Landet Mythia:Kapitel 23

Kapitel 23: Tillbaka till framtiden?

 

Gamla Elvan, unga Elvan och Fyran läkte skyltarna med sina tårar. Så fort skyltarna var hela igen, tackade de för hjälpen och försvann.

Vad var det där för några?” sa Anna.

De varnade oss för trollen”, sa Olle. ”Apropå det så får ingen bli arg den här gången. Trollen är dumma, men man får absolut inte reta upp dem. Vi får tänka på att det finns flera tusen troll nu. Okej, jag tror att det är häråt.”

Då skakade marken till och vips stod Ulo där. Anna satte händerna för munnen. Han var inte snyggare nu än han skulle bli, om 45 år. Möjligen var han till och med aningen fulare. Olle höjde armen och hälsade.

Hej, Ulo.”

Hej, Ulo”, sa Ulo och vinkade till gamla Elvan.

Ta det lugnt nu, Elvan”, sa Olle.

Ulo gick vidare till ett troll som låg på mage på marken. Det var Påke.

Ta det lugnt nu, Elvan”, sa Olle igen.

Ulo sparkade Påke i sidan. Påke reste sig halvt om halvt upp.

Är det julafton?”

Nej, det är jag”, sa Ulo.

Det är julafton i morgon”, sa Anna hjälpsamt.

Var är jag?” sa Påke förvirrat.

Du är där”, sa Ulo vänligt. Han pekade stolt på sig själv. ”Själv står jag här.”

Anna rynkade på näsan och tittade undrande på Olle. Hur dumma var egentligen trollen?

Ursäkta”, sa Olle. ”Vi skulle vilja veta om ni vet var älvornas rike ligger.”

Påke och Ulo sänkte huvudena lite, som om de skämdes för att de inte förstod frågan.

Vem är det som är rik?” sa Påke försiktigt.

Jag tror inte att de vet”, sa Elvan.

Sen skakade marken till och Nyffe dök upp med två troll som såg ut som ladugårdsdörrar. De var breda och höga, men framför allt hade de platta ansikten. Nyffe skulle just säga något till Påke när han fick se de två Elvorna.

Han gick närmare och studerade den gamla Elvan noga medan hans långa tunga hängde utanför.

Vem är det här?” sa han.

Jag heter Elvan”, sa den gamla Elvan kallt och drog sig undan Nyffes andedräkt.

Du är vacker”, sa Nyffe. ”Och vem är det här då? Är det din spegelbild?”

Han tittade på den unga Elvan som vägrade röra en muskel som om trollet var det farligaste hon hade varit med om, vilket det förmodligen var.

Det är… min syster”, sa Elvan som inte orkade berätta för Nyffe om tidsresan.

Jaha”, sa Nyffe, och så verkade han totalt glömma bort dem medan han gick iväg med fingret i näsan.

Olle vände sig till den gamla Elvan med ett fniss.

Tänkte du på vad som hände? Nyffe trodde ju att du hade en syster förra gången vi var här. Han minns dig. Hihihi.”

Elvan log inte ens. Hon bara vände sig om och gick. Påke ropade efter henne:

Vems rikedomar var ni ute efter?”

Ulo tänkte efter. Sen sa han:

Är ni tjuvar?”

Nej, vi är bara på besök”, sa Olle och gick.

 

Ingen av dem sörjde över att besöket i Bröle blev så kort, men resan tillbaka var så lång att de bestämde sig för att sova på vägen. De slog läger på en liten bergsknalle. Den gamla Elvan sa nästan ingenting under tiden, den unga Elvan var glad över att få vara med, och Fyran försökte prata med Olle.

Trollen hittade inte till Systradal.”

Nej”, sa Olle.

De visste inte ens vad Systradal var.”

Nej.”

Varför skulle de då vilja anfalla oss?”

Jag vet inte”, sa Olle och rynkade pannan.

De lade sig för att sova. Fyran och den unga Elvan ville sjunga de andra till sömns, men den äldre Elvan vägrade.

Vi har hört nog från älvorna nu”, sa hon och efter några sura blickar tystnade älvorna, och allt blev lugnt.

Olle kunde inte sluta tänka på trollen. Om de var dumma, och de var de, varför hade de då anfallit älvorna? Och varför hade Elvan blivit anklagad för att förråda älvorna? Han fick ingen rätsida på vad som hade hänt, eller rättare sagt, skulle hända. Skulle det gå att rädda Elvan från att bli anklagad? Skulle kriget gå att stoppa? Och ville han förlora den Elvan som han kände?

Det dröjde några timmar innan han somnade, men då trodde han att han hade hittat en del av lösningen. Han hade bara ingen att dela sina tankar med eftersom den gamla Elvan var så tvär.

 

I gryningen var det lika mörkt som när de gick och lade sig. Fnytten var pigga, och Fyran och den unga Elvan var fräscha som nyponrosor. Den gamla Elvan reste sig obekvämt och borstade sig ren från barr. Olle kunde inte sluta gäspa, men ändå tog han täten på vägen tillbaka till Systradal. Han gick omkring med munnen som ett streck, så sammanbiten var han. Han blev inte ens gladare av Fyrans och den unga Elvans sånger på vägen. Och att det var dagen innan julafton ville han inte ens tänka på. De var ju fast i dåtiden, tunnelbygget skulle förstöra Mythia och jultomten var fryst i en ispelare. Ändå var det ingenting emot hur butter Elvan var.

När de kom fram till den trånga passagen började Elvan äntligen att prata.

Det ska bli skönt att äntligen komma tillbaka till ett ställe där man verkligen är omtyckt”, sa hon ironiskt. ”Det måste vara som för dig att hamna hos familjen Fryk.”

Olle log. Han stannade Elvan och viskade:

När du fortfarande bodde hos älvorna, var det mycket bråk då?”

Nej, bara ett”, sa Elvan. ”Men det avbröts när trollen anföll.”

Den andra versen på Sången om den unga älvan och tisteln”, sa Fyran, som hade lyssnat. Elvan nickade.

Det var det allt handlade om. Några älvor, eller rättare sagt ganska många älvor tyckte att texten löd i en lustig dans vid ängens kant, men fler och fler började sjunga i en lustig dans vid vägens kant. Det gick så långt att några funderade att flytta.”

Vilket tyckte ni var rätt?” sa Olle.

Ängens kant”, sa båda Elvorna och Fyran.

Och vad tycker drottningen?”

Vägens kant”, sa Fyran.

Olle tog tag i den unga Elvan och tryckte henne igenom den trånga passagen.

Tack”, sa den unga Elvan och tittade efter de andra, men de andra kom inte.

Istället sa Olle:

Ni sa att bråket slutade när trollen kom. Jag tror att bråket var värre än ni trodde, och att drottningen tyckte att det enda sättet var att förena älvorna mot en gemensam fiende – trollen. Då använde hon sig av dig, Elvan, för att öka hotet.”

Av mig?” sa den unga Elvan från andra sidan passagen.

Den gamla Elvan ignorerade sig själv och vände sig till Fyran.

En förrädare skulle ha enat alla.”

Fyran skakade långsamt på huvudet.

Ja”, sa hon.

Men då går vi och bevisar för älvorna att jag är oskyldig”, sa den gamla Elvan.

Hur då?” sa Fyran och slog ut med händerna.

Med brevet. Vi pratar med de andra. Jag måste väl fortfarande ha några vänner kvar.”

Vilket brev?” sa Fyran.

Elvan kände i sin ficka, men brevet var borta.

Fyran slog ner blicken.

Elvan förstod direkt att Fyran hade tagit brevet.

Tyvärr”, sa Fyran. ”Om valet står mellan dig och hela Systradal så är valet enkelt.”

Nej, det var det inte”, sa Elvan ilsket. ”Man behöver inte välja på det sättet!” Hon drog ett djupt andetag. ”Jag trodde att du var på min sida.”

Det är jag”, sa Fyran. ”Du vill väl också att älvorna är förenade, snarare än splittrade?”

Elvan stirrade för att se om Fyran skulle ändra sig, men Fyran vägrade att titta på Elvan. Så Elvan vände sig om för att gå, men i sista sekunden, när Fyran höll på att gå in i den trånga passagen, gick hon fram till Fyran och sa några ord som varken Olle eller Anna förstod:

Nigham parak tomoa, indemy nua savalegh.”

Sen vände hon sig om igen och gick utan att titta sig om.

 

Elvan gick direkt till dörren som ledde till Nejlikas värld, och hon knackade utan att bry sig om ifall hon fick några stickor i handen eller inte. Men hon fick inga stickor. Det fick Olle att bli på sin vakt.

Vad har hänt här?” sa han.

När dörren öppnades blev han ännu mer misstänksam. Det var alldeles ljust, det var inte halt, och det fanns ingen labyrint, utan bara en stor äng. Nejlikas skrangliga hus låg rakt fram, skogen där anden i flaskan och sagoriket fanns låg till vänster, och så låg det ett annat märkligt hus längre bort till höger.

Han vill nog bara locka in oss i falsk säkerhet… och sedan smack”, sa Olle och slog en knuten näve i den andra handflatan.

Det struntar jag i”, sa Elvan. ”Om han ger sig på mig nu, då blir det mest synd om honom.”

Olle och Anna bytte en orolig blick, men det hände ingenting på väg fram till Nejlikas hus. Det var till och med någon som gnolade inuti huset. Elvan knackade på, och snart kom Nejlika själv och öppnade. Han såg förvånad men glad ut.

Ja? Vad kan jag hjälpa till med? Kom in, vet jag.”

Nej, akta er”, viskade det röda fnyttet.

Men Elvan och de andra gick försiktigt in i huset efter Nejlika. Olle tittade automatiskt mot det hörn där Elvan hade suttit i en liten bur första gången han såg henne. Men där fanns ingen bur. Hela rummet såg annorlunda ut. Det fanns prydnadssaker, ljusa färger och en och annan tavla, även om de flesta föreställde olika trollkarlar.

Ni verkar lite blyga”, sa Nejlika vänligt och böjde sig ner så att han var på deras nivå. ”Jag heter Nejlika. Vad heter ni?”

Vi kommer från framtiden”, sa Olle plötsligt.

Nejlika skrattade till.

Gör ni? Åh, vad underbart! Jag har alltid velat se framtiden, men så brukar jag tänka att jag nog får se den, tids nog. När kommer ni från?”

2003”, sa Olle.

Oj, det var inte dåligt! Hur kom ni hit?”

Vi skulle vilja komma hem igen”, sa Elvan.

Varför då?” sa Nejlika medan han gick iväg till en hylla och rotade bland burkarna. ”Om jag får fråga, naturligtvis. Jag förstår om ni inte vill berätta allt för en skranglig gammal trollkarl…”

Han skrattade och skrattade och skrattade.

Vi hör inte hemma här”, sa Olle.

Ja, du har väl dina föräldrar att tänka på, antar jag”, sa Nejlika. ”De är väl inte oroliga nu när du har rest i tiden?”

Olle visste inte vad han skulle säga. Mamma och pappa visste inget om att han hälsade på i en tid när de inte ens var födda. De måste undra något fruktansvärt vart han hade tagit vägen.

Mormor är i alla fall inte så orolig”, sa Anna och log.

Vad bra”, sa Nejlika och tog fram en burk. Han blåste bort dammet och skruvade av locket.

Jag ska inte med”, sa Anna. ”Jag hör hemma här.”

Gör du? Hmm, nu när jag tänker efter så ser ni lite lika ut. Är ni släkt?”

Det här är min mormor”, sa Olle.

Ja, det ser jag på öronen”, sa Nejlika vänligt. ”Vilka vackra öron. Ja, ska ni åka då?”

Förresten”, sa Elvan. ”Om det inte är för mycket begärt så behöver vi någonting som kan tina upp jultomten. Kung Bore har frusit in honom i en ispelare.”

Det är inga problem”, sa Nejlika och sprang iväg till hyllan igen.

Vad konstig Nejlika är”, sa Anna.

Det måste ha hänt något med honom som har gjort att han vill vara elak”, sa Olle.

Ni kan ju passa på att säga hej då medan jag letar reda på rätt pulver”, ropade Nejlika glatt.

Olle gick fram och kramade Anna, flickan som skulle bli hans mormor.

Det har varit kul att träffas”, sa Anna.

Jag kommer att sakna dig”, sa Olle.

Du kommer ju att träffa mig så fort du kommer hem. Jag måste vänta över trettio år.”

Så fort de skildes åt gick Anna fram till Elvan. Elvan var inte alls beredd på att få en kram och kände sig lite obekväm.

Jag kommer tillbaka och hälsar på den yngre versionen av dig”, sa Anna.

Bra, då får jag sällskap. Jag borde sitta ensam i min stuga omkring nyår.”

Fnytten landade på Annas hand och vinkade till henne.

Jag kommer att sakna er också, så jag kanske hälsar på er också.”

Hej då, Anna”, sa fnytten samtidigt.

Är ni klara?” sa Nejlika. ”Då kör vi. Nu ska ni snart vara framme i 2003, på samma datum som idag. Det kan slå på någon dag hit eller dit när ni kommer fram, men det gör kanske inte så mycket?”

Jo”, sa Olle bekymrat.

Ja, se människor!” skrockade Nejlika vänligt.

Anna backade ett par meter, medan Nejlika gav Olle en glasflaska, och sen strödde han lite pulver över Olle, Elvan och fnytten. Först hände inget, men sen kom en stor puff.

Kvar stod Anna och Nejlika. Anna vände sig glatt till Nejlika.

Tack, Nejlika… Vad är det?”

Nejlika svajade. Han blinkade flera gånger, som om han hade fått sand i ögonen.

Har du fått pulver på dig?” frågade Anna.

Då gick det upp för Nejlika.

Jag… hatar… ordet… ’tack’.”

Anna backade mot dörren. Hon öppnade den och sprang allt vad hon kunde. Så fort han hade fått tillbaka balansen sprang han efter henne.

Maracas Caracas!” skrek han och svingade sitt trollspö.

Men då reste sig en stenvägg precis framför honom, och sen en till. Anna hann ut ur Nejlikas värld bara sekunder innan han var instängd bakom en stor labyrint.

Neeej. Jag vill vara elak, och så går det så häääärr”, var det sista Anna hörde innan hon sprang ut därifrån.

 

Ungefär samtidigt dök Olle, Elvan och fnytten upp i ingenmanslandet. Elvan vände sig om och slog huvudet i den största borr som Olle någonsin sett. Nu var tunnelbygget nästan klart, och det kom allt närmare. Allihop sprang åt andra hållet. De höll på att krocka med jultomtens ispelare och de nerfrysta vättarna.

Ni kom i alla fall”, sa tomtemor som stod och vaktade. ”Det var i grevens tid. Det är julaftons morgon redan. Hur…”

Vi tar det sen”, sa Olle.

Olle skyndade sig att dra korken ur Nejlikas flaska och hällde innehållet över jultomten och vättarna. Det dröjde inte länge innan isen började smälta.

Jultomten sträckte på sig så fort han hade blivit fri från isen. Sen började han gnistra lika starkt som han gjorde innan han blev nerfrusen.

Är det för sent att rädda Mythia?” sa han med sin djupa röst.

Nej, inte än”, sa tomtemor hoppfullt.

Äntligen var jultomten beredd. Det fick Olle att känna en ilning längs ryggraden.

I själva verket var det inte därför, men det förstod han inte förrän han hörde viskningen:

Trodde ni att ni hade blivit av med mig så lätt?”

Olle snurrade runt för att se var Kung Bore fanns. Han behövde inte leta länge, för snart kom den starka vinden och snöfallet och till sist smällen.

Smällen var så ljudlig att tunnelarbetet stannade några minuter medan arbetarna kollade över maskinerna ordentligt. Olle fick ont i huvudet igen. Och där stod Kung Bore, som en ismassa som kunde röra på sig, fortfarande i sin vagn, som drogs av en vit och blå häst.

Efter vårt första möte, i Kung Dandos rike, lärde jag mig att tåla varma drycker. Nu finns det inget som kan stoppa mig.”

