Vi behöver mer, inte mindre

Det kan vara uppenbart för några att vårt utbildningssystem inte är fulländat. Men det är inte heller hela sanningen.

Jag har kommit att tänka på det flera gånger den senaste veckan. Som idag när en journalist intervjuade mig om Wikipedia och frågade varför så många lägger ner tid trots att det är oavlönat. Tidigare har jag då svarat saker som att det inte är annorlunda än att folk lägger ner tid på att heja på fotbollsmatcher oavlönat, eller att träna barn i ishockey utan någon lön. Men den senaste tiden har jag istället svarat på ett sätt som måhända är fyllt av floskler och klyschor, men som jag ändå är helt övertygad om stämmer: bakgrunden till att så många bidrar till Wikipedia är Wikipedias vision.

Tänk dig en värld där varje människa på den här planeten får fri tillgång till världens samlade kunskap. Det är vårt mål.

Jimmy Wales

Att ge alla människor på jorden möjlighet att hitta all kunskap är ett mål som är så fantastiskt långt borta, men ändå så viktigt, att folk kan tänka sig att lägga ner tid på det. Andra har liknande mål, såsom dem som Charlies Leadbeater berättar om i sitt tal på TED. Och det är här klyschorna kommer in: jag tror att den information vi sprider som till slut kommer att förändra världen till det bättre. Med informationen vi låter andra ta del av kommer de kanske kunna bota världssvälten, eller hitta på nya mediciner, eller skapa helt nya former av kultur. Det handlar alltså inte bara om rent altruistiska motiv, att vi ska känna oss bättre för att vi hjälper andra, utan för att vi kanske hjälper oss själva genom att hjälpa andra. (Och som Hans Rosling visat flera gånger om, så är vår bild av ”andra” inte så korrekt som vi kanske tror.) Ja, jag vet, jag är obotligt optimistisk…

Men det betyder inte att jag tycker att allt är bra nu. Några som slagit huvudet på spiken vad gäller saker vi behöver förändra vad gäller utbildning och tankesätt är Sir Ken Robinson och Rory Sutherland. Idag tänkte jag dock tipsa om en helt annan talare: Brian Cox. (Inte skådespelaren Brian Cox, utan fysikern.) Han berättar i ett tal på TED om varför vi behöver mer forskning, inte mindre, och att det betalar sig i slutänden på sätt som det inte alltid går att förutsäga. På något sätt får han också in transistorer, Alexander Fleming och Voyager-skytteln, men exakt hur det får du se i hans tal.

Lennart på nederländska

Omslagsbilden till min broschyr Wikipedia i skolan är baserad på Wikipedia-loggan och http://commons.wikimedia.org/wiki/File:Teacher_ writing_on_a_Blackboard.jpg, flickr user Tostie14, CC-by 2.0

Sedan jag startade Wikimedia Sveriges blogg har jag inte skrivit så mycket om Wikipedia på den här bloggen. Men det här är lite för personligt för att jag ska kunna skriva om det där.

Jag har nyligen fått reda på att jag kommer att översättas (igen). Inte jag, alltså, utan en av mina texter. Det är min text om hur lärare kan använda Wikipedia i skolan som nu kommer lärare i Utrecht och Blaricum till godo, efter att Wikimedia Nederland startat ett samarbete med bibliotek i Nederländerna. Tydligen har ett bibliotek gett någon i ”formellt uppdrag” att översätta min broschyr till nederländska. Sedan kommer broschyren troligen att bli en del av ett bredare utbildningspaket som Wikimedia Nederland håller på med.

Hur kommer det här sig? Jo, jag skickade med ett par ex av broschyren när Erik Zachte var i Sverige på Wikipedia Academy och FSCONS i november. Han har sedan lämnat den vidare. Jag gissar att de sedan gissat vad det står (eftersom nederländska och svenska är ganska lika) och bestämt sig för att det inte är någon idé att göra en egen broschyr när man ändå har den här ”färdig”.

Dessutom råkar jag gilla nederländska. Det är något charmigt med deras satsmelodi, särskilt när de pratar engelska.

