameter, men risken är stor att de inte säger så mycket om helheten.

The RocketDet första välkända provet där ånglok jämfördes mot varandra ägde rum i oktober 1829 på järnvägen Liverpool-Manchester i England. Det var en tävling, numera känd som the Rainhill trials, där olika konstruktörer fick i uppgift att transportera en viss mängd gods längs en given bana, på kortast möjliga tid och med minsta möjliga bränsleåtgång. Vinnaren blev Stephensons lokomotiv ”Rocket” (bilden här intill), medan svensken John Ericsson, vars lokomotiv ”Novelty” var en god konstruktion och tävlingens favorit, förlorade genom ett missöde när ett rör till ångpannan sprack läck.

Den här sortens test är vanliga inom teknisk utveckling. De kallas ”black box”, eftersom man betraktar det komplicerade tekniska systemet som en svart låda med okänt innehåll. Man bryr sig inte om systemets inre detaljer, som cylinderns diameter eller ångans tryck, utan jämför under testet bara de yttre faktorerna: Hur mycket bränsle matas in och hur mycket dragkraft kommer ut. Vinnaren blir den som lyckas bäst med uppgiften som helhet. En överlägsen konstruktion i inre detaljer är inte till någon hjälp, om en olycka sätter käppar i hjulet.

[…]

Låt oss nu återvända till encyklopedierna. […] Hur gör man då ett ”black box”-test av uppslagsverk? Hur prövar man helheten, encyklopedin i sitt sammanhang, och inte bara en enskild artikel i taget? Man måste utgå från en vardaglig situation, där man blir nyfiken på något. Det kan vara en nyhetshändelse, kanske en revolt i Libyen. Vad är egentligen landets politiska bakgrund? Hur lär jag mig något om det? Vad kostar det, vilken tid tar det, får jag svar på mina frågor och är svaren korrekta?

[..]

Om man nu plockar en artikel ur Encyclopædia Britannica och jämför den med samma ämne i Wikipedia, så är det förstås intressant att utvärdera hur de jämför sig. Men i en vardaglig situation är det ingen som ställs inför det valet. Folk går först till Google och där får man bara träff i öppet tillgängliga webbsidor. I detta vardagliga ”black box”-test konkurrerar Wikipedia mot bloggar, dagstidningar, företagspresentationer, specialintresserade privatpersoner och lobbygrupper. Och förtroendet för Wikipedia ökar stadigt. Oftare än sina konkurrenter lyckas Wikipedia att servera saklig, neutral och relevant kunskap på bråkdelen av en sekund.

Det är ett faktum att den nyfikna och kunskapshungriga allmänheten år 2011 i första hand vänder sig till söktjänster som Google och varken till bokhyllan eller sajter med abonnemangsavtal. Därför står den utslagsgivande tävlingen mellan Wikipedia och andra webbsajter, inte mellan Wikipedia och andra encyklopedier. Vill man avråda från Wikipedia till förmån för andra uppslagsverk, som några kritiker tycks ha för avsikt, måste man endera avråda från Google eller bygga en bättre webbsajt än Wikipedia. Försök gärna med det. En mer realistisk plan är kanske att granska Wikipedia och föreslå sätt att göra den fria encyklopedin ännu bättre.

[Källa]

Det Lars gör är att sätta upp ett problem som egentligen bara går att lösa på ett sätt. Lägg också märke till att han börjar med en jämförelse/liknelse. Titta sedan upp längst upp i det här blogginlägget. Gör jag likadant? Fungerade det?

Det blir självklart alldeles för omständligt att göra det här hela tiden. Ingen orkar lyssna på det. Men man bör åtminstone ha det som ett av verktygen i sin författarverktygslåda. Och nästa gång du upptäcker att någon låter bli att läsa det du skriver kan du åtgärda det genom att lägga till en orsak för någon annan att bry sig.