Olle backade rent instinktivt, trots att han visste att det inte fanns något som kunde rädda honom från Kung Bore.

Då blev plötsligt allt mycket värre.

Maracas Caracas”, tjöt Nejlika.

Den första blixten träffade en av vättarna och kastade den stackaren flera meter innan han landade.

Nu är det slut”, tänkte Olle.

Annonser

Landet Mythia:Kapitel 22

Kapitel 22: Två gånger Elvan

 

Olle kände sig iskall om hela kroppen, och då vaknade han. Han låg i en driva med snö och var inte helt säker på hur han hade hamnat där. Han visste bara att Kung Bore var tillbaka. På något sätt hade han frusit till is igen, efter att Olle hade tinat upp honom i ingenmanslandet.

Vad var klockan? Vilken dag var det?

Fanns det fortfarande tid att rädda Mythia?

Han reste sig omkring och tittade på omgivningarna. Allt var snötäckt. Han skulle bli tvungen att pulsa fram, oavsett vilket håll han gick åt. Så det var lika bra att börja gå. Han var tvungen att hitta Elvan, Anna och fnytten.

 

Tio minuter senare stapplade Olle fortfarande omkring i snön. Då hörde han något. Det var dämpat, men det var definitivt ett skratt.

Snön verkade djupare och lösare ju längre han gick. Olle tog det som ett bevis på att han var Kung Bore på spåren. Och det dröjde inte länge innan Kung Bores skratt fick Olles nackhår att resa sig.

Sen fick han se honom.

Längst bort i en glänta stod den isige Kung Bore, lika levande som när de träffades senast. Den kalla glöden i hans ögon syntes ända bort till Olle.

Men det var inte det som fick Olles skinn att knottra sig – det var vad Kung Bore höll på med: Kung Bore höll Olles vänner fångna. De var varken levande eller döda. Kung Bore hade frusit dem i samma typ av ispelare som han hade fångat jultomten med. Men inte nog med det: han tinade och frös dem om vartannat så att de bildade en mänsklig orgel.

Först började Elvan på en mening, och sedan fick de tre fnytten varsin tiondels sekund i upptinat skick, och sedan fortsatte prinsessan sitt skrik, och prinsen påbörjade ett nytt stridsrop. Kung Bore blandade turordningen och längden, så att deras skrik bildade en melodi. Olle kände igen melodin.

Det var glassbilens trudelutt.

Olle kunde knappast tänka sig något mer förnedrande, och Kung Bores skratt fick Olle att bli riktigt, riktigt arg. Nu kände han inte kylan längre. Han drog av sig ryggsäcken och satte upp den lilla kokplattan igen.

 

Kung Bore gjorde en liten paus i musiken när Olle ropade på honom. Han öppnade munnen minimalt och viskade:

Du överlevde?”

Olle tyckte att ljudet var lika högt som om han hade stått inuti en tunna när en grupp galningar slog på tunnan med stora påkar.

Ja”, sa han. ”Och jag har en ny present till dig. Den här gången–”

En present?” viskade Kung Bore överraskat.

Och då insåg Olle att han hade gjort ett misstag. Det här var ju inte 2003, utan 1958. Nu såg han att skägget var kortare, och att det fanns fler blåa slingor i håret. Kung Bore kände inte igen honom, för de hade aldrig träffats förut. Så då kanske chokladtricket skulle lyckas utan att han skulle behöva kasta den varma chokladen över honom…

Ingen ger Kung Bore presenter. Alla är rädda för Kung Bore.”

Inte jag”, sa Olle och försökte dölja att det gjorde ont bara av att lyssna på Kung Bores röst. ”Jag vill hjälpa dig.”

Med vadå?”

Olle försökte komma ihåg vad han sa förra gången han ljög för Kung Bore. Under tiden tittade han på sina vänner, för att se om de såg ut att vara okej.

Jag är utbildad av de främsta trollkarlarna i hela Mythia. Jag kan hjälpa dig att bli populär.”

Kung Bore behöver inte bli populär. Kung Bore behöver ingen alls.”

Olle bara gapade. Hur kunde någon strunta i vad andra tyckte?

Men du förtjänar så mycket mer än att åka runt och ställa till med oväder. Jag menar, snö är fint, men tänk på hur uppskattad jultomten blir varje år. Så skulle det kunna bli för dig också. Och om du bara dricker den här trolldrycken så blir det så.”

Det verkade faktiskt som om Kung Bore blev intresserad, så Olle fortsatte:

Och jag misstänker att du till och med kan bli ännu mer populär, eftersom det alltid blir vita jular nu när du är inblandad.”

Han skrattade vänligt och hoppades att Kung Bore skulle nappa på betet. Som tur var sträckte Kung Bore ut handen.

Ge mig den”, krävde han.

Först vill jag att du friger mina vänner.”

Kung Bore tinade upp gruppen med en enkel handrörelse, och plötsligt hördes allas röster samtidigt. De tystnade när de fick se Olle med Kung Bore.

Abrakadabra, Maracas Caracas”, sa Olle för att ge ett magiskt intryck.

Kung Bore svepte drycken i ett svep.

Jag ska bli–”

Längre hann Kung Bore inte innan hans kropp började smälta. Han skrek och fäktade med armarna, men det hjälpte inte. Hästen gnäggade och tinade också. Det dröjde inte länge förrän hela sagovärlden var fri från snö igen. Alla verkade okej. Olle tittade nervöst på prinsessan.

Min hjälte”, sa prinsessan Denelene och kastade sig i armarna på prins Bello.

Elvan nickade med huvudet att de skulle dra sig undan, och hela gänget smög iväg.

De hittade nog kärleken i snön”, sa Anna. ”Så romantiskt.”

För att inte säga ’det var på tiden’”, sa Elvan.

 

Anna tittade nyfiket på när Elvan läkte såret i Olles panna. När de kom ut ur sagornas värld, och återvände till ingenmanslandet, fick Anna följa med och träffa tomtemor. Tomtemor berättade att det var den 22:a december, två dagar innan julafton, vilket betydde att de hade varit i sagornas värld i en hel vecka!

Men de var fortfarande tvungna att hitta ett sätt att åka tillbaka till Olles och Elvans riktiga tid. Och ändå kunde Anna inte sluta prata om Elvans tårar och Elvan och de andra älvorna.

Kan vi inte hälsa på de andra älvorna?” sa hon.

Nej”, sa Olle, Elvan och fnytten samtidigt.

Varför inte?” frågade Anna.

Förra gången vi var där försökte de göra mig till en älva”, sa Olle.

De tvingade oss att bli älvor”, sa det röda fnyttet.

Det var förfärligt”, sa det blåa fnyttet.

Men du är ju redan en älva”, sa Anna och tittade på Elvan. ”Varför vill du inte hälsa på dem?”

Olle var egentligen lika nyfiken som Anna, men han hade lärt sig att Elvan inte ville prata om älvorna.

Jag vill bara inte”, sa Elvan.

Men nu har du ju chansen att få träffa dig själv…” frestade Anna.

Elvan stannade och spärrade upp ögonen.

Det är sant. Det var dagen innan julafton som… Jag kan förhindra…”

Vadå?” sa Olle.

Kom!” sa Elvan och skyndade iväg mot dörren.

 

Olle var inte alls förberedd på att Systradal skulle vara lika ljuvligt som första gången han var där. Det fanns inte en enda klippblock, inte något stendamm någonstans. Marken var lika studsig och i fjärran hördes älvornas himmelska sånger.

Ja, just det, tunnelbygget kommer ju inte förrän om… 45 år”, sa Olle för sig själv. Han hade fortfarande svårt att förstå det här med tidsresor.

Elvan ledde dem en helt annan väg, som slutade med en trång passage mellan mjuka molnstenar. På andra sidan dansade tre älvor strax ovanför marken och sjöng på sitt mystiska språk. Elvan tvekade innan hon gick fram, men Anna gick närmare för att röra vid dem. Olle fångade henne innan hon hann fram.

De är beroendeframkallande”, sa han.

Men de är så vackra”, sa Anna förälskat. Hon sträckte sig mot älvorna och försökte slita sig från Olles grepp.

Elvan, kan du hjälpa till här?”

Då reagerade älvorna. De slutade dansa och landade i rad framför nykomlingarna.

Du ser inte ut som Elvan”, sa en av älvorna vänligt.

Anna ryste till när hon fick höra älvans röst. Hon försökte röra vid älvorna men Olle tryckte tillbaka henne.

Han kallade mig Älvan. Jag brukar kalla honom Människan”, sa Elvan snabbt. Hon tvekade igen och såg väldigt obekväm ut. ”Jag kommer från ett annat älvsamhälle, men jag skulle vilja träffa Fyran. Jag har ett meddelande från vår drottning.”

Fyran?” sa en av de andra älvorna mjukt. ”Hon är högt uppsatt.”

Jag vet”, sa Elvan. ”Hon dansar bredvid drottningen. Det är därför jag vill prata med henne.”

Älvorna lyfte från marken och backade några meter så att de skulle prata ostört med varandra.

Anna försökte slita sig ifrån Olles grepp, och då tog Elvan tag i hennes arm och pressade fram ett par tårar som landade på hennes hand. Långsamt lugnade Anna ner sig.

Vi hämtar henne. Stanna här”, sa en av älvorna inbjudande.

De tre älvorna flög iväg. Efter ett par sekunder syntes de inte ens längre.

Vad viskade de om?” sa Olle.

Dina stora öron”, sa Elvan och satte sig ner på en stor molnsten.

Anna satte sig bredvid henne och rättade till sin frisyr.

Vad hände? Varför kunde jag inte hålla mig stilla när vi träffade älvorna?”

Jag sa ju att de är beroendeframkallande”, sa Olle.

Alla älvor utstrålar en svag doft som gör att vi blir oemotståndliga.”

Du också?” sa Anna. ”Är det bara därför vi gillar dig?”

Nej”, sa Elvan. ”Det är för att jag är charmig.”

Längre dröjde det inte förrän fyra älvor kom flygande över det mjuka landskapet. De landade bredvid Elvan. Den nya älvan gjorde en kort välkomstdans framför Elvan samtidigt som hon sjöng en smeksam visa. Elvan väntade tålmodigt på att sången och dansen skulle ta slut. Sen sa hon:

Skulle jag kunna få prata med dig ensam?”

Fyran skickade bort de andra älvorna med en enkel handrörelse.

Vi behöver din hjälp”, sa Elvan.

Vilka är ’vi’?” sa Fyran.

Det här är mina vänner: Olle, Anna och fnytten.”

Och du själv?”

Elvan drog undan håret från ansiktet och frågade:

Känner du inte igen mig? Det är jag, Elvan.”

Jag träffade Elvan för mindre än tio minuter sen, och ni är inte ett dugg lika.”

Vad jag menade var att Elvan kommer att bli mig. Vi fem – Olle, jag och fnytten – vi kommer från framtiden.”

Jag kommer från den här tiden”, sköt Anna in.

Krångla inte till det, är du snäll”, sa Elvan.

Fyran såg inte övertygad ut. Hon fällde ut vingarna och skulle just flyga iväg, men då kastade Elvan fram:

Du kallas Fyran, men ditt riktiga namn är Namib Elenti Somapa Daurina. Jag kallas Elvan, men mitt riktiga namn är–”

Hon viskade något i Fyrans öra så att inte Olle och Anna skulle höra.

Jag är Elvan. Det är så här din bästa vän i hela världen kommer att se ut om du inte lyssnar på vad jag har att säga och hjälper mig att få träffa drottningen.”

Plötsligt tittade Fyran närmare på Elvan: ögonen, öronen, munnen! Fyran gapade. Och så sa hon:

Följ med mig!”

 

Olle och Anna böjde sina ben så att Fyran och Elvan skulle kunna landa ordentligt. De hade flugit förbi palatset, och var framme vid drottningens genomskinliga hus. Runt huset fanns massor av älvor. Några dansade och sjöng. Andra dansade och skrattade. Vissa bara sjöng.

Fyran förde in Elvan, Olle, Anna och fnytten genom en glasdörr. De kom till korridoren som ledde till det enda rummet i huset som man inte kunde se in i. Olle kände en tydlig lukt av syren och liljekonvalje, och inte ens nu när han var immun mot älvorna kunde han låta bli att beundra de älvor som fanns där. Så snart de kom fram till drottningens ogenomskinliga rum stod det flera vakter där.

Jag behöver en audiens med drottningen nu”, sa Fyran.

Hon är oanträffbar”, sa en vakt.

Hon vill träffa oss”, sa Elvan med fast blick.

Vakten gick in genom dörren och stängde den efter sig. Hon återkom snart och vinkade in dem.

Där inne var musiken nästan ohörbar. Golvet bestod av silkeskuddar, så Olle sjönk ner till vaderna innan fötterna fick fäste. Rummet var inte lika ljust som allt annat i älvornas värld, utan hade bara några små lampor i hörnen. Längst in låg drottningen på en divan och väntade. Hon var lika majestätisk som Olle mindes henne, och det gick inte att glömma hennes gnistrande blå ögon.

Nå, vilka är ni?” sa hon ljuvt.

Jag är Elvan”, sa Elvan.

Med ens visade drottningen mer intresse. Hon reste sig fram och gick fram till Elvan, och sa mjukt:

Du har levt utanför Systradal. Du har blivit oälvig. Men jag minns inte att någon älva har övergett oss.”

Elvan himlade med ögonen.

Nej, det kanske man kan säga. Jag blev utkörd, och det beror på det som kommer att hända. Jag kommer från framtiden.”

Drottningen verkade inte förstå, så Elvan fortsatte:

Om några dagar kommer du att köra ut mig från Systradal och förbjuda mig från att återkomma.”

Varför skulle jag göra det?” sa drottningen, som om Elvan vore tokig.

Allt började med att trollen ville sluta fred med alla älvor. De var lika enfaldiga som vanligt, men de verkade mena allvar. Du trodde på dem.”

Elvan pekade ett finger rakt mot drottningen.

Men så fort vi öppnade våra armar anföll stora horder av troll. De ville åt vårt rike. Men de hade inte räknat med att vi skulle göra motstånd. Tusentals älvor och troll blev skadade och dödade.”

Fyran satte sig ner på drottningens divan och tittade ner i golvet. Det verkade som om hon inte ville förstå vad Elvan sa. Men Elvan fortsatte:

Vi var snabba, men trollen var starkare och argare. Vi systrar kunde knappt hålla sams sinsemellan. Vi höll på att förlora. Då fick vi höra att någon förrådde oss, att någon avslöjade alla försvar, våra strategier, allt! Med ens blev vi enade. Och vi lyckades slå tillbaka trollen.”

Vi kanske kan förhindra allt det här”, sa Fyran.

Det är därför jag är här”, sa Elvan kallt.

Vem var förrädaren?” sa Fyran ivrigt.

Elvan tittade på alla i rummet innan hon svarade:

Jag.”

Fyran flög upp, men Elvan lugnade henne.

Det var i alla fall vad drottningen ville att alla skulle tro. Jag är oskyldig. Det har jag varit i 45 år. Men det hindrade inte drottningen från att offra mig.”

Drottningen rätade på sig och slätade till sina kläder.

Har du några bevis?”

Ja.”

Nu kunde inte Olle hålla sig. Han hade väntat i flera veckor på att få höra Elvans hemlighet, men att höra att hon var falskt anklagad av älvorna för att orsaka krig, och att hon hade bevis för att hon var oskyldig, då blev det bara för mycket. Han utbrast:

Men varför har du inte kommit tillbaka hit förut då?”

Elvan blundade, och sedan stirrade hon rätt på drottningen.

Jag började nästan tro att det var mitt fel. Jag trodde inte att drottningen skulle kunna göra så mot en av sina egna systrar. Så då måste det ha varit mitt fel. Jag ville inte titta, för att jag var rädd för vad jag skulle se. Men nu vet jag att det är ni som borde vara rädda. Rädda för att jag skulle vägra ta på mig skulden som en god liten älva.”

