En lycka kommer sällan ensam

Efter drygt två veckor utan att ha träffat några av mina vänner – jag har i stort sett varit isolerad av arbetet – var jag och familjen ute för att gå till glassaffären.

Pang stöter vi på några av mina vänner. Så vi bestämmer oss för att slå följe. Det var länge sen jag pratade med någon och vår son visade också upp sig från sin soliga sida, liksom vädret. Vi trodde att det skulle vara lite svalare neråt kanalen. Där fanns det ännu mindre vind. Och vi fick höra om hur bra de hade, och kontrade med hur bra vi hade det. Idylliskt till tusen.

Till och med när vi såg två sjukvårdare som tog hand om en som troligen hade fått solsting var det idylliskt.

Så, innan vi hunnit hämta oss från det första sammanträffandet, så stöter vi på några andra vänner som sitter i gräset och myser. Självklart slår vi oss ner.

En timme senare följs vi åt hemåt. Pang, då dyker några grannar upp. Och när vi senare skilts åt från alla vännerna hinner jag knappt börja säga något innan jag råkar se en kompis. Tror jag.

Och inget av det var planerat. Antingen hittade vi till precis rätt ställe vid rätt tidpunkt eller så har jag fler vänner än jag tror, vilket kanske inte är så konstigt om man sitter inne hela dagarna.

Så vad är slutsatsen av det här? Att jag borde gå ut mer? Nja, den slutsatsen kan man säkert dra. Men jag föredrar att se det så att en lycka sällan kommer ensam, oavsett om den är utomhus eller inomhus.

Tintin i Kongo och judiska pantlånare

Det har åtminstone fått mig att tänka på Tintin i Kongo, en situation som vi står inför. Fast jag kanske ska ta det från början.

En kompis och jag översätter böcker på fritiden. Det är inte pinfärska böcker, om man säger så. En del av dem är från 1930-talet. Det var lite annan mentalitet då. I en bok figurerar en man som inte beskrivs helt positivt: han har tjocka läppar, höknäsa, jobbar som pantlånare, och är mycket vänlig så fort han får en femtiodollarssedel. Den gnider han sedan under resten av samtalet. Åh, ja, det glömde jag att säga: han är jude. Det betonas mycket noggrant. Flera gånger.

Jag är inte riktigt bekväm med att översätta rakt av här. Precis som man i regel inte översätter door knob till dörrknopp utan till dörrhandtag (dörrar öppnas lite olika i USA och i Sverige), så finns det vissa fall när man kanske måste modernisera (vem vet idag vad City Directory är? Det är föregångaren till telefonkatalogen.). Är det här en sådan sak? Jag vet inte.

Det var därför jag kom att tänka på Tintin i Kongo. Det albumet var särdeles fördomsfullt tecknat – men det var så man såg på svarta och Afrika då. Betyder det att man ska modernisera det? Då blir det ju ett helt annat album.

En annan synvinkel är naturligtvis att folk behöver få läsa hur det i själva verket var. Man kan ju inte göra en ”förbättrad” version av Mein Kampf. Ett bra förord kan ju förtydliga. Men då ursäktar man verket. Än värre, man riskerar att tappa läsarens inlevelse. I Mein Kampf kanske det inte spelar så stor roll. Men i ett skönlitterärt verk som har andra kvaliteteter, och där de rasistiska dragen inte ligger till grund för intrigen. (Jag skulle till exempel ha svårt att översätta Ian Flemings Live and let die, med sina rätt rasistiska porträtt av svarta.)

Å tredje sidan, fattar inte folk själva att boken är från 1900-talets tidigare hälft så är det väl risk för att de inte fattar intrigen heller.

Å fjärde sidan…

Så där kan man hålla på. Och jag är fortfarande inte säker på vår vän, den judiske pantlånaren.

Grannlåt

Våra grannar låter ibland. Mest är det grannen under oss. Problemet är att det som låter inte går att klaga på. Det är visserligen väldigt hög musik, vilket i teorin åtminstone är tillräckligt för att få klaga.

Men det är bra musik. Ofta är det låtar jag aldrig har hört förut, men de är så spännande att jag är på vippen att gå ner och fråga vad de heter.

Annat var det med grannen vi hade tidigare. En av dem ska jag kanske säga. Han eller hon hade för vana att spela piano. Missförstå mig inte. Piano kan vara njutbart, medryckande och ibland både njutbart och medryckande.

Den här människan hade satt i system att då och då trycka ner alla tangenter, en efter en, nerifrån och upp, uppifrån och ner. Halvtimmesvis.

Så med den här grannen är jag i stort sett nöjd. Problemet är bara när man har tänkt att sova och kommer på sig själv med att digga musiken istället.

Vad mycket det finns att veta

Jag gör research nästan dagligen och det finns en sak som slår mig i stort sett varje dag. Man kan bara fortsätta från ett dokument till en bok till en tidskrift till en webbplats till en person till en film till ett TV-program och vidare hur länge som helst. Det finns inget stopp. Att bara läsa allt innehåll i Wikipedia skulle ta flera år, om man läste dygnet runt – och det är två terabytes. Tänk då YouTubes kanske 600 terabytes! Själv är jag rätt stolt över att jag brukar läsa mellan 20 och 40 böcker per år (gör matten så ser du att det är ganska imponerande), ser 40-80 filmer varje år och tittar på kanske 500 timmar TV-serier varje år. Ändå finns det mycket mer. Så många tidningar jag bara bläddrar i. Så många böcker jag skulle vilja läsa. Så många filmer jag aldrig hinner fånga på bio och sedan missar på TV. Så många personer man skulle kunna träffa och få nya insikter av. Tanken slår mig som sagt ofta, eftersom det är sånt jag jobbar med.

