Wikipedia – en spegel av omvärlden

Jag är i tidningen igen… Och anledningen? Jo, häromdagen skrev Per Gahrton på Svenska Dagbladets nätupplaga att Wikipedia är en skendemokrati. Det hela var ett svar på en grej som började i september, skrevs om i media, fortsatte med att riksdagens talman blev involverad, och slutade med att jag skrev ett brev till talmannen där jag erbjöd mig att komma och visa riksdagen hur man redigerar Wikipedia på ett bra sätt. Skrev jag slutade? Nja, i ungefär en månad var det tyst. Sedan hittade Svenska Dagbladet mitt mail och publicerade det. En kort diskussion följde på Wikipedia (där en skribent framförde synpunkten att Wikipedia inte utger sig för att vara en demokrati).

Det var då Per Gahrton skrev sitt debattinlägg, där han antydde något försiktigt att vissa som skrev på Wikipedia hade en agenda. Ja, eller han skrev att det fanns ”lobbyister som tycks ha möjlighet att ägna sig åt Wikipedia på heltid”. Han tog upp Jan Guillous artikel som exempel på ett ställe där snedvridna källor lagts in. Nu är det här ju inget unikt för Wikipedia, men strunt samma.

Jag skrev ett svarsinlägg där jag skrev om Vita huset, Jan Guillou och hur likt Wikipedia är omvärlden. Nu, ett par timmar efter publicering, har det kommit 33 kommentarer och 4 blogginlägg. Många har varit för och emot Wikipedia, vilket kanske är som det ska, men sedan finns det de som skriver om det jag skrev. Och där kommer intressanta saker fram. Uppenbarligen finns det de som tror att kunskap är något som finns separat från omvärlden, som tror att det är möjligt att skriva saker som är helt neutrala. Man kan försöka, och många som skriver på Wikipedia försöker verkligen. Det finns till och med varningsskyltar i några artiklar där det är extra svårt att skapa neutralt innehåll, till exempel politiska områden. Självklart var det sådana saker jag syftade på. Inte att Wikipedia skulle vara något slags tyckande-centrum, à la Flashback. Jag tycker att sådana varningsskyltar är en service för läsaren, ungefär som när Vägverket sätter upp skyltar om att vägen är slirig – inte tycker man att hela Vägverket suger bara för att de sätter upp en skylt istället för att göra något åt det. Tids nog gör Vägverket vad de kan åt saken. Likadant på Wikipedia.

Det finns också de som tycker att jag istället för att ironisera över Per Gahrtons inlägg borde ta upp problemen. Jo, det är ju så politiker brukar göra när någon kritiserar dem. Det ligger i människans natur att vilja försvara sig. Men för tydlighetens skull kan jag villigt erkänna att Wikipedia har brister. Det är, och nu kommer jag att avslöja något mer om människonaturen, i själva verket därför många av oss engagerar sig. Om Wikipedia hade varit felfritt redan från början, hade vi då suttit i timmar för att göra en insats? Det hade ju inte behövts. Jag skulle tro att det är där jag och Per Gahrton är som mest lika: vi vill göra en insats för att göra världen bättre på det sätt som vi bedömer som bäst och lättast. Han var med och startade det första nya partiet som kom in i riksdagen på 70 år (1988 års siffror), har suttit i EU-parlamentet och varit valobservatör i bl.a. Georgien och Indonesien och skrivit ett stort antal böcker. Själv har jag skrivit en av världens första böcker om Wikipedia, deltagit i SM i simning, blivit pappa till världens två bästa barn [neutralitet ifrågasatt] med världens bästa kvinna [helt sant!] och får ofta goda omdömen när jag hjälper folk med deras böcker. Lite olika banor, men poängen är att världen inte var felfri när vi började, och inte lär vara det när vi är klara, men kanske, kanske är den lite, lite bättre. Om Hans Rosling får yttra sig, och i egenskap av professor i internationell hälsa vid Karolinska institutet, tycker jag att han kan få det, har världen blivit lite bättre. Fast om Gahrton och jag har med saken att göra, det får andra yttra sig om.