Vad är det för bevis?” sa drottningen lite skakat.

Elvan tog fram en liten lapp ur en ficka. Olle gick närmare för att få se lappen, men på den fanns bara krumelurer och streck och prickar.

Det här är ett brev från drottningen till Tvåan där planerna om att offra mig finns nertecknade. Allt står här.”

Hon visade upp brevet för Fyran och drottningen. Fyran vände sig mot drottningen.

Vad är det här? Är det sant?”

Vakter”, sa drottningen.

Mindre än en sekund senare hade vakterna kommit in och ställt sig mellan drottningen och besökarna.

Kör ut dem”, sa drottningen.

Men det går ju fortfarande att hindra kriget. Varför gör du inget?” sa Elvan.

Drottningen nickade till vakterna att gripa tag i Elvan och de andra.

Ska du inte ens titta på lappen?” sa Fyran.

Varför det?” sa drottningen. ”Den är ju falsk.”

Elvan tittade förtvivlat på Fyran för att få stöd, men Fyran kunde inte bestämma sig. Så Elvan vände sig till drottningen.

Det här kommer att komma fram förr eller senare”, sa hon.

Ingen kommer att tro er”, sa drottningen.

 

Så fort de kom ut ur drottningens genomskinliga hus sa Fyran åt Elvan och de andra att vänta. Hon flög iväg, men snart kom hon tillbaka med en älva som inte skiljde sig nämnvärt från alla andra älvor, utom på en punkt: hon var väldigt lik Elvan. Ja, hon var inte tjock, smutsig och hon hade inget tuggummi i håret, men de båda Elvorna var lika långa och hade samma sorts ögon.

Är det där jag i framtiden? Så underbart”, sa den unga Elvan glatt.

Mm, så underbart”, sa Elvan ironiskt. ”Som om jag behövde fler påminnelser om allt som har gått fel.”

Vad är det som har gått fel?” sa den unga Elvan piggt.

Du”, sa den gamla Elvan kallt.

Du har tuggummi i håret”, sa den unga Elvan och pekade ut tuggummit för sin äldre variant.

Jag vet.”

Varför har du det?”

Det är som att prata med ett troll”, sa den gamla Elvan och suckade. Hon vände sig till sin yngre variant och sa:

Du kan få det om du vill. Ta för dig.”

Tack”, sa den unga Elvan.

Hon sträckte in handen i Elvans ostyriga hår och tog ut tuggummit utan att ett enda hårstrå följde med.

Och jag som inte har med mig något till dig”, sa hon generat.

Elvan undersökte sitt hår. Det fanns inte ett spår av klet kvar. Så länge som det hade suttit där kändes det nästan som om det fattades något.

Hur gjorde du det där?” frågade den gamla Elvan.

Vad menar du?” sa den unga Elvan och tittade upp från sitt hår där hon hade satt fast tuggummit. ”Är det inte fint?”

Den gamla Elvan suckade.

Det här är inte sant. Vet du hur länge det där tuggummit har suttit där, och så sätter du bara dit det igen? Nu kommer jag att få dras med det där tuggummit igen… Äsch, det går inte att prata med älvor.”

Olle kunde inte hjälpa det. Han började skratta. Den gamla Elvan stirrade surt på honom. Då sa han:

Men Elvan, det där tuggummit är ju en del av dig.”

Hmm”, muttrade den gamla Elvan. ”Det var ju en smickrande bild du har av mig.”

Ska vi se om vi kan reda upp det här med trollen?” sa Olle och gick före mot ingenmanslandet. ”Vi kanske kan stoppa det där kriget ändå.”

Anna och Elvan började gå, men när Fyran och unga Elvan följde efter vände sig gamla Elvan om.

Vart ska ni?”

Det vore väl synd om vi skiljdes åt så snart efter att vi träffades”, sa den unga Elvan. ”Det känns som om vi har så mycket gemensamt.”

Och vi kanske kan hjälpa till med trollen”, sa Fyran.

Elvan suckade.

 

Bröle var lika vackert som förra gången de var där, det vill säga inte alls vackert. Det var mörkt, knotigt, och stigarna var svåra att följa eftersom de gick i kringelkrokar och ibland slutade mitt vid lodräta klippväggar. Ingen av älvorna ville flyga, och därför tog det flera timmar att komma fram.

Plötsligt stannade Olle.

Vad har hänt med skyltarna?” ropade han.

De hittade flera skyltar på den mörka marken, och några stumpar som stack upp ur marken. Olle hukade sig ner och läste på en av skyltarna. Texten blinkade svagt:

 

Jäp.

 

Vad betyder det?” sa det röda fnyttet.

Är det en kod?” sa det gröna fnyttet.

Är det en farlig kod?” sa det blåa fnyttet och backade i luften.

Jag tror att de bara vill ha hjälp”, sa Olle. ”Elvan, kan du hjälpa mig?”

Båda Elvorna gick fram, men den gamla Elvan knuffade bort den unga Elvan och tog tag i skylten tillsammans med Olle. De prövade att ställa skylten på några av stumparna, och till slut hittade de rätt stump. Snart blinkade texten inte längre, utan sa prydligt:

 

Tak.

 

Tack”, tolkade Elvan till unga Elvan.

När texten byttes igen behövdes ingen översättning.

 

Njlik trola mä os.

 

Landet Mythia:Kapitel 21

Kapitel 21: Duell med prins Bello

 

Olle kunde inte göra annat än att följa med prinsessan Denelene medan hon sprang längs en av skogsstigarna. Han hängde i hennes hand och försökte nå ner till marken. För att vara en vacker och finklädd prinsessa var hon verkligen mycket stark.

Snälla prinsessan, jag är ingen prins. Jag hör inte ens hemma i den här världen. Och jag måste rädda Mythia från–”

En drake?” sa prinsessan hoppfullt och stannade.

Nej, från ett tunnelbygge”, sa Olle.

Prinsessan tänkte efter.

Nej, det kan inte stämma.”

Hon började springa igen och drog åter med sig Olle som en vante.

Jag har aldrig hört talas om någon prins som ska döda ett tunnelbygge. Alltså är det bara något ni säger för att utmana andra prinsar. Men det behöver ni inte göra mer, prins Olle. Jag älskar er redan.”

Olle suckade medan Denelene fortsatte mot slottet.

 

När de kom fram till slottet stod Anna och fnytten redan vid vallgraven och väntade.

Prinsessan stannade tvärt och synade flickan med blomman och de små flygande varelserna. Hon drog fram en liten dolk ur sin klänning och höll den mot Anna.

Vän eller fiende?”

Vi är Olles… jag menar, prinsens vänner”, sa Anna.

Stämmer det, min dyre prins?” sa prinsessan förälskat.

Olle nickade lite besvärat. Då sänkte prinsessan dolken igen.

Min fästmans vänner är mina vänner”, sa hon. ”Välkomna in i kung Dandos slott, Silverstjärna.”

Prinsessan gick ner mot vattnet i vallgraven, vinkade åt de andra att följa efter, och svängde in under vindbryggan. Där fanns en smal gång, en meter ovanför vattnet, och mitt under vindbryggan letade prinsessan fram en dold lucka i träväggen. Prinsessan öppnade luckan och klättrade in. Medan Anna följde efter med blomman i handen frågade Olle:

Hur hann ni ifatt oss? Prinsessan sprang ju hela tiden.”

Jag springer fort”, sa Anna.

Inte fort”, sa Olle medan han klättrade in och stängde luckan.

Nej, men fnytten visade raka vägen istället för den omvägen som ni tog.”

Kom, min prins”, sa prinsessan och ledde vägen genom en låg gång som vek av och som antagligen gick under vallgraven. Innan Olle visste ordet av hade den lilla gången vikit av, och där innanför låg ett rum med gobelänger, förgyllda takmålningar och sirliga stolar.

I en av stolarna satt en böjd gubbe som inte passade in riktigt. Han var knotig och skakade lätt. Det såg ut som om inget förvånade honom.

Precis i tid”, sa gubben darrigt.

Vad menar du?” sa Olle.

Den tid jag hade förutspått, Olle.”

Hur visste du mitt–”

För mig är få saker dolda”, sa gubben.

Det här är Sollerin”, sa prinsessan. ”Han har tillhört hovet i över femtio somrar.”

Och kommer så att göra i tretton höstar till”, sa Sollerin. ”Ni behöver hjälp.”

Ja, kan du hjälpa oss?” sa Anna tveksamt.

Inom kort”, sa Sollerin och vände sig till prinsessan. ”När jag berättade för din far att du skulle hitta din prins idag ville han genast träffa dig. Han går in i Lila Salen om några ögonblick. Gå nu.”

Prinsessan gick baklänges mot en av dörrarna medan hon tittade på Olle. Till slut gick hon ut och stängde dörren.

Jag är ingen prins–” började Olle.

Sch… Det passar sig inte än”, sa Sollerin.

Precis då öppnades dörren igen och prinsessan tittade in.

Sollerin, ta väl hand om våra gäster.”

Den gamle gubben nickade, och så kastade prinsessan Denelene en slängkyss till Olle och försvann igen.

Jag kommer aldrig att få se henne lika lycklig igen”, sa Sollerin medan han reste sig. ”Nu kan vi prata.”

Han tog fram lite pulver ur en ficka och strödde det över blomman som Anna höll i handen. Anna ställde ner blomman på golvet, och snart växte det ut en fot som var alldeles för stor för den lilla blomman. Sen blev stjälken längre och tjockare, tills den fick vingar och Elvans huvud dök upp där bladen hade suttit för mindre än tre sekunder sen. Till slut fick hon tillbaka sitt tuggummi i håret.

Hon tittade på håret, vände sig till Sollerin och sa:

Typiskt. Du har inget mot tuggummi i håret?”

Sollerin sträckte fram en sax.

Det är det enda botemedlet som faktiskt löser problemet.”

Det finns flera hundra världar i Mythia, och åtminstone fyrtio av dem innehåller någon typ av trolldom. Ändå måste jag gå omkring med det här fördömda… Vad tittar ni på?”

Elvan, du har varit en blomma och det första du pratar om är ditt hår”, sa Olle.

Ja?” sa Elvan.

Hon tittade oförstående på dem. Olle nickade mot Sollerin, och plötsligt insåg Elvan vad Olle menade.

Tack…”

Sollerin log och nickade. Elvan slappnade av.

Då var det väl bara en fråga kvar”, sa Elvan. ”Kan du–”

Nej”, sa Sollerin.

Vad menar du?” sa Olle.

Jag kan inte hjälpa er med tillbakaresan så att ni kan stoppa tunnelbygget.”

Det är bara Nejlika som kan skicka oss tillbaka, va?” suckade Olle.

Nej, det finns flera sätt. Men jag talar om prinsessan. Sedan prinsessan var liten har det kommit prinsar och furstar från hela vår värld för att söka prinsessans kärlek. Alla har fått återvända hem tomhänta. Det har gjort kungen rasande. Nu när prinsessan har valt en prins kommer kungen inte låta er gå härifrån.”

Olle skakade på huvudet. Det här var inte bra.

Men då gifter jag mig med henne då och sen ordnar vi till något så att det ser ut som om jag är död, så kan vi fly.”

Men vi hinner inte stanna tills kungen har ordnat ett bröllop”, sa Elvan. ”Tick tack, dagarna går!”

Sollerin skakade på huvudet.

Det är värre än så. Om du gifter dig med prinsessan, då finns det risk för att den svikne prins Bellos far startar krig mot kung Dando. Då kommer miljoner invånare att dö.”

Men om du nu vet vad som kommer att hända i framtiden, varför säger du inte bara vad vi ska göra?” sa Elvan.

Just nu är framtiden i ett vägskäl. Allt hänger på vad Olle gör nu.”

Olle bara stirrade framför sig.

Vår enda chans är att hitta prins Bello”, sa han.

Hur då?” sa Anna. ”Han försvann ju spårlöst.”

Fnytten kan leta”, sa Olle.

Han reste sig och skulle just gå tillbaka genom gången under vallgraven när prinsessan kom tillbaka. I handen hade hon en tårta som var formad som en groda med ett täcke av grön marsipan.

En prinsesstårta?” sa Olle.

Nej, det är en tårta till en prins: prins Olle.” Hon stirrade på gruppen, som verkade ivriga att få gå. ”Vart är ni på väg?”

Han ska… dräpa en drake”, sa Elvan.

Vem är ni?” sa prinsessan till nykomlingen Elvan.

En blomma. Och jag har inte tid att leka tjugo frågor.”

Prinsessan rynkade pannan och ställde ifrån sig tårtan på ett bord.

Jag lyssnar inte på er”, sa hon till Elvan. ”Vart ska ni, min dyre prins?”

Jag ska faktiskt dräpa en drake”, sa Olle.

Vad menar ni, min älskade? Finns det drakar här? Då skickar vi väl hela armén. Ni ska ju snart gifta er. Armén är full av soldater utan nära och kära.”

Sen kom prinsessan på något mer.

Men varför ska ni åka och dräpa en drake nu? Prins Olle, ni har ju mig.”

Ja?” sa Olle.

Vad gör drakar? De vaktar unga prinsessor som inte har tillräckligt avskräckande mödrar. Hade ni tänkt befria en prinsessa till och gifta er med henne också?”

Nej”, sa Olle lamt.

Då följer jag med.”

 

Varför ska vi leta reda på en annan prins?” frågade prinsessan Denelene när de kom ut ur den dolda gången.

Olle skickade iväg fnytten för att leta uppe i luften innan han svarade. Anna och Elvan var också på väg att gå, men Olle höll kvar dem.

Vi behöver honom, för han vet var skatten finns.”

Letar vi efter en skatt?” sa prinsessan förtjust.

Ja, en stor skatt”, sa Olle.

Men varför skickar ni inte iväg era vänner, så går det snabbare?”

De är–”

Livvakter”, sa Anna stramt.

Prinsessan kramade Olles arm och log förföriskt.

Hur ska vi då kunna få tid för oss själva?”

Det kommer ni att få gott om tid till när ni är gifta”, sa Elvan och lutade sig mot ett träd.

Jaha, ni klagar på att ni måste härifrån, och att ni inte har tid för mig, men skattjakter har ni tid med?” sa prinsessan sårat.

Olle slog sig för pannan. Det gick inte att lura prinsessan. De skulle bli tvungna att ta med henne.

Då kom det gröna fnyttet tillbaka och satte sig på Elvans arm. Det pekade in i skogen.

Prinsen är däråt. Han gömmer sig, inte långt härifrån.”

Det är klart”, sa Anna. ”Han ville väl få fler tittar av prinsessan.”

Bra”, sa Elvan till fnyttet. ”Hämta de andra så möts vi där. Vi skyndar oss.”

Innan prinsessan sträckte fram sin arm för att gå i armkrok med Olle skyndade han fram till Elvan och viskade i hennes öra:

När vi träffar prinsen får du övertala honom att låtsas slåss med mig. Jag förlorar och så blir han och prinsessan kära. Kan du göra det?”

Elvan nickade.

 

Prinsen låg lutad mot ett träd, mellan två fallna träd, så att han var helt dold från tre håll. Olle lösgjorde sig från prinsessan och ställde sig framför de andra.

Prins Bello”, ropade han. ”Jag är prins Olle. Det här är min blivande fru, prinsessan Denelene, kung Dandos dotter.”

Prinsen reste sig och stirrade hårt på Olle. Men när han sedan tittade på prinsessan blev den mjuk och kärleksfull. Han slog besviket ner blicken.

Var hälsade, ni sköna, och ni tappre.”

Olle vinkade åt Elvan att gå fram till prins Bello. Prinsen drog genast fram sitt svärd och förberedde sig på strid. Elvan tittade ner på svärdet som pekade mot hennes runda mage och höll ut sina armar från kroppen.

Jag är en älva. Vad väntar du dig av mig?” sa hon. När prinsen inte slappnade av sa hon:

Jag har ett meddelande till dig personligen.”

