Man kan lära sig av misstag också, ibland…

Omslaget (bilden är inte fri men används i reklamsyfte - på sätt och vis)

Igår läste jag, efter mycket om och men, ut boken Royal Flush av Lynda La Plante. Den har stått i min bokhylla sedan jag köpte den för flera år sedan, kanske redan 2004 (den kom ut 2002, men mitt är i pocketupplaga och dessutom på rea) och jag har dragit mig för att plocka upp den. Nu ångrar jag att jag någonsin köpt den. Det kan låta hårt, men så är det. Varför? Åhh, låt mig berätta…

Det finns nästan alltid något att lära sig av dåliga böcker och filmer. Inte bara så att man kan lära sig hur man inte ska göra, utan det finns ofta små ljuspunkter – och om man är som jag så gillar man att vara den ende i hela biosalongen som förstått det där internskämtet eller insåg innan alla andra vad den där kryptiska ledtråden betydde även när internskämtet inte var särskilt roligt eller den kryptiska ledtråden var lika sökt som Eldorado. Så inte med Royal Flush. Jag hoppades in i det sista att jag skulle ha fel, men det hade jag.

Nu kommer det spoilers – men bry dig inte om det. Du ska i alla fall inte läsa den boken.

På baksidan av boken står i stort sett hela intrigen, inklusive en ganska stor twist som kommer ungefär tio kapitel in i boken. ”Men det är väl inte La Plantes fel?!” hör jag flera ropa. Jo, det är det. Jag vet att det inte är hon som skriver baksidestexten (med all sannolikhet). Å andra sidan är det hon som skrivit början så ospännande att det enda som finns för baksidestextförfattaren att göra är att ta mitten av boken. Se den här filmen för en liknande grej. Så här börjar boken: Edward De Jersey (ett namn som har samma form som författarinnans namn, alltid ett dåligt tecken) är en miljonär på en stor hästsportstävling där hans vänner, inklusive hans familj och revisorn David, närvarar. Inget händer men vi får träffa rätt mycket folk. De Jersey är rätt tråkig. En ganska lång scen handlar om hur Edward De Jersey blir stoppad av en barndomsvän som han inte känner igen. Inget händer. De Jersey träffar drottningen som hälsar på honom eftersom han har en häst med i loppet. Inget kommer ur det, trots att det hade varit smart att lägga in något redan här. Mer saker presenteras. Inget förändras. Inte ens hästvärlden som jag inte är någon expert på känns särskilt djupt tecknad, trots att boken handlar mycket om hästar. Efter en evighet när jag höll på att läsa det här och tänkte stanna vid nästa kapitel, insåg jag till min förvåning att jag fortfarande bara hade kommit till slutet av kapitel ett. Det var lika långa kapitel hela vägen, som om Lynda La Plante hade fått order från någon galen manusredaktör att minska från 100 kapitel till 30. Det kunde man lätt se genom att hon hade kvar de där ”detta har hänt”-beskrivningarna här och där.

Det som sedan sätter igång själva historien är att den där revisorn (listigt inplacerad i första kapitlet – men annars sägs det vid flera tillfällen att de inte träffats särskilt ofta de senaste tio åren) begår självmord sedan han placerat pengar i ett internetföretag som konkat. Och redan här börjar förtroendet för De Jersey sjunka. Han har alltså bara låtit sin revisor, som han inte har mycket kontakt med, investera alla hans pengar i ett internetföretag. De Jersey har till och med kontaktat två gamla vänner och bett dem investera i samma företag. Nog med förtroendesänkande aktiviteter? Nädå. Det visar sig nämligen att De Jersey har grundat sin förmögenhet på ett stort guldrån som han planerade med militär precision. Hans förmåga att planera är så stor att han kallas för ”the Colonel” och att han aldrig ens blivit misstänkt för brottet. Eller några av de andra männen han använde i brottet. Så det han gör med sina illegalt förvärvade pengar är att investera dem med hjälp av en kille han knappt träffar – och trots att han beordrat de andra två att inte kontakta varandra eller honom, så övertalar han dem att också investera sina pengar i samma affär. Det där är ett genomgående tema i hela boken: La Plante säger att personen är på ett sätt och ägnar sedan sida upp och sida ner med att övertyga oss om att det är helt tvärtom. De Jersey gör så mycket misstag att man undrar över hur han kunnat undgå att bli upptäckt redan: hans lögner är så övertydligt osanna, hans planer faller isär vid första hindret och hans undanflykter från hans fru så dumförklarande att hon till och med måste vara från Sverige för att gå på dem…