Som om det inte vore nog har jag också nämnts vid namn på Wikimedia Foundations blogg, angående den film som jag hjälpte Howcast med, se inlägg på Wikimedia Sveriges blogg. Inlägget på Wikimedia Foundations blogg heter ”Using Video to Recruit New Wikipedia Editors”. I sak tycker jag Erik Möller som har skrivit det har rätt, men han missar en sak, nämligen att även om filmer är ett skalbart sätt att utbilda människor på, så missar man en effekt, nämligen att träffa nykomlingarna och det har flera fördelar. En fördel är att de känner sig mer välkomna. En annan är att man lättare kan svara på deras frågor. En tredje är de får se att det är människor bakom Wikipedia och inte bara en grå massa av anonyma personer som man inte kan lita på. Just sådana kulturella saker är en av de största sakerna som håller folk från Wikipedia. Å andra sidan kanske man kan visa kulturen med hjälp av videos också!

Felringt, så att säga

Man kan i viss mån mäta hur framgångsrikt Wikipedia är genom att titta på besöktsstatistik. Men det finns andra mått som jag tycker är mer tillförlitliga. Jag fick exempelvis en smärre chock när min pappa, som av födsel och ohejdad vana vägrar använda datorer på ett sätt som får våra svenska riksdagsledamöter att likna Barack Obama, berättade för mig om Wikipedia. Då har Wikipedia nått långt. När min farmor har börjat prata om Wikipedia kommer jag att pensionera mig från Wikimedia Sverige för då bör vi ha kommit så långt att Wikipedia används som den enda tillåtna källan på universiteten – i Uganda.

Ett annat mått på hur välkänt Wikipedia är, är alla fel som börjar uppstå. Jag tycker till exempel inte att det är konstigt att vi ser alltfler människor som inte vet vad Wikipedia är för något och försöker lägga in sina företag eller sina åsikter. Jag misstänker att folk gör samma misstag när det gäller telefonsamtal till SOS Alarm och frågar om vädret. Det är bara det att just nu drabbar det mig personligen. (Tänk på att Wikipedia drivs av frivilliga, inklusive det jag gör.) Eftersom jag är presskontakt står mitt telefonnummer och min epostadress väl synliga på Wikipedia. Det har inte varit några problem de senaste två-tre åren. För ett par månader sedan hände något. Folk började ringa som tokiga. Ett par gånger i veckan ringer folk och frågar om jag kan ta hand om biljettbokning till flyget. Det är förståeligt. Killen hade sökt på sitt flygbolag, hittade Wikipedia före flygbolagets webbplats, såg inget telefonnummer eller bokningsgrejer, men däremot länken Kontakt, klickade där, såg ett nummer och slog numret direkt – utan att tänka på att det står att numret inte går till en telefonkatalog.

Den senaste tiden har jag därför svarat på frågor om bostadsbyten, jultidningar, telefonnumret till Noomi Rapace (killen hade ett manus, ifall du skulle råka läsa det här, Noomi), vart man vänder sig för att överklaga felaktig vård av sjuk son, och inte minst Jehovas vittnen. Tänk dig själv om det skulle hända 2-3 gånger i veckan. Alltid nya frågor. Jag ser heller inte att det minskar, snarare tvärtom. Och numera drabbar det inte mig bara, utan också min sambo, som har fått lära sig olika varianter av ”Nej, du har ringt till presskontakten för svenskspråkiga Wikipedia”. Hur det kommer att bli när min fyraårige son börjar (få) svara i telefon mer regelbundet vill jag nog inte tänka på.

Med tanke på att jag på sätt och vis är Wikipedias ansikte utåt i Sverige kan jag inte med att bara lägga på eller vara otrevlig. Samtidigt bör det vara lätt att få tag på någon som kan svara på frågor om Wikipedia. Så hur gör jag? Jag tror att det som krävs är en tydligare skrivning i vänstermenyn (”Kontakta Wikipedia”), mer utbildning till folk som surfar på nätet, tydligare åtskillnad på Wikipedia och andra träffar i Googles lista (officiella webbplatser kanske har annan färg, eller Wikipedia läggs i högerkant), men kanske framför allt att vi ger någon betalt för att ta emot de där samtalen (inte nödvändigtvis mig) – för faktum är att det behövs någon sådan. Om någon telefontjänst vill sponsra Wikimedia Sverige så att vi har råd med en person som kan svara i telefon kan vi säkert fixa något coolt av det också.

Min gästblogg på Stjärnkikarna

Under Wikipedia Academy i Stockholm mötte jag flera företrädare för Webbstjärnan. För er som inte vet vad Webbstjärnan är, kan jag berätta att det är en tävling för skolungdomar i att publicera sig på nätet. Den sponsras av II-stiftelsen eller som de är mer kända .se. Det är de som har hand om toppdomänen .se.