Hon studerade noggrant skogen omkring dem, som om det fanns spioner i varje buske och vinkade till sig prinsen. Han sänkte svärdet långsamt, men höll det redo ifall Elvan skulle hitta på något.

Elvan gick sakta närmare och viskade i hans öra.

Prinsessan lutade sig fram och försökte se på prinsens ansiktsuttryck vad Elvan viskade, men prinsen såg lika misstänksam ut som förut.

Till slut backade Elvan. Prinsen sänkte svärdet ytterligare och nickade mot Olle. Olle log.

Jag vill kämpa om prinsessan”, sa prinsen plötsligt. ”Hon är alldeles för vacker och klok för att umgås med en sådan svinpäls som er, prins Olle.”

Vad säger ni, prins Bello?” sa prinsessan häpet.

Hon såg inte att prinsens mungipor darrade av munterhet. När som helst skulle han börja skratta, så Olle gav tillbaka med samma mynt:

Om du bara langar hit ett svärd ska jag nog visa dig!”

Så gärna, om du vet vilken ända du ska hålla i!”

Prins Bello rotade bland sina saker och så kastade han upp något i luften. Olle flyttade på sig just innan svärdet träffade marken där hans fot hade varit. Svärdet hade en bred parerstång och glänste i eftermiddagssolen.

Oroa dig inte, prinsessan”, sa prins Bello. ”Jag ska rädda er från den här låghalta åsnan.”

Då hände något som Olle inte hade räknat med. Prinsessan drog upp svärdet ur marken och höll upp det mot prinsen.

Jag kanske inte vill bli räddad av en stinkande buffel-blaffa!”

Nej”, sa Olle. ”Det här är min kamp. Jag måste försvara din ära.”

Varför ska du försvara min ära?” sa prinsessan, men då hade Olle redan tagit svärdet ifrån henne.

Kom igen, din hästfis!” ropade han till prins Bello.

Med det kastade han sig mot prins Bello. Prinsen hoppade vant undan medan han fällde Olle med ett välplacerat ben. Olle rullade ihop sig till en boll och försökte rulla upp igen, men ryggsäcken var i vägen, så han landade på rygg.

Prins Bello tog chansen och stötte svärdet rakt mot Olle!

Olle hann nätt och jämnt undan, men ryggsäcken skulle aldrig bli sig lik igen. Han rusade upp utan svärdet och kastade sig rakt på prinsen. Prinsen hann inte undan utan ramlade raklång i gräset.

Vad håller du på med?” väste Olle. ”Det här är ju på låtsas!”

Hon kommer inte att gå på er bluff om ni inte är död. Dessutom är det här min chans att visa hur tapper och skicklig jag är.”

Prinsen svepte med svärdet farligt nära Olle och medan Olle backade reste han sig.

Din unkna svettkörtel, jag ska nog visa er vem prinsessan borde ha vid sin sida.”

Han gjorde två snabba utfall. Med ens blev Olle väldigt rädd. Det här gick inte alls som han hade tänkt. Han sökte stöd hos Elvan, men istället hörde han hur prinsessan ropade:

Heja prins Olle!”

Det gjorde bara prins Bello mer besluten i att överglänsa Olle. Han gick långsamt närmare, fullständigt medveten om att Olles svärd låg på marken, långt ifrån Olle. Olle backade mer och mer, men snart var prinsen bara någon meter ifrån honom. När Olle backade rätt in i ett träd såg han sin chans. Han sprang kvickt och gömde sig bakom det stora trädet.

Prinsen gick försiktigt runt trädet, medan han flåsade:

Din snortäckta spottkopp, stå stilla och ta det som en man!”

Men Olle fanns inte på andra sidan trädet. För säkerhets skull gick prins Bello vidare ett halvt varv till. Olle fanns inte där heller. Sen tittade han upp.

Då hoppade Olle ner på honom.

Bra klättrat, Olle!” ropade det röda fnyttet.

De ramlade ihop i en enda hög på marken. Olle slog och sparkade så mycket han kunde, men prins Bello hade en ringbrynja så det gjorde nästan mer ont på Olle. Men till slut sprang Olle iväg till sitt svärd och ställde sig i försvarsställning.

Passa dig, för nu kommer jag, din förkrympta sillmjölke”, sa prinsen.

Han reste sig upp, hämtade sitt svärd och gick hotfullt närmare. När han kom tillräckligt nära började han svinga svärdet framför sig. Snart träffade svärden varandra och det slog gnistor om dem. Olle var mycket mindre och svagare så hans svärd höll på att flyga ur händerna på honom, och då passade prins Bello på.

Han gick ännu närmare och slog till Olle med handtaget på svärdet. Olle dåsade i backen. Hela huvudet gjorde ont, och nästan hela kroppen. Men det var inte över, för prins Bello satte ett knä i bröstet på Olle och höll svärdet mot hans hals.

Ge dig!”

Olle hade aldrig varit så rädd i hela sitt liv. Prinsens ögon var helt svarta av ilska och Olle trodde att han skulle skada honom på riktigt. Han kände hur halsen snörde ihop sig. Det var jättesvårt att få fram minsta ord:

Jag ger mig.”

Då reste sig prinsen plötsligt upp, skrattade och sa:

Bra val.”

Lite tystare sa han:

Det måste ha sett väldigt realistiskt ut.”

Han stack svärdet i sin slida och gick emot prinsessan.

Åh, min hjälte”, sa prinsessan.

Sedan sprang hon fram till Olle.

Prins Bello stod där och bara stirrade på prinsessan medan hon höll Olle i sin famn. Han förstod inte hur det kunde ha gått så fel. Elvan kom fram och klappade honom tröstande på axeln.

Men plötsligt kom det en iskall vind längs marken. Olle såg hur gräset omkring honom blev frostigt och då började det gå rysningar längs hans ryggrad. Sen kom haglet och slog dem allihop på kinderna och halsen. Olle skyddade såret i pannan med handen och reste sig upp.

Vad är det här?” skrek prinsessan.

Svaret kom i form av en köldvåg som fick allihop att huttra till. Nu förvandlades haglet till en snöstorm. Marken täcktes av snö på några sekunder och blåsten gjorde att gruppen splittrades.

Var är du?” skrek någon. Vem var det? Var det Elvan?

Sen ökade vindstyrkan rejält.

”– äää… aaa… ooo… aaa…” tyckte Olle att han hörde.

Snön täckte Olle där han stod bakom ett träd och försökte ropa till de andra:

Elvan! Anna! Fnytten!”

Men ljudet bara studsade på snön och slukades av stormen. Hur skulle han nu hinna tillbaka för att rädda tunnelbygget? Sen slog det honom – han kanske inte skulle hinna göra någonting om Kung Bore fick tag i honom igen.

Sen blev det helt vindstilla. Det blev tyst. Obehagligt tyst.

Olle vågade knappt titta fram. Visserligen hade han överlevt ett möte med Kung Bore, men den här gången skulle det inte bli lika lätt. Kung Bore skulle vara arg på honom. Snart skulle han komma…

Det började vina, surra och kännas i magen. Trädet som Olle stod vid började skaka. Det började till och med skaka i huvudet. Olle föll ner på knä. Han orkade inte stå upp längre.

Hjälp”, gnydde han.

Ur vinandet hördes Kung Bores röst som krossad is:

Knappast”, viskade den.

Precis som förra gången kom det en stor smäll efteråt. Den här gången lät det så högt att han ramlade omkull. Han blev liggande med slutna ögon. Han märkte inte ens att han frös.

Landet Mythia:Kapitel 20

Kapitel 20: I sagornas värld

 

Aj”, skrek Elvan och drog förnärmat i sin vinge som hade fastnat under Olle.

Det gav Olle en idé.

Anden, jag vill kunna flyga.”

Klungan som låg ovanpå Olle skingrades när Olle svävade upp till taket i ingenmanslandet. Olle skrattade lyckligt. Han behövde inte bry sig om att Anna hoppade och försökte dra ner honom i benen.

Nu kan jag önska mig hur mycket jag vill! Jag vill ha sovmorgnar i skolan. Det räcker om vi börjar klockan tio. Och så vill jag att skolmatsalen ska servera risgrynsgröt minst en gång i veckan. Förresten kanske det inte vore så dumt med lite godis just nu–”

Olle, stopp! Du har allt du behöver”, sa tomtemor.

Nej, det är så mycket mer som jag vill ha”, sa Olle.

Elvan suckade.

Det här är så typiskt människor”, sa hon.

Tyst”, sa Olle. ”Jag önskar att Elvan ska vara tyst.”

Elvan öppnade munnen för att svara, men det kom inte ett ljud från hennes mun. Det lät inte ens om hennes vingar när hon flaxade, eller när hon stampade med foten i golvet. Hon suckade ljudlöst och flög upp till Olle för att dra ner honom.

Sluta. Jag vill att Elvan ska förlora förmågan att flyga.”

Elvans ögon spärrades upp och hon föll. Men innan hon hade fallit för långt slog hon till Olle på kinden. Det hördes inte ett ljud. Inte ens när hon slog i marken hördes det någonting. Elvan stirrade surt på Olle.

Jo”, sa Olle. ”Godiset. Jag vill ha tusen chipspåsar, tusen påsar med ostbågar, tusen drickor och en stor skål med blandat lösgodis, fast mycket lakrits. Du kan lägga det där borta.”

Han pekade på golvet bredvid jultomten. Jultomten flyttade sig genast, och det var tur, för gången täpptes till att fler och fler prasslande påsar och klunkande flaskor.”

Anna som hade tittat på det här med stort intresse vände sig till anden och sa:

Är det verkligen bara Olle som kan önska nu?”

Anden körde fram sina tänder ännu mer.

Mmm, så länge han vill.”

Anna funderade ett litet slag, innan hon vände sig mot Olle som hade flugit fram och grävde bland lösgodiset och så sa hon med sin lenaste röst:

Snälla, Olle, kan inte jag få önska en sak?”

Nej, för om du får önska då blir det din tur, och då kommer du aldrig att ge tillbaka turen till mig.”

Men om du önskar åt mig då?”

Vad vill du ha?” sa Olle misstänksamt med munnen full av lakrits.

Det är så konstigt när Elvan inte kan göra några ljud. Kan hon inte få låta lite? Hon behöver ju inte prata, men det kan väl åtminstone låta lite när hon går, och så kanske hon kan få vissla.”

Det är roligt att vissla”, sa Nejlika.

Jaja”, sa Olle. ”Anden, ge tillbaka Elvan alla andra ljud utom förmågan att tala.”

Alla vände sig mot anden i flaskan. Anna såg särskilt nöjd ut.

Anden å andra sidan såg ilsken ut och slog ihop sina händer, så att det kändes som ett blixtnedslag i Olles huvud. Plötsligt föll han och landade på knäna och handflatorna. Det gjorde jätteont.

Olles pappa sprang emot honom för att ta hand om honom. Men mitt i ett steg försvann pappa. Chipsen och drickorna dunstade bort. Jultomten vände sig mot Olle och täcktes med is igen och blev stilla.

Och till sist skakade Nejlika till. När han fick syn på Olle skrek han:

Din lilla råtta! Jag ska trolla bort dig som jag gjorde med enhörningarna!”

Han sprang emot Olle, men innan han hade kommit fram hade Olle, Elvan och Anna hamnat i andens grotta igen. Anden själv pekade mot labyrinten. Olle var förvirrad.

Varför tog du tillbaka alla önskningar?”

Det var du som tog tillbaka en önskning, och då tog jag tillbaka allihop. Så fungerar det”, sa anden. ”Jag lät Nejlika vara kvar i ingenmanslandet eftersom han borde vara snäll, men det är allt. Gå nu.”

Elvan prövade att vifta med ena handen och nu lät det om henne, men hon såg inte nöjd ut för det.

Människor!”

Som en bekräftelse på Elvans bittra kommentar började andens grotta att skaka. Småstenar började falla och snart också lite större stenar.

Tunnelbygget!” sa Olle.

Oj! Ja, jag kanske ska skicka er tillbaka till rätt tid också…” sa anden förläget och satte sig ner. ”Nu är ni i 1958 igen.” Sen pekade hon igen så att de skulle gå.

Olle ledde vägen mot labyrinten, men när de nästan var framme hörde de klapp-klapp-ljudet igen.

Nejlika är på väg hitåt igen”, sa Olle och såg sig omkring.

Snårskogen var visserligen ganska tät, men alla tre insåg att det inte skulle dröja länge innan Nejlika skulle hitta dem om de gömde sig där. Anna tittade omkring sig och så drog hon tag i Olles hand.

Vart ska vi?” frågade Olle.

Anna ledde honom och Elvan mot andra sidan skogsdungen. De hukade sig, gömde sig bakom träden och spanade ifall Nejlika skulle råka komma ut ur labyrinten just då.

Helt plötsligt var Anna borta. Olle letade bland träden, men han såg henne inte. Elvan stod stilla, tätt tryckt mot ett stort träd. Hon pekade längre bort, och där såg Olle hur Anna hoppade vig som ett rådjur över stockar och stenar. Han satte efter henne. Men snart var hon borta igen. Och när Elvan hann ifatt Olle kunde inte hon heller se vart Anna hade tagit vägen. Han svepte med blicken över alla träd, men såg inget förutom träd och buskar.

Var är du?”

Olle gick fram till den lummiga busken där han hade sett henne senast, och förväntade sig att Anna skulle vara gömd i busken, men det fanns ingen där. Det fanns bara ett dike.

Olle väntade på att Elvan skulle komma fram, och sen gick de ner i diket tillsammans. Buskarna dolde ingången ordentligt.

Diket var en halvmeter brett och lika djupt, och verkade inte alls jordigt eller sandigt, utan snarare glatt som polerat trä. Men snart blev diket desto djupare. När diket var lika djupt som Elvan var lång började gången slutta brant ner.

Olle vände sig mot Elvan och log, men Elvan såg inte särskilt glad ut, så Olle satte sig ner och åkte iväg.

Han landade på fötterna i en mjuk gräsmatta. Bortanför gräsmattan fanns en sagolik skog och en porlande bäck. Anna satt i gräset och väntade på honom, så han formade en tratt av sina händer.

Kom, Elvan, det är fantastiskt här”, sa han.

Olle tittade efter Elvan. När hon till slut kom var det inte glidande utan flygande. Hon landade strax bredvid dem.

Jag brukar komma hit. Det är så vackert här, som i en saga. I själva verket är det här sagornas värld. Vi kan nog gömma oss här tills Nejlika har gett upp.”

Förr eller senare kommer han hit”, sa Olle.

Ja, fast vi är skyddade av Barriären.”

Barriären?” sa Olle.

Den där tunneln. Här innanför går tiden mycket långsammare än i skogen utanför.”

Går tiden långsammare?” sa Olle. ”Hur går det till?”

Elvan drog upp ena ögonbrynet fundersamt och överröstade Olle.

Hur mycket långsammare?”

Ja just ja”, sa Olle. ”Vi har bråttom om vi ska hinna rädda Mythia.” Han tittade på sin klocka. ”Idag är det den 15:e december.”

Jag vet inte hur stor skillnaden är. Men tiden där ute går fortare. Man kan vara här inne i någon timme, och det motsvarar en dag där ute. Mor skäller ofta på mig för att jag försvinner.”

Då måste vi tillbaka snart. Men Nejlika har säkert redan varit där uppe och gått igen.”

Säkert”, sa Elvan sarkastiskt och suckade djupt.

Vad är det med dig?” sa Olle.

Vad är det med mig?!” sa Elvan. ”Du gjorde mig ljudlös. Du tog bort min förmåga att flyga. Du blev alldeles önsketokig. Vad är det med dig?”

Olle satte sig ner i gräset. Han lutade ner huvudet och under flera sekunder sa han ingenting.

Förlåt”, sa han sen. ”Jag vet inte vad som flög i mig.”

Du blev önsketokig”, sa Elvan vasst.

Jaja, men varför blev jag önsketokig?” sa Olle.

Anna klappade Olle på axeln.

