Vi säger väl knife som vi brukar

Vid ett tillfälle berättade min sambo följande anekdot för mig och barnen:

– För länge sedan i Småland, innan folk hade TV och reste till andra länder så var det en engelskalärare. Hon fick av olika skäl resa till England. När hon kom tillbaka till Småland sa hon till barnen: ”Vet ni, i England säger de ”najf” när de menar kniv, men vi säger väl ”knife” som vi brukar?” [1]

Berättelsen handlar såklart inte om Småland eller lärare. Den handlar inte heller om en avlägsen tid när folk var dummare än nu.

Den handlar istället vad man gör av den kunskap man stöter på. Tar man emot kunskapen, förändrar sitt beteende och kommer vidare, eller fortsätter man på samma sätt som innan trots att man egentligen vet bättre eller har mer verktyg till sitt förfogande?

Att förändras kan såklart vara förenat med stor möda, för att inte tala om hur pinsamt det kan bli när man tänker på hur fel man hade förut. Det kräver en särskild sorts människa för att gilla att bli rättad eller för att se förändring som något naturligt. Som de flesta människor har jag bilden av mig själv som förändringsbenägen och villig att lyssna på relevant kritik, men som för de flesta människor är det en bild med mycket stor modifikation. Det viktiga är vad man blundar för.

Sedan kan det vara bra att hålla i åtanke att alla gör fel. Det är därför som jag och min sambo försöker uppmuntra våra barn att bli den som ändrar sig först, snarare än att försöka vinna bråket. En gång stod min sambo och vårt största barn i en hetsig diskussion.[2] För dem var samtalet viktigt att vinna, men efter ett par sekunders lyssnande råkade jag kläcka ur mig: ”Nu är ni bra löjliga” med ett leende på läpparna. Det fick båda två att tänka efter. Bråket kanske inte var så viktigt trots allt. Nu för tiden säger både sambon och den äldste sonen ”Nu är vi bra löjliga” lite då och då, när samtalet går i cirklar. Då blir jag stolt, för det betyder att de har brutit sig ur situationen med hjälp av ytterst lite kunskap (perspektiv på situationen).

Så enkelt kan det vara. Man behöver ingen resa till England. Man behöver bara hålla öronen och ögonen öppna, även för sånt som verkar irrelevant. Kanske finns ett verktyg i det någon säger som du kan använda för att lösa viktiga problem i ditt eget liv. Kanske finns det genvägar som du aldrig tänkt på.

Eller så fortsätter du att säga ”knife” för det är ju ändå bekvämast…

 

Fotnoter:

1. Jag har inte lyckats leta reda på ursprunget till den här berättelsen. Om någon känner till ursprunget får den personen gärna kontakta mig eller skriva i kommentarerna nedan.

2. Min sambo hade säkert velat att jag skulle tillägga att det där inte är särskilt vanligt, att vi är som i stort sett vilken familj som helst. Det är vi. Bara för att jag berättar om ett bråk betyder det inte att det är vanligt.

Semester i Barcelona

[För vuxna läsare: det här blogginlägget är framför allt riktat till barnens dagis- respektive skolkompisar. Mer vuxna kommentarer på resan fås på begäran.]

Hela familjen åkte till Barcelona i Spanien. Redan på vägen dit blev Julian sjuk. Han kräktes flera gånger och var jättetrött.

På flygplatsen i Spanien

Både Julian och Charlie var trötta de första dagarna. De sov på bussen. De somnade medan Matilda ordnade rummen i receptionen på hotellet. De sov i hotellrummet. De sov till och med när vi skulle äta.

Charlie, Matilda och Julian äter frukost

Men efter ett tag blev Julian och Charlie friska och då åkte vi och tittade på massor av saker. Till exempel såg vi ett museum med en ubåt i trä.

Julian kikar in i en träubåt

Och det fanns en jättestor linbana i Barcelona. Men den vågade vi inte åka.

