Vad Västtrafik har gemensamt med arbetslöshetspolitiken

Tidtabell

Tidtabell

Igår presenterade Göteborgs-Posten de chockerande nyheterna att var fjärde spårvagn och buss inte var i tid. Det fick mig automatiskt att tänka på arbetslöshetspolitiken. För varje gång som liknande saker händer, som när SJ har problem med att få sina tåg att gå i tid, då kommer det en typ av förslag: stäng dörrarna i tid, gör reklam för att folk ska komma i tid till stationen/hållplatsen, undervisa folk i hur man kommer i tid till en hållplats och så vidare. Med andra ord: om folk bara hade vett att göra som de som bestämmer över transportmedlen vill, så skulle de gå i tid. Det är här Västtrafik liknar arbetslöshetspolitiken: om de arbetslösa bara gjorde rätt skulle de allihopa ha jobb. Och får de inte jobb så ska de undervisas och skällas på – inte alltid i den ordningen.

Fast så fungerar ju inte världen. Det kan ju finnas flera orsaker till att en person är arbetslös; inte minst att dess bransch inte anställer just nu. Och när det gäller spårvagnar finns det en högst rimlig alternativ tankemodell: jag skulle gissa att de allra, allra flesta, åtminstone när det gäller spårvagnar, går till en hållplats utan att ha någon som helst koll på tidtabellen, och bara chansar på att det snart ska komma en vagn. Ibland har man tur, ibland får man springa. Att därför tro att alla dessa helt plötsligt ska ändra på sig är naivt. Tabellerna är väl ändå till för att se till att spårvagnarna ska gå så att folk kan komma dit de vill, inte ett självändamål.

Så varför inte göra tabellerna med lite större sömsmån, så att spårvagnarna och tågen hinner med dem, även när världen inte visar sig från sin bästa sida? Ett sätt är att ha buffertplatser: viloställen där det finns några extraminuter att ta av, ifall spårvagnen blir sen.

När jag föreslog det här för min sambo, sa hon att det här säkert låter bra. Fram tills dess att man ska med spårvagnen till tåget och är sen. Då blir de här väntetiderna bara irriterande. Mitt svar är att spårvagnarna redan är irriterande långsamma, och att det här skulle lösa ett större problem, nämligen alla som missar sina anslutningar pga sena spårvagnar. Om man vet redan från början att spårvagnen tar ett par minuter extra, men att den å andra sidan aldrig är sen, då tror jag man skulle acceptera det.

Vad det skulle motsvara i arbetslöshetspolitiken är jag däremot osäker på. Så länge det innefattar att man inte nödvändigtvis lägger skulden på de som är arbetslösa.

Så, hur blev det med Selma?

Efter att ha skrivit lite om varför jag var skeptisk redan från början till TV-dramat Selma (här och här) har premiären kommit och gått.

Jag såg den inte.

Jag såg inte andraavsnittet heller.

Däremot läste jag att det blev lite rabalder om det i Aftonbladet. Vilket betyder att de antagligen ringde upp Selma Lagerlöfs familj och frågade om de inte blev lite irriterade över att deras gamla släkting visades i TV som en person som hade sex. Och sedan frågade de naturligtvis om folk inte hade velat se mer av Selmas författarskap. Eller som en krönikör skrev (omformulerat): nästa gång kanske det hade varit en poäng med att göra drama på det som författarna har skrivit, blivit berömda för och som kanske innehåller lite spänning, istället för att ännu en gång göra ett historiskt drama.

Alla har de poänger, men de missar samtidigt den största poängen av alla: jag känner ingen som pratar om Selma Lagerlöf, August Strindberg, snapphanar, Herr Von Hancken eller att man kanske borde göra ett rån för att man har så lite pengar. SVT kastar ut pengar (mina pengar också, för jag betalar TV-licensen) för att göra drama (med massor av statister och på exotiska platser) om saker som jag inte bryr mig om början. Som en rollfigur i min favorit-TV-serie Hämnd AB säger: ”You’re not trying to make me care, are you?”

Så varför gör inte SVT serier om sådant som folk är intresserade av? Hmm, där har vi en intressant fråga. Låt oss vidare ställa frågan: vad är folk intresserade av?