Du var trött. Du kanske behövde leka lite. Hur länge var det sen du lekte? Du verkar så allvarlig.”

Jag måste ju rädda Mythia”, sa Olle.

Men du är ju bara… Hur gammal är du?”

Tolv.”

Du är ju bara tolv år”, sa Anna fundersamt. ”Hur kan jag då vara … din mormor.”

Du kommer att bli hans mormor om sisådär 30 år”, sa Elvan. ”Och allt det här är väldigt intressant, men vi har ingen aning om när Nejlika kommer, och tiden där ute går mycket fortare, så jag tror att det vore bra om vi förberedde oss lite för när han kommer.”

Olle och Anna blev lite skamsna.

Du har rätt”, sa Anna. ”Men hur?”

Olle har säkert några idéer”, sa Elvan bitskt. ”Han brukar ha massor av idéer.”

Jag har en idé”, sa Anna innan Olle hade hunnit tänka efter. ”En av oss gömmer sig, medan de andra är kvar här på gräsmattan och börjar prata med Nejlika. Sen kastar den som har gömt sig en sten i huvudet på Nejlika, och då kan vi fly.”

Du glömmer inte något?” sa Elvan. ”Hur ska vi komma hem till vår tid om Nejlika ligger här avsvimmad? Vi kanske ska vänta på att han vaknar, och när han vaknar så kallar vi honom ’snäll’, och hoppas att han skickar Olle och mig 45 år framåt i tiden med ett sista ’Maracas Caracas’?”

Då hördes en röst ovanifrån:

Om det är ett ’Maracas Caracas’ ni vill ha, så ska ni gärna få det!”

Alla tre vände sig om och fick se Nejlika som långsamt svävade ner för rutschkanan, just som han ropade:

Maracas Caracas!”

Olle kastade sig undan för blixten som kom ifrån Nejlikas trollspö. Han sprang mot skogen. Anna och Elvan sprang strax bredvid honom. Nästa blixt träffade nästan Olles fot, så han slängde sig över en trädrot för att ta skydd. Han landade rakt i bäcken.

Elvan och Anna tog också skydd, bakom varsitt träd. Men de var inte säkra för Nejlikas blixtar som fick små brinnande flagor att flyga kring träden. Elvan vände sig om och skulle just springa iväg när hon krockade mot ett träd och ramlade baklänges. Hon hann inte resa på sig innan Nejlika var där.

Olle kravlade i bäcken mot Anna som satt nerkrupen bakom ett träd som hade vält. Hon var alldeles blöt i håret och såg väldigt rädd ut. När Olle kom fram till henne trodde hon att det var Nejlika som kom för att skicka en blixt på henne. Olle viskade:

Det är jag, Olle. Ta det lugnt. Jag ska ordna det här. Inget kommer att hända.”

Men just då började hans ficka att skaka och hoppa, och snart hade tre små, lysande varelser klättrat ut. De gäspade och sträckte på sina runda kroppar.

Har vi missat något?” sa det röda fnyttet med sin pipiga röst.

Åh, är vi i kung Dandos rike?” sa det gröna fnyttet.

Vi gillar sagornas värld”, sa det blåa fnyttet.

Fast det är krångligt att hålla reda på dagarna.”

Anna backade och var på väg att skrika. Olle höll för hennes mun.

Det här är fnytten. Och det här är min mormor”, viskade han. ”Försök att vara tysta nu, för Nejlika jagar oss.”

Fnytten höll sina små fingrar för sina små munnar för att visa att de förstod, men de såg väldigt rädda ut.

Sitt kvar här, så ska jag se vad Nejlika håller på med.”

Han ålade tillbaka genom bäcken, men innan han ens hade hunnit fram till kanten av bäcken slog en blixt ner i gyttjan framför honom så att Olle fick lera i hela ansiktet. Nejlika tittade fram över kanten.

Det är ingen idé att du försöker fly, lilla människa”, sa Nejlika sammanbitet.

Olle reste sig långsamt.

Okej, jag är din fånge. Vad vill du göra nu då?”

Nejlika ryckte tag i Olles jacka och drog fram honom på gräsmattan, mot Elvan.

Vad vill alla elakingar?” skrattade Nejlika. ”Jag vill döda er så klart.”

Men varför det? Det är ju inte särskilt elakt.”

Vad menar du?” sa Nejlika.

Du kommer väl ihåg vad vi pratade om? Allt du gör leder till något gott.”

Där har du fel”, sa Nejlika triumferande. ”Hur skulle det kunna komma något gott ur av att jag dödar er? Det måste ju vara riktigt elakt, till exempel mot dina föräldrar.”

Olle kunde inte ens tänka sig hur hans föräldrar skulle reagera om han skulle dö inuti Mythia. De skulle antagligen inte ens få veta var han var. Om inte hans mormor berättade vart han hade tagit vägen. De skulle aldrig få veta.

Ja, det är sant”, sa Olle med gråten i halsen. Han kunde knappt tänka. ”Men tänk om vi gör något elakt medan vi är här som inte hade hänt om vi inte hade varit här.”

Vad menar du?” sa Nejlika.

Elvan förstod vart Olle ville komma och lade till:

Tänk om vi råkar släppa loss drakarna.”

Eller om vi har med oss någon sjukdom som det inte finns något botemedel för ännu.”

Nejlika funderade en stund, och sen sa han irriterat:

Nu blir jag osäker. Hur ska jag veta vilket som är mest elakt nu?”

Du ser”, sa Olle fundersamt och gick emot Nejlika. ”Vi är elakare än vad du är, och därför får du inte stå i vår väg.”

Ah!” ropade Nejlika förtvivlat. Han stampade med fötterna och skakade på händerna.

Jag kan inte bestämma mig nu. Jag måste ha lite mer betänketid.”

Han högg i luften mot Olle och Elvan med sitt trollspö. Sedan kastade han lite pulver över sig själv och försvann med en puff!

Under tiden kände Olle en fruktansvärd längtan efter att blåsa upp underläppen och säga ’Rrrooaapp’.

Olle”, ropade Anna. ”Du ser ut som en groda.”

Olle trodde att Anna skojade och tänkte skoja tillbaka. Men när han skulle gå fram till henne upptäckte han att det var lättare att ta ett jätteskutt. När han landade såg han att det var långt kvar, så han hoppade igen och igen och igen.

Snart hade han glömt av Anna och Elvan och fnytten, eftersom han hade fått syn på en fluga. Han stack efter den med sina kraftiga bakben och sträckte ut sin långa tunga.

Anna vände sig om efter Elvan, men Elvan fanns inte där.

Var är du?”

Det enda som stack upp ur gräset var en hög blomma. Anna tittade på blomman. Hade den stått där förut?

Elvan?” sa Anna och gick fram till blomman. ”Förresten, hur skulle du kunna svara?”

Hon tittade närmare på blomman. Det gick inte att se om det var Elvan eller inte.

Om det är du, Elvan, så försvinner du nog inte, men det kanske Olle gör. Jag kommer tillbaka.”

Hon hoppade över bäcken och letade efter den lilla grodan medan hon ropade på Olle. Fnytten följde efter. Anna var inte beredd på att de skulle flyga så nära. Hon ryckte till. Fnytten blev lika rädda de och ryckte också till.

Vi vill bara hjälpa till”, sa det gröna fnyttet.

Det får ni väl”, sa Anna. ”Ni kan leta där borta.”

Fnytten flög över bäcken och spanade, medan Anna bläddrade bland de längre grässtråna nere vid vattnet.

Hon fick nästan en chock när något hoppade upp. Grodan skuttade iväg, och Anna sprang efter den, vilket stressade upp grodan ännu mer. Jakten gick över gräs och rötter, tills grodan hoppade ner i en annan del av bäcken och simmade iväg. Anna sprang efter ner i vattnet.

Olle, jag vill ju bara hjälpa dig”, sa hon och stack ner armarna i vattnet. ”Kom, det är bråttom.”

Hon missade grodan eftersom den vek av åt ett annat håll. Anna vadade vidare. Vattnet blev grumligare så Anna fick svårare att se vart grodan simmade, men hon fortsatte att sticka ner händerna.

Tredje gången fick hon tag i den hala men sträva grodan. Hon höll den så att den inte skulle kunna rymma igen.

Är det Olle?” sa det blåa fnyttet.

Ja”, sa Anna och gick ur bäcken. Hennes skor var alldeles fulla med vatten och hon frös lite.

Mer hann hon inte tänka. Det stod någon vid blomman som egentligen var Elvan.

Det var en kille. Han var omkring tjugo år gammal och var väldigt stilig, med ett ansikte som var både klokt och modigt. Han hade mantel och svärd, och han stod på huk vid blomman.

Nej”, skrek Anna, men killen hade redan plockat Elvan-blomman.

Han såg förvirrat på den unga flickan och de små varelserna som kom emot honom.

Det där är ingen vanlig blomma”, sa Anna.

Jag vet, fagra mö. Det är en älvdroppe.”

Det är Elvan”, sa Anna och hytte mot honom med grodan, men killen verkade inte förstå. Han verkade snarare mer förvånad.

Fagra mö, min situation kräver en älvdroppe.”

Vad ska du med Elvan till?” sa det gröna fnyttet.

Killen tittade på fnytten, innan han bestämde sig för att det var bättre att fortsätta prata med flickan.

Fagra mö, älvdroppar är allom bekanta för att kunna hjälpa till med svåra beslut.”

Vad märkligt du pratar”, sa Anna och sträckte sig efter blomman. ”Kan jag få min vän nu?”

Fagra mö, jag önskar att jag kunde erbjuda er blomman, men det kan jag inte.”

Han lyfte upp Elvan och skulle just rycka av ett av bladen när Anna smet fram och ryckte den ifrån honom.

Det här är en förtrollad älva”, sa hon.

Men samtidigt gjorde hon en gest, och då tappade hon grodan. Grodan tog naturligtvis chansen och hoppade tillbaka till bäcken.

Anna försökte springa efter grodan Olle, men då tog killen tag i henne.

Ursäkta mig, fagra mö, men ni har min älvdroppe. Jag behöver den för att avgöra om prinsessan kommer att älska mig eller inte. Min far konungens spågubbe har sagt att vi ska gifta oss, men jag vill vara säker. Ge mig blomman så får ni springa efter er ’vän’ grodan…”

Vilken prinsessa?” sa Anna. ”Vad pratar du om? Och vem är du egentligen?”

Jag ber om ursäkt, fagra mö, för att jag inte introducerat mig. Jag är prins Bello från kung Arkanders rike. Jag är här för att–”

Anna hörde inte slutet av prins Bellos förklaring, för hon vände sig mot skogen med en fundersam min och sprang iväg mot bäcken. När hon kom närmare såg hon att hon hade hört rätt. Det var någon i skogen. Hon smög närmare för att se vem det var.

Prins Bello och fnytten kom snart ifatt Anna. Prinsen skulle just ta ifrån Anna blomman när han också fick se figuren som kom ut mellan två träd.

Det var en flicka i samma ålder som prins Bello. Hon bar en lång klänning och ett flor som hängde ner från en hög strut på hennes huvud. Hon var bedårande vacker. Prinsen blev helt stel. Han flämtade fram:

Prinsessan Denelene. Hon är lika skön som de har berättat, och mer därtill.”

Anna smög närmare, men prinsen högg tag i henne och höll fast henne. Han viskade:

Om prinsessan hittar oss här kommer hon tro att vi smygtittar på henne.”

Men det är ju det vi gör”, viskade Anna tillbaka.

Det är visserligen sant, fagra mö, men vi kan inte låta prinsessan få veta det. Hur skulle prinsessan i sådana fall kunna älska mig? Vi måste gå.”

Prins Bello försökte dra med Anna därifrån, men hon var strängt upptagen med att se vad prinsessan gjorde. Hon stod i profil och tittade på något i sin hand. Vad var det?

Det var en groda.

Det måste vara Olle”, väste Anna.

Men innan Anna hade hunnit göra något lutade sig prinsessan fram och pussade grodan på munnen. Prins Bello slutade att dra i Anna. Han blev som förstenad.

Plötsligt orkade prinsessan inte hålla grodan i handen längre, för grodan förvandlades till en pojke, grodan förvandlades till Olle.

Olle spottade ut resterna av en fluga ur munnen. Prinsessan kunde inte sluta titta på honom och fnissade när Olle tittade på henne.

Jag heter Denelene, dotter till den mäktige kung Dando” sa prinsessan. ”Vem är ni, min dyre prins? Och hur kom det sig att ni har varit en groda?”

Jag är ingen prins”, sa Olle. ”Jag heter Olle. Tack för att ni hjälpte mig, men nu måste jag gå så att jag kan rädda julen.”

Prinsessan lutade sig över honom och sa lugnande:

Ni verkar lite yr, prins Olle, men min trollkarl Sollerin har säkert någon salva så att ni snart blir frisk.”

Hon blir lite generad och tittade ner i marken.

Ni måste bli frisk så att vi kan gifta oss inom kort.”

Gifta oss?” frågade Olle. ”Men–”

Kom så får ni se det slott som kommer att bli vårt”, sa prinsessan och drog med sig Olle.

Kvar i skogsbrynet satt fnytten på Annas arm.

Ska vi frita honom?” sa det röda fnyttet.

Det måste vi”, sa det blåa fnyttet.

Här i sagornas värld måste ju prinsen få prinsessan”, sa det gröna fnyttet.

Och Olle är ju ingen prins”, sa det röda fnyttet.

Prins Bello, vad–”

Anna såg sig om, men prinsen hade försvunnit.

Landet Mythia:Kapitel 19

Kapitel 19: Anden i flaskan

 

Nejlikas skratt ekade fortfarande när Olle ryckte tag i Nejlikas trollspö och sprang mot en av dörrarna. Nejlika vrålade:

Dumma människa, du kan inte trolla med mitt trollspö. Maracas Caracas!”

Vips fick Olle en stöt av trollspöet. Han släppte det reflexmässigt. Men trollspöet landade aldrig på marken. Istället blev det hängande i luften, där det svävade mot Nejlikas väntade hand.

Mitt i luften slog Elvan till trollspöet så att det flög iväg, landade och rullade vidare på marken. Nejlika sprang genast efter sitt trollspö. Under tiden knackade Olle på en av dörrarna och drog med sig Elvan in. Dörren stängdes innan Nejlika hade hunnit vända sig om.

Elvan studerade omgivningarna. Det var en smal gång med släta väggar. Längst bort på andra sidan fanns ett ljust hål.

Snyggt jobbat, Olle. Vi är i Nejlikas värld.”

Det finns värre problem”, sa Olle. ”Hur ska vi ta oss hem härifrån? Nejlika lär ju knappast hjälpa till.”

Snälla, Olle, vi förstår inte”, sa det röda fnyttet.

Vad är det som har hänt?” sa det gröna fnyttet.

Nejlika säger att vi är i Mythia, fast för länge sen. Långt innan de började bygga tunneln. Jag är inte född än. Inte ens min mamma och pappa är födda än.”

Hur går det till?” sa det blåa fnyttet och gäspade. De andra fnytten gäspade också. Och gäspade igen. Det smittade Olle, som höll för sin mun för att inte gäspa. Han hade inte tid att sova eller vara trött nu.

Jag vet inte”, sa Olle. ”Men snart kommer Nejlika att hitta oss om vi inte gömmer oss.”

Då ramlade fnytten ihop i Elvans hand.

Vad är det som händer?” sa Elvan försiktigt.

Vi är trötta”, sa det gröna fnyttet.

Leta reda på–” började det röda fnyttet.

Anden–” sa det blåa fnyttet och dubbelsomnade.

”– i flaskan…” sa det gröna fnyttet.

De andra fnytten dubbelsomnade också. Olle lade försiktigt fnytten i sin ficka.

Okej”, sa Olle. ”Var bor anden i flaskan? Snabbt!”

Ingen aning”, sa Elvan.

Då öppnades dörren och Nejlika kom in. Olle och Elvan rusade in i labyrinten och letade sig igenom de smala gångarna. En återvändsgränd. En till.