Annonser

Från jorden till månen

Från Jorden till månen

Från Jorden till månen

I kväll kommer den lysande miniserien Från Jorden till månen återigen på SVT. Tack, Sveriges Television! Från den förra gången de visade den har jag mycket fina minnen. Det första avsnittet är riktigt bra (”Kan vi verkligen göra det Kennedy lovade?”) men ett av de bästa avsnitten över huvud taget, av alla serier jag sett, är avsnittet efter månresan. De som kommer tvåa till månen, det var ett roligt gäng. Man ville bara åka med dem. Fast man måste ha sett avsnittet när de åker till månen först, för att riktigt uppskatta skillnaden mellan Neil Armstrong och Alan Bean. Men det är väl värt det.

Kolla dessutom in den rollistan: Tom Hanks, Brett Cullen, Cary Elwes, Winona Ryder, Gary Cole, Ted Levine, Ronny Cox, Blythe Danner, Al Franken (numera senator), Stephen Root, Alan Ruck, och så vidare.

Klichéer i svensk film

Någon gång 2003 skrev jag följande text om svensk film. Den var lite cynisk, om man säger så. Jag hoppas att ni ser det här som det tidsdokument det är och inte tror att jag hyser samma känslor och tankar numera.

Vad svenska filmer handlar om

1. Den svenske polisen – alltid överviktig, medelålders man som lyssnar på opera medan han väntar på att hans föräldrar (eller hund) ska dö.

2. Den modige lille skolpojken som blir mobbad av sina klasskompisar och hittar en märklig låtsasmorfar som ger honom en fickkniv, så att allt löser sig.

3. Den medelålders gifte mannen som träffar en ny kvinna, är otrogen, bråkar med sin fru och sen löser sig allt – inte, eftersom frun utvecklar cancer, och då går mannen tillbaka till henne.

4. Idyllen på landet som efter diverse märkliga händelser visar sig vara just en idyll.

5. Den unge invandraren som blir kär i en svensk, vilket inte gillas av någon, varken hans eller hennes föräldrar. Till slut inser alla att man ska komma överens.

6. Krister Henriksson är trygg, Sten Ljunggren är otrevlig, Regina Lund är folkhemsbusig/-konstig, Björn Kjellman är svärmorsdröm, Pernilla August är mamma, Alexandra Rappaport är arg, Kjell Bergkvist är förbannad, Per Oscarsson är virrig, och Sven Wollter väser.

7. Berättelsen som utspelar sig på 1940- eller 50-talet, där en ung pojke blir utsatt för hårda lärare, hårda men välvilliga föräldrar, och träffar en flicka som han blir kär i på avstånd.

8. De tre klantarna som ska genomföra ett projekt (inbrott på IKEA, tävla över Göta kanal, rädda en polisstation, etc), under vilket diverse farsartade händelser pågår, allt medan de kommer med dåliga ordvitsar och fullständigt meningslösa lögner.

9. Den tunga, svart-vita ångest-filmen där alla talar väldigt långsamt och känslosamt, står i snygga poser och gör upp med sina föräldrar.

10. Den samhällskritiska komedin som inte bara lyckas med att slå in öppna dörrar utan också lyckas med att vara helt allvarlig.

11. Kostymdramat (gärna 17- eller 1800-tal), där någon kung eller hovlig person är huvudperson. Men den högt uppsatte personen bestämmer inget som får konsekvenser för landet, utan ägnar sina dagar åt att läspa, ha erektionsproblem och bli mördad/begå självmord.

12. Den skakiga handkameran – som liknar Dogma, men som inte tillför något till historien utan bara stör. Kallas även Beck-fenomenet.

13. Filmmusiken som består av långsamt pianoplink och som är skrivet av Stefan Nilsson.

14. Sällskapsresan. Stig-Helmer och Ole åker på en TILL resa, träffar två NYA kvinnor, och råkar ut för ÄNNU ett mystiskt brott.