Här ser man ett av tornen till linbanan

Den stora gatan i Barcelona heter La Rambla. Den är ungefär som Avenyn i Göteborg. Där fanns det någonting som hette levande statyer. Det är människor som har klätt ut sig och står stilla tills de får pengar. Då rör de på sig. Vår favoritstaty var det här hemska monstret som skrämde alla som gick förbi.

Julian vågade sig fram till monstret

Charlie tyckte att monstret var spännande, men vågade inte gå fram till honom.

Charlie tittade på monstret från lite avstånd

Charlie och Julian fick äta mycket glass. Vi var också mycket på ett torg som heter Placa de Catalunya, där Julian och Charlie sprang omkring och matade fåglar.

Julian och Charlie matar fåglar

En dag åkte vi ut på en bussresa och fick sitta på övervåningen av bussen. Sedan åkte vi runt i staden och fick veta mer om vad som fanns i Barcelona.

Mamma åker buss

Vi stannade till exempel vid ett jättefint museum där det fanns en häftig trappa. Där åt vi god picknick.

Pappa och Charlie går upp för den långa trappan

Man kunde gå av bussen när man ville. Så vi gick av vid stranden. Julian var den ende som badade helt och hållet. Han doppade håret. Men det var väldigt kallt eftersom vädret inte var så bra den dagen.

Julian vågar sig ut bland vågorna

Fast pappa var också nere i vattnet och blev blöt om sina byxor.

Pappa och Charlie badar. Litegrand i alla fall

Både Julian och Charlie hade mycket roligt. Bland annat gillade de vattenmelondrickorna.

Efter en vecka var vi tvungna att åka hem igen. Men både Julian och Charlie vill åka tillbaka. Och det tror vi säkert att vi kommer göra. Fast då vill vi inte vara sjuka.

Läs gärna inlägget om vår kanotsemester från förra året också.

Vem slutar först?

Det här kommer inte att handla om mina barn, men i förbigående kommer jag att nämna dem. Jag ber om ursäkt för det.

Inte för att skryta, men… ja, lite kanske. Hemma har vi tre grejer som fungerar bra för att få barnen (ber om ursäkt) att bete sig som människor och mindre som djur. Det här är saker som andra har kommenterat och jag tänkte att det kanske kunde hjälpa någon, göra… något… eller så. Ja. För den som är intresserad följer här de tre sakerna:

1. Väl synligt har vi en lista över saker som familjen vill göra. Barnen (ursäkta) har fått vara med att bestämma vad som ska stå med på listan. Det här har fått effekten att när vi inte har något att göra kan vi titta på listan, göra något och pricka av det. På så sätt slipper vi de där stunderna av ”vad ska vi göra?” och kommer lättare ihåg i efterhand vad vi faktiskt har gjort. En sån lista kan jag rekommendera.

2. Många föräldrar klagar över att de inte får tillräckligt med tid för sig själva och/eller bara för föräldrarna. Vi har inte den fullständiga lösningen, men det här systemet fungerar rätt så bra. Jag har fått vissa dagar lediga och Matilda har fått andra dagar lediga, och vissa dagar är familjedagar. På våra lediga dagar kan vi vara hemma eller åka iväg och träffa kompisar, vilket vi känner för. Resultatet är att vi tycker att det är roligare att träffas, när vi väl träffas, och båda känner att vi får göra saker, utan att det blir orättvist.

3. Det är oundvikligt att barnen (förlåt) blir osams ibland. Istället för att utreda hur det hela började, så börjar vi med att fråga ”så vem slutar först?” Vi säger att vi gillar den som slutar konflikten, d.v.s. vi har gjort en grej av att alltid bli stolta över den av killarna som först säger förlåt, kramas och tröstar den andra. När de väl lugnat ner sig kan man diskutera mer om vad som hände, och då brukar det inte vara lika svårt att få reda på sanningen. Sedan kan vi ha en sansad diskussion om hur vi ska göra nästa gång för att samma grej inte ska hända igen.