Finns det någon poäng med de tankarna? Kanske. Jag kan tänka mig flera:

1. Det är ganska löjligt att vara blasé.

2. Det finns alldeles för mycket att göra för att man (någon) ska behöva känna att man inte hinner med allt.

3. Det finns alltid saker att skriva om.

Och funkar inte det, kan man alltid fundera på att bara läsa saker för sakens skull. Allmänbildning är inte så dumt.

Det enda nackdelen är väl att det tar så mycket tid från det som man *också* skulle kunna göra…

Jag har sett Hancock

Jag såg Hancock på bio idag.

Hmm, det borde vara lättare att säga att den var bra. Jag menar, den var inte dålig. Det var ju inte lika dålig som… ska vi säga… Hulken eller Superman (två filmer jag blev rätt besviken på). Men den var inte bra heller.

Okej, inledningen var bra. Bra intro på Hancock.

(HÄR NERE FINNS DET SPOILERS.)

Men efter att Hancock hade blivit en good guy, då fanns der verkligen ingenstans för filmen att gå. Och även om vändningen med frun var oväntad, så ledde det aldrig till nivån som början var på. Och sen blev det bara pannkaka av alltihop. Ingen skurk att tala om. Jag menar, här har vi en superhjälte (så mycket tänker jag inte förstöra ifall det är någon som inte har sett filmen) och vem är skurken? En vanlig människa utan några särskilda vapen och en krok istället för högerhand – samt två komiska bifigurer, varav den ena har haft häcken full, kanske man kan säga.

Det är ju det filmer lever på: skurkarna. Man tycker ju att de borde ha fattat det, efter Stjärnornas krig, När lammen tystnar (som ju har två, för sjutton gubbar), Terminator 1 och 2, Pirates of the Caribbean, och hundratals andra filmer. Det är mer och mer tydligt att de behöver Manusförfattarens guide (Vulkan.se). Jag får översätta den, helt enkelt.

Det är märkligt…

Det är märkligt vad glad man kan bli av att en siffra blir högre. Själv blev jag nyligen jätteglad när siffran 45 hade bytts ut mot siffran 46. Alldeles innan hade jag funderat på vad det fanns för roligt i livet, och efteråt satt jag och gnuggade händerna med ett brett leende på läpparna och ett Ms Crabappel-likt ”Ha!” som bara ville komma fram – och som också gjorde det lite då och då.

Siffran var den som angav hur många ex jag har sålt av min bok Manusförfattarens guide på Vulkan.se

Då kan du tänka dig hur glad jag skulle bli om den siffran blev 47.

Inte riktigt mitt jobb…

Redan från början vill jag klargöra att det inte var något fel på jobbet. Det var ett helt okej jobb.

Det var bara inte mitt jobb.

I ett par veckor förra året jobbade jag som telefonintervjuare. Jag blev tipsad om det och tänkte att det var ungefär som telefonförsäljare. På något sätt lyckades jag övertyga mig själv om att det var en himmelsvid skillnad; jag skulle ju inte sälja något – jag skulle fråga folk vad de tyckte om olika saker.

Mmm…

Även om jag lyckades övertyga mig själv om det så var över hälften av de jag ringde inte lika övertygade.

Men det var inte därför jag och det där jobbet inte passade ihop. (Som sagt, problemet var inte jobbet. Problemet var kopplingen mig-det jobbet.)

Jag hör illa. Inte så att jag är döv eller något, men jag hade 19 öroninflammationer när jag var liten och det har gett mig små ärr på trumhinnorna. När folk pratar i bakgrunden har jag ibland lite svårt att höra vad den eller de jag pratar med, säger. Tänk klubbar eller fester. Eller simhallar (där jag tillbringade flera år i min ungdom). Eller telefonintervju-arbetsplatser. För att höra alla svar blev jag helt enkelt tvungen att skruva upp volymen till max och ibland trycka lurarna mot öronen. Lite svårt att vara avslappnad då.

Lägg sedan till att jag lider av en mild form av telefonskräck.

Och att mina dagar såg ut så här: min son fick vara på dagis fem timmar ursprungligen när jag var arbetslös, men eftersom det här bara var halvtid *eller oftast mindre*, så fick han bara vara tre timmar på dagis, vilket betydde att jag bara hade två och en halv timme att söka ordentliga jobb och äta, innan sonen skulle hämtas. Därefter var det fyra timmar till min flickvän kom hem och så fort hon kom hem skulle jag åka iväg till arbetet som telefonintervjuare. Med en restid på ca en timme, enkel resa. För jag sa väl att det var ett kvällsjobb. Jo, det är jag säker på att jag sa. Kvällsjobb.

Så, inga lediga kvällar, inga lediga dagar, och inget umgämge med min flickvän. Och just ingen tid att söka ordentliga jobb.

Jag nämner det här bara för att säga att visa att jag inte passade för det jobbet, över huvud taget. När jag nämnde det igår för min flickvän, så sa hon: ”Det är som ifall jag skulle bli taxichaufför.”

Precis. Och det är något varken ni eller jag skulle vilja se.