15. Café-scener som känns hämtade ur Vita lögner.

16. Huvudpersonen som går omkring med en ständigt rynkad panna, muttrar cyniska repliker och beter sig oförståeligt elakt mot sina nära och kära.

17. Och allt är skrivet av Jonas Gardell.

Vad skönt det är att saker har ändrats så mycket sedan dess! Det hade varit fruktansvärt om samma filmer görs nu.

Hjärnstorm – originalet

Jag gillade Hjärnstorm. Det var ganska vetenskapligt, lite trolleri och småkul situationer. Henrik Fexeus verkar dessutom vara ganska kunnig. Naturligtvis spelade jag in serien så att jag ska kunna se om den om några år, när SVT har tagit ner den från sina servrar.

Dock blev jag ganska förvånad när jag kollade upp en annan TV-serie av en annan före detta trollkarl, numera hypnotisör/tankeläsare/mentalist (inte som Jane på TV3, utan en riktig mentalist), nämligen Derren Brown. Brown har varit smått kontroversiell, bl.a. har han blivit kritiserad av Fermats gåta-författaren Simon Singh, för att inte ha varit tillräckligt tydlig med att det han gör är trolleri. Strunt samma, Brown är känd i Storbritannien, i stort sett okänd i Sverige, och har gjort massor av TV-serier. En av dem, Trick of the mind, går att hitta på nätet. Den går säkert att köpa också, vad vet jag. Varje avsnitt börjar med en varning som går något i stil med: ”I den här serien använder jag mig av trolleri, psykologi, [bla, bla, bla,]. Ingen av de medverkande vet i förväg vad som ska hända.” Sedan genomför Brown ett par olika trick som får honom att verka övermänskligt duktig på att förutsäga resultat, spela schack, eller liknande. Känns mönstret igen? Introt är nästan löjligt likt Hjärnstorm. Båda talar in i kameran, säger nästan samma sak och det läggs på någon konstig kameraeffekt för att spejsa till det lite.  Ändå har jag inte sett en enda antydan i eftertexterna om att serien är baserad på Trick of the mind, eller ens ett tack till Derren Brown.

Har någon annan sett båda serierna och kan ge en annorlunda synvinkel?

Veronica Mars-maraton

Kirsten Bell som Veronica Mars

Kirsten Bell som Veronica Mars

SVT har i någon konstig blandning av generositet och missriktad effektivitets-tänk beslutat sig för att köra sex-sju avsnitt av TV-serien Veronica Mars på förmiddagarna, flera dagar i rad.  Inte nog med att det är i stort sett unikt för SVT (och mer likt Kanal 5, välsigne dem). Inte nog med att det gör det extremt svårt för gemene man att börja titta på serien – jag menar, vem, förutom de arbetslösa, pensionärerna och möjligen de sjukskrivna (se tidigare inlägg) är hemma i flera timmar utan något att göra? Så litet har inte studenter att göra och det är inga lov nu. Alla har inte heller möjligheten att spela in så många timmar i rad. Nej, inte nog med det. De har gjort det här utan några större åthävor: inte särskilt mycket reklam i förväg. De vill med andra ord inte att man ska kunna upptäcka den här serien. Och jag har redan haft svårt att hitta den, när jag väl hade upptäckt den, att faktiskt lyckas pricka in tiden där på vardagseftermiddagar. Vafalls? Har de ingen känsla för feeling. Det här är en kvällsserie. Inte prime time, kanske, men väl en serie som kan gå kl 19 på onsdagkvällar. Framför allt med tanke på att serien innehåller en hel del saker som barn kanske inte brukar titta på, men ungdomar är mycket intresserade av, så vore det en bättre deal.

Någon har helt enkelt inte gillat Veronica Mars och velat ta ut soporna.

Så, hur blev det med Selma?

Efter att ha skrivit lite om varför jag var skeptisk redan från början till TV-dramat Selma (här och här) har premiären kommit och gått.

