Vi firar slaget om Hogwarts med hemgjord honungsöl!

butterbeer-cerveja-amanteigada-do-harry-potter-230045-2
Idag är det 18 år sedan slaget om Hogwarts, den stora slutstriden i Harry Potter-böckerna, ägde rum. Det firade vi genom att göra hemgjord honungsöl. Vi fick smak för honungsöl (som är alkoholfri) när vi var på Harry Potter-världen utanför London. Receptet kommer nedan, men så här kan det se ut:

Vi firar slaget om #hogwarts med hemgjord honungsöl!

A post shared by Lennart Guldbrandsson (@lennartguldbrandsson) on

Det är ganska enkelt att göra honungsöl. Allt man behöver kan man köpa i vanliga affärer. Receptet för fyra personer ser ut så här:

  • 4,5 dl socker
  • 2,3 dl vatten
  • 1 msk vaniljextrakt
  • 2,3 dl kolsyrat vatten
  • en skvätt lättmjölk
  • 8 isbitar (krossade)
  • 120 ml sötad kondenserad mjölk
  • 120 ml hackad gräddkola (till exempel Werthers mjuka) eller butterscotch, om du får tag på det
  • 4 msk smör

Blanda socker och vatten i en kastrull och koka upp under hög värme. Det ser grumligt ut i början, men blir snart genomskinligt. När det har kokat upp, ta av värmen. Låt svalna i 5 minuter. Häll i vaniljextraktet. Rör om. Ställ in i frys medan du gör resten.

Vispa smöret. Lägg smöret, den kondenserade mjölken och gräddkolan i en stor djup tallrik eller liten bunke. Värm i mikrovågsugnen i en minut. Du kan vara tvungen att röra om ett par gånger och ställa in det igen tills allt har blivit en enda smet.

Häll ner det kolsyrade vattnet i en tillbringare. Häll därefter ner smeten. Ta fram sockerlaget och häll ner det också. Avsluta med att ha i den krossade isen. Vispa ordentligt om du vill ha skum. Färdigt!

Annonser

Familjesemester i London

Eftersom jag inte är jätteförtjust i sommarstugor (men låter alla tycka som de vill om det) brukar vi försöka hitta på lite annorlunda semestrar. Ganska ofta åker de andra tre till min sambos släktsommarstuga utan mig, medan jag jobbar. Och ibland åker vi på resor tillsammans. Några exempel: Kanotresa 2011 (när vi fick grejer stulna) och Spanien 2012 (när båda barnen blev sjuka). Ja, vi har inte haft jättetur med våra semestrar.

I år åkte vi istället till London, som är min favoritstad. Med oss hade vi min mamma.

Här är vi i Hyde Park. Foto: Kristina Berg

Här är vi i Hyde Park. Foto: Kristina Berg

Sommarsemester i London kan låta som ett recept för regn. Vi lyckades dock undvika nästan allt regn. De två gånger på tio dagar som det regnade var det a) duggregn och b) när vi var inomhus av andra orsaker, och c) enbart skönt. Britterna verkade rätt chockade själva.

Att resa i London

Vårt första starka minne från London var hur vi försökte få tag på ett sätt att åka runt under de tio dagarna. Vi kom till Victoria Station, där det fanns en lång kö till där man kunde köpa tunnelbanebiljetter och ställa frågor. Dit gick vi med trötta barn och varsin stor väska. Mamma hjälpte till med att passa barnen medan jag och Matilda tog oss an kön. Det gick inte snabbt. Efter drygt 20 minuter i kön kom vi fram och presenterade vår situation för mannen i luckan. Han pratade med mannen i luckan bredvid, som skulle lösa problemet åt oss (yippie!), skrev ner något på en lapp och så fick vi ställa oss i kön bredvid. Då drar man nr 2 som man nr 1 pratat med ner sin gardin och stänger luckan. Och vi står åter i kö. När vi nästan kommer fram öppnar man nr 2 luckan igen. Det blir av en slump han som tar emot oss när vi kommer fram. (Killarna har vid det här laget i stort sett övergett mamma och springer fram och tillbaka på Victoria Station.) Man nr 2 löser dock saken åt oss. Ett Oyster card ska vi ha. Det hade vi kunnat köpa i automaten bakom oss.

Generellt sett är det ganska lätt att åka i London. Vår äldste son hade med sig Kalle Anka-pocketar och var inne i slukaråldern, medan vår yngste son kom in i en ritperiod, så vi vuxna kunde faktiskt prata ibland. Vilket var tur, eftersom…

Lägenheten låg i Ilford

Ilford är rent formellt en del av London. Men det ligger en bit utanför den vanliga kartan. Vi fick byta transportmedel åtminstone en gång för att komma dit. Man vande sig vid det också, även om det minskade antalet gånger vi åkte fram och tillbaka till stan.

Vi hade fixat en tvårumslägenhet i ett lägenhetshotell, med tvättmaskin och balkong. Det var rätt schysst, med vissa undantag. Framför allt visade det sig att balkongen hade en gallisk övertygelse. Vi solade inte så mycket på den, om man säger så. Men vi hade en tvättmaskin, vilket avsevärt minskade mängden kläder vi var tvungna att ha med oss.