Ja, titta omkring dig. Titta på kvällstidningar, på vad dina kollegor talar om, vilka sajter du surfar på, vilka rollfigurer du umgås mest med. Ta bort de tråkigaste 90% och vips har du något riktigt spännande.

Ställ dig sedan frågan varför blir inte det här filmat? Nä, det skulle aldrig gå hem i stugorna.

Därför kommer SVT aldrig göra något som ligger före det folk trodde att de ville ha. Tyvärr. Och jag kommer aldrig att känna igen mig i något svenskt.

Så bitter blir jag vissa dag. Nu är det bara att bita ihop, skaka av sig alltihop och låtsas att man har sett Selma.

Några julkonstigheter

Man kanske kan säga att jag är en blandning mellan Grinchen och onkel Scrooge – efter förvandlingen. Jag gillar festandet med julen, men har svårt för alla konstigheter. Några av dem tänkte jag skriva om här:

* tjuren Ferdinand handlar alltså om tjurfäktning. Tänk på det lite. Verkligen muntert. Men titta gärna en gång till på Ferdinand och försök att bortse från korkekar där det växar korkar, ”fast hon var en ko” och andra roliga saker. Jag har bara svårt att se att tjurar skulle titta på en PR-affisch där en stolt matador (‘dödare’) sticker ett antal spjut i ryggen på en artfrände och tänka ”Åh, det där vill jag också göra. Till varje pris vill jag också komma dit.”

*

”Vet de över huvud taget om att det är jul?”

”Nej, det vet de inte. Och det har inte med att de är fattiga. För de är inte uppfostrade i en huvudsakligen kristen kultur. ‘Christmas’ – Christ- Kristus – fattar du kopplingen?”

Jag gillar låten, men texten är kanske inte helt genomtänkt.

*

Den här låten har valts till den juligaste låten, i någon brittisk undersökning. Vilken julstämning man får av folk som blir svikna under julhelgen… Min teori är att folk tänker på videon som julig.

* varför campar Musse, Långben och Kalle framför stans soptipp? Det verkar ju ha varit finare bara drygt femton meter därifrån.

*

Trean på samma lista. Men det är inte illa att få in drygt femtio förolämpningar i en jullåt utan att någon reagerar. Eller så kanske det är en motreaktion. Som Just D skaldar: ”de grälar om vikten av att hålla sams.” (För texten, se http://www.youtube.com/watch?v=ev94MQ9KQUs)

* att sedan fundera över hur tomten hinner, är ungefär som att fundera över hur Jesus kunde gå på vattnet.

Å andra sidan:

Varje tillfälle när man får äta kryddost, dricka must, knapra pepparkakor och öppna presenter kan per definition inte vara helt fel.

En ny twist i historien om TV-dramat Selma

Helena Bergström och Colin Nutley

Colin Nutley och Helena Bergström

Idag i Metro intervjuades bl.a. Helena Bergström om TV-dramat Selma och sexscenerna. Det skrev jag om för några dagar sedan.

Naturligtvis kom frågan alla hade väntat på, trots att omkring hälften av alla läsare visste svaret på den: ”Hur kändes det att kyssa en kvinna?” *Men* det var inte min poäng. För poängen ligger i svaret: ”Som att kyssa ett barn.”

Enligt Metro var det svaret Helena Bergström gav. ”Som att kyssa ett barn.” Om vi bortser från alla eventuella anspelningar på att kyssa minderåriga, vilket i sig är motbjudande, så ger det en ganska underlig bild av Helena Bergström. Menar hon verklilgen att kvinnor skulle vara lika barn? Hmm, så udda. Hon själv också, då, misstänker jag. Och vad säger det om Colin Nutley? Eller för den delen alla heterosexuella män?

Jag har svårt att tro att det här skulle vara ett publicitetstrick, men med ens känner jag mig inte alls lockad att se dramat.

Jag beklagar en sak

I min bästsäljande bok ”Så fungerar Wikipedia” finns det en sak jag beklagar att jag skrev. Det rör sig om en större sak än korrfel, och jag kan därför inte bara rätta till det utan att göra en helt ny upplaga. Det rör bloggar. Den som är nyfiken vad det handlar om får köpa boken eller låna den på närmaste bibliotek.