Hur fråga 12 avgjorde hela saken

Det florerar en massa självtester på nätet med alla möjliga teman. Jag tycker att de flesta har begränsad nytta. I själva verket hittade jag en av mina bästa vänner genom att vi båda skrattade åt hur dåligt konstruerat ett sånt test var. Men för några dagar sedan stötte jag på ett självtest som verkade roligt och eftersom det var målet för tillfället så gjorde jag det på lunchen. Temat var ”vilken Harry Potter-rollfigur liknar du mest?

Jag tänkte låta mina läsare följa med i testet för att se vad jag svarade. Det har en poäng, och under tiden lär du kanske känna mig lite bättre.

Fråga 1:

fråga 1Jag svarade ”You Only Live Twice”, både för att det inte riktigt finns någon konkurrens i mina ögon (möjligen med undantag för Edward Scissorhands) och för att jag redan som barn blev intresserad av James Bondfilmerna.

Fråga 2:

fråga 2Jag svarade ”All we need is love”. Jag växte upp med The Beatles, och även om jag har lyssnat sönder dem så är de fortfarande stora favoriter. Det där är dessutom en av mina favoritlåtar med dem, från fanfaren i början till anspelningarna till Yesterday, She loves you och flera andra låtar.

Fråga 3:

fråga 3

Jag svarade ”transfiguration”, d.v.s. att förvandla en sak till en annan. Det verkade som den mest praktiska förmågan.

Fråga 4:

fråga 4Jag svarade ”förlora de jag älskar”. De andra är jag inte särskilt rädd för. Möjligen hade jag kunnat svara det sista alternativet också, men jag är inte riktigt så modig.

Fråga 5:

fråga 5Jag svarade ”god”, om inte annat för att förvirra folk. Nej, jag menar förstås att jag precis som i mötet med Sorteringshatten skulle välja ”god” om jag ställdes inför valet.

Fråga 6:

fråga 6Jag svarade ”acceptans”, eftersom jag anser att det är grunden för ett bra förhållanden att man slipper att låtsas inför. Jag ljuger inte ofta annars heller, men ännu mer sällan med Matilda.

Fråga 7:

fråga 7Jag svarade ”mest unik”. Inte minst för att det litegrand är så jag ser mig själv. Det har jag haft med mig sen jag var liten. I ett av de första skolfotona jag är med på, har jag fluga. Det här var låååångt innan det blev coolt. Jag har flera sådana grejer som gjorde att jag stack ut, och nu väljer jag att inte sticka in.

Fråga 8:

fråga 8Jag svarade ”omgiven av dem jag älskar”. Jag gillar våra Halloween-fester, våra nyårsfester, våra sconeskvällar, våra spelkvällar, pubquizar, improvisatinsteater, bio med vänner, middagar med hela familjen och heldagar där alla fyra i familjen deltar.

Fråga 9:

fråga 9Jag svarade att ”jag föredrar intellektuella och andliga belöningar”. Det är en av orsakerna till att jag håller på med Wikipedia (och tycker att fler borde göra det), och det är därför jag hjälper andra att skriva.

Fråga 10:

fråga 10Jag svarade ”inskränkta människor”, bland annat därför att jag anstränger mig själv så mycket för att inte vara det. De andra alternativen har inte någon chans, i det här fallet.

Fråga 11:

fråga 11

Jag svarade ”intelligens”. Inte för att jag tror att jag är smartare än alla andra. Utan för att det är den del av mig själv jag är mest stolt över. Det är också den egenskapen folk oftast ser (eller i alla fall kommenterar) hos mig.

Fråga 12:

fråga 12Låt mig återkomma till vad jag svarade på fråga 12.

Fråga 13:

fråga 13Jag svarade ”den som ger bäst råd”. Ofta sitter jag och hjälper mina vänner och även personer som nyligen var främlingar. Det är en passion för mig. En del människor kanske tycker att jag verkar gotta mig i andras olycka, och jag får tyvärr andra att gråta ibland, men det är för att jag vill hjälpa till.

Och nu tillbaka till fråga 12, för den är lite mer komplicerad än de övriga.