Den andra dagen hade jag kollat upp att det gick en buss nästan utanför vårt hus raka vägen in till Oxford Circus, nr 25. Vi tog den. Det var en dubbeldäckare, och vi kunde sitta längst fram där uppe, vilket var mäktigt för killarna.

DSC_0019

Nu visar det sig att 25:ans buss visserligen går raka vägen från Ilford till Oxford Circus. Men ”raka vägen” tar strax över 75 minuter att åka eftersom den stannar var 100:e meter för att ta upp passagerare.

Vi är turister

Själva poängen med resan var bland annat att killarna skulle få besöka London och se vad staden kunde erbjuda. Det här var deras andra utlandsresa (om man undantar två besök på The Reef i Danmark), och med tanke på hur mycket som finns att göra, gjorde vi upp en lista med allt man skulle kunna göra. Den blev lång. Så vi lade in åtminstone två saker varje dag och började beta av dem. Det var en hel del stopp för att vila, en hel del toapauser, lågt blodsocker, för mycket kultur, för långa resor och för lite lekpauser, men över lag var killarna glada och trevliga.

Under andra eller tredje dagen stod det klart för mig och Matilda att vi borde ha gjort något. Vi borde ha ställt två frågor till mamma:

* har du varit i London förut?

* orkar du med det här tempot?

Svaret på den första var lite överraskande för mig ”nej”. Hon hade bara besökt norra England. Men hon var glad över att få chansen att se allt. Svaret på den andra frågan var lite överraskande ”ja”. Ja, mamma klarade att hålla mitt och Matildas tempo hela vägen. I själva vägen kanske mer än så. Det var svårt för mig och Matilda att få göra hushållsarbetet eftersom mamma var så snabb med det, ta hand om barnen på morgnarna och så vidare. Hon är en riktig superfarmor!

Min mamma, Margareta, står och tittar på Buckingham palace.

Min mamma, Margareta, står och tittar på Buckingham palace.

Bland de saker vi tittade på som turister:

* Big Ben och parken bredvid där det finns en hel serie statyer. Dit hittade vi ganska lätt.

* 10 Downing street (och monumenten på vägen utanför). Här började vi prata om varför poliserna som jobbade där fick döda folk som trängde sig in där, vilket helt och hållet tog bort poängen att Storbritanniens premiärminister bor där. Hit fick vi vända lite på kartan för att hitta rätt.

* Buckingham palace (där den yngste sonen blev förhäxad av de uniformsklädda vakterna, så vi fick gå dit två gånger – och så köpte vi en bobby-mössa åt honom). För att komma rätt gick vi runt hela Buckingham palace. Båda gångerna. Vi fick helt enkelt inte kartan att stämma med verkligheten.

* Towern och Tower Bridge. Det besöket blev bättre av att vi köpte brända mandlar innan. Och efter ett kort intermezzo där yngste sonen tappades bort lyckades vi nästan hitta dit utan att tappa bort oss.

* London Eye, som tar ungefär en halvtimme, och som enligt killarna var tråkig. Göteborgshjulet är tydligen bättre. Dit hittade vi. Efter lite pusslande med kartan.

* Kew gardens, eftersom mamma är intresserad av blommor och växter. Men det var en upplevelse för alla. Klätterställningar, massor av olika sorters träd, ekorrar, palmhus som var så vackert och en karta som vi läste fel på ett par gånger.

* Museer. Vi besökte både British Museum och the Museum of Natural History. Det första tyckte killarna var alldeles för inriktat på människor. Inte alls tillräckligt med dinosaurier. Det gick nästan att hitta dit utan problem.

* Madame Tussauds, som vi hade köpt förköpsbiljetter till, vilket ledde till att vi slapp köerna. Killarna kände såklart inte till särskilt många av figurerna, men de gillade det ändå. Jag kan verkligen rekommendera den 4D-film med superhjältetema som gick där. Det verkade inte helt lovande från början, och vi hade blivit varnade för att inte ha för höga förhoppningar, men något måste ha ändrats för det var fantastiskt!

Det är inte helt lätt att läsa kartor, visar det sig alltså. En försiktig uppskattning är att vi åtminstone gick tre gånger så långt som vi hade behövt göra.

Camden

Emot våra barns önskning åkte vi iväg till Camden. Både jag och Matilda har varit där förut, men det var på något sätt mer än förra gångerna. Dagen innan hade Matilda lyckats spilla sololja i hela sin handväska, så vi var ute efter en ny handväska till henne. Det fanns massor av väskor med spikes och rosa gulligheter på, men det var svårt att få tag på några normala. Sedan fick jag syn på en butik. Jag hämtade Matilda och vi gick in. Sedan gick vi genom butiken och kom ut bland en massa andra butiker. Det var en labyrint. Man kunde ledigt gå omkring en halvtimme där inne utan att passera samma ställe två gånger. Helt otroligt att det var så dolt.