Jag såg den inte.

Jag såg inte andraavsnittet heller.

Däremot läste jag att det blev lite rabalder om det i Aftonbladet. Vilket betyder att de antagligen ringde upp Selma Lagerlöfs familj och frågade om de inte blev lite irriterade över att deras gamla släkting visades i TV som en person som hade sex. Och sedan frågade de naturligtvis om folk inte hade velat se mer av Selmas författarskap. Eller som en krönikör skrev (omformulerat): nästa gång kanske det hade varit en poäng med att göra drama på det som författarna har skrivit, blivit berömda för och som kanske innehåller lite spänning, istället för att ännu en gång göra ett historiskt drama.

Alla har de poänger, men de missar samtidigt den största poängen av alla: jag känner ingen som pratar om Selma Lagerlöf, August Strindberg, snapphanar, Herr Von Hancken eller att man kanske borde göra ett rån för att man har så lite pengar. SVT kastar ut pengar (mina pengar också, för jag betalar TV-licensen) för att göra drama (med massor av statister och på exotiska platser) om saker som jag inte bryr mig om början. Som en rollfigur i min favorit-TV-serie Hämnd AB säger: ”You’re not trying to make me care, are you?”

Så varför gör inte SVT serier om sådant som folk är intresserade av? Hmm, där har vi en intressant fråga. Låt oss vidare ställa frågan: vad är folk intresserade av?

Ja, titta omkring dig. Titta på kvällstidningar, på vad dina kollegor talar om, vilka sajter du surfar på, vilka rollfigurer du umgås mest med. Ta bort de tråkigaste 90% och vips har du något riktigt spännande.

Ställ dig sedan frågan varför blir inte det här filmat? Nä, det skulle aldrig gå hem i stugorna.

Därför kommer SVT aldrig göra något som ligger före det folk trodde att de ville ha. Tyvärr. Och jag kommer aldrig att känna igen mig i något svenskt.

Så bitter blir jag vissa dag. Nu är det bara att bita ihop, skaka av sig alltihop och låtsas att man har sett Selma.

Selma svensk TV:s sista chans?

Skådespelarna i Selma hoppas på succé

I det senaste numret av tidningen Filter (dec 2008 ) skriver Erik Almqvist om svensk TV:s sista chans. Artikeln handlar om TV-dramat om Selma Lagerlöf som kommer att gå på Sveriges Television i jul. Almqvist menar att det här riskerar att bli det sista stora svenska TV-dramat. Efter en serie misslyckanden (Snapphanar 2006, August 2007) kommer SVT knappast att göra fler TV-serier med hygglig budget om inte Selma blir en succé. Och då menar jag över en miljon tittare, stort intresse i bloggosfären, och massiv DVD-försäljning.

Med tanke på att jag är en manusförfattare som gick ut från en manusutbildning precis när TV bestämde sig för att bara köra dokusåpor och därefter har haft svårt att sno jobb från de som redan hade jobb på några av den handfull såpor som sändes runt år 2000, skulle jag vilja kunna rekommendera alla att kasta sig ner i soffan framför Selma, köpa DVD:er, ringa alla och berätta om hur fantastisk den är. Jag skulle verkligen vilja kunna göra det. Det skulle nämligen kunna ge mig jobb i framtiden.

Men bör jag göra det?

Nja… Riktigt så enkelt är det ju inte.

Den bistra sanningen

Det finns egentligen tre orsaker till att rekommendera Selma utan att ha sett den:

1) det är en svensk serie. Folk vill se svenska serier på svenska om svenska saker. Tittarsiffrorna talar sitt tydliga språk där. Likadant på bio. Nästan så fort det går en stor svensk film sopar den mattan med sina amerikanska och engelska konkurrenter. Det handlar troligen inte enbart om språket, utan om att det ska handla om saker man känner igen sig i: resor till svenska turistmål, otrohet bland radhusen, eller svensk landsbygd.