Och det är den sistnämnda punkten jag ville diskutera mer, för jag tror att alltför många fokuserar på hur konflikter börjar, snarare än att göra en prestigesak i att avsluta konflikten. Det är ett sätt att ”re-branda” konfliktlösningen.

Ibland uttrycker jag mig rätt klumpigt, framför allt muntligt. Ett sånt tillfälle var när under förra årets Wikimania som ägde rum i Israel.

Jag (till höger) med Sue Gardner (i mitten) och Aaron Muszalski, från Wikimedia Foundation

Efter Wikimania åkte vi, några stycken från Wikimedia Foundation, iväg på en tvådagarsutflykt till Västbanken. Vi ville inte bara besöka ena sidan av konflikten. (För några riktigt snygga bilder från den utflykten, se Guillaume Paumiers Flickr-flöde därifrån.)

Jag ställde, utan att egentligen tänka igenom vad jag sa, följande fråga till några av de smartaste människorna man kunde åka på en bussresa med:

– Hur får man slut på Israel-Palestina-konflikten?

Min tanke var att om det finns några som har lite tankar om det där, så var det personerna jag satt bredvid. Men de bara hö-hö-hö-ade och menade att det var en naiv fråga. Litegrand var det kanske det, men jag var allvarlig.

Det här får mig att tänka på en scen ur ett avsnitt ur Vita huset (en av världens bästa TV-serier), där president Bartlet säger:

Ellie had a teacher named Mr. Pordy, who had no interest in nuance. He asked the class why there’s always been conflict in the Middle East and Ellie raised her hand and said, ”It’s a centuries old religious conflict involving land and suspicions and culture and…” ”Wrong.” Mr. Pordy said, ”It’s because it’s incredibly hot and there’s no water.”

Men, grejen är den att det inte spelar någon roll vad orsaken till den här konflikten är. Grejen är att det inte är coolt i något läger där att faktiskt sluta fred. Den ledare där som börjar en fredsprocess stöter sig med sina egna, för att vara svag, etc. Där ligger det verkliga problemet, att hitta ett sätt att göra det coolt att sluta först.

Där är vi tillbaka i det här med re-branding. Hur får man folk att göra något? Rory Sutherland, som jag länkade till ovan (ordet ”re-branda”), men som är värd mer uppmärksamhet, berättade i sin presentation på TED om Fredrik den store av Preussen som hade problem med att få sin befolkning att äta potatis. Potatisen var en smart upptäckt, men bönderna gillade inte den i början. Så han försökte tvinga dem. Bönderna vägrade, och det fanns till och med folk som blev avrättade för att de vägrade äta potatis. Fredrik försökte då en annan strategi. Han sa att potatis bara var för kungafamiljen, och satte ut vakter kring potatisfälten (med hemliga instruktioner att inte vakta särskilt bra). Eftersom folk resonerade att det som vaktas också måste vara värt att ta, blev det snart en underjordisk potatisodlingsboom. Bingo, potatisen hade fått ett nytt värde.

Sutherland tar ett annat exempel också. Atatürk, som grundade det moderna Turkiet på 1920-talet, ville få bort användningen av slöjor. Istället för att förbjuda slöjan som kunde ha fått negativa effekter, gjorde han det obligatoriskt för alla prostituerade att bära slöja. Därmed var saken löst.

Så, låt oss utse vinnare bland de som slutar konflikten snarare än börjar den. Det är ju ingen mening att folk ska bete sig som barnrumpor (ursäkta) bara för att man håller på att utreda vem som började konflikten. Eller vad tycker du?