När jag kom till den här frågan kunde jag inte välja. Det fanns två alternativ som var precis lika aktuella för mig. Jag hamnade i ett dilemma, och bestämde mig ganska snabbt för att välja båda dörrarna. Så jag svarade först ”uttrycka kreativitet” och kollade resultatet och därefter backade jag och svarade ”förbättra världen”. Båda är lika stora delar av mig. När jag får kombinera dem, då mår jag som bäst. Men jag gör gärna även enbart det ena eller det andra.

Så vad blev resultatet?

Svarade jag ”förbättra världen” fick jag följande svar:

HP test Dumbledore

Och när jag valde ”kreativ”, så fick jag följande resultat:

HP test Lovegood

Jag blev Luna Lovegood! Det tog ett tag för mig att acceptera det. Dumbledore var okej, men Luna Lovegood? Var jag verkligen så utflippad?

Men sen insåg jag en sak (delen med Dumbledores intelligens…): jag har båda de där sidorna i mig. Fråga 12 satte fingret på en av mina dualiteter, något som jag aldrig tänkt på tidigare, och gav mig många mindre insikter. Till exempel är jag en större ”deal” när jag förbättrar världen än när jag är kreativ, än så länge. Det är då jag är mest intelligent. När jag är kreativ är jag ofta lite… unik, kanske vi ska säga. När jag ska förbättra världen är jag mer genomtänkt och planerande.

Och jag behöver båda för att överleva och trivas. Jag gillar att vara båda två. Och jag gillar att se komplexiteten i det enkla.

Vilka dualiteter har du i dig?

Matilda snor alla bollar – en story om tidningar

I dagens GT (inte en tidning jag brukar läsa) finns en artikel om hur min sambo stjäl alla bollar och skrattar åt det. Faktiskt.

Det började igår när Matilda tog med våra två barn till Plaskis. Där möttes hon av GT:s buss. GT:s utsände berättade att eftersom Bruce Springsteen var i stan (verkligen? Svårt att se för alla uppslag i alla tidningar – sans och balans i rapporteringen, my ass!), så delar GT ut badbollar. Vår sexåring och hans kompis, 7 år, var störst där, och lyckades få tag på flera bollar. Sexåringen tänkte nämligen att han skulle ge några till sina kusiner som han ska hälsa på i övermorgon. Sedan fick GT:s fotograf ta några bilder på våra barn i deras nya båt som de var överlyckliga för. (både båten och bilderna) Han tog flera stycken, och fick noga veta deras namn. Därefter frågade han Matilda om namnet, och om det var hennes barnvagn. Matilda sa som det var. Killarna var överförtjusta över att få vara med i tidningen. Vi försöker tona ner förhoppningen: de kanske inte har med dem bland bilderna.

Dagen därpå kommer reportaget. Alla är spända. Ingen av båtbilderna är med. Däremot finns det en liten helbild med barnvagnen i centrum, med familjen bredvid. Flera GT-bollar finns med i bild. Artikeln och bildtexten har med samma citat av Matilda – tre gånger! ”Nu har vi badbollar till hela släkten”, för säkerhets skull med tillägget att hon skrattar.

Man kan le lite åt hur GT försöker vända en misslyckad reportageidé till något sensationellt, men för Matilda blev det en ögonöppnare om hur tidningar vinklar saker som de själva vill. En vän på besök kommenterade att det här är ganska vanligt. Hon tog exemplet med rättelserna (ett exempel som jag själv tagit tidigare): de är alltid avsevärt mycket mindre och ändå menar de att de gör sitt jobb. Den som har skrivit en insändare till en tidning vet att tidningen alltid får sista ordet (Second opinion lade ner sin verksamhet nyligen). Och många fnyser kanske lite föraktfullt när någon kändis säger sig ha blivit felciterad i media, eller felklippt för att få fram en bra skurk av ett förhastat ord, men när det händer en själv, då pausar man lite… och inser att de som är med i tidningen kanske också är människor som har bra och dåliga dagar, blir drivna till dramatiska beteenden av journalister, eller bara har otur att någon ser dem när de har sin värsta dag på länge. Jag är inte säker på att det går att göra något åt det.

