Den här bloggposten vaccinerar 95 barn

Just nu pågår UNICEF:s årliga kampanj För varenda unge som syftar till att värva fler Världsföräldrar. Som en del av kampanjen skänker Apoteket Hjärtat 95 doser stelkrampsvaccin för den här bloggposten.

Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten under kampanjen så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial här (kampanjen gäller 16 april-13 maj eller upp till 5000 blogginlägg).

Att ge stelkrampsvaccin till gravida kvinnor och kvinnor i barnafödande ålder som bor i högriskområden är den bästa metoden att stoppa stelkramp. Mammorna överför sin immunitet till barnen som då skyddas tills de är några månader gamla. Under de senaste 20 åren har antalet nyfödda som dör i stelkramp minskat med flera hundra tusen per år.

Tidigare inlägg på den här bloggen om vaccin och medicin:

* Vaccinera mera

* Kyrkan förhindrar vaccinering

* Världens bästa grupp

Läs även:

* Att skapa rädsla (Folkvett)

* Vaccination – en fråga om solidaritet (Folkvett)

* Changing the frame on vaccination (Swift)

* The danger of science denial (TED)

Annonser

Jag ville ju bara klaga lite…

Vadå, jag dyster?

Vadå, jag dyster?

Det finns en scen i inledningen till filmen ”Måndag hela veckan” (Groundhog Day) där den buttre TV-meteorologen Phil (spelad av Bill Murray) möter en kvinna som kommenterar vädret.

Mrs. Lancaster: There’s talk of a blizzard.
Phil Connors: We may catch a break and that blizzard’s gonna blow right by us. All of this moisture coming up out of the south by midday is probably gonna push on to the east of us and at high altitudes it’s gonna crystallize and probably give us what we call snow. Probably will be some accumulation but here in Punxsutawney our high is gonna get up to about 30 today, teens tonight. Chance of precipitation about 20% today, 20% tomorrow. Did you want to talk about the weather or were you just making chitchat?

Jag vet folk som absolut inte har någon koll på när man bara vill småprata och analyserar sönder det man säger. Risken är att man aldrig kommer vidare till det man verkligen vill prata om och bara diskuterar småsaker. Vilket troligen är vad den andra personen har som mål, eftersom det är bekvämare att märka på ord än att faktiskt ha en konversation där båda personerna får delta lika mycket på utrymmet.

Men det var inte riktigt det jag tänkte skriva om. Min grej idag var snarare problemet med Mrs. Lancaster.

I det här fallet är det inte särskilt tydligt, men det finns folk som påstår saker, och sedan inte är intresserade av att ta diskussionen efteråt. Särskilt inte om sakfrågan är mer komplicerad än vad personen först antydde.  Vanligast är det här kanske bland folk som klagar på något och sedan inte vill höra varför det där något ser ut som det gör. Jag märker det med folk som gnäller på Wikipedia. Till exempel så här:

– Borde ni inte bara låta experter skriva på Wikipedia, så att man vet att det som står där är sant?

– Nja, det finns ju många typer av experter, såväl universitetsprofessorer och yrkesaktiva, men även autodidakter och hobbymänniskor. Dessutom är inte alla experter överens om sakfrågor, fokus, termer, eller ens testresultat. Vi har till exempel sett hur personer som driver en liten webbplats om ett extremt smalt ämne kan vara nog så kunniga om just det ämnet, trots att de kanske inte allmänt betraktas som experter. Sedan behövs det folk till många olika uppgifter: korrekturläsning, formatering, bildredigering.

I det här läget börjar personen som ställde frågan att bli irriterad, eftersom han eller hon bara ville klaga litegrand, inte ha en verklig diskussion som belyser alla aspekter av ämnet. Särskilt frustrerande är det när personen som klagat a) inte verkar bry sig om att svaret kanske krävt ordentlig tankemöda, research och tid, b) flyttar målsnöret, d.v.s. tar upp nästa klagomål, till synes utan att lyssna på svaret, och kanske till och med lite senare anklaga den person som svarat antingen för att inte ha svarat på frågan eller att krångla till saken.

Orsaken är naturligtvis att personen inte ville ha ett ärligt svar. Mrs Lancaster och andra i hennes situation ville bara få sitt klagomål hört, få känna sig uppmärksammad, och känna att det är okej att få ha klagomål lite då och då. De flesta inser, trots vad det kan verka, till och med att situationen är mer komplex än de gett uttryck för. ”Det är väl bara att…” är alltså egentligen bara ett uttryck för frustration och ilska, inte för naivitet. Behandla det därefter.