På slutet var vi så hungriga att vi var tvungna att stanna och äta. Då råkade jag få se att det fanns ett helt torg med restauranger som vi hade missat hittills. Massor med olika sorters mat.

Ollie

Matilda har en av sina kusiner boende i London. Hon heter Ollie, och vi har träffat henne och hennes familj där en gång tidigare, förutom på släktträffar och så. Det var mysigt att träffas. Barnen tyckte att det var roligt att träffa sin syssling, som pratar både svenska och engelska.

Under besöket var vi på ett fascinerande ställe. Vi blev ledda till en grå vägg nära ett torg. I väggen fanns en liten öppning. När man gick igenom den öppnades en jättelik trädgård. Det hade varit en ödetomt så länge folk kunde minnas, rent formellt ägd av en affär, men nu hade några i grannskapet börjat odla träd och byggt upp växthus, rabatter och lummiga ställen att sitta på. Och så fort de hade börjat hade affären öppnat en filial i närheten och ville plötsligt använda tomten igen, men då hade grannskapets opinion stått i vägen. Än så länge fick den där trädgården vara kvar, men vem vet hur länge.

Sista dagens överraskning

Jag visste att jag ville ge barnen en upplevelse de aldrig skulle glömma. Eftersom jag håller på att läsa Harry Potter-böckerna med den äldste sonen, tänkte jag att det kunde vara häftigt att besöka Harry Potter-världen i Leavsden utanför London medan vi ändå var i närheten.

Samtidigt ville vi hålla saken hemlig för killarna. Det blev en bra avslutning på London-resan.

Jag försökte fixa biljetter långt innan, men det var slutsålt! (Mental note, beställ biljetter jättelänge i förväg nästa gång.) Vad besviken jag blev. Jag försökte flera olika sätt, och till slut lyckades jag med något otroligt. Jag lyckades hitta ett bussbolag som hade resor dit. Trots att själva stället hade slutsålt hade de några platser kvar. Jag bokade dem direkt!

Mot slutet av semestern dubbelkollade jag så att allt var okej. Vilken mardröm det skulle vara ifall något blev fel. VÄNTA! Jag kollade på mina anteckningar. Jag hade tänkt fel innan, när jag beställde biljetterna. Nej! Jag hade bokat biljett samma dag som vi skulle åka hem, på tisdagen och inte på måndagen som jag hade tänkt. FAAAASEN! Fort som attan ringde jag till bussbolaget och kollade. Naturligtvis hade de inte några biljetter till rätt dag. Suck. Besviken tvingades jag säga att jag hade gjort ett misstag, eftersom vi skulle flyga hem den dagen. Jag lade på.

Det var mitt fel. Killarna skulle bli ledsna. Och jag kunde inte få tillbaka pengarna, så det var flera tusen i sjön. Där och då kastade jag mig i sängen och ville bara försvinna. Hur sjutton kunde jag vara så dum?!

Då insåg jag precis hur dum jag hade varit. Jag hade beställt biljetterna till rätt dag, trots allt. Jag var så dum att jag hade glömt vilken dag vi skulle flyga hem på. Vi skulle flyga hem på onsdagen, inte tisdagen! Vi skulle hinna åka! Fort på telefonen igen, ringa tillbaka till bussbolaget – och försöka förklara för dem exakt hur dum jag hade varit och vad jag ville den här gången. ”Nej, jag vill inte avbeställa biljetterna. Jag ringde nyss och gjorde det, men jag vill ha dem igen.” Kvinnan i telefonen lät lugn. ”Biljetterna är fortfarande bokade.” Men jag kunde inte vara lugn än. Tänk om avbokningen bara tar lite längre tid, och kommer precis när jag lagt på. Då står vi där, förberedda på resa, och så får vi inte gå på bussen. Kvinnan försäkrade mig att biljetterna skulle finnas kvar.

Dagen därpå skyndade vi till stället där bussen skulle gå ifrån (kartor är svåra, så jag frågade folk om vägen), och ser man på: vi fick följa med!

Harry Potter-världen

Harry Potters sovsal i Hogwarts

Harry Potters sovsal i Hogwarts

Egentligen heter det The making of Harry Potter, och består av två tidigare hangarer fyllda med rekvisita, animatroniska monster, kläder, nyinspelade filmer och kulisser.

Så fort vi kom dit in insåg hela familjen en sak – ja, förutom att det var stort och magnifikt och så mycket Harry Potter-saker att man inte kunde titta sig mätt. Det vi insåg var att jag hade precis samma kläder på mig som personalen: beiga byxor och skjorta med smala blåa ränder. Genast trodde de att jag var på en nivå värre än de där som var utklädda till Hogwarts-elever; jag var utklädd till personalen på Harry Potter-världen…

Turen sker rätt individuellt, och man får gå i den takt man vill, men det finns så mycket där (allt är det som användes i filmerna) att man omöjligen kan titta på allt. Vi hade dessutom en deadline när bussen gick hemåt. Men vi fick ändå se stora salen, med professor McGonagall och Hagrids kläder, gyllene kvickar som flög omkring i taket, berättelser från Rowling, Colombus, Yates, Radcliffe, och många andra, samt hundratals prylar som man inte tänker på är rekvisita, såsom choklad.