I alla fall, folket på Webbstjärnan bad mig att gästblogga om MediaWiki, programvaran bakom exempelvis Wikipedia. Resultatet kan ni läsa här.

Det innebär att jag har skrivit i och blivit intervjuad i Svenska Dagbladet, Dagens Industri, Newsmill, Dagens nyheter, Sveriges Radio, Metro, Aftonbladet, Journalisten, Teracom-bloggen, Internetbrus, Pedagogiska magasinet, Smålandsposten, Computer Sweden, Realtid, Piteå-tidningen, Helsingborgs Dagblad, Second Opinion, Din Teknik, Tidningen VI, SVT, ETC, Lärarnas tidning, Kupé, Göteborgsposten, DR (danska radion), Sydsvenskan, Vestmanlands Läns Tidning, Forskning & Framsteg (på sätt och vis), Vårt Göteborg, och säkert en del andra också. (Noterbart frånvarande är TV4 och Expressen.)

Jag har också föreläst på Chalmers, Kungliga Biblioteket, National Institutes of Health, Stockholms universitet, Lunds universitet, IT-universitetet, bokmässan i Göteborg, stadsbiblioteket i Göteborg, i Bonnierhuset i Stockholm, på bibliotek och skolor i Härnösand, Gnosjö, Umeå, och flera andra ställen. (Jag saknar bl.a. Uppsala universitet, där jag själv gick i över fem år.)

Dessutom har jag snackat eller haft mailkontakt med Anna Anka, Jessika Gedin, Erik Hörstadius, Oscar Swartz, ett par riksdagsledamöter (Karl Sigfrid, Lage Rahm, Mehmet Kaplan, Margareta Cederfelt, Per Westerberg, Jan Björklund), Sue Gardner (vd för Wikimedia Foundation), Jimmy Wales (grundare av Wikipedia), Calandrella, Eva Hemmungs Wirtén, Per Gahrton, Linda Skugge, Unni Drougge, Sanna Ehdin, Arne Ekman (chefredaktör för NE), Alexander Bard, och många, många fler, som jag bl.a. tagit kort på under bokmässan i Göteborg de senaste fyra-fem åren.

Det är helt enkelt ett liv i sus och glamoröst dus att vara presskontakt för svenskspråkiga Wikipedia.

[UPPDATERING: Och nu har jag också föreläst för SVT.]

Statistik är kul

Oaktat Mark Twains berömda sentens om tre sorters lögner, så är statistik rätt spännande. ”Nyligen” publicerades nämligen en studie som visade att Wikipedia tappade grymt många skribenter. (Jag skriver nyligen, för dr Ortegas studie publicerades i somras, men det var först nyligen som tidningarna började skriva om den.) Som tidningarna hoppade på det här! Wikipedia är dött, döende eller åtminstone svårt sjukt, skrev folk. Spekulationerna om varför antalet sjönk rusade allt snabbare: ”Det är för svårt med alla regler”, ”Folk på Wikipedia är för ovänliga”, ”Allt är redan skrivet”, ”Vi har redan rekryterat alla som vill skriva”, etc.

Nu visade det sig att dr Ortega hade beslutat sig för att räkna alla som hade registrerat sig och gjort en redigering som en användare. Logiskt, va? Nja, rätt många registrerar sig på Wikipedia för att de tror att de måste. Andra registrerar sig för att klottra mer ”osynligt”. Det finns säkert andra förklaringar. Kontentan är i alla fall att det är ganska många som bara gör en enda redigering. Den långa svansen, ni vet. Wikistats, den officiella statistiksidan för Wikipedia, räknar därför istället bara folk som gjort minst 5 redigeringar – per månad. Om man tittar på de användarna, så är det inte lika brant neråtkurva där. Lite mindre dramatiskt för tidningarna, alltså, vilket gör att det inte kommer att skrivas något om det.

Men problemet är faktiskt större än så. Det finns ett grundläggande antagande i dr Ortegas studie, som Erik Zachte, Erik Möller och dr Ortega själv nu håller på att ifrågasätta, nämligen hur man vet att en användare slutat redigera på Wikipedia.Originalstudien utgick ifrån alla som inte redigerade den här månaden men tidigare hade varit aktiva hade slutat (eller ”dött” som det faktiskt kallas). Om man drar ner på sin Wikipedia-aktivitet under en månad har man alltså slutat, enligt det sättet att räkna. Med tanke på att det är betydligt fler som redigerar nu än för ett år sedan är risken för att folk ska göra sådana uppehåll större. Ju fler som arbetar i en fabrik, desto större antal människor har semester samtidigt, eller hur?