Och så har vi det här med storyn: De Jersey bestämmer sig nämligen för att han måste behålla sitt fina hus genom att begå, ja, ni gissar det, ”ett sista brott”. Har inte människan sett en enda kriminalfilm de senaste 50 åren? ”Ett sista brott” blir antingen ens död eller ens biljett till fängelset. Ja, strunt samma, med tanke på att vi är tidigt i boken är det ju faktiskt en del av textens ”tänk om”-del, det som på engelska kallas ”suspension of disbelief”. Han bestämmer sig för att begå ett brott. Två kapitel senare (och ni vet alla hur långa de kapitlen är – personligen var jag tvungen att raka mig två gånger under tiden jag läste dem, och då har jag dålig skäggväxt) har De Jersey äntligen bestämt sig för vad han ska stjäla. Jag ska inte berätta vad det är ifall du har tänkt att läsa boken. DE BRITTISKA KRONJUVELERNA! Du ska ju inte läsa boken har jag ju sagt… Det inkluderar till exempel Koh-i-Noor-diamanten, som senast hördes av i Povel Ramels visa om morbror Jan kleptoman. Just det, kronjuvelerna. Om vi för ögonblicket struntar i om det går och istället fokuserar på ”varför just brittiska kronjuvelerna” så har varken jag eller Lynda La Plante några svar. Det måste finnas bättre byten!

Men det var inte det jag skulle berätta om, utan kumpanerna (intressant kuriosa här: kumpan kommer från orden ”cum pane” – den man bryter bröd med). Från det att De Jersey kontaktar dem (igen, får man väl säga, eftersom det är åtminstone andra gången han kontaktar dem efter att han påtvingat dem löften om att inte kontakta varandra), och ber att få träffas, och lyckas övertyga dem tar det nästan halva boken! Vanligtvis brukar man ju göra så här:

Mästerplaneraren: Jag har en plan, tajmad och klar. Vill du vara med?

Medbrottsling 1: Tjaa, okej då.

Medbrottsling 2 (mer värdefull): Nej! Jag tänker aldrig under några som helst omständigheter delta i sådana här olagligheter. Jag har en fru och barn att ta hand om [ifall personen ska dö]. ALDRIG I LIVET!

Mästerplaneraren: Rosebud [eller något annat som Mästerplaneraren har som hemligt övertalningsvapen].

Medbrottsling 2: Jag är med!

Men i Royal Flush tar det alltså flera besök, funderingar fram och tillbaka och ett antal interaktioner med familjen för att de skulle bestämma sig. För sjutton, en av de två medbrottslingarna hann till och med ha en hel biintrig med kokainmissbruk – som inte ledde någon vart, vart annars?

Jag nämnde att det tog rätt lång tid. Vid bokens mittpunkt börjar de verkliga förberedelserna inför brottet, och jag måste medge att de delarna inte suger purjolök, även om de tar fyra gånger för lång tid för att det ska vara spännande. Framför allt gör La Plante misstaget att beskriva vissa saker oerhört noga (dialoger som redan förekommit i andra varianter: ”Vad sa X i förra kapitlet?” ”Jo, så här.”) medan större vändningar tvärtom är lätta att missa (långt stycke som avslutas med ”Och då kom hans fru in och såg alla planer. Två dagar senare…”)

Deckarförfattaren Mickey Spillane sa vid ett tillfälle så här:

”The biggest part of the joke is the punch line, so the biggest part of a book should be the punch line, the ending. People don’t read a book to get to the middle, they read a book to get to the end and hope that the ending justifies all the time they spent reading it. So what I do is, I get my ending and, knowing what my ending is going to be, then I write to the end and have the fun of knowing where I’m going but not how I’m going to get there.” (Spillane in Speaking of Murder, ed. by Ed Gorman and Martin H. Greenberg, 1998)

Som du kanske anar är slutet inte så bra i Royal Flush. För att tala klarspråk om slutet – utan krusiduller och noaord – genomför slutet fellatio på en häst. Slutet har helt enkelt så många problem att jag knappt vet var jag ska börja, och då har jag ändå drygt tio års erfarenhet av att analysera texter och ge goda tips om hur man förbättrar dem.