Efter att ha gått länge fick vi paus. Då passade vi på att köpa honungsöl. Det var riktigt, riktigt gott. Helt alkoholfritt, och en sötsliskig smak och fast lödder (!). Det var faktiskt en av de bästa sakerna där. Missa inte, om du kan.

Det var hangar nummer ett. Vi hade den andra hangaren kvar. Där fanns Fawkes, Den monsterstora boken om monster, Aragog, tavlan med den tjocka damen, dörren som vaktar hemligheternas kammare, och hur jag flög på kvast framför greenscreen (jag var den ende som vågade, fastän jag försökte pressa båda killarna, Matilda och mamma). Jag blev väldigt imponerad av släkten Blacks släktträd, som verkligen täcker en stor vägg och som knappt ses i filmen.

Sen kom…

Drakarna…

… och de två-tre meter stora modellerna av husen…

Och sen kom…

Modellen över Hogwarts

Modellen över Hogwarts

Fy sjutton vad stor den är! Och den byggdes innan Rowling ens hade skrivit klart böckerna, så de fick lägga till saker efter hand. Men vilken grej! Den var massiv. Man ser det inte på bilden, men de där modellen är omkring 10-15 meter bakom äldste sonen. Hela modellen var kanske 25 meter från ena änden till andra.

Efteråt

Barnen tycker fortfarande att det var häftigt att besöka Harry Potter-världen, även om de inte har sett alla filmer eller kan engelska tillräckligt för att hänga med på förklaringsskyltarna.

Men det är bara en av de sakerna som vi tänker på efter resan. Vi har massor av bilder. Inte minst från buss nr 25. Och när vi gick vilse. Och när vi hittade underliga ställen att äta på. Och den där franska balkongen.

Vi längtar tillbaka.

Hur fråga 12 avgjorde hela saken

Det florerar en massa självtester på nätet med alla möjliga teman. Jag tycker att de flesta har begränsad nytta. I själva verket hittade jag en av mina bästa vänner genom att vi båda skrattade åt hur dåligt konstruerat ett sånt test var. Men för några dagar sedan stötte jag på ett självtest som verkade roligt och eftersom det var målet för tillfället så gjorde jag det på lunchen. Temat var ”vilken Harry Potter-rollfigur liknar du mest?

Jag tänkte låta mina läsare följa med i testet för att se vad jag svarade. Det har en poäng, och under tiden lär du kanske känna mig lite bättre.

Fråga 1:

fråga 1Jag svarade ”You Only Live Twice”, både för att det inte riktigt finns någon konkurrens i mina ögon (möjligen med undantag för Edward Scissorhands) och för att jag redan som barn blev intresserad av James Bondfilmerna.

Fråga 2:

fråga 2Jag svarade ”All we need is love”. Jag växte upp med The Beatles, och även om jag har lyssnat sönder dem så är de fortfarande stora favoriter. Det där är dessutom en av mina favoritlåtar med dem, från fanfaren i början till anspelningarna till Yesterday, She loves you och flera andra låtar.

Fråga 3:

fråga 3

Jag svarade ”transfiguration”, d.v.s. att förvandla en sak till en annan. Det verkade som den mest praktiska förmågan.

Fråga 4:

fråga 4Jag svarade ”förlora de jag älskar”. De andra är jag inte särskilt rädd för. Möjligen hade jag kunnat svara det sista alternativet också, men jag är inte riktigt så modig.

Fråga 5:

fråga 5Jag svarade ”god”, om inte annat för att förvirra folk. Nej, jag menar förstås att jag precis som i mötet med Sorteringshatten skulle välja ”god” om jag ställdes inför valet.

Fråga 6:

fråga 6Jag svarade ”acceptans”, eftersom jag anser att det är grunden för ett bra förhållanden att man slipper att låtsas inför. Jag ljuger inte ofta annars heller, men ännu mer sällan med Matilda.

Fråga 7:

fråga 7Jag svarade ”mest unik”. Inte minst för att det litegrand är så jag ser mig själv. Det har jag haft med mig sen jag var liten. I ett av de första skolfotona jag är med på, har jag fluga. Det här var låååångt innan det blev coolt. Jag har flera sådana grejer som gjorde att jag stack ut, och nu väljer jag att inte sticka in.

Fråga 8:

fråga 8Jag svarade ”omgiven av dem jag älskar”. Jag gillar våra Halloween-fester, våra nyårsfester, våra sconeskvällar, våra spelkvällar, pubquizar, improvisatinsteater, bio med vänner, middagar med hela familjen och heldagar där alla fyra i familjen deltar.

Fråga 9:

fråga 9Jag svarade att ”jag föredrar intellektuella och andliga belöningar”. Det är en av orsakerna till att jag håller på med Wikipedia (och tycker att fler borde göra det), och det är därför jag hjälper andra att skriva.