Och hur kul är sånt att skriva om?

Storyvärlden har skakats i grundvalarna

Vissa saker får sådana konsekvenser i den skönlitterära världen att det blir ett före och ett efter. Jag kommer alldeles strax till det senaste exemplet på något som omvälvt storyvärlden, men låt mig först säga lite om hur stort det här är.

Omkring 1300-talet kom något som skulle få en sådan effekt. Då grundades nämligen vad som med en väldigt lös definition kunde kallas polisyrket. Själva yrket förvandlades och förändrades ända in i 1900-talet när i stort sett alla moderna länder började få liknande polisstyrkor, men redan från början har en sak varit konstant: det här är några figurer som man kan kontakta när man har problem med brott och/eller kriminella. Man behöver inte längre ta tag i sådana problem själv. Det här har som sagt varit något hyfsat konstant sedan 1300-talet, och möjligen ännu tidigare, om man räknar med de stadsvakter som har funnits sedan de första städerna bildades.

Under 1800-talet när det moderna polisyrket fick mer stadga började författare skildra polisernas yrkesliv. De första regelrätta deckarna dök exempelvis upp i mitten på 1800-talet. Folk fick alltmer förtroende för polisen, delvis därför att polisens metoder förbättrades (faktiskt inspirerat av berättelserna om Sherlock Holmes). Man började kalla på polisen snarare än att duellera, och skönlitteraturen förändrades för evigt. När filmen kom fanns det här med från början.

Ändå skriver folk fortfarande om hjälten som måste göra sina hjältemod på egen hand – gå in i det hemska huset, möta skurkarna obeväpnad, hitta skatten – men det är i stort sett omöjligt att skriva sådana historier utan att ta upp den här centrala frågan:

Varför låter han/hon inte polisen ta hand om det här?

Titta på alla bra filmer, på alla bra böcker, och på alla bra pjäser som har med brott och/eller brottslingar att göra. Man måste, som författare, ha ett svar på frågan ”Varför låter han/hon inte polisen ta hand om det här?”

Här har det naturligtvis uppstått ett par olika modeller för hur man besvarar frågan, och dem tänkte jag inte ta upp här, för det räcker med att konstatera att du troligen inte tar ett verk som handlar om brott och/eller brottslingar på allvar om inte den centrala frågan besvaras på ett tillfredsställande sätt.

Nu har en ny sådan central fråga uppstått. Den begränsar sig inte till skönlitteratur om brott, utan finns i alla typer av skönlitteratur.

Frågan lyder så här:

Varför använder han/hon inte mobiltelefonen?

Man hade kanske kunnat tro att nästa steg skulle vara datorerna, men än så länge finns det inga sådana tecken. Internet och datorer behandlas än så länge som en ny arena eller möjligen som en ny genre, inte som något som finns med i varenda story. Mobiltelefoner däremot har förändrat folks beteende. Förr var man tvungen att ta sig till en plats för att skicka ett meddelande (telefonkiosk, polisstationen, telegrafstationen). Numera är det en baggis att få i stort sett vem som helst på tråden i stort sett när som helst. Det är ju därför som huvudpersoner så ofta har urladdade telefoner eller dålig täckning.

Och jag pratar heller inte om enbart telefonsamtal. Jag pratar om att ha Wikipedia i luren. Eller Google Maps. Eller Amazon. Det finns snart inte någon information som man behöver vänta på eller ta sig fysiskt till (även om man såklart inte vet vad man inte vet, d.v.s vad man borde ta reda på).

Strunta i om det här är överdrivet teknikförhärligande eller inte. Det här är något som är svårt att bortse ifrån när man skriver, hädanefter. Hur ska någon kunna plädera okunskap eller ens kunna låta bli att få reda på saker när det står på sin tilltänktas Facebooksida att hon/han gillar Ferrari-bilar eller att ta mysiga skogspromenader? Det här är inte bara en fråga om privatliv, som vissa filosofer funderar på, utan en fråga om hur skönlitteraturen kommer att se ut de närmaste 50 åren, eller ännu mer. Hur länge till kan roman- och novellvärlden stå emot trycket från de som dagligen lever i mobilen? Min gissning är att rätt många författare inte skriver om det här, för att det fortfarande inte är en naturlig del av deras eget liv. En del författare jag möter i mitt dagliga liv gör inte ens en koll på Google för att kolla vad andra har skrivit om deras favoritämne, men kommer de att överleva i det nya klimatet? Det blir spännande att se.