Några av mina favoritböcker går inte att rekommendera

Jasper Fforde

Jasper Fforde

Jag blev nyligen klar med femte boken i serien om Thursday Next av Jasper Fforde, First among sequels. Ja, de här böckerna läser jag på engelska för att de helt enkelt är oöversättliga, på samma sätt som Finnegans wake är det. Och trots att böckerna är både roliga, intelligenta, uppfinningsrika, intrikata och har ett språk som är fantastiskt är det oerhört svårt att rekommendera dem till andra. Jag vill rekommendera dem, men det finns några saker som gör det alldeles för svårt för att de jag pratar med ska göra annat än le stelt, nicka och backa långsamt.

Till att börja med har du säkert redan reagerat på att böckerna är oöversättliga. Oöversättligt = dåligt. Jag menar, vem läser ens Finnegans wake idag? (Om du är för lat för att klicka på länken ovan, kan jag meddela att det är en roman av James Joyce, han som också skrev Odysseus.) I många fall är det säkert så. Men det är inte alltid rök betyder eld. Det kan också betyda att man står ute i kylan och andas. De här böckerna tillhör de undantagen.

Sedan är själva genren lite svårförklarlig. På baksidan står det så här:

Jasper Fforde have been compared with the Pythons, Terry Pratchett, JK Rowling, Thomas Pynchon, Douglas Adams, Kurt Vonnegut and Lewis Carroll. But he’s actually a true original.

Det beskriver lite av stilen och genren, och ändå inte. Som om blandningen skulle vara lätt att förstå, menar jag.

Den tredje svårrekommenderade delen är intrigerna. Huvudpersonen Thursday Next är en litterär detektiv – och bara det är ett ganska svårförklarligt koncept. Låt mig försöka förklara en del av intrigen i första boken: Thursday Next får i uppdrag att stoppa en kidnappare som håller självaste Jane Eyre (från romanen med samma namn) gisslan. Hon reser in och ut ur böcker, förändrar intriger och försöker stoppa kidnapparen från att för alltid förändra hur ”det går” i böckerna.

Att hon sedan har en återskapad dront som husdjur, att Krimkriget fortfarande pågår och att det inte finns religion på samma sätt, utan att folk är litterära istället, gör att man snart förlorar alla som eventuellt lyssnat till slutet.

Men, lita på mig: de där böckerna – The Jane Eyre Affair, The Well of Lost Plots, Lost in a Good Book, Something Rotten och First Among Sequels – kommer att bli dina favoriter också. Jag har åtminstone aldrig mött någon som har läst dem och inte gillat dem…

Selma svensk TV:s sista chans?

Skådespelarna i Selma hoppas på succé

I det senaste numret av tidningen Filter (dec 2008 ) skriver Erik Almqvist om svensk TV:s sista chans. Artikeln handlar om TV-dramat om Selma Lagerlöf som kommer att gå på Sveriges Television i jul. Almqvist menar att det här riskerar att bli det sista stora svenska TV-dramat. Efter en serie misslyckanden (Snapphanar 2006, August 2007) kommer SVT knappast att göra fler TV-serier med hygglig budget om inte Selma blir en succé. Och då menar jag över en miljon tittare, stort intresse i bloggosfären, och massiv DVD-försäljning.

Med tanke på att jag är en manusförfattare som gick ut från en manusutbildning precis när TV bestämde sig för att bara köra dokusåpor och därefter har haft svårt att sno jobb från de som redan hade jobb på några av den handfull såpor som sändes runt år 2000, skulle jag vilja kunna rekommendera alla att kasta sig ner i soffan framför Selma, köpa DVD:er, ringa alla och berätta om hur fantastisk den är. Jag skulle verkligen vilja kunna göra det. Det skulle nämligen kunna ge mig jobb i framtiden.

Men bör jag göra det?

Nja… Riktigt så enkelt är det ju inte.

Den bistra sanningen

Det finns egentligen tre orsaker till att rekommendera Selma utan att ha sett den:

1) det är en svensk serie. Folk vill se svenska serier på svenska om svenska saker. Tittarsiffrorna talar sitt tydliga språk där. Likadant på bio. Nästan så fort det går en stor svensk film sopar den mattan med sina amerikanska och engelska konkurrenter. Det handlar troligen inte enbart om språket, utan om att det ska handla om saker man känner igen sig i: resor till svenska turistmål, otrohet bland radhusen, eller svensk landsbygd.

