Svar på ”tal”

Jag har alltid haft en liten fascination för folk som plockar upp något som någon annan gör, och sedan producerar ett svar på det, eller en fortsättning. Det behöver inte röra sig om filmer och deras uppföljare, som kanske är det mest omtalade exemplet (och möjligen sämst gjorda). Det kan röra sig om böcker eller videospel, eller för den delen tavlor och reklam. Tidigare har jag skrivit om remixer som recept för odödlighet som är en variant.

Men det finns också sånger. Inte så många som jag hade hoppats, men några stycken:

* Är du kär i mig ännu, Klas-Göran? fick två svar: Kom tillbaka mesamma, Klas-Göran och Klas-Göran återfunnen

* Arne Quick fick Svaret på Rosen

* Flottarkärlek gjorde Povel Ramel om till Snodderian, Snoddera

* Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind blev i Bengt Sändhs tappning Balladen dagen efter

* Astrid Lindgren fick en särskild sorts uppföljare i Balladen om konsekvenser

* Peter Sarstedt gjorde nästan 30 år efter Where do you go to my lovely? en uppföljare själv som kallades The Last of the Breed (Lovely 2)

(Några jag undrar när de kommer: ”den galna kvinnans sida” från Turistens klagan, den som verkligen inte vill känna någons kropp emot sin, och den som korsar Caroline Wennergrens låt A different kind of love med budskapet i den här videon kommer jag att ge ett stort fett pluspoäng.)

Det här angränsar ofta till humor. Därför känns det helt rätt att avsluta med den här parodin. Originalet först:

Parodin:

Enkel, men rolig.

Men den viktiga frågan är: Vilka mer exempel finns det?

 

Annonser

Vem var först, egentligen?

Att leka ”vem var först, egentligen?” är kul. Jag, som är en regelbunden läsare av Cracked.com, syftar på sådana här saker:

* 11 modern technologies that are way older than you think

* 6 modern technologies animals invented millions of years ago

* The 6 most badass robots (invented before electricity)

* 6 amazingly high-tech ancient weapons

* The 6 most important things humanity just plain forgot

* 5 famous inventors (who stole their big idea)

* 8 online fads you didn’t know were invented decades ago

* 7 inventors you didn’t know you wanted to punch in the face

* och naturligtvis… 5 amazing things invented by Donald Duck (seriously)

Men jag tänker på annat också. Framför allt är det roligt att se hur många låtar vi tror är svenska, men som i själva verket kommer någon helt annanstans ifrån:

* Brevet från kolonin – inte Cornelis, utan Allan Sherman

* Far, jag kan inte få upp min kokosnöt – inte Povel Ramel, utan bl.a. Merv Griffin

* Fula gubbar – inte Magnus Uggla, utan Telemann

* Jag ger dig min morgon – inte Fred Åkerström, utan Tom Paxton

* Leende guldbruna ögon – inte Sven-Ingvars, utan Rosemary Clooney

* Sofia dansar gogo – inte Stefan Rüdén, utan John Mogensen

* Skateboard – inte Magnum Bonum, utan The Carvells

Men inte nog med det. Visste du att…

* låten ”Mahna mahna” inte kommer från Mupparna utan från en italiensk dokumentär med syftet att skandalisera Sverige?

* Ballongdansen använder låten ”Wheels” med gruppen String-a-longs?

* Simpsons inte började som en TV-serie, utan som ett kort återkommande inslag i Tracey Ullmans show?

* och att tricket att trolla fram en kanin ur en hatt inte är långt ifrån det äldsta trolleritricket. Det sägs ibland ha uppfunnits av John Henry Anderson, som kallades ”The great wizard of the North”? (I själva verket var det säkert ett äldre trick.)

Vilka grejer kan du överraska mig med som var före det man normalt tror?

I kölvattnet av Michael Jacksons död

I kölvattnet av Michael Jacksons död kommer det säkerligen hända allt möjligt, från dokumentärer och ”avslöjande” böcker, till folk som påstår att Jackson inte är död, att han blev mördad, att han blev kidnappad av aliens, etc. Men för egen del hoppas jag att fler kommer att göra som den här killen gjort:

eller för den delen de här killarna:

Grannlåt

Våra grannar låter ibland. Mest är det grannen under oss. Problemet är att det som låter inte går att klaga på. Det är visserligen väldigt hög musik, vilket i teorin åtminstone är tillräckligt för att få klaga.