För som jag brukar ta som mitt värsta exempel: en dag när jag var presskontakt för svenskspråkiga Wikipedia fick jag ett mail från en journaliststudent. Hon skickade med en artikel hon hade skrivit. Jag tyckte att jag kände igenom texten som hon attribuerade till mig, men eftersom jag inte blivit intervjuad av henne gjorde jag en sökning på några nyckelfraser. Döm om min förvåning när jag såg att personen bakom citaten var min företrädare som blev intervjuad i en annan artikel. Hon hade bara ersatt namnen och ville att jag skulle godkänna det. Min chock är litegrand att det här är nästa generations journalist. Hon hade kommit in på en journalistlinje, vilket i sig kräver ganska höga betyg. Men dessutom hade hon troligen läst källkritik och om hur man arbetar med texter på internet i skolan, eftersom hon inte verkade så gammal. Ändå betedde hon sig lika dåligt som journalisterna i sketchen av Lennie Norman.

Men nog om det. Nu ska jag gå och leka med mina badbollar. Hela släkten? Nä, de där badbollarna var bara till mig? Hahahahaha!

Vem slutar först?

Det här kommer inte att handla om mina barn, men i förbigående kommer jag att nämna dem. Jag ber om ursäkt för det.

Inte för att skryta, men… ja, lite kanske. Hemma har vi tre grejer som fungerar bra för att få barnen (ber om ursäkt) att bete sig som människor och mindre som djur. Det här är saker som andra har kommenterat och jag tänkte att det kanske kunde hjälpa någon, göra… något… eller så. Ja. För den som är intresserad följer här de tre sakerna:

1. Väl synligt har vi en lista över saker som familjen vill göra. Barnen (ursäkta) har fått vara med att bestämma vad som ska stå med på listan. Det här har fått effekten att när vi inte har något att göra kan vi titta på listan, göra något och pricka av det. På så sätt slipper vi de där stunderna av ”vad ska vi göra?” och kommer lättare ihåg i efterhand vad vi faktiskt har gjort. En sån lista kan jag rekommendera.

2. Många föräldrar klagar över att de inte får tillräckligt med tid för sig själva och/eller bara för föräldrarna. Vi har inte den fullständiga lösningen, men det här systemet fungerar rätt så bra. Jag har fått vissa dagar lediga och Matilda har fått andra dagar lediga, och vissa dagar är familjedagar. På våra lediga dagar kan vi vara hemma eller åka iväg och träffa kompisar, vilket vi känner för. Resultatet är att vi tycker att det är roligare att träffas, när vi väl träffas, och båda känner att vi får göra saker, utan att det blir orättvist.

3. Det är oundvikligt att barnen (förlåt) blir osams ibland. Istället för att utreda hur det hela började, så börjar vi med att fråga ”så vem slutar först?” Vi säger att vi gillar den som slutar konflikten, d.v.s. vi har gjort en grej av att alltid bli stolta över den av killarna som först säger förlåt, kramas och tröstar den andra. När de väl lugnat ner sig kan man diskutera mer om vad som hände, och då brukar det inte vara lika svårt att få reda på sanningen. Sedan kan vi ha en sansad diskussion om hur vi ska göra nästa gång för att samma grej inte ska hända igen.

Och det är den sistnämnda punkten jag ville diskutera mer, för jag tror att alltför många fokuserar på hur konflikter börjar, snarare än att göra en prestigesak i att avsluta konflikten. Det är ett sätt att ”re-branda” konfliktlösningen.

Ibland uttrycker jag mig rätt klumpigt, framför allt muntligt. Ett sånt tillfälle var när under förra årets Wikimania som ägde rum i Israel.

Jag (till höger) med Sue Gardner (i mitten) och Aaron Muszalski, från Wikimedia Foundation

Jag (till höger) med Sue Gardner (i mitten) och Aaron Muszalski, från Wikimedia Foundation

Efter Wikimania åkte vi, några stycken från Wikimedia Foundation, iväg på en tvådagarsutflykt till Västbanken. Vi ville inte bara besöka ena sidan av konflikten. (För några riktigt snygga bilder från den utflykten, se Guillaume Paumiers Flickr-flöde därifrån.)