Kanotsemester

Vi har pratat om att paddla kanot på vår semester i flera år, men i år har vi faktiskt tagit oss i kragen. Det skulle bli lite utmaning med barnen, men vi tänkte att de klarar en natt utomhus. Sexåringen var dock väldigt bekymrad för att det inte skulle finnas någon TV och vägrade följa med. Efter mutor, utpressning och hot lyckades vi få med oss honom ändå. Och i går förmiddag bar det av – mot Vättlefjäll!

Jag med stor ryggsäck. Den är tyngre än den ser ut.

Sambon och barnen redo för avfärd

Vi lyckades få i kanoten i vattnen, fullastad som den var, och styrde vårt kosa ingen särskild stans. Efter ett kort stopp vid en badplats där vi intog vår medhavda matsäck och tvååringen fick springa omkring lite medan sexåringen jagade fisk med sina nya kompisar, fortsatte vi att utforska sjösystemet. Vår ”plan” var att åka över till Stora Stentjärnen och övernatta i ett tält (lånat av grannen) vid en rastplats. På vägen utforskade vi, kanske lite mer ofrivilligt nu, sjöarnas ibland lite väl svårnavigerade utseende. Det är i alla fall vad jag som kartläsare hävdar.

Modet var fortfarande gott när vi hade dragit kanoten på vagnen över land och kommit över i sjö nummer två. Solen lyste, men inte för mycket, och vinden var mild. Och sedan hittade vi troligen vår favoritplats som det är svårare att beskriva än att visa:

Det såg ut som en korsning mellan Amazonas och Trollens skog. Och vi såg ut som en blandning mellan Bröderna Dal och Svante Grundberg i Göta kanal.

Sen kom vi fram till det vindskydd som vi hade tänkt att tillbringa natten vid. Då insåg sambon att hon varit där för mer än ett halvdussin år sedan med sitt jobb och tänkt: ”Hit skulle jag och Lennart kunna åka.”

Sambon och jag började fundera skarpt på en sak: ska vi tälta eller bo i vindskyddet?

Tre vid stuga

Valet av övernattningsställe var en svår fråga, inte minst för att vi hade flera timmar innan mörkret att fylla med aktiviteter. Till sist fattade jag beslutet medan sexåringen och sambon var på besök i skogen, att vi skulle bo i vindskyddet. Tvååringen hade inget att invända, förrän han hoppade på vår luftmadrass och slog huvudet i taket.

Men det var här som vår vistelse går att dela in i två delar. Först…

Se det från den ljusa sidan: nu kan det inte bli värre…

Det började dugga lite lätt. Det var så mysigt att sambon och sexåringen fick för sig att bada.

Tydligen fanns det ganska mycket stenar under vattnet, så sambon slog sig flera gånger när hon simmade. Hon har fortfarande ont.

Vad vi inte visste då var att regnet skulle komma och gå under resten av vår vistelse där. Ibland var det bara gråmulet, ibland kom några droppar, och snart öste det ner. Sedan gick öset över i overdrive. Hela natten regnade det.

Det var ett litet uppehåll precis när killarna skulle sova, så sambon kunde gå iväg och slappna av medan jag tog hand om läggningen. Sexåringen somnade som en sten efter att ha hört en variant av Bockarna Bruse. Tvååringen var inte lika lättlagd, om man säger så. Han höll hov i över en timme efter det, och jag blev till slut att valla honom i regnet för att han skulle bli trött. Det hjälpte inte heller, och sambon och jag såg våra samtalsplaner för kvällen krossas alltmer. Jag visste att det var ganska kort tid innan hon skulle bli för trött för att prata om någonting, och utan vuxensamtal förvandlas föräldern lätt till en lallande zombie där barnsånger och ramsor tar över rationellt tänkande. Jag blev ännu senare tvungen att sjunga för honom och hålla i honom för att han skulle komma till ro.