Men det är bra musik. Ofta är det låtar jag aldrig har hört förut, men de är så spännande att jag är på vippen att gå ner och fråga vad de heter.

Annat var det med grannen vi hade tidigare. En av dem ska jag kanske säga. Han eller hon hade för vana att spela piano. Missförstå mig inte. Piano kan vara njutbart, medryckande och ibland både njutbart och medryckande.

Den här människan hade satt i system att då och då trycka ner alla tangenter, en efter en, nerifrån och upp, uppifrån och ner. Halvtimmesvis.

Så med den här grannen är jag i stort sett nöjd. Problemet är bara när man har tänkt att sova och kommer på sig själv med att digga musiken istället.

TV-musik

Jag gillar musik från TV-serier. Inte bara de där coola signaturmelodierna – jag menar, börja sjung på Anslagstavlan och hela Sverige vet vad du syftar på. Nej, jag gillar också musiken i TV-serierna.

Tyvärr har jag förlorat en av mina favoritmelodier. Den kommer från TV-serien Time Trax om någon såg den. I ett avsnitt (Beautiful Songbird) träffade huvudpersonen, en tidsresenär som blivit fast i vår tidsålder för att jaga reda på brottslingar från framtiden, sin idol redan innan hon blivit känd. I slutet av avsnittet sjunger de en duett som är riktigt bra. Lofty pines on misty mountains… Ahh, att den inte har kommit ut på DVD än. Jag hade den nämligen (nerladdad, när det inte var olagligt…), men har förlorat den.

Och det finns många andra exempel också. I Star Trek: The Next Generation finns ett avsnitt, där en lägre officer (O’Brien) tvingas stråla över till ett annat skepp och övertala sin tidigare kapten att ge upp. Under övertalningen använder han en sång: The ministrel boy som är så sorgsen och känslosam och gör hela avsnittet.

Men en totalt underskattad låt är från avsnittet Oedipus Wrecks av Lois & Clark. Hey-be, hey-be, hey-be, hubba, hubba…

Det borde vara lättare att få tag på sådana låtar, helt enkelt.

Hannibal Heyes och the late, great JD Sumner

När jag var liten hade pappa ett par skämt som han alltid återkom till. Ifall man råkade säga ”Han” sist i en mening eller lite betonat, så dröjde det sällan länge innan han kontrade med ”Hannibal Heyes”. Jag fattade aldrig vad det var.

Så satt jag och slötittade på TV3 en gång för snart åtta år sedan. Döm om min förvåning när en figur dyker upp med det namnet tillsammans med ett annat namn som jag i efterhand kunde minnas pappa lägga till ibland, Kid Curry.

Det blev inte mindre förvånansvärt när det visade sig att TV-serien var riktigt, riktigt bra. Alias Smith and Jones hette den. Än så länge har bara första säsongen släppts på DVD, men jag lyckades fånga ungefär hälften av avsnitten på VHS och det är jag nu mycket nöjd över.

En annan sådan där figur som pappa pratade om var när jag uttryckte hur imponerad jag var av folk med basröster, och framför allt Pierre Isacsson som bl.a. sjöng med i Family Four. Då brukade han kontra med att JD Sumner var världens djupaste bas. Jag brukade hmpfa och strunta i det. Så fick jag höra Now and then (there’s a fool such as I) med Elvis. Jäklar.

Jag började kolla lite mer på nätet och hittade bl.a. den här sköna videon:

Och häromdagen hittade jag den här som faktiskt är helt otrolig:

Ewww… hur fasen kan man?

Tim Storms… Pappa hade rätt. JD Sumner var djupast i världen. Numera är det två andra som har kommit djupare. Och tyvärr får jag väl hålla med om att Sumners djup är fylligare, att Storms knappt är hörbar ibland.

Så varför har inte jag sån röst?