Fråga 10:

fråga 10Jag svarade ”inskränkta människor”, bland annat därför att jag anstränger mig själv så mycket för att inte vara det. De andra alternativen har inte någon chans, i det här fallet.

Fråga 11:

fråga 11

Jag svarade ”intelligens”. Inte för att jag tror att jag är smartare än alla andra. Utan för att det är den del av mig själv jag är mest stolt över. Det är också den egenskapen folk oftast ser (eller i alla fall kommenterar) hos mig.

Fråga 12:

fråga 12Låt mig återkomma till vad jag svarade på fråga 12.

Fråga 13:

fråga 13Jag svarade ”den som ger bäst råd”. Ofta sitter jag och hjälper mina vänner och även personer som nyligen var främlingar. Det är en passion för mig. En del människor kanske tycker att jag verkar gotta mig i andras olycka, och jag får tyvärr andra att gråta ibland, men det är för att jag vill hjälpa till.

Och nu tillbaka till fråga 12, för den är lite mer komplicerad än de övriga.

När jag kom till den här frågan kunde jag inte välja. Det fanns två alternativ som var precis lika aktuella för mig. Jag hamnade i ett dilemma, och bestämde mig ganska snabbt för att välja båda dörrarna. Så jag svarade först ”uttrycka kreativitet” och kollade resultatet och därefter backade jag och svarade ”förbättra världen”. Båda är lika stora delar av mig. När jag får kombinera dem, då mår jag som bäst. Men jag gör gärna även enbart det ena eller det andra.

Så vad blev resultatet?

Svarade jag ”förbättra världen” fick jag följande svar:

HP test Dumbledore

Och när jag valde ”kreativ”, så fick jag följande resultat:

HP test Lovegood

Jag blev Luna Lovegood! Det tog ett tag för mig att acceptera det. Dumbledore var okej, men Luna Lovegood? Var jag verkligen så utflippad?

Men sen insåg jag en sak (delen med Dumbledores intelligens…): jag har båda de där sidorna i mig. Fråga 12 satte fingret på en av mina dualiteter, något som jag aldrig tänkt på tidigare, och gav mig många mindre insikter. Till exempel är jag en större ”deal” när jag förbättrar världen än när jag är kreativ, än så länge. Det är då jag är mest intelligent. När jag är kreativ är jag ofta lite… unik, kanske vi ska säga. När jag ska förbättra världen är jag mer genomtänkt och planerande.

Och jag behöver båda för att överleva och trivas. Jag gillar att vara båda två. Och jag gillar att se komplexiteten i det enkla.

Vilka dualiteter har du i dig?

De tio bästa minuterna på internet

Jag blev tipsad om den här drygt tio minuter långa videon som ”de bästa nio minuterna och fyrtioåtta sekunderna på internet”. Det är nog svårt att hitta något mer sublimt, i alla fall.

För att försöka beskriva det här får jag ta till liknelser.

Det är som om Matrix, Robocop, Terminator 2, Jackie Chan och Harry Potter fick ett kärleksbarn tillsammans, adopterade bort det till Indien, där en psykiskt sjuk uppfinnare fick en överdos av Kalle och chokladfabriken, och en kreativ snedtändning senare bestämde sig för att skapa ett nationalepos värdigt Zod den barmhärtige med dålig dubbning.

Manusförfattarens guide:Att intrigera, del 5

Det här är elfte delen i min bok Manusförfattarens guide. Se fler delar här. Eftersom just kapitlet om intriger är så långt har jag delat in det i fem sektioner (1, 2, 3, 4). Du får sprida det här materialet fritt, så länge du anger källa.

DEL FEM: GÖR DET OGENOMSKINLIGT

Det har sagts om och om igen att det inte finns särskilt många berättelser. Det finns dessutom inte särskilt många sätt att framföra de berättelserna på. Det är inte något negativt, utan den överenskommelse vi som författare gör med publiken: ”Om ni försöker lista ut vad som kommer hända härnäst, så ska vi se om jag inte kan hitta på ännu bättre saker.”

Men det finns några sätt att desorientera publiken som kan göra att de temporärt får mycket svårt att lista ut vad som komma skall. Berättelsen blir helt enkelt ogenomskinlig fram tills författaren kommer dit i berättelsen:

Håll ögonen på bollen

Har du lyckats lista ut gåtan jag inledde det här kapitlet med än: hur de skapade det där spöket utan både TV och film?

Till att börja med kanske jag ska betona igen att det här är en verklig händelse. 1863 utvecklades faktiskt trolleritricket ”Peppers spöke”. Och det fungerade precis så som jag beskrev det. (Du kan läsa mer om det i boken ”Hiding the elephant” av Jim Steinmeyer.)

Om du tror att det ligger någon komplicerad teknisk lösning bakom det, så har jag lyckats. Den verkliga lösningen är, som i många trolleritrick, barnsligt enkel. Du har till och med sett den själv, fast du inte har kopplat ihop den med dess möjligheter. Metoden bygger på halvgenomskinliga speglar (såsom ett fönster ut mot en nattsvart himmel) som lutar i 45 graders vinkel. Resultatet är att man ser två saker samtidigt, den ena genomskinlig och den andra klarare.