Backa”, viskade Olle.

De lyssnade noga efter Nejlikas hasande tofflor, men de hörde inget. Hade han inte följt efter dem i labyrinten?

Maracas Caracas!”

Olle och Elvan stelnade. De höll andan och väntade på vad som skulle hända. Snart hörde de ett ljud som lät som långsamma applåder. Klapp-klapp-klapp. Olle satte örat mot väggen men han hörde fortfarande inte vad ljudet kom ifrån.

Det där ljudet kan vara vad som helst”, sa Olle.

Men knappast något bra”, sa Elvan.

Hon drog iväg åt andra hållet, och Olle följde efter. Ljudet fick honom att rysa. Plötsligt gick det fram för både Olle och Elvan var ljudet kom ifrån. En av väggarna flyttade sig och klappade i den motsatta väggen. Sedan smällde två andra väggar ihop.

Han bildar en rak väg genom labyrinten”, sa Olle.

Och vi får ta alla omvägar”, sa Elvan allvarligt.

Två av väggarna flyttade sig. Då drog Elvan tag i Olles arm och kastade sig in i springan mellan väggarna. Olle höll på att fastna med ryggsäcken, men Elvan drog hårt och rusade vidare i en annan tillfällig öppning.

Så sprang hon rätt in i någon!

Men det var inte Nejlika. Det var en flicka i Olles ålder. Hon reste sig upp och backade av rädsla. Hon hade märkliga kläder: en kjol som räckte till vaderna, skor med spännen, en blus som var knäppt ända upp till hakan och en rosett i håret.

Nejlika kommer snart”, sa Olle. ”Kom!”

Han drog med sig flickan, och så sprang de vidare, väntade och kastade sig fram.

Vart ska vi?” fick flickan fram.

Först och främst bort från Nejlika, men sen vill vi komma hem, så vi måste ta oss till anden i flaskan”, sa Olle medan han väntade på att en vägg skulle flytta sig.

Jag vet var anden i flaskan bor”, sa flickan.

Vet du?” frågade Elvan.

När väggen öppnades tog flickan Olles hand och ledde vägen. Men hon ledde dem mot Nejlika, inte ifrån honom. Olle stannade.

Vart ska vi?”

Ni skulle ju till anden i flaskan”, sa flickan. ”Det är här borta. Vi är snart där. Jag har varit där hundratals gånger.”

Klapp-klapp lät väggarna och nu hördes Nejlikas hasande tofflor tydligt.

Okej”, sa Olle.

Vad sa?” sa flickan.

Led vägen”, sa Elvan.

Flickan tog Olles hand och fortsatte snedda genom de öppningar som kändes som om de ledde åt fel håll, men plötsligt fanns det ingen vägg framför dem, bara en skogsdunge. Den var ovanligt tyst, men det växte mycket sly och småbuskar längs marken. Flickan höll undan grenarna så att Olle och Elvan inte skulle få dem i ansiktet tills de kom fram till en annan lodrät stenvägg. Nejlika skulle få svårt att hitta dem här.

Olle och Elvan följde efter flickan längs stenväggen, men snart öppnade sig väggen till en grotta. Grottan var inte så djup som de trodde, även om den var mörk.

Åh, besökare”, sa en mjäkig röst.

Någon tände ett stearinljus. Rösten tillhörde en liten kvinna med flottigt hår, utstående tänder och stora glasögon. Hon satt på en sten, men nu reste hon sig.

Är det Svenne och hans orkester? Nej, ni har inga instrument. Tusan. Jag har beställt lite underhållning, men bandet dyker aldrig upp.”

Hon gnäggade fram ett skratt medan hon borstade av några stenar bredvid sin egen sten.

Nej, ni är här för önskningarna förstås. Ja, vad skulle man annars komma hit för?”

Är det du som är anden i flaskan?” sa Olle.

Ja, det är det allt” sa den lilla kvinnan och blinkade med båda ögonen.

Vi blev hitskickade av fny… Förlåt, var har du flaskan då?”

Ja, är den så viktig, då kan jag väl ta fram den…”

Så du är anden i flaskan utan flaskan?” sa Elvan.

Jo, men en havsörn är ju inte i havet hela tiden, och en svärmor behöver ju inte prata som en buse bara för att hon är en svärmor”, sa anden och visade åter upp sina stora tänder för Olle. ”Jag är anden i flaskan lika säkert som du är Olle, du är Elvan, fnytten ligger i Elvans ficka och det där är–”

Då hörde Olle hur det prasslade i buskarna. Han vände sig om. Där kom Nejlika med trollspöet höjt. Olle skyndade sig att säga:

Kan jag få mina önskningar?”

Ja, önska på”, sa anden och blinkade med båda ögonen.

Då önskar jag att Nejlika blev snäll”, sa Olle.

Jag hatar ordet sn–” började Nejlika, men sen tystnade han. När han hade stannat började han istället vissla på en glad melodi medan han stampade takten med ena foten och viftade med trollspöet.

Jag gillar melodin”, sa anden.

Det där är ju dansbandsmusik”, sa Olle ogillande.

Ja, jag älskar dansbandsmusik”, sa anden och visade upp sina framtänder.

Vad är dansbandsmusik?” sa flickan.

Musik totalt utan känsla”, sa Elvan och suckade.

Åh, nej”, sa anden passionerat. ”Det är det största bidraget till musikhistorien sen stämsången för så där en tusen år sedan. Det är hjärta, och smärta, och en klangfärg som bara överträffas av… deras… fantastiska musikslingor…”

Anden tittade omkring sig, och insåg att hon antagligen var ensam om att gilla dansband. Olle tog tillfället i akt att ställa frågan som han hade grunnat på länge. Han vände sig till flickan.

Vem är du?”

Ja, som jag försökte säga förut…” sa anden. ”Det där är–”

Jag heter Anna”, sa flickan och sträckte fram handen och neg.

Det är din mormor”, sa anden.

Va?” sa Olle.

Mormor?” sa Anna.

Då kom Nejlika närmare och harklade sig försiktigt. Elvan spände sig lite, men Nejlika lyfte artigt på sin trollkarlsstrut och sa:

Ursäkta om jag stör här i samtalet, men jag ville bara påminna unge herrn om de andra önskningarna.”

Olle och Anna var fullt upptagna med att försöka förstå att de var släkt.

Det vore ingen dum idé”, sa anden.

Så, då har jag två önskningar kvar? Jag vill inte slösa bort dem på vad som helst”, sa han och tänkte efter.

Nej, det där med tre önskningar, det är bara för amatörer”, sa anden och rynkade på näsan så att glasögonen åkte ner. ”Och jag är ingen amatör.”

Om jag tillåts komma med en observation… Det är fullständigt uppenbart”, sa Nejlika och kysste anden på handen.

Men vad betyder det? Får jag bara en önskning? Är det för att vi inte frigav dig från flaskan?”

Är vi tillbaka till flaskan nu igen?” sa anden. ”Jag bor i flaskan när jag är ute på tjänsteresor. Då ser jag precis vart jag ska. Nej, jag pratar om att du har hur många önskningar på dig som helst.”

Hur många som helst?” sa Elvan och tog sats för att önska något.

Men det är bara Olle som får önska. Jag klarar bara av en önskare i taget. Det är inget personligt, men han frågade först.”

För min del är jag positiv till att det var just Olle som får önska”, sa Nejlika och gav Olle en vänlig nick.

Okej”, sa Olle. ”Då önskar jag att vi kommer tillbaka till 2003.”

Han tittade förväntansfullt på anden. Men anden rörde sig inte nämnvärt, förutom att hon kliade sig på rumpan och gnolade lite på Nejlikas melodi. Till slut blev Olle tvungen att fråga:

När uppfylls den där önskningen?”

Ja, den är redan uppfylld”, sa anden och flinade. ”Vi är i 2003.”

Men vi är ju inte i ingenmans– ” sa Olle, men sen förstod han. ”Vi är i 2003, fast i din grotta, och inte dit Nejlika skickade oss. Jag trodde… Jag måste alltså vara tydlig med vad jag önskar.”

Anden gick fram till Olle och buffade till honom på armen.

Nu blir jag riktigt imponerad, Olle. Du är listig. Ja, det brukar ta de flesta som kommer hit ett tag innan de förstår hur det fungerar. Ja, jag minns särskilt en som önskade sig så mycket pengar att han kunde simma i dem. Och det fick han. Då höll han på att drunkna. Så han ville inte ha dem längre. Då tog jag bort hans önskningar. Han borde ha önskat sig att han kunde simma i pengarna först…”

Hon gnäggade till. Nejlika sympatiskrattade, men de andra tyckte inte att det var särskilt roligt.

Ja, fortsätt du”, sa anden till Olle.

Då önskar jag att tunneln som ska gå genom det här berget aldrig hade blivit godkänd, och att tunnelbygget aldrig hade satt igång. Och inget annat får hota det här berget i framtiden, eller i dåtiden heller.”

Olle väntade på någon typ av rörelse från anden, men hon bara stod där.

Har du uppfyllt mina önskningar?” sa Olle till slut.

Varför önskar du inte att få se berget utifrån?” sa Elvan.

Bra idé”, sa Olle. ”Jag önskar att vi allihop ska förflyttas så att vi kan se det ställe där tunnelbygget brukade vara, fast där det inte är, i nutid.”

Vips befann de sig utanför berget och tittade på en vanlig bergssida. Det fanns inga maskiner, inga baracker och ingen tunnel där.

Okej, då önskar jag att jultomten ska bli sig själv igen, och att den där isen omkring honom ska försvinna, så att han kan åka iväg till alla barn. Och så vill jag att vi får se honom.”

Olle hann knappt blinka innan han stod bredvid jultomten i ingenmanslandet tillsammans med de andra. Jultomten såg självsäker ut och var helt fri från snö.

Välkomna”, sa han. ”Åh, Nejlika, du ser annorlunda ut.”

Jag är snäll nu”, sa Nejlika.

Då kan det nog finnas ett paket till dig också i säcken”, sa jultomten och skrattade.

Nejlika rodnade och böjde ner huvudet. Olle fortsatte:

Då önskar jag–”

Olle, det räcker väl nu? Allt är ju fixat”, sa Elvan.

Bara en sak till. Jag önskar att min pappa ska komma hem innan jul, eller jag menar att han ska komma hit nu.”

Olle, vad gör du här?”

Den välbekanta rösten ekade lätt i ingenmanslandet. Olle vände sig om och rusade fram till pappas väntande famn. Han såg precis ut som Olle mindes honom: mystiska bruna ögon, rufsigt hår och starka armar.

Du trodde väl inte att jag skulle missa den här julen?” sa pappa.

Kom ni ända upp?” sa Olle.

Äsch, det är vägen ner som är farlig”, sa pappa. ”Det är det alltid. Jag och Mugge och Hiang, vi fastnade i en skreva på 7 500 meters höjd. Mugge hade förfrusit tårna på vänster fot, och–”

Men hur kom ni ner?” sa Olle.

Jag vet inte. Jag vet inte ens hur jag kom hit, eller var de andra är.”

Olle tittade bort mot anden.

Det spelar ingen roll, pappa. Nu kan vi fira jul tillsammans med mamma och mormor.”

Underbart”, sa pappa. ”Kom så–”

Vänta”, sa Olle och gick fram till anden. ”Jag vill önska en sak till. Jag vill att min mamma ska vara ledig under julen, minst tre dagar före jul och tre dagar efter. Tack.”

Ja, var det något mer?” sa anden.

Nej, det är bra nu”, sa Elvan.

Olles pappa tittade på alla märkliga figurer som stod omkring honom och Olle. En var utklädd till jultomte, en hade vingar på ryggen, en hade stora framtänder och skrattade gnäggande hela tiden, en liten tant, en som hade en strut på huvudet, och en ung flicka som hade väldigt gammaldags kläder på sig. Men Olle verkade veta vad som pågick, så när Olle gick följde pappa efter. Sen gick Olle tillbaka.

När du ändå är här…” sa han till anden. ”… så önskar jag att våran fröken ska bli normal igen, fast efter jul. Och att vi får–”

Olle, ta det lugnt!” sa tomtemor.

Sluta önska”, sa Anna.

Men vi behöver en ny bil också, eftersom den gamla aldrig startar. Det vore bra med en som inte drar så mycket bensin, men som hela familjen får plats i.”

Olle, tyst!” sa Elvan.

Och så vill jag åka på semester med familjen efter jullovet”, sa Olle och tittade på pappa. ”Klippiga bergen blir väl bra, så att vi kan klättra allihop? Förresten tror jag att det skulle vara bra med en cykel så att mormor slipper skjutsa mig till skolan.”

Olle”, sa Elvan. ”Du är önsketokig.”

Nej, jag får hur många önskningar som helst”, sa Olle. Det riktigt lyste i hans ögon när han tänkte på allt som han kunde önska sig.

Då kastade sig tomtemor, Elvan och Anna över honom och försökte hålla för hans mun. Pappa missförstod allt och drog bort Anna. Han fick tag på tomtemor och drog bort henne också. Han fick tag i Elvan, men henne orkade han inte rubba.

Och snart hade Anna gett sig på Olle igen. Jultomten försökte skilja på alla, och då fick han en smäll på nosen, men det hindrade inte honom från att ge sig in i högen igen.

Till slut var det fullständigt kaos i ingenmanslandet. Och allt ackompanjerades av Nejlika och anden som visslade på en dansbandslåt och stampade takten.

Landet Mythia:Kapitel 14

Kapitel 14: Jakten på den försvunne jultomten

Ingen hade ens sett hur jultomten försvann. Han hade inte ens lämnat ett luftdrag efter sig. Plötsligt var han bara borta.

Hur gick det där till?” ropade Olle. ”Hur kan han bara–”

Det är så där jultomten tar sig runt till alla barn i världen på mindre än ett dygn”, sa tomtemor. Han kan göra precis vad som helst. Det är därför vi behöver hans hjälp för att stoppa tunnelbygget.”

Men hur ska vi då hitta honom? Och vart har han tagit vägen?” sa Olle och dunkade handen i bordet.

Tänk om han har gått ut till människorna”, sa det blåa fnyttet.

Då har allt barkat käpprätt åt skogen”, sa Elvan.

Eller också har han irrat bort sig inuti Mythia”, sa Olle. ”Vi kan inte utesluta någonting.”

 

Olle och de andra skyndade sig att leta igenom Gröteborg, men de hittade inget, ens med Näckens musikaliska hjälp. Därför gick de vidare till ingenmanslandet. Snart hittade Olle ett spår vid ramen där han hade landat när han först kom till Mythia, genom Maranga. Där låg samma typ av glitter på marken som kom ifrån jultomten.

Det här ser inte bra ut”, sa han. ”Följer du med ut och letar, Elvan?”

Elvan suckade och fällde demonstrativt ut sina vingar till maximal bredd och nuddade nästan båda väggarna i ingenmanslandet.

Kan du inte gömma dem?”

Var då? I munnen?”

Olle tänkte ett slag och sen sa han:

Jag har en idé. Vi fixar det när vi kommer hem till mig.”

 

Samma kväll gick Elvan och Olle längs Skolgatan. De hade redan betat av nästan alla andra gator i området omkring Olles hus, så nu var det bara halva centrum kvar – och områdena på andra sidan stan. Elvans fötter värkte och hon var trött, men som tur var hade det inte blivit så kallt när solen gick ner.

Hon hade inte vant sig vid den stora hockeytrunken som hon hade på ryggen, och hon försökte då och då att påpeka att den säkert var mer uppseendeväckande än vad hennes vingar skulle ha varit. Resten av tiden ägnade hon åt att hitta på egna svar till Olles eviga fråga om någon hade sett jultomten. Hennes favorit än så länge var:

Han står där borta och lägger i pengar i parkeringsautomaten för alla renar.”

Å andra sidan tyckte hon också om det svar som Olle hade fått av en man som hade haft mössan nertryckt långt ner i ansiktet:

Han står väl någonstans och hånglar med Lucia.”