Wikipedia – en spegel av omvärlden

Jag är i tidningen igen… Och anledningen? Jo, häromdagen skrev Per Gahrton på Svenska Dagbladets nätupplaga att Wikipedia är en skendemokrati. Det hela var ett svar på en grej som började i september, skrevs om i media, fortsatte med att riksdagens talman blev involverad, och slutade med att jag skrev ett brev till talmannen där jag erbjöd mig att komma och visa riksdagen hur man redigerar Wikipedia på ett bra sätt. Skrev jag slutade? Nja, i ungefär en månad var det tyst. Sedan hittade Svenska Dagbladet mitt mail och publicerade det. En kort diskussion följde på Wikipedia (där en skribent framförde synpunkten att Wikipedia inte utger sig för att vara en demokrati).

Det var då Per Gahrton skrev sitt debattinlägg, där han antydde något försiktigt att vissa som skrev på Wikipedia hade en agenda. Ja, eller han skrev att det fanns ”lobbyister som tycks ha möjlighet att ägna sig åt Wikipedia på heltid”. Han tog upp Jan Guillous artikel som exempel på ett ställe där snedvridna källor lagts in. Nu är det här ju inget unikt för Wikipedia, men strunt samma.

Jag skrev ett svarsinlägg där jag skrev om Vita huset, Jan Guillou och hur likt Wikipedia är omvärlden. Nu, ett par timmar efter publicering, har det kommit 33 kommentarer och 4 blogginlägg. Många har varit för och emot Wikipedia, vilket kanske är som det ska, men sedan finns det de som skriver om det jag skrev. Och där kommer intressanta saker fram. Uppenbarligen finns det de som tror att kunskap är något som finns separat från omvärlden, som tror att det är möjligt att skriva saker som är helt neutrala. Man kan försöka, och många som skriver på Wikipedia försöker verkligen. Det finns till och med varningsskyltar i några artiklar där det är extra svårt att skapa neutralt innehåll, till exempel politiska områden. Självklart var det sådana saker jag syftade på. Inte att Wikipedia skulle vara något slags tyckande-centrum, à la Flashback. Jag tycker att sådana varningsskyltar är en service för läsaren, ungefär som när Vägverket sätter upp skyltar om att vägen är slirig – inte tycker man att hela Vägverket suger bara för att de sätter upp en skylt istället för att göra något åt det. Tids nog gör Vägverket vad de kan åt saken. Likadant på Wikipedia.

Det finns också de som tycker att jag istället för att ironisera över Per Gahrtons inlägg borde ta upp problemen. Jo, det är ju så politiker brukar göra när någon kritiserar dem. Det ligger i människans natur att vilja försvara sig. Men för tydlighetens skull kan jag villigt erkänna att Wikipedia har brister. Det är, och nu kommer jag att avslöja något mer om människonaturen, i själva verket därför många av oss engagerar sig. Om Wikipedia hade varit felfritt redan från början, hade vi då suttit i timmar för att göra en insats? Det hade ju inte behövts. Jag skulle tro att det är där jag och Per Gahrton är som mest lika: vi vill göra en insats för att göra världen bättre på det sätt som vi bedömer som bäst och lättast. Han var med och startade det första nya partiet som kom in i riksdagen på 70 år (1988 års siffror), har suttit i EU-parlamentet och varit valobservatör i bl.a. Georgien och Indonesien och skrivit ett stort antal böcker. Själv har jag skrivit en av världens första böcker om Wikipedia, deltagit i SM i simning, blivit pappa till världens två bästa barn [neutralitet ifrågasatt] med världens bästa kvinna [helt sant!] och får ofta goda omdömen när jag hjälper folk med deras böcker. Lite olika banor, men poängen är att världen inte var felfri när vi började, och inte lär vara det när vi är klara, men kanske, kanske är den lite, lite bättre. Om Hans Rosling får yttra sig, och i egenskap av professor i internationell hälsa vid Karolinska institutet, tycker jag att han kan få det, har världen blivit lite bättre. Fast om Gahrton och jag har med saken att göra, det får andra yttra sig om.