Men det viktiga här är min beskrivning. Jag försökte hålla dina ögon på bollen – fast fel boll. Och jag gjorde det inte genom att säga åt dig att hålla ögonen på den, utan genom att säga att du inte skulle titta på den. ”Det gjordes inte med film” får dig leta efter lösningar i samma område, snarare än att titta på saken objektivt.

Genom att nämna både TV, film, hologram, datorgenererade effekter, etc, – detaljerade, specifika lösningar – så har jag planterat idéer hos dig, som det kan vara mycket svårt att ta sig loss ifrån. Inom retoriken kallas det problemformuleringsföreträde. I en av Wordplays kolumner visar Steven Spielberg hur man gör: man lägger små men akuta problem precis framför protagonisten (målet att skjuta en dinosaurie från MC fördröjs ständigt av skakningar, av att geväret nästan tappas, och av träd som skymmer sikten, etc).

För att skriva en sådan scen, gör man helt enkelt tvärtom. Man hittar en lösning som är ganska lätt: skurken gick ut genom dörren, låste efter sig och tog med sig nyckeln. Sedan hittar man på flera alternativa lösningar: han gick ut genom fönstret (men lyckades på något sätt undvika att göra fotspår i snön), han klättrade ut genom skorstenen (som visserligen är tillräckligt stor, men som inte visar några spår av att någon har klättrat där), eller så kanske han har gömt sig bakom en dold lös panel. Ju fler (realistiska) lösningar man räknar upp, gärna tillsammans med en tokig idé som fastnar hos läsaren/tittaren, desto lättare är det som publik att glömma bort att en enkel lösning finns där, rakt framför näsan på en. Kvar finns bara en omöjlig situation.

Vilseledning

Ett annat sätt att få dig att hålla ögonen på fel boll hade varit att nämna bollen, men i fel sammanhang eller på fel sätt. Jag hade kunnat nämna orden spegel och halvgenomskinlig utan att koppla det till lösningen, till exempel genom att nämna allt som teatersällskapet köpte in, framför allt om jag misstänkliggjorde något annat samtidigt.

Naturligtvis är det sistnämnda en av de viktigaste nycklarna i vilseledningstekniken: att presentera något annat viktigt samtidigt som den verkliga boven bara slinker förbi. Trollkarlar använder explosioner, felriktade rörelser och flörtar med det övernaturliga för att få oss att titta åt fel håll. På det sättet kan man gömma hela… elefanter, faktiskt.

Just ens egna slutsatser är något som bra författare ofta använder emot en. Om man tror att en invandrare blir diskriminerad för att han eller hon är invandrare, söker man inte efter fler förklaringar. Och där har man en stor blind fläck. Det är en teknik som Agatha Christie använde gång på gång, med viss framgång.

Mer information om hur man gör det här finns i kapitlet Den helige idioten.

Håll ögonen på en tidigare boll

Den kanske främsta metoden för att lura läsaren/tittaren att inte tänka framåt är att hålla honom eller henne fullt upptagen med att analysera vad som har hänt.

Så lever vi ju livet till vardags: så fullt upptagna med att förstå varför vi blev utskällda i morse att vi missar ett gyllene tillfälle att hitta vårt livs kärlek, eller så sura över ovädret och den missade bussen att vi glömmer bort att ringa på Mors dag.

I ens egna berättelser är det tyvärr alldeles för lätt att glömma bort att släppa något som hänt tidigare. Varför blev vi anfallna? Varför ringde aldrig Allan? Vem är den där pajasen som kommer och stör hela tiden? Men genom att göra det, blir händelsen dels mycket viktigare i rollfigurens liv (och därmed intressantare), dels blir den upplyst från flera olika synvinklar (och berättelsen verkar därmed genast mycket mer välskriven).

Håll ögonen på en framtida boll

Ibland, framför allt i början av en berättelse, kan det vara svårt att ha rollfigurerna engagerade i något som redan har hänt (även om det alltid går att ha något puttrande i bakgrunden). Då kan en lösning vara att låta den boll som ska hållas koll på ligga framför protagonisten, till exempel genom att se fram emot något specifikt: ett bröllop, en semesterresa, etc.

En speciell variant av den här metoden är den där protagonisten vet att något är fel och att den egentligen borde göra något annat, men inte kan hålla sig. Då förväntar vi oss att det ska gå illa på ett sätt och kan inte riktigt tänka oss att något annat.

Hoppa framåt

Att gå kronologiskt framåt i en berättelse är en så inbyggd funktion i allt berättande att vi som publik genast blir lite desorienterade när berättelsen bryter mot det kronologiska (se vidare Hur man håller en TV-serie fräsch år efter år).

Men man behöver inte göra något komplicerat för att desorientera publiken. Det enklaste, men minst använda, knepet är att förminska ett steg i berättelsen. Normalt sett försöker ju författare förstora stegen i sina intriger så mycket som möjligt (”det är inte bara Vällingby som ska förstöras, utan hela världen!”), men det finns en klar poäng med att göra tvärtom. Det är att folk ofta bara klarar av att tänka ett steg framåt och om det steget plötsligt har skett (gärna fortare än de hade väntat sig, snarare än att bli en longör), så hinner de inte räkna ut steget efter det innan du har kommit ännu ett steg i intrigen.