2) den innehåller lesbiskt sex. Förmodligen i så liten omfattning att det går att visa för farmor utan att rodna, men ändå. Med tanke på att lesbisk sex är en så vanlig fantasi – och så tabu, sedan – är det konstigt att inte fler serier slänger in lite tjej-på-tjej-action. Jag menar, det fungerade i Ally McBeal.

3) om du inte ser den kommer SVT att sluta göra dyra TV-serier.

Hmm, det låter ju som en bra deal.

Men…

Den bistra sanningen, del 2

Nu är jag kanske inte rätt person att ge råd här, med tanke på att jag inte har lika lång erfarenhet av att bestämma TV-utbud som t.ex. Daniel Alfredson eller Ingrid Dahlberg, men… låt oss titta lite närmare på argumenten. Fast i omvänd ordning:

3) så vad händer om vi inte tittar? SVT lägger ner drama-avdelningar. So what? Det har de gjort sedan 90-talet. Det behöver de inte några tittarsiffer-argument för att göra. De ska göra public service-program, och om de hade velat hade de kunnat lägga mer pengar på dramaserier. De har bara gjort det valet. Men det finns en lurigare omständighet också. Jag vet inte om ni har hört regissörer i Hollywood någongång, kanske i intervjuer inför en film eller på kommentatorspåret på någon film. De pratar alltid om vad de skulle vilja göra om de hade haft mer pengar. Mer pengar? De har ju åtminstone tio-tjugo gånger så mycket i budget per minut som sina svenska kollegor. Ändå vill de ha mer pengar. Hmm, kan det vara så att en film aldrig får så stor budget den förtjänar? Välkommen till hur det är i verkligheten. Det här är Sverige. Vi har inte fler än kanske tolv miljoner potentiella tittare. USA har 305 miljoner invånare och sedan har vi hela den internationella publiken, som numera är större än den inhemska amerikanska. De har med andra ord en proportionerligt mindre budget. Och då har de ändå skådespelare med lönekrav som skulle få Kjell Bergqvist att rodna.

2) nämnde jag att det troligen inte skulle vara några hetare scener? Troligen mer i stil med Pogo Pedagog. Och kom igen, det är Helena Bergström vi pratar om. Förresten, jag vet inte många som fantiserar om just Selma Lagerlöf, men det kan ju bero på att jag har en icke-representativ bekantskapsgrupp.

Herr Von Hancken, 2000

Herr Von Hancken, 2000

1) och vad gäller argument ‘1)’ så undrar jag om det är smart att göra samma grej om och om igen, när det har visat sig att misslyckas flera gånger tidigare. ”Hmm, vi har ett historiskt drama 2006 som floppar, vi har ett historiskt drama 2007 som floppar – vad säger ni, ska vi göra ännu ett historiskt drama 2008?” Om en författare som har varit död sedan snart 70 år. Med tanke på att alltfler jobbar med datorer, läser alltfler moderna författare, och bara sällan intresserar sig för saker som hänt för ens fem år sedan kanske det vore en idé att satsa på något modernt. Eller vad sägs om något som faktiskt kunde leda utvecklingen istället för att upprepa tidigare misstag? Något djärvt nytt. Något som visar på att allt som finns i Sverige inte hör till den traditionella bilden av Sverige: töntiga pappor, röda stugor, alkoholism och den asylsökande invandraren.

Det här är lite roligt, för ofta kritiseras amerikansk TV för att vara likriktad. Men jag menar att det är svensk TV som är likriktad. Alla svenska TV-serier har samma look: glåmiga färger, närbilder och plinkmusik. Jämför å andra sidan Sopranos med Vita huset, Star Trek med Monk. Svenska serier bygger på samma intriger gång på gång: inga av de intriger som finns i den stora världslitteraturen. Och jag tycker inte ens att svenska skådespelare kan mäta sig med amerikanska.

Det är de här åsikterna som gör att jag kanske inte är rätt person att säga åt er att titta på Selma, trots att jag borde. För min karriärs skull.