2) den innehåller lesbiskt sex. Förmodligen i så liten omfattning att det går att visa för farmor utan att rodna, men ändå. Med tanke på att lesbisk sex är en så vanlig fantasi – och så tabu, sedan – är det konstigt att inte fler serier slänger in lite tjej-på-tjej-action. Jag menar, det fungerade i Ally McBeal.

3) om du inte ser den kommer SVT att sluta göra dyra TV-serier.

Hmm, det låter ju som en bra deal.

Men…

Den bistra sanningen, del 2

Nu är jag kanske inte rätt person att ge råd här, med tanke på att jag inte har lika lång erfarenhet av att bestämma TV-utbud som t.ex. Daniel Alfredson eller Ingrid Dahlberg, men… låt oss titta lite närmare på argumenten. Fast i omvänd ordning:

3) så vad händer om vi inte tittar? SVT lägger ner drama-avdelningar. So what? Det har de gjort sedan 90-talet. Det behöver de inte några tittarsiffer-argument för att göra. De ska göra public service-program, och om de hade velat hade de kunnat lägga mer pengar på dramaserier. De har bara gjort det valet. Men det finns en lurigare omständighet också. Jag vet inte om ni har hört regissörer i Hollywood någongång, kanske i intervjuer inför en film eller på kommentatorspåret på någon film. De pratar alltid om vad de skulle vilja göra om de hade haft mer pengar. Mer pengar? De har ju åtminstone tio-tjugo gånger så mycket i budget per minut som sina svenska kollegor. Ändå vill de ha mer pengar. Hmm, kan det vara så att en film aldrig får så stor budget den förtjänar? Välkommen till hur det är i verkligheten. Det här är Sverige. Vi har inte fler än kanske tolv miljoner potentiella tittare. USA har 305 miljoner invånare och sedan har vi hela den internationella publiken, som numera är större än den inhemska amerikanska. De har med andra ord en proportionerligt mindre budget. Och då har de ändå skådespelare med lönekrav som skulle få Kjell Bergqvist att rodna.

2) nämnde jag att det troligen inte skulle vara några hetare scener? Troligen mer i stil med Pogo Pedagog. Och kom igen, det är Helena Bergström vi pratar om. Förresten, jag vet inte många som fantiserar om just Selma Lagerlöf, men det kan ju bero på att jag har en icke-representativ bekantskapsgrupp.

Herr Von Hancken, 2000

Herr Von Hancken, 2000

1) och vad gäller argument ‘1)’ så undrar jag om det är smart att göra samma grej om och om igen, när det har visat sig att misslyckas flera gånger tidigare. ”Hmm, vi har ett historiskt drama 2006 som floppar, vi har ett historiskt drama 2007 som floppar – vad säger ni, ska vi göra ännu ett historiskt drama 2008?” Om en författare som har varit död sedan snart 70 år. Med tanke på att alltfler jobbar med datorer, läser alltfler moderna författare, och bara sällan intresserar sig för saker som hänt för ens fem år sedan kanske det vore en idé att satsa på något modernt. Eller vad sägs om något som faktiskt kunde leda utvecklingen istället för att upprepa tidigare misstag? Något djärvt nytt. Något som visar på att allt som finns i Sverige inte hör till den traditionella bilden av Sverige: töntiga pappor, röda stugor, alkoholism och den asylsökande invandraren.

Det här är lite roligt, för ofta kritiseras amerikansk TV för att vara likriktad. Men jag menar att det är svensk TV som är likriktad. Alla svenska TV-serier har samma look: glåmiga färger, närbilder och plinkmusik. Jämför å andra sidan Sopranos med Vita huset, Star Trek med Monk. Svenska serier bygger på samma intriger gång på gång: inga av de intriger som finns i den stora världslitteraturen. Och jag tycker inte ens att svenska skådespelare kan mäta sig med amerikanska.

Det är de här åsikterna som gör att jag kanske inte är rätt person att säga åt er att titta på Selma, trots att jag borde. För min karriärs skull.