Det går till så här: bygg upp en situation som protagonisten ser som jobbig, men just när den ska till att ske, klipp bort till något annat eller tona ner och dyk inte upp förrän saken är utagerad.

Självklart får man se till att det finns något ännu mer spännande efter det ”överhoppade” steget, men även här kan det vara bra att tänka på att protagonisten antagligen hänger kvar i det förflutna en liten stund, vilket betyder att du har gott om utrymme att låta honom eller henne bli tagen på sängen.

Och ja, jag är medveten om anledningen till att det här är det minst använda knepet: producenter och regissörer har ibland svårt att se sådana här saker. Men propsa på det och ha bra på fötterna (det vill säga en större klimax) så ska du se att den sekvensen blir minnesvärd.

Skärningspunkter

Det är mycket lättare att se slutet på en väg om den inte korsas av andra vägar. Sådana skärningspunkter mellan olika linjer kan bli både kaotiska, upplysande och spännande. Det ska man naturligtvis utnyttja. Här är några sätt:

DE TVÅ ALTERNATIVEN. Valsituationer är guld för författare, eftersom man alltid kan se till att det finns två klara, tydliga alternativ: antingen väljer hon pengarna eller killen, antingen tar han henne eller henne, antingen bryter de lagen eller inte. De två alternativen döljer nästan jämt ett tredje alternativ. Det tredje alternativet brukar kunna vara:

  • En kombination av de båda alternativen (först det ena, sedan det andra)
  • Något som gör situationen värre
  • Att hitta en realistisk lösning – gå på vad rollfigurerna skulle ha känt i verkligheten och se vilka svårigheter som skulle kommit ur det.

EN SAK I EN LINJE PÅVERKAR EN ANNAN LINJE. Experten på det här är J.K. Rowling i böckerna om Harry Potter. I ”Harry Potter och Fenixorden”, till exempel, när Harry blir ledare för Dumbledores Armé, påverkas hans ledarskap av intresset för Cho Chang på ett sätt som det inte gjort annars. Jag misstänker att hon har jämfört var olika linjer kan påverka varandra genom att göra någon form av översiktskarta och skjutit pilar från de olika linjerna in i varandra samt att den översiktskartan innehåller långt fler pilar än linjer.

EN ORSAK, FLERA EFFEKTER. Den här varianten är väldigt svåröverblickbar för publiken, men är ganska enkel att göra. För att ta ett enkelt exempel, om en vas går sönder kan det orsaka genans hos förövaren, ilska hos ägaren, bekymmer för den som gömt något i vasen, etc. Det säger sig nästan själv att alla figurer reagerar olika baserat på sina respektive personligheter, men när flera linjer kommer ur en och samma händelse (genansen kommer sig av att förövaren lovat att inte säga något om att något är gömt i vasen, ilskan kommer av att vasens frånvaro visar på att ett dyrbart smycke är stulet, etc), då blir resultatet bra drama. Här gäller det helt enkelt att istället för att ha en katalysator per historia, försöka kombinera flera starter i en enskild händelse. Med lite tankeverksamhet går det.

FLERA ORSAKER, FLERA EFFEKTER. Det här är kronan på verket och kan variera från ganska lätt till mycket svårt. Lättast gör man det här genom att göra en jämförelse mellan de olika linjernas olika steg (gärna de obligatoriska scenerna, men även mellanliggande steg) och se var stegen går att kombinera.

Linje A 

Protagonisten A ska ge upp dåligt förhållande för ny kärlek

Linje B 

Vännen B ska hitta jobb

Linje C 

C söker misstänkt tjuv

A:s dåliga förhållande B arbetslös Stöld utförs, C utreder
A kallas till ställe där nya kärleken finns B kallas till intervju på samma ställe som A C får tips om att tjuven finns på det ställe där A och B finns
A möter nya kärleken, B tror att A fått ”B:s jobb”, C tror att A har fått stöldgods
A gör slut, vilket exet inte tolererar B irriterad på A, saboterar C följer efter A
Exet misstänker C för att vara A:s nya Nya kärleken tror att B stöter

C blir kär i A:s ex

GE AVTONINGSSIGNALER. Antyd att berättelsen börjar närma sig slutet. Knyt ihop alla trådar: de älskande får varandra, antagonisten är slagen, mentorn visar sig vara vid liv trots allt och världen är räddad. Allt verkar bra, fast det är bara som det verkar. Något protagonisten har glömt dyker upp – och det måste vara något protagonisten har glömt, snarare än något i stil med att antagonisten har en gömd pistol som han drar upp när alla tror att allt är över. Det här är alltså ett sätt att säga att protagonisten har förnekat ett problem. Men det fungerar bäst när publiken nästan glömt det: ”ja, just ja, det gick inte att göra så”.

