A-team igen

Liam Neeson, respektive George Peppard

Nu finns det en trailer för nya A-team-filmen uppe, på den officiella webbsidan. Premiären den 11 juni ser ut att gälla även i Sverige.

I samband med filmpremiären ges originalserien ut i samlingsvolym. Vad kan man annat säga än ”I love it when a plan comes together.”?

[Uppdaterad sedan den förra bilden tagits bort.]

Numb3rs

Övre raden: Peter MacNicol, Navi Rawat, Alimi Ballard. Nedre raden: Judd Hirsch, David Krumholtz, Rob Morrow, Sabrina Lloyd

Efter att ha missat början på TV-serien Numb3rs, lät jag den serien vara. Jag vill gärna se serier från början, för att få hela bilden. I några få fall har jag gått in i en serie senare, men normalt sett hoppar jag hellre över serien om jag missar första avsnittet.

Nyligen började dock TV4 reprisera Numb3ers och jag tänkte ge den en chans. Nu har jag sett de avsnitt som har visats och är lite osäker på hur jag ska göra framöver. Serien faller för min del in i gruppen ”nästan bra”. Låt mig förklara varför:

Namnet

Som jag har sagt vid andra tillfällen är det viktigt att göra ett bra förstaintryck. Namnet på en TV-serie är i regel det första man möter. Numbers är en lagom intetsägande titel, men jag stör mig på 3:an i titeln. Det är lika pretto som filmen Se7en. Jag föredrar helt enkelt att man låter bli leetspeek i titlar. (Jag tyckte det var coolt när Just D gjorde det. Det var på 1990-talet, snart 20 år sedan.)

Förtexterna

Det finns en anledning till att jag tar upp förtexterna. Förtexterna ska ge en total sammanfattning av serien, smakprov på tonen och känslan, och en del av bakgrunden. Det är inte lätt. Men det finns så många bra förtexter till TV-serier att det getts ut samlingar med TV-låtar. Och när det gäller känslor är det svårt att inte bli amerikansk-patriotisk till Vita husets förtexter, känna hur jäkla kompetent Cal Lightman är i förtexterna till Lie to me eller småskrämd av Arkiv X. Om man begränsar sig till TV-serier med voice-over i förtexterna finns det alltifrån äventyrsromantiska (Star Trek) till berättande (A-team).

Numbers har å andra sidan en rätt mesig förtext-voice-over:

We all use math every day; to predict weather, to tell time, to handle money. Math is more than formulas or equations; it’s logic, it’s rationality, it’s using your mind to solve the biggest mysteries we know.

Brukar du förutsäga vädret? För det första struntar jag i väderleksrapporter. Regnar det så regnar det. För det andra är det andra som gör väderleksförutsägelserna. För det tredje har meteorologer så ofta fel att det är skrattretande.

Jag skulle inte heller säga att jag använder matematik när jag avgör vad klockan är. Möjligen när jag ska räkna ut hur lång tid något tar, men jag räknar knappast ut vinklar när jag istället bara kan titta på vilken siffra visarna pekar på. Slarvigt språk, helt enkelt.

Det är inte så att jag motsäger att matte är viktigt, men det hade varit mycket bättre om en TV-serie som försöker visa hur coolt det är med matte och vad man kan använda det till, faktiskt i förtexterna hittade lite bättre exempel än… dåliga exempel. Jag hade egentligen tyckt att det här hade varit befogat med att göra som Simpsons, och variera förtexterna genom att låta varje förtext innehålla ett nytt exempel på vad man kan använda matte till: splitta notor, räkna ut räntor, beräkna chansen att vinna ett lotteri, beräkna utomjordingars existens, förklara gravitation, etc, etc.

Ensemblen

Men varken namnet eller förtexterna är seriens största problem. Det största problemet delar serien med The Mentalist (som jag förklarade vara sämre än Lie to me så här):

Serien handlar om två bröder – en FBI-agent och en matematikprofessor. Tillsammans löser de brott med hjälp av matte. De har hjälp av en beteendevetare, en fysikprofessor, dataexperter, andra FBI-agenter och brödernas pappa. Alla de här är med i förtexterna.

Men så är det inte riktigt. För serien handlar egentligen bara om underbarnet, den fantastiske Charlie, som tydligen är ungefär lika smart som Sheldon Cooper. Alla andra är bifigurer, som har ungefär lika mycket personlighetsdrag som personerna kring Patrick Jane i The Mentalist, d.v.s. enbart så mycket att de kunde sätta ihop ord till meningar. Båda serierna har för övrigt samma ensemble:

* ett ”geni”

* en kvinna som det finns någon slags ”romantisk” grej med (i Numbers finns det två, en för varje broder)

* en minoritet

* en muskelkille

* en äldre man som saktar ner intrigerna (chefen i The Mentalist/pappan och fysikprofessorn i Numbers)

Poängen med just The Big Bang Theory (där Sheldon Cooper förekommer) är att han inte enbart är ett geni – han är också seriens barn. De andra rollfigurerna finns inte bara där för att agera bollplank (inte ens Conan Doyles Lestrade var ett idiotiskt bollplank åt Sherlock Holmes), utan har egna problem, egna idéer, och får stundom, för att inte säga rätt ofta sista ordet. Då blir serien effektiv. Numbers blir å andra sidan entonig – ”åh, snälla guru, berätta vad vi gör för fel och rätta oss så att vi hittar brottslingen”.

Historierna

Trots det är historierna inte helt fel. De lyckas variera intrigerna tillräckligt för att jag ska lyckas hålla intresset uppe, trots de problem som finns ovan. Det här är troligen den största hemligheten till att de lyckats hålla sig flytande (sex säsonger än så länge).

Matematiken

Jag har lite svårt att bli upphetsad över att matten inte är helt korrekt. På samma sätt som jag inte blir upprörd över att kriminaltekniken i CSI är uppsnabbad eller att Jesus kan ha haft barn (flämt!), är det kanske inte helt förvånande att en TV-serie inte är en realistisk version av hur matematik går till.

Däremot är det en sak som jag tänker på. Så här ser ett typiskt problem ut i Numbers:

Ett olösligt brott presenteras (ofta på grund av för få eller för många ledtrådar), FBI frågar matematikprofessor Charlie om hjälp. Charlie gör en liknelse med vitlök eller pappersfjärilar för att förklara hur en ekvation fungerar och varför den löser saken. Det gör den, och FBI kan gripa den skyldige.

Det är bara det att den där lösningen har två problem:

1. Lösningen är ofta hopplöst enkel (titta inte bara bland X, utan bland Y också). Jag vägrar att tro att FBI, som har riktigt bra resurser och rutiner för att lösa brott inte tänker på så enkla saker. Det hade varit en sak om FBI-agenterna hade varit så känslofulla att de hade glömt att tänka logiskt, men nu är de lugna och effektiva och borde tänka på sådana här saker = ingen orsak att kalla in Charlie.

2. Lösningen tar fem minuter att berätta. Om jag hade varit FBI-agent hade jag sagt: ”jag struntar i principen bakom. Var är brottslingen/vittnet/offret?” Om saker och ting behöver bevisas i efterhand, låt oss ta det då.

Nu då?

Jag tror att jag trots allt tänker kolla på ett par avsnitt till. Det ligger tablålagt strax innan mitt sänggående, och är tillräckligt bra för att ha som ögon-tuggummi (tack Father Ted för det underbara uttrycket).