Olle verkade inte tycka att det var lika roligt. Han var så inriktad på att hitta jultomten att han tyckte att han såg honom överallt. När Olle hade stoppat sin femte pojke med röd jacka, tyckte hon att det fick vara nog.

Nu går vi hem. Han kommer när han blir hungrig.”

Olle tryckte fram hakan och sa:

Vi kan inte komma tillbaka till Mythia utan att ha hittat jultomten.”

Okej, då går vi hem till dig då. Du är minst lika hungrig som jag är.”

Han tänkte efter, och så började han gå hemåt. Elvan skyndade efter och sa glatt:

Nu får du ju träna på att smuggla upp tjejer på ditt rum. Det kan vara bra att kunna senare i livet.”

Jag har faktiskt haft flickvänner”, sa Olle.

Åhå”, sa Elvan nyfiket.

Ja, det är inga du känner”, sa Olle, men när Elvan inte lät honom vara, fortsatte han:

Sara, Maria W, Klara och Linnéa, om du nu måste veta.”

Elvan sa inget. Hon bara buffade honom i sidan och log.

 

Så fort de hade kommit upp på Olles rum drog Elvan av sig hockeytrunken och vek ut vingarna. Olle satte sig på sängen och hängde med huvudet.

Åh, det där var skönt”, sa Elvan. ”Du anar inte hur det känns att trycka ihop vingarna i en liten väska.”

Åjo”, sa Olle. ”Det berättade du när vi packade in ving–”

Vips knackade det på dörren.

Olle rusade upp och irrade omkring innan han fick fram:

Vänta ett tag.”

Han knuffade in Elvan bakom dörren och gläntade på dörren. Utanför stod mamma.

Hej”, sa Olle och försökte se oskyldig ut.

Jag tänkte att du kanske är hungrig”, sa mamma och sträckte fram en bricka med två glas saft och fyra mackor. Hon blinkade till Olle, men Olle tänkte inte avslöja Elvan.

Vad ska jag med två glas till?”

Jag tyckte att jag hörde prat här inne… Men då tar jag väl ner det här igen.”

Mamma tog bort ena glaset, samtidigt som hon studerade Olle noga. Olle visste inte vad han skulle göra, så han drog in brickan och stängde dörren. Sen kom han på vad han hade glömt och öppnade dörren igen.

Tack.”

Varsågoda.”

Han stängde dörren igen och lyssnade efter mammas försvinnande steg. Elvan klev fram och tog genast glaset från brickan och svepte all saft i en klunk.

Din mamma är skarp”, sa Elvan och torkade av sig runt munnen med baksidan av handen innan hon rapade.

Olle satte ner brickan och tog upp en av mackorna.

Hon kommer aldrig upp med mat till mitt rum utom när hon tror att jag har tjejer på rummet. Det är bara för hennes egen skull hon gör det, inte för min.”

Hon vill väl bara skydda dig. Fast du behöver inte oroa dig för mig. Jag är lite drygt fyrahundra år för gammal för dig.”

Fyrahu–” började Olle och blev åter avbruten av en knackning på dörren.

Olle tappade nästan mackan, och knuffade in Elvan bakom dörren. Elvan suckade.

Den här gången var det mormor som stod utanför dörren.

Hejsan Olle”, sa hon. ”Hur har det gått med… det där, du vet? Mythia…”

Olle lutade sig ut för att försäkra sig om att mamma inte fanns i närheten. Det var hon inte, så han drog in henne på sitt rum och stängde dörren.

Märkligt nog stod inte Elvan där han hade lämnat henne. Mormor undrade vad Olle letade efter.

Det går bra. Eller det gör det inte. Jag kan inte prata om det. Hur vet du… Har du varit i Mythia?” sa Olle och kliade sig i pannan.

Ja, men det var längesen”, sa mormor och satte sig i skräddarställning i Olles säng. ”Jag kan inte berätta så mycket om det. Men det verkar som att du har problem. Berätta för mig.”

Olle svepte med blicken över rummet. Han såg inte Elvan någonstans, och det fanns inte särskilt många ställen för henne att gömma sig på. Under sängen låg lådor med böcker i, garderoben var nästan full med saker och det gick inte att gömma sig bakom skrivbordet. Det var allt, och Elvan fanns ingenstans. Olle undrade om hon hade smugit ut i hallen när de inte tittade, men det verkade omöjligt.

Till slut gav han upp och satte sig ner på skrivbordsstolen.

Vi har tappat bort jultomten.”

Men, det är ju inte… Du menar att han är vaken?”

Ja, och så fort han vaknade så försvann han. Det värsta av allt är att det är mitt fel.”

Du ska se att du hittar honom… Vänta, om du är här ute, då måste han också vara det.”

Vi har letat överallt. Jag menar, jag har letat överallt.”

Mormor skrattade till.

Okej, jag förstår piken”, log hon, tittade omkring sig och sa extra tydligt till hela rummet. ”Jag går nu.”

Hon reste sig och gick iväg till dörren, och sedan viskade hon:

Jag har fått din mamma att tro att du är kär i en flicka, och att du tillbringar rätt mycket tid hos henne, men du kan väl försöka komma hem snart?”

Jag kommer så snart jag kan”, sa Olle och öppnade dörren.

Men mormor dröjde en stund, och fortsatte viska:

Ni kan ju pröva att kolla på TV. När varelserna från Mythia kommer ut ur berget, brukar de alltid dyka upp på nyheterna. Puss.”

Mormor stängde dörren efter sig och så försvann hennes steg ner för trappan. Olle pustade ut, vände sig om och sa försiktigt:

Elvan, var är du?”

Här”, sa Elvan och smack stod hon där bakom dörren, som om hon aldrig hade flyttat sig. Hon dök upp så plötsligt att Olle ramlade baklänges in i garderobsdörren.

Vad håller du på med?” sa Olle argt.

Men Elvan vägrade att ta åt sig av Olles ilska. Hon tog fram fnytten ur sin ficka och satte dem på skrivbordet. Sen härmade hon Olles röst och sa:

Åh, fantastiska Elvan, hur kan du bli osynlig? Finns det något du inte kan?”

Hon slängde sig ner på Olles säng så att den knakade oroväckande och sen vände hon på sig och la upp fötterna på Olles skrivbord.

Hur sjutton–” började Olle.

”– kan jag bli osynlig? Jag bara tittar i kors, och föreställer mig att allt runt omkring mig blir mer synligt. Det är enkelt. Det svåra är att inte snubbla. Att bara stå utan att se sina egna fötter är jättesvårt. För att inte tala om att flyga, eller att sova.”

Det är inte lätt att flyga”, sa det gröna fnyttet.

Stopp ett tag”, sa Olle. ”Kan du bli osynlig när som helst?”

Ja”, sa Elvan.

Det är ju otroligt.”

Ja.”

Gör det igen”, sa Olle.

Han tittade spänt på Elvan. Elvan tittade i kors och så försvann hon. Hon var helt borta! Olle gick fram till sängen och kände efter ifall Elvan verkligen satt där.”

Hördu, håll dina händer för dig själv”, sa Elvan och dök upp igen. ”Bara för att jag är osynlig ibland har jag också känslor.”

Förlåt, men det här är så coolt!”

Jaja”, sa Elvan uttråkat och gick fram till TV:n. ”Vad säger du om att låta andra leta åt oss?”

Hon knäppte på TV:n. Det skulle inte vara nyheter än på ett tag, så de satte sig i sängen och väntade. Fnytten tittade medan de flög, men den statiska elektriciteten drog dem mot TV:n hela tiden, så till slut fick Elvan hålla dem i sin hand.

När de lokala nyheterna väl började dröjde det inte länge förrän Olle fick se två poliser som var på gång att gripa jultomten. En reporter berättade:

Några vakter upptäckte att han stal leksaker från barnen. Den här jultomten har tydligen fått det hela om bakfoten… Tillbaka till studion.”

Det här är förfärligt”, sa det röda fnyttet.

Vi måste få ut honom innan de förstår att han är den riktige jultomten”, sa Olle.

Typiskt”, sa Elvan. ”Jag som hade siktat in mig på att få sova i en människosäng inatt. Tror du verkligen att vi kommer in på polisstationen så här dags?”

Olle stängde av TV:n och tog fram hockeytrunken igen. Elvan suckade.

 

Olle var inte särskilt övertygad om att han skulle lyckas rädda jultomten. Men han trodde att han skulle ha större chans så här sent, än i dagsljus. Det skulle antagligen vara färre poliser på polisstationen också. Därför fick han vänta med att sova tills jultomten var räddad.

 

Men när han kom in på polisstationen blev han helt övertygad om att han skulle misslyckas. Innanför disken stod nämligen två vanliga poliser – och Bernhard Fryk.

I själva verket var det inte Bernhard Fryk. Det var en kvinna, men hon var så lik Bernhard Fryk att det var skrämmande. Hon hade samma gråa hår, samma neddragna mungipor, och en skjorta som verkade ännu mer nystruken än Bernhard Fryks skjorta hade varit. Då kom Olle ihåg något. Bernhard Fryk hade ju berättat att han har en syster som var polis.

Trots det gick han fram till disken och sa med hög röst, riktat till Bernhard Fryks syster:

Hej, jag skulle vilja träffa jultomten.”

Bernhard Fryks syster stod lutad över en av de andra poliserna och kontrollerade att han hade gjort rätt. Nu tittade allihop på Olle som om han vore tokig. Bernhard Fryks syster gav Olle och Elvan och hennes hockeytrunk en ogillande blick.

Tyvärr”, sa hon kallt.

Vad är det han har gjort?” sa Olle.

Jag kan inte gå in på några detaljer. Du får läsa i tidningarna”, sa Bernhard Fryks syster, sträckte på sig och vände sig om och gick in på sitt kontor med bestämda steg.

Så snart hon hade försvunnit andades de andra poliserna ut.

Hon verkar inte så trevlig”, sa Olle glatt till poliserna. ”Jag känner hennes bror. Han har också fastnat med mungiporna i skjortkragen.”

Poliserna log.

Vad är det ni vill veta?” sa den ene polisen.

Vad är det som har hänt med jultomten?” sa Olle.

Vi vet fortfarande inte vem det är vi har i cellen. Han har inget id-kort och inga fingeravtryck, och än så länge har ingen känt igen honom.”

Den andre polisen sköt in:

Men det märkligaste är att det inte ens går att ta av honom luvan eller stövlarna, så de ska undersöka om han har klistrat fast dem. Han verkar faktiskt lite märklig, lite snurrig i huvudet. Han är som ett barn nästan.”

Olle lutade sig fram och viskade:

Vi kanske har information om honom, men då måste vi få se honom först.”

Poliserna tittade på varandra, och så nickade den ene.

Okej, men då får det gå snabbt. Och bara titta.”

 

De tog en hiss ner till bottenvåningen, och polisen drog ett magnetkort genom en läsare så att en dörr öppnades. Innanför dörren fanns en lång korridor med ståldörrar på vardera sidan. Varje dörr hade en liten lucka lite ovanför mitten.

Polisen gick före och stannade vid en dörr. Han tog fram en nyckel och öppnade dörren. Olle och Elvan gick fram och tittade.

Där inne i cellen satt jultomten på en bänk. Det var definitivt jultomten även om han inte glimrade lika mycket längre. Han satt och läste i en bok, och märkte inte att dörren öppnades eftersom han gnuggade sig i ena ögat.

Titta”, sa Elvan. ”Vad är det för bok han läser?”

Olle tittade närmare och sedan gapade han.

En bok med godnattsagor.”

Om han somnar”, sa Elvan, ”då kommer han definitivt inte att vakna innan julafton!”

Jultomten gäspade stort.

Landet Mythia:Kapitel 12

Kapitel 12: Plastgranen

Fnytten pilade iväg genom vindlingarna och gångarna inuti Bernhard Fryks huvud. Tätt efter dem kom något som de inte kunde urskilja riktigt, något som de inte ens ville se. De gälla skriken som hjärnspöket förde med sig var tillräckligt förfärliga. Men avståndet till fnytten minskade hela tiden.

Vi kommer inte att hinna undan”, sa det röda fnyttet.

Vi kanske kan gömma oss”, sa det gröna fnyttet.

Var då?”

Det gröna fnyttet fick se att det blåa fnyttet började bli gul på magen.

Se upp så att du inte drar in luft nu!”

Va?” sa det blåa fnyttet.

De andra fnytten såg hur det blåa fnyttet växte lite i storlek.

Hur ska vi nu komma ut genom trumhinnan?” sa det röda fnyttet.

 

Bernhard Fryk skakade till som om någon hade slagit honom på käften. Han och Olle satt i bilen, men nu stannade han bilen och tog sig om vänstra örat. Olle undrade vad det var som hände.

När smärtan gick över tittade Bernhard Fryk sig omkring.

Vad gör jag i bilen? Vem är du?”

Då förstod Olle. Fnytten hade förlorat kontrollen över Bernhard Fryk.

Nu minns jag. Vad har du… Atschoo!”

Prosit”, sa Olle.

Bernhard Fryk kliade sig på näsan, mer och mer. Han klöste, försökte snyta sig, nös och drog efter andan om vartannat. Till slut flög två små fnytt ut genom ena näsborren. Bernhard Fryk ropade till. En sekund senare klättrade det blåa fnyttet ut genom näsborren. Det var större än de andra – nästan lika stort som det brukade vara.

Vad hände?” sa Olle.

Jag glömde att hålla andan”, sa det blåa fnyttet.

Det är inte så konstigt”, sa det röda fnyttet.

Men nu kan hjärnspöket inte få tag på oss längre”, sa det gröna fnyttet.

Hjärnspöket?” sa Olle.

Bernhard tittade argt på Olle.

Det här kan ge allvarliga konsekvenser för dina målsmän.”

Till och med hans utskällningar är tråkiga”, sa det röda fnyttet.

Men han har hjärnspöken”, påminde det blåa fnyttet.

Jag har inga…” började Bernhard Fryk, innan han insåg att han pratade med varelser som såg ut som videungar och som flög. ”Jag måste härifrån.”

Han klev ut ur bilen och skakade på huvudet. Olle sa:

Snart kommer han ihåg allt som hände, och då kommer han att sätta igång tunnelbygget igen. Vi måste skynda oss att få kontroll över honom igen.”

Det går inte”, sa det röda fnyttet.

Det finns hjärnspöken därinne”, sa det gröna fnyttet.

Det blåa fnyttet hade nästan blivit blått igen, men nu blev det allt gulare.

Jag vill inte in i hans huvud igen”, sa det blåa fnyttet.

Okej”, sa Olle. ”Vi hittar på något annat. Men först måste vi tillbaka in i Mythia.”

 

Det visade sig svårare än vad Olle hade trott. För på uppfarten till Olles hus stod Olles mammas bil.

Olle stoppade ner fnytten i sin ficka, och var på sin vakt när han öppnade ytterdörren. Hur gärna han än ville träffa mamma och mormor efter nästan två veckor inuti berget så var det här inte rätt tillfälle. Han smög in och torkade av sig skorna för att inte lämna några spår.

Då kom mamma ut i hallen med sin jacka.

Olle, kom du också nu? Var har du väskan?”

Här”, sa Olle och höll upp sin ryggsäck.

Den stora väskan menar jag. Säg inte att du har glömt den. Och vad du ser ut. Fanns det inget rinnande vatten där ni var?”

Olle tittade på sig själv. Han var verkligen smutsig, men det var först nu han hade tänkt på det. Byxorna var slitna också, och skorna hade blivit mörkare sen Olle var hos drakarna. Men mormor avbröt mamma genom att komma ut och ge Olle en kram.

Vad skönt att du är tillbaka. Har du haft en bra resa?”

Jodå”, sa Olle. ”Det har varit spännande, men–”

Du får berätta över en kopp varm choklad.”

Nej”, sa mamma. ”Olle ska hämta sin väska. Annars blir det jag som får göra det.”

Men Kerstin, ser du inte att pojken är trött?”