De åker fast, dör eller tvingas fly och leva fattigt. Men det handlar inte om det. Problemet handlar om varför de åker fast. Vi har som sagt en Mästerplanerare (nja, men La Plante menar i alla fall att han är det), som har förutsett alla problem, även efter brottet. Utom:

* att man inte ska släppa rånbytet från en helikopter till en väntande båt inför vittnen

* att man inte ska lägga en av världens största diamanter så att ens fru hittar den

* att man inte sedan ska erkänna för henne att man har begått det brottet och smita därifrån så att hon blir så bitter att hon anger en för polisen

* att puckon som anlitades som vakter kanske bör ha annat för sig än att gå och bli gripna för andra saker

* att se till så att det inte finns enorma pappersspår från den kvinna som jagat en från början för att man vägrat undersöka vart ens miljoner pund tagit vägen och som man varit tvungen att döda för att komma undan. Med ”enorma pappersspår” menar jag sådana saker som att det står ens namn i hennes almanacka, mindre än tio meter ifrån där man mördat henne

och värst av allt: De Jerseys eget öde.

Kapitel 2

(nu vet du hur det känns att ha läst en jävla massa text och så kommer rubriken Kapitel 2 precis när man hoppats att vara på Kapitel 9)

Under hela boken presenteras De Jersey som en stenhård typ, som till och med planerar världens största rån medan svärföräldrarna är på besök. Så vad är då naturligare än att De Jersey, som kommit undan med en massa pengar, bor i USA och till och med har lyckats få ett föl från hästen Royal Flush (vadå, du trodde väl inte att boken hade med poker att göra?) med sig, att han åker tillbaka till Storbritannien och går på en stor hästtävling, där han vet att polisen väntar på honom, gör stort väsen av sig utan att vara förklädd (något han är stora delar av boken, trots att han borde veta bättre än att klä ut sig när man är drygt två meter lång), och ger upp, utan något skäl eller utan att ens försöka be sin fru om ursäkt som han ville. Han bara ställer sig mitt på banan och låter sig bli fångad. Det är inte ens ett imponerande misslyckande. Det är bara så tråkigt att man får abstinens av den katharsis som uteblir. Man får knappt ett tema, eftersom ”brott lönar sig inte” verkligen känns så löjligt att påstå när De Jersey har levt på räntorna av det senaste brottet och bara ”tvingas” tillbaka när han närmast ger bort sina pengar. Man sitter bara och tänker ”varför har jag ägnat min tid åt att läsa det här, när La Plante uppenbarligen inte ens vet varför hon har skrivit det?!”. Right, den där killen som De Jersey träffade i början, träffar han i slutet också, men meningslösare story får man leta efter. Gör man det i den här boken blir det dock lätt, så gör inte det.

Här har vi alltså världens största lyckade rån av världens största amatör. Möjligen är det svårt att veta vem som är störst av De Jersey och La Plant, men jag tror ändå att orsaken är hennes förlags manusredaktör som borde ha slagit till bromsen eller möjligen La Plante. En så här problemfylld bok kan La Plante knappt ha byggt sin karriär på. Frågan är om vi inte kan lära oss något av det ändå. Se nästa kapitel.

Kapitel 3

Tyvärr inte.