Jag ställde, utan att egentligen tänka igenom vad jag sa, följande fråga till några av de smartaste människorna man kunde åka på en bussresa med:

– Hur får man slut på Israel-Palestina-konflikten?

Min tanke var att om det finns några som har lite tankar om det där, så var det personerna jag satt bredvid. Men de bara hö-hö-hö-ade och menade att det var en naiv fråga. Litegrand var det kanske det, men jag var allvarlig.

Det här får mig att tänka på en scen ur ett avsnitt ur Vita huset (en av världens bästa TV-serier), där president Bartlet säger:

Ellie had a teacher named Mr. Pordy, who had no interest in nuance. He asked the class why there’s always been conflict in the Middle East and Ellie raised her hand and said, ”It’s a centuries old religious conflict involving land and suspicions and culture and…” ”Wrong.” Mr. Pordy said, ”It’s because it’s incredibly hot and there’s no water.”

Men, grejen är den att det inte spelar någon roll vad orsaken till den här konflikten är. Grejen är att det inte är coolt i något läger där att faktiskt sluta fred. Den ledare där som börjar en fredsprocess stöter sig med sina egna, för att vara svag, etc. Där ligger det verkliga problemet, att hitta ett sätt att göra det coolt att sluta först.

Där är vi tillbaka i det här med re-branding. Hur får man folk att göra något? Rory Sutherland, som jag länkade till ovan (ordet ”re-branda”), men som är värd mer uppmärksamhet, berättade i sin presentation på TED om Fredrik den store av Preussen som hade problem med att få sin befolkning att äta potatis. Potatisen var en smart upptäckt, men bönderna gillade inte den i början. Så han försökte tvinga dem. Bönderna vägrade, och det fanns till och med folk som blev avrättade för att de vägrade äta potatis. Fredrik försökte då en annan strategi. Han sa att potatis bara var för kungafamiljen, och satte ut vakter kring potatisfälten (med hemliga instruktioner att inte vakta särskilt bra). Eftersom folk resonerade att det som vaktas också måste vara värt att ta, blev det snart en underjordisk potatisodlingsboom. Bingo, potatisen hade fått ett nytt värde.

Sutherland tar ett annat exempel också. Atatürk, som grundade det moderna Turkiet på 1920-talet, ville få bort användningen av slöjor. Istället för att förbjuda slöjan som kunde ha fått negativa effekter, gjorde han det obligatoriskt för alla prostituerade att bära slöja. Därmed var saken löst.

Så, låt oss utse vinnare bland de som slutar konflikten snarare än börjar den. Det är ju ingen mening att folk ska bete sig som barnrumpor (ursäkta) bara för att man håller på att utreda vem som började konflikten. Eller vad tycker du?

Farmville och Mafia Wars – hur de fångar dig

Det är verkligen inte min grej, det där med Farmville och Mafia Wars (två spel som folk med Facebook-konton kan spela). Men…

Nä, det finns inget efter det men:et. Det är verkligen inte min grej. Jag tycker att det är idiotiskt att lägga ner tid på sådana saker som inte ger någonting. I kontrast till Wikipedia:

* Wikipedia kommer finnas kvar om 100 år, eftersom det har fria licenser (vem som helst kan göra kopior av allt)

* Wikipedia finns inte till för att göra ett företag rikt (och har inte ens annonser)

* det hjälper andra människor att göra saker på Wikipedia

(för att bara ta tre exempel)

Jag säger bara: Tamagotchi. Furby. Lolcats. Kedjebrev.

Men det finns trots allt förklaringar till att Farmville och Mafia Wars fungerar så otroligt väl som affärsmodell. Jag hoppas att du som använder Farmville och Mafia Wars tänker till lite och läser följande artikel: 6 Devious Ways Farmville Gets People Hooked.