Det gör inget. Jag kan hämta den”, sa Olle. Han ville inte att det skulle bli så där som det brukade bli mellan mamma och mormor, så han gick igen.

Hur ska jag nu komma tillbaka till Mythia?” sa Olle till fnytten.

Kan du inte smyga ner i källaren?” sa det blåa fnyttet.

Då kommer de att undra vart jag tog vägen, och så kommer mamma att ringa polisen. Vad ska jag då säga när jag kommer tillbaka?”

Vi kanske kan flyga in i deras huvuden”, sa det gröna fnyttet.

Eller så öppnar det sig något tillfälle att smita.”

Ja, kanske”, sa Olle, men han trodde knappast det. ”Det kanske är bäst att ni flyger tillbaka och berättar vad som har hänt för tomtemor.”

Nej, vi vill vara hos dig”, sa det blåa fnyttet.

Vi kanske kan hjälpa dig på något sätt”, sa det gröna fnyttet.

Lyckligtvis stod väskan kvar där Olle hade glömt den. Han torkade av den och tog med den hem. När Olle traskade upp för trappan till dörren öppnade mormor dörren.

Jag tror inte att mamma tänkte vara så elak förut. Hon har bara arbetat så mycket.”

Jag vet”, sa Olle och ställde ifrån sig väskan i hallen. ”Men hon är alltid trött.”

Mormor satte sig ner på huk och kramade Olle hårt.

Men jag har saknat dig… Och det tror jag att mamma också har gjort.”

Det tror jag när jag ser det.”

Äsch, kom, så gör vi något ihop.”

Hon reste på sig och tog honom i handen. Olle tänkte på Mythia och tunnelbygget. Han försökte protestera, men då sa mormor:

Nej du, du försvinner inte någonstans. Jag ser på dig att du tänkte sticka över till Kenny, men Kenny kan vänta. Vi har saker att göra här.”

Med de orden ledde hon in Olle i köket. Där stod mamma med ett förkläde på sig. På bordet låg tre kavlar, mjöl och massor av pepparkaksformar. I mitten låg en stor bunke med pepparkaksdeg. Olle fick ett förkläde.

Ska vi se vem som kan göra flest plåtar?” sa mormor. ”Du vann förra året, men i år tänker jag inte låta dig vinna.”

Låta mig vinna?” sa Olle upprört och så kastade han en av kavlarna till mormor som fångade den i ena handen. ”Då sätter vi igång.”

 

Kvart över sju på kvällen hade Olle, mamma och mormor bakat så många plåtar med pepparkakor att burkarna hade tagit slut. Från början hade Olle och mormor tävlat själva, men när mamma såg hur kul det var, deltog hon också i tävlingen. Köket var varmt, så medan mamma öppnade fönstret åt Olle och mormor upp det allra sista av degen.

Jag hoppas att ni har lite kraft kvar, för nu är det dags att klä granen”, sa mormor.

Jag har inte ens sett granen”, sa Olle. ”Var har ni fått tag–”

Vi har samma som förra året”, sa mamma.

Nej, inte plastgranen”, sa Olle besviket.

Olles ficka började plötsligt röra på sig och små kvävda läten hördes.

Fnytt!”

Fnytt! Fnytt!”

Fnytt! Fnytt! Fnytt!”

Oj”, sa Olle och viskade mot fickan. ”Prosit. Prosit!”

Det blev tyst från fickan. Olle försökte låtsas som ingenting.

Ska vi sätta igång att klä granen då?”

Ja, det är väl lika bra att vi får det överstökat”, sa mamma.

Hon verkade inte ha hört något, men mormor tittade märkligt på Olle. Olle ledde vägen in i vardagsrummet medan han höll handen för fickan.

Jag hämtar väl julpyntet då”, sa mormor fundersamt och gick ner i källaren.

Det var en rätt ordinär plastgran – rak, full av gröna barr och formad som en perfekt kon. Olle tyckte att den såg hemsk ut.

Du vet väl att vi inte kommer att vara här på julafton?” sa mamma.

Ja”, sa Olle.

Han kom att tänka på att hans familj påminde om varelserna i Mythia. De skulle också vara tvungna att flytta på grund av tunneln. Fast skillnaden var att Olles familj alltid kunde flytta någon annanstans. Och de skulle bara flytta tillfälligt, tills tunneln var klar. Då skulle varelserna i Mythia inte finnas kvar.

Fnytt!”

Fnytt! Fnytt!”

Fnytt! Fnytt! Fnytt!”

Olle väcktes ur sina tankar.

Prosit!” sa han.

Den här gången hörde mamma allt.

Vad var det där?”

Hon gick fram till Olle och vände ut och in på hans ficka. De tre fnytten trillade ner i hennes hand, medan de fortsatte att rulla omkring, utan någon kontroll över hur stora de var eller vilken färg de hade. De lyfte från mammas hand och sicksackade i luften. Mamma trodde inte sina ögon och började slå efter dem med en tidning.

Nej”, sa Olle. ”Sluta. Det där är–”

Försvinn, era små… Vad är det för något?!”

Prosit!” ropade Olle, och snart återgick fnytten till sina vanliga utseenden. ”Fort, kom!” fortsatte Olle och sprang ut i hallen.

Åh, det där var jobbigt”, sa det röda fnyttet.

Vad är det där? Kan de prata?” sa Olles mamma sammanbitet och gick närmare med tidningen i högsta hugg.

Det här är fnytt. De är inte farliga”, försökte Olle.

Försvinn, era äckliga små monster! Bort från min son!”

Mamman slog mot Olles hand, där fnytten satt. Olle sprang förbi mamma, och hon satte efter. In i köket, runt bordet och tillbaka ut i vardagsrummet, och hela tiden slog mamma efter fnytten med tidningen. Olle sprang in på toaletten och låste dörren.

Ni måste in i hennes skalle”, sa Olle snabbt. ”Sudda ut minnet av det här innan mormor kommer upp.”

Olles mamma bankade på dörren.

Det blir svårt”, sa det röda fnyttet.

Men vi måste klara det”, sa det gröna fnyttet.

Olle låste upp och öppnade dörren. Fnytten tog sats och flög ut genom springan. Där ute flaxade mamman omkring sig.

De anfaller mig”, ropade hon.

Fnytten siktade noga, drog ett djupt andetag och satte fart in i mammas huvud. Olle såg genom dörrspringan hur mamma hoppade omkring och skakade på huvudet.

 

Skakningarna gjorde att fnytten fick svårt att komma fram till rätt ställe i Olles mammas hjärna. Allt därinne rörde på sig och fnytten fick flyga försiktigt för att inte stöta till något känsligt. Till slut kom de fram. De satte igång att ge ifrån sig små stötar och snart slutade allt att skaka.

Vi klarade det”, sa det röda fnyttet.

Men nu måste vi ta bort hennes minnen av oss”, sa det gröna fnyttet.

De flög vidare längs den gråa hjärnan och landade en bit längre bort.

Här borde det vara”, sa det gröna fnyttet och satte igång att ge ifrån sig små stötar. Det bildades små märken på mammas hjärna av stötarna. Fnytten lyssnade. De hörde lite avlägset hur mamma verkade förvirrad och frågade vad hon gjorde med en tidning i handen.

Då var vi väl klara”, sa det röda fnyttet.

Vänta ett tag”, sa det gröna fnyttet. ”Kommer ni inte ihåg vad som hände förut?”

Vadå?” sa det blåa fnyttet.

Det där konstgjorda… som vi är allergiska mot”, sa det gröna fnyttet.

Som vi absolut inte får bli allergiska mot här inne”, sa det röda fnyttet.

Ja, just det”, sa det blåa fnyttet.

Vi kanske kan göra något åt det”, sa det gröna fnyttet. ”Tänk om Olles mamma också var allergisk! Då skulle hon nog slänga ut… det som vi är allergiska mot.”

Fnytten skrattade tillsammans och flög iväg för att ge mamman en ny allergi. Men när de kom fram upptäckte de något mycket märkligt. På mammas hjärna fanns det små märken, som liknade dem som de själva hade gjort.

Det ser ut som om det har varit några andra fnytt här före oss”, sa det röda fnyttet.

Andra än oss? Vilka då? Varför skulle några andra fnytt flyga in i Olles mammas huvud?” sa det blåa fnyttet.

De har suddat ut minnen”, sa det gröna fnyttet.

Varför då?” sa det blåa fnyttet.

Det gröna och det röda fnyttet skakade på axlarna. De visste inte.

 

Fnytten funderade fortfarande flera timmar senare när de satt tillsammans med Olle i hans rum. De sa inget om vad de hade hittat, eftersom Olle var så glad över att mamma hade gjort sig av med plastgranen.

Nu satt Olle och väntade på att hans mamma och mormor skulle tro att han hade somnat så att de kunde sitta och titta på TV i lugn och ro. Han tittade på sina saker: affischerna, böckerna och skivorna. Allt kändes så litet och tråkigt efter allt han hade varit med om i Mythia. Han längtade inte ens efter att få sova i sin säng. Han hade vant sig vid att sova i en sovsäck på marken och känna lukten av en nyss släckt eldstad och höra Elvans snarkningar. Han saknade Elvan, men nu skulle han snart få träffa henne igen.

När det hade gått en halvtimme tog han på sig sin ryggsäck och stoppade ner fnytten i fickan och sen smög han ner för trappan. Han klev längst in på varje trappsteg för att det inte skulle höras. Redan halvvägs ner hörde han att de tittade på TV, och att mormor satt på sin motionscykel. Mamma hade inte sagt något om fnytten efter att de hade varit inuti hennes huvud, och det var konstigt, för Olle kom ihåg precis allt som hände.

Tyst som en mus tassade han genom köket. Han hade just öppnat källardörren när mormor kom ut i köket med en handduk runt nacken. Olle stod alldeles stilla, men mormor såg honom. Först trodde han att hon skulle undra vart han var på väg, men det gjorde hon inte. Hon vände sig ut mot vardagsrummet. Hon skulle säga åt mamma!

Men det gjorde hon inte heller.

Kerstin, vill du ha något att dricka medan jag ändå är uppe?”

Ja, lite saft kanske”, sa mamma. ”Tack.”

Olle bara stirrade på mormor. Vad höll hon på med? Hon skulle ju skvallra, och så skulle han få gå och lägga sig efter en rejäl utfrågning av mamma. Istället lutade hon sig fram och viskade:

Akta dig för Nejlika. Jag ser till så att din mamma inte får reda på något. Förresten, hälsa till fnytten. Och kom tillbaka snart.”

Hon tog ut en tillbringare med saft och blinkade åt Olle. Sen försvann hon ut i vardagsrummet igen, och Olle stod ensam kvar. Han var inte riktigt säker på vad som just hade hänt, men när varken mamma eller mormor kom ut i köket och när ingen utskällning verkade komma, så fortsatte Olle mot källaren.

 

Resan var lika märklig den här gången. Han kastades upp och ner. Det var kolsvart. Och det blåste i hans hår som om det gick mycket fort.

Men när han sedan landade på stengolvet var det något som var annorlunda. Det var alldeles mörkt i hela korridoren, inte halvdunkelt. Olle tog fram fnytten ur sin ficka.

Kan ni lysa vägen till tomtarnas värld?”

Javisst”, sa det röda fnyttet. ”Kom.”

Fnytten tog i för allt vad de kunde och började skimra starkare i mörkret. Men på något sätt såg inte Olle bättre för det. Hur starkt fnytten än lyste hände inget. Det var som om ingenmanslandet slukade allt ljus.

Vad är det som händer?” sa Olle.

Vi orkar inte skina starkare”, sa det gröna fnyttet.

Förlåt”, sa det blåa fnyttet.

Det är inte ert fel”, sa Olle. ”Jag tror att Nejlika har gjort något med ingenmanslandet.”

Olle tyckte att fnytten skiftade färg till gult, fast han var inte säker.

Som tur var visste fnytten var Gröteborg låg, så de flög före, och om Olle höll sig tätt bakom dem kunde han urskilja lite av deras glöd. Snart var de framme och Olle knackade på dörren.

Den här dörren känns annorlunda”, sa han när dörren svängde upp. ”Tomtarnas dörr är av ljust trä, och den här ser mörk ut. Och känn, den är alldeles vind och sned, inte alls som dörren till Gröteborg.”

Han tittade in genom dörröppningen. Världen där innanför var åskig och skränig och det blåste något förskräckligt. Långt bort stod ett jättestort träd, och lite närmare satt en enslig figur och matade två korpar. Olle undrade vad det kunde vara för sagofigurer.

Var är bjällerklangen?” frågade det röda fnyttet.

Var är snön?” sa det gröna fnyttet.

Jag tror inte att det här är rätt dörr”, sa det blåa fnyttet.

Har vi gått fel?” sa Olle.

Han gick ut i ingenmanslandet igen och så fort fnytten också hade kommit ut slog dörren igen. Olle gick till dörren bredvid till vänster och kände på den. Den hade sirliga mönster och en liten ram, och det hade inte tomtarnas dörr. Han prövade dörren till höger om den åskiga världen också, men Olle kunde inte minnas att dörren till tomtarnas värld hade massor av spikar i sig.

Någon kanske har flyttat på dörrarna”, sa Olle. ”Det måste ha varit Nejlika.”

Det är ju förfärligt”, sa det gröna fnyttet.

Hur ska vi nu hitta tillbaka?” sa det röda fnyttet.

Olle tänkte på alla dörrar han hade sett i ingenmanslandet när han först kom till Mythia. Det var ju hur många som helst. Han skulle just föreslå att de skulle gå från dörr till dörr när han märkte att fnytten hade förlorat lite av sin lyskraft. De flög långsammare.

Vad har hänt?” sa Olle bekymrat.

Vi är hungriga”, sa det gröna fnyttet.

Det var evigheter sen vi fick mat”, sa det blåa fnyttet.

Vi orkar snart inte lysa längre”, sa det röda fnyttet.

Eller flyga”, sa det gröna fnyttet.

Hur ska du då hitta tillbaka till Gröteborg i tid, Olle?” sa det röda fnyttet.

Jag vet inte. Jag får försöka hinna med så många dörrar jag kan innan ni slocknar helt.”

Men Nejlika kanske väntar på dig bakom någon av dörrarna”, sa det blåa fnyttet.

Jag måste ändå”, sa Olle.

Olle satte igång att känna på dörrarna i ingenmanslandet, en efter en, men alla var för smala, för släta, för gropiga, för repiga, för illaluktande, för slibbiga, för spetsiga, eller för låga. Under tiden falnade skenet från fnytten allt mer.

Jag är så trött”, sa det blåa fnyttet och föll ihop i Olles hand. Samtidigt slocknade ljuset från dess mage. De andra fnytten såg lidande ut.

Vi kämpar vidare så länge vi kan”, sa det röda fnyttet.

Fortsätt testa dörrar”, sa det gröna fnyttet.

Olle sprang och kände på dörrarna på vänster sida medan ljuset från fnytten blev allt svagare. Ingenstans fanns tomtarnas dörr, men det fanns många dörrar kvar. Hur många visste han inte, men han visste att det nu var dubbelt så viktigt att komma till Gröteborg.

Snart slocknade de andra fnytten också. Olle stannade och lade ner fnytten i sin ficka. Om han tappade dem i mörkret kanske han skulle trampa på dem, och det fick inte hända.

När han var klar hördes ett ljud.

Det kom från kolmörkret, men var det ett andetag, eller klor som rispade marken, eller var det ett hotfullt rop? Olle tittade åt båda hållen, men såg inget. Han kände efter nästa dörr och fick en sticka i handen. Han bet ihop tänderna för att inte avslöja var han var. Nu hade han hittat Nejlikas dörr.

Ljudet återkom, men från vilket håll? Ena sekunden lät det som om det kom från höger, nästa sekund lät det som om det kom från vänster.

Plötsligt syntes det några ljusstrimmor i mörkret. De kom närmare, långsamt och skrämmande. Olle försökte att hålla andan…