Kapitel 4

Kom inte och säg att man ska göra tvärtom som La Plante. Att göra tvärtom är visserligen en kreativ lek som jag brukar rekommendera (till exempel i Manusförfattarens guide), men när det gäller vad man kan lära av andras misstag är det närmast farligt att börja gå på tvärtom. Vilka parametrar ska man ändra från plus till minus? Risken ligger i att man väljer vad man ska ta bort från sin egen smak snarare än vad man av erfarenhet vet fungerar. Jag tror till exempel att jag hade gjort De Jersey annorlunda, men det är inte säkert att det hade löst problemen. Vissa idéer har helt enkelt för djupgående problem för att man ska kunna göra något åt dem. Är Royal Flush en sådan idé? Jag vet inte. Men om Lynda La Plante hade betalat mig för att ta reda på det och ge tips på hur jag hade kunnat fixa till det så hade jag gjort det. Jag vet alltså inte än. Och det är det som är kontentan av den här texten: man kan lära av sina och andra misstag, ibland, men ofta krävs det att någon utifrån kommer och säger åt en vad i misstaget som var ett misstag. Inte så slagkraftigt, kanske, men likväl är det sant.

Min och Vulkans skrivkurs

I den här broschyren (pdf) kan du läsa mer om den skrivkurs som jag och Vulkan anordnar. Kursen består av sex inspirerande steg som tar dig från idé till en text du kan vara stolt över. Nästa kurs börjar den 16 november. Ladda ner och sprid, länka och blogga om. Du kan anmäla dig till info@vulkan.se. Ordinarie pris är 8500 kr, men under hela 2009 kostar det bara 5800 kr! Vilket fynd!

Visitkort

Efter att tidigare ha varit inne i YouTube- respektive Wikipedia-perioder på den här bloggen har jag nu kommit in i en period av Cracked.com. Första gången jag såg den sajten var när jag läste om Harry Potter. Därefter har jag återkommit till den gång på gång. Den här gången tänkte jag visa att de har lite bildtävlingar då och då. En av de bildtävlingarna handlar om visitkort. Det gäller att ens visitkort sticker ut. Är du i behov av visitkort och saknar idéer. Lugn, Cracked kommer till undsättning!

Det hade varit kul… Wikipedia Academy i Bergen

Idag är sista dagen för Wikipedia Academy i Bergen. Jag kunde tyvärr inte åka dit och har haft fullt upp, så jag har inte ens hunnit lyckönska gutterne och pigerne i det glada landet i väster och nu är det försent eftersom de flesta bör ha åkt hem. Jag har inte hört vilka svenskar som åkt dit, men det skulle förvåna mig om det inte är några. Säkerligen blev det mycket intressant, med de fyra temata (jo, det böjs så, på grekiska i alla fall): Politikk, Presse og sosiale medier, Forskning och Formidling. Jag ser fram emot bilderna och rapporter om nya forskningsresultat. Grattis, Norge och Wikimedia Norge. Bra jobbat.

Det är på gång fler Wikipedia Academies. Här finns den officiella listan: http://meta.wikimedia.org/wiki/Wikipedia_Academy.

FSCONS är flyttat

För allmän kännedom: FSCONS kommer även i år att hålla till på IT-universitetet. Under ganska lång tid planerade vi att ha konferensen på Burgården, men till slut beslutade vi att lägga pengarna på att göra innehållet så bra som möjligt istället för på att ha lokaler i centrum – bara för att. Resan blir två-tre minuter längre, men å andra sidan blir programmet bättre.

För ännu mer allmän kännedom: du borde gå på FSCONS. När jag först hörde talas om FSCONS, för drygt tre år sedan, lät det inte som ett ställe som jag skulle trivas på; mestadels sådana som sysslade med fri programvara, d.v.s. programmerare, d.v.s. antisociala nördar (eller är det en tautologi?). Väl där insåg jag att det var fördomar jag hade. För det första var det många olika typer av människor där, även om det såklart fanns en och annan geek där. För det andra hade jag jätteroligt och har sedan dess gått på en FSCONS till och ska självklart gå på årets upplaga den 13-15 november i Göteborg. (Enbart förstaintrycket från min första FSCONS är tillräckligt för inträdesbiljetten: när man kommer in på IT-universitetet har alla rum namn efter olika saker inom datavärlden: Fil, Pong, KiloByte, etc, etc. Varenda rum. Man kan gå runt och bara upptäcka nya fyndiga namn. De guidade mig lite första gången: ”Där borta är toaletterna. De heter Microsoft. De är trasiga.” Bara en sådan sak.) För det tredje handlade det bara delvis om fri programvara – fria licenser var en annan stor fråga, och eftersom jag håller på med det fria uppslagsverket Wikipedia (som ligger under en fri licens, så att man får kopiera och sprida det), var det givetvis intressant. Men jag är övertygad om att fler människor skulle kunna ha nytta av det som händer på FSCONS. Det handlar om frihet. Det kan låta vagt och självklart, men i själva verket finns det många hot mot den intellektuella, kulturella, politiska, vetenskapliga och sociala friheten idag. Kanske finns det fler längre fram? Finns det något som hindrar att det blir så? Vilka försöker förhindra att några få ska styra allt, oavsett om det är politiker, företagsledare eller andra?