När vi hade fått bli vuxna igen och pratat av oss, blev det dags att tränga ihop oss på sängen. Nämnde jag luftmadrassen? Singularis. Det stod ”dubbel” på den. Vi är fyra, varav två flyger omkring ganska duktigt på natten. Så redan utsikten att få plats i en planerad placering var ganska blandad. Den blev inte mindre av att sexåringen råkade missa att gå upp och gå på toaletten, så att hans sovsäck blev obrukbar. Vi var då nere till tre sovsäckar. Sexåringen fick tvååringens medan minstingen fick sova hos sambon, och under natten låg hon med nojor om att han skulle glida ner för långt i hennes sovsäck och få svårt att andas, eller för långt upp och frysa axlarna av sig. Några kuddar hade vi inte med oss, och det var bara jag som hade kommit på lösningen att fylla en sovsäcks-säck med kläder och ha som kudde, men den var inte heller särskilt bekväm, så alla vaknade med nacksmärtor. Mitt utrymme på den där madrassen var längst inne vid väggen, med ett drygt trettio centimeter brett utrymme. Jag tillbringade lika mycket tid i utrymmet mellan madrassen och väggen (utan att riktigt nå ner till golvet så att jag kunde få ordentligt stöd) som på madrassen. Men värst hade sambon, som inte sov alls mycket på hela natten. Hon blev mycket riktigt rätt sur på morgonen, och särskilt illa var det att vi inte kunde få igång någon eld så att det blev något kaffe…

Men inget av det kunde mäta sig med förvåningen på morgonen (regn, vad annars?) när sambon gick ut och såg att vår kanot var borta. Den var inte särskilt långt borta, bara trettio meter bort – på andra sidan den smala delen av sjön. Eftersom vi hade dragit upp den en bra bit kunde det inte ha varit en slump. Det var inte det enda som var borta, heller. Vid närmare efterforskning såg vi att delar av vår redan snålt tilltagna proviant var borta. Någon hade varit inne i vårt vindskydd och stulit av vår mat! Men det märkliga var att de inte hade tagit av all vår mat, utan bara knappt en portion. Vi noterade att våra paddlar låg kvar på marken, utom en – barnpaddeln!

Det här fick oss att tänka tillbaka på kvällen innan, när en helikopter var i området med ett sökarljus, bara ett femtiotal meter från där vi var. Hade det varit en rymling som sett att vindskyddet var bebott och som behövde något att dricka och lite att äta? Vi började fantisera om brottet. Sexåringens första camping slutade alltså med att tjuvar varit inne där vi sov och stulit våra grejer. I hans liv har det skett åtminstone fyra stölder. Själv har jag bara varit med om två. Så vi trodde att det skulle finnas en risk att vi råkat skrämma bort honom från att campa, men när hans teorier om vad som hänt kretsade kring dvärgar som lånat kanoten, kände vi att risken kanske inte var så stor ändå. Hur elaka de dvärgarna än skulle vara, var bara tecknet att de inte var sex meter långa, hade knivförsedda knäskålar, motorsågar till mun(nar) och fingrar av ren och skär fasa, ett gott tecken.

Och därmed kommer vi över på den andra delen…

Det blev rätt bra ändå…

Trots allt det där, blev det rätt bra.

Vi valde ju vindskyddet, och inte tältet, så vi var torra hela tiden. Och när vi skulle paddla hem, övergick ösregnet plötsligt till ett sånt där fint regn som man nästan kan borsta bort från kläderna utan att bli blöt.

Tjuven/tjuvarna tog bara en Risifrutti och några juice-paket. Strax bredvid, uppenbarligen helt oskyddade, låg våra plånböcker, våra telefoner, och en kamera värd 8.000 kr. De hade tjuven/tjuvarna missat.

Killarna gillade maten vi gjorde på Tringiaköket. Det tog inte ens särskilt lång tid att göra den. Och vi fick en trevlig stund vid en eld innan det började regna.

Enligt sambon ser jag ut som en "hunk" på det kortet. Hennes ord, inte mina. Jag har länge misstänkt att hon behöver glasögon.