***

Innan jag avslutar måste jag upprepa att en intrig bara är en intrig. Den säger inget om hur bra berättelsen blir. Men nu borde du ha allt du behöver för att klara av att skriva en hygglig, nej, en sjujäkla intrig. Jag kan bara hoppas att du inte tänker använda det emot mig…

***

Förresten, bara en sak till!

Jag kom att tänka på att det fanns en sak vi inte har diskuterat. Faktiskt något som nästan ingen diskuterar: den där sista vändningen i slutet. Kronan på verket i en bra intrig.

Precis som med all intrig så går det inte att ge några definitiva tips om hur man gör, men här är mina tips:

LÅT ALLT VARA PÅ LÅTSAS. Den här är inte särskilt omtyckt och det finns definitiva skäl till det. Det är fusk, ungefär som deus ex machina. Men om genren är rätt kan det fungera, som i THE MATRIX eller THE GAME, eller varför inte OCEAN’S ELEVEN?

TOLKA OM FAKTA. Det finns alltid flera sätt att se på en situation. Om din klimax har byggt på ett svar, kan efterklimaxen bygga på en annan tolkning. Om du behöver kan du ju lägga till ett bevis för den senare tolkningen på lite olika platser tidigare i berättelsen, som visar att det inte är lösning nummer ett som är den riktiga.

Det är egentligen följande två konsekvenser av omtolkningen som är mest intressanta: att det visar sig att det är någon annan som är skyldig eller att ett motiv är annorlunda än vi trodde.

En annan skyldig kan man ordna på flera sätt. Det kan till exempel visa sig att den vi trodde var skyldig är ditsatt av den verklige skyldige. Eller så kan den oskyldige försöka skydda den verkliga förövaren. Det kan vara en okänd kompanjon till den förste misstänkte. Eller så visar den skyldige vara någon annan person (maskerad kanske). Egentligen handlar det om ett enkelt rollbyte, så det är bara att gnugga geniknölarna igen. Och det behövs lika mycket ett dramatiskt sätt att avslöja sanningen som vid klimaxen. Ett förräderi är aldrig fel. Och en fälla från protagonisten fungerar ofta.

Motiv är ännu lättare att göra. Dels behöver man bara två olika, men närliggande motiv. Dels fäster sig folk så lätt vid motiv, framför allt om man inte säger det rakt ut utan låter folk dra sina egna slutsatser: en äldre person som ser glad ut när två jämngamla kysser varandra tror vi vanligen är den enes förälder som ler för att sonen eller dottern fått tag på ett kap – men i själva verket kanske den äldre och en i paret planerar att råna den andra och leendet är ett tecken på att planen håller på att gå i lås.

LÅT ALLT VARA ETT MISSFÖRSTÅND. Att låta allt som försiggått innan klimaxen vara ett gigantiskt missförstånd är en variant på omtolkningen ovan, men den förtjänar ändå en egen rubrik eftersom den är så pass svår. Här är alltså hela protagonistens uppdrag missuppfattat från katalysator till klimax. Ett exempel: i romanen ”Morden på kasperteatern” av John Dickson Carr råkar Ken Blake in i ett uppdrag där hans vänner vänder sig emot honom och sätter polisen efter honom, så att han tvingas fly. I slutet inser Blake att han saknat en viktig pusselbit som fått honom att dra helt fel slutsatser. (Och i sista Harry Potterboken inser Harry precis samma sak.)

Det är inte lätt att skriva sådana, men tricket är att följa en person tillräckligt nära för att tycka att hans eller hennes agerande är logiskt medan verkligheten blir allt konstigare, när det i själva verket är protagonistens agerande som blir mer och mer ologiskt, eftersom alla bevis pekar mot verkligheten.

VISA ATT ALLT ÄR PRECIS SOM VANLIGT. Rollfigurer ändras inte mer än vanliga människor och om du låtsas att de gör det, men sedan drar tillbaka dem kan du överraska rejält. I LOVE TROUBLE gör det, liksom DUM & DUMMARE.

TITTA OM DET FINNS NÅGRA OAVSLUTADE LINJER. Naturligtvis kan du låta någon tråd ligga om du inte har skrivit klart berättelsen än, men även om berättelsen är klar, så tror jag att det är möjligt att du har någon linje som inte avslutats så definitivt som den skulle kunna göras. Har alla frågor besvarats? Har allas framtida öden avhandlats? Ordentligt? Inte bara lämnats, utan fått en knorr?

Det kan låta enkelt i teorin och svårt i praktiken, men det är faktiskt inte så komplicerat. Det gäller bara att skriva ner de olika linjerna. Var generös. Skriv hellre ner för många än för få. Se till att få med de olika linjernas frågor och se om den har besvarats.

Bäst är egentligen om det finns några ”okända” konsekvenser av något som vi har sett tidigare, gärna från en av biintrigerna. Om en kollega till protagonisten ständigt fått stryk för protagonistens räkning kanske han eller hon är rätt hämndlysten på protagonisten nu, till exempel.

Och därmed tonar vår vändningsfyllda intrig ut och blir tyst.