Det är inte så lätt, men försök att få tag på Henrik Sandklef som är en av hjärnorna bakom FSCONS, och prata med honom. Han kan ge bättre exempel på lock-in-effekter, eller på skäl till att använda fri programvara. Några som fattat galoppen är de som vunnit Nordic Free Software Award. 2007 var det norska Skolelinux som vann. Jag pratade med dem i säkert en timme efteråt och fick höra om allt de hade gjort: de hade återanvänt, omorganiserat och fixat så att flera skolor med tiotusentals elever sammanlagt kunde dela på två datatekniker som dessutom gick hem fyra varje dag. Hur gick det till?

Och vilka talare sedan. Jag minns inte minst Oscar Swartz och Erik Josefsson men det fanns många fler än jag kan nämna. Själv ska jag prata i år, efter att bara ha deltagit som utställare två år. Då handlar det om Regionarkivets bilddonation. Det blir mycket spännande, det kan jag lova, inte minst därför att Stefan Högberg från Regionarkivet kommer att vara där med mig.

Så helt enkelt registrera dig nu. Priserna varierar beroende på vem du är, men det är inte dyrt. Temat i år är ”Vägen framåt i de nordiska länderna”. Och som sagt, nu vet du ju var det är: IT-universitetet.

Månkraschen har en positiv sida

NASA:s LCROSS Centaur 1

Den nionde oktober åkte en NASA-satellit rakt in i månen. Tanken var att se ifall vi ska kolonisera månen. Folk som stod på jorden och tittade var lite besvikna över att det inte blev en så stor dammfontän (eller vad man ska kalla det), men NASA verkar nöjda, så det var säkert bättre än vad åskådarna tyckte i alla fall.

Men det finns en annan sida som inte många har skrivit om. The Guardian rapporterade om det, och det är en så häftig grej så jag tänker citera därifrån:

As Nasa’s LCROSS spacecraft travelled towards the moon at more than 9,000 kilometres per hour on Friday afternoon, it tweeted in the whale’s words: ”And what’s this thing coming toward me very fast? So big and flat and round … it needs a big wide sounding name like ‘Ow’, ‘Ownge’, ‘Round’, ‘Ground’! … That’s it! Ground! Ha! I wonder if it’ll be friends with me?”

Just det, NASA blinkar till Douglas Adams Liftarens guide till galaxen genom att låta en mångmiljon-satellit twittra något som är väldigt likt den val som störtade mot planeten Magrathea. Läs mer om sammanhanget på Topless Robot.

Wikipedia Academy i Stockholm

Förra året arrangerade Wikimedia Sverige och Lunds universitetsbibliotek Sveriges första Wikipedia Academy. Sedan dess har intresset varit stort bland forskare, bibliotekarier och wikipedianer för en ny Wikipedia Academy. Därför är det med glädje jag nu kan länka till programmet för årets upplaga av Wikipedia Academy, nämligen den här sidan på Stockholms universitets webbplats. (Det är där konferensen äger rum.) Det blir spännande värre: 12 föreläsningar av massor av intressanta människor samt två workshoppar och hela två dagar. Jag kommer naturligtvis att vara där. Om du också vill komma, passa på att anmäla dig snart för det är begränsat med platser.