När kanoten var borta, erbjöd sambon sig att simma över efter kanoten i hällregnet. Bildbevis:

Kanoten är delvis skymd av ett träd. Det är däremot inte sambons gigantiska tapperhet!

Sambon släpar på en kanot.

Sexåringen fick lära sig både att ta bilder med kameran, och att tälja med fickkniv.

Men bäst av allt var nog på morgonen, när sambon var ett åskmoln, efter stöld, utsikten att vi skulle paddla tillbaka i ösregn, utan kaffe, och med kanske två timmars sömn, och hela familjen verkade skaka i sömmarna. Då går tvååringen fram till sambon och förklarar tydligt, som bara barn kan (och vuxna till idioter): ”Mamma, det regnar.” Då kunde inte ens sambon hålla sig utan gapflabbade. Efter det var resan tillbaka en baggis.

Vi var till och med tillbaka i tid med kanoten.

Och efter allt det här slog en sak oss: vi har bara varit borta strax över ett dygn, lagt ut ett par hundra för kanoten, och är ändå oerhört avslappnade. Det här var nog den effektivaste semester vi varit på. Så än sen om någon stal en Risifrutti och ett par juiceförpackningar, och tillgrep sig vår kanot. Kanoten fick vi tillbaka, sambon fick 400 pluspoäng, och möjligen var inte Risifruttin så god efter att ha stått framme. För oss känns det som om vi varit borta en vecka, utan att vara helt slut. Kontentan är att det här kan vara ett tips till andra. Så länge ni håller er undan Stora Stenstjärnen.

Och nästa år tänker vi… göra något helt annat.

Röriga och roliga

Det här är situationen: Sambon var och hälsade på sina föräldrar i helgen. Hennes mamma kom och skulle hämta vid tåget. Men ingen dök upp och hon åkte hem igen, med misstanken att min sambo hade missat tåget och inte haft tillgång till telefon. Så fort svärmor kom hem, ringde min sambo och frågade vart hon hade tagit vägen. Det visade sig att de hade missat varandra.

Det här i sig är inte särskilt roligt. Men vad jag inte talat om är följande saker:

* sambon hade med sig två barn, en barnvagn, en gigantisk ryggsäck, en bilbarnstol och handbagage

* stationen var lilla Bankeryd, strax utanför Jönköping. Den ”stationen” består av en 25 meter lång plattform och en glashytt. Det finns inget ställe att gömma sig på

* båda väntade tills alla andra hade gått därifrån

* det här är inte första gången de här två virrar till det

Ibland är livet bara fantastiskt roligt.

Sonens återkomst

Efter tre dagar med sin farmor och farfar kommer vår son hem i morgon, på lunchen. Det har varit både underbart (att få sova hur länge man vill) och lite underligt (att inte höra honom skratta och busa här hemma). Men det har varit nödvändigt att få lite tid för oss själva. Vi har till och med tittat på TV tillsammans igen. Vi varit dåliga på att göra sådana saker ensamma, på sista tiden – typ ungefär sedan vår son föddes. Vi får tänka på det, tror jag. Det är bra med barnvakter.

Mumrik

Vi var och hälsade på Mumrik idag, eftersom vi inte hann igår. Det var mysigt med alla ljus, även om det är svårt att förklara för en treåring varför hans storebror föddes för tidigt och inte lever längre. Det fattar vi ju knappt själva, trots att det var över fyra år sedan och att Mumrik är med oss i tankarna någon gång i veckan. Det kommer han alltid att vara.

Madonna-citat

Ett annat begrepp som jag återkommer till då och då är ”there’s no greater power, than the power of good-bye” från en av Madonnas låtar. Jag ser det just nu hos min treårige son, som verkligen använder det här med att lämna diskussionen som yttersta argument. Ibland blundar han till och med, för att han ska kunna vara ”onåbar”. Jag undrar om jag gör likadant.