För den som tycker att jag klagar på båda parterna i dialogen (”båda gör ju fel enligt dig”) så är det en riktig iakttagelse. Jag gillar diskussioner som flödar fram, där båda kan erkänna sina fel, där båda ser den andra som en person, och där anklagelser inte blir personliga attacker utan säger mer om den som klagar. Å andra sidan är det bra att studera folk som agerar märkligt, så att man lär sig hur man ska tas med dem.

I filmen jag nämnde i början blir svaret på frågan ”chitchat”. Mitt svar hade nog blivit ”Hmm, a little grumpy today, Mr Connors.”

Vem slutar först?

Det här kommer inte att handla om mina barn, men i förbigående kommer jag att nämna dem. Jag ber om ursäkt för det.

Inte för att skryta, men… ja, lite kanske. Hemma har vi tre grejer som fungerar bra för att få barnen (ber om ursäkt) att bete sig som människor och mindre som djur. Det här är saker som andra har kommenterat och jag tänkte att det kanske kunde hjälpa någon, göra… något… eller så. Ja. För den som är intresserad följer här de tre sakerna:

1. Väl synligt har vi en lista över saker som familjen vill göra. Barnen (ursäkta) har fått vara med att bestämma vad som ska stå med på listan. Det här har fått effekten att när vi inte har något att göra kan vi titta på listan, göra något och pricka av det. På så sätt slipper vi de där stunderna av ”vad ska vi göra?” och kommer lättare ihåg i efterhand vad vi faktiskt har gjort. En sån lista kan jag rekommendera.

2. Många föräldrar klagar över att de inte får tillräckligt med tid för sig själva och/eller bara för föräldrarna. Vi har inte den fullständiga lösningen, men det här systemet fungerar rätt så bra. Jag har fått vissa dagar lediga och Matilda har fått andra dagar lediga, och vissa dagar är familjedagar. På våra lediga dagar kan vi vara hemma eller åka iväg och träffa kompisar, vilket vi känner för. Resultatet är att vi tycker att det är roligare att träffas, när vi väl träffas, och båda känner att vi får göra saker, utan att det blir orättvist.

3. Det är oundvikligt att barnen (förlåt) blir osams ibland. Istället för att utreda hur det hela började, så börjar vi med att fråga ”så vem slutar först?” Vi säger att vi gillar den som slutar konflikten, d.v.s. vi har gjort en grej av att alltid bli stolta över den av killarna som först säger förlåt, kramas och tröstar den andra. När de väl lugnat ner sig kan man diskutera mer om vad som hände, och då brukar det inte vara lika svårt att få reda på sanningen. Sedan kan vi ha en sansad diskussion om hur vi ska göra nästa gång för att samma grej inte ska hända igen.

Och det är den sistnämnda punkten jag ville diskutera mer, för jag tror att alltför många fokuserar på hur konflikter börjar, snarare än att göra en prestigesak i att avsluta konflikten. Det är ett sätt att ”re-branda” konfliktlösningen.

Ibland uttrycker jag mig rätt klumpigt, framför allt muntligt. Ett sånt tillfälle var när under förra årets Wikimania som ägde rum i Israel.

Jag (till höger) med Sue Gardner (i mitten) och Aaron Muszalski, från Wikimedia Foundation

Jag (till höger) med Sue Gardner (i mitten) och Aaron Muszalski, från Wikimedia Foundation

Efter Wikimania åkte vi, några stycken från Wikimedia Foundation, iväg på en tvådagarsutflykt till Västbanken. Vi ville inte bara besöka ena sidan av konflikten. (För några riktigt snygga bilder från den utflykten, se Guillaume Paumiers Flickr-flöde därifrån.)

Jag ställde, utan att egentligen tänka igenom vad jag sa, följande fråga till några av de smartaste människorna man kunde åka på en bussresa med:

– Hur får man slut på Israel-Palestina-konflikten?

Min tanke var att om det finns några som har lite tankar om det där, så var det personerna jag satt bredvid. Men de bara hö-hö-hö-ade och menade att det var en naiv fråga. Litegrand var det kanske det, men jag var allvarlig.

Det här får mig att tänka på en scen ur ett avsnitt ur Vita huset (en av världens bästa TV-serier), där president Bartlet säger:

Ellie had a teacher named Mr. Pordy, who had no interest in nuance. He asked the class why there’s always been conflict in the Middle East and Ellie raised her hand and said, ”It’s a centuries old religious conflict involving land and suspicions and culture and…” ”Wrong.” Mr. Pordy said, ”It’s because it’s incredibly hot and there’s no water.”

Men, grejen är den att det inte spelar någon roll vad orsaken till den här konflikten är. Grejen är att det inte är coolt i något läger där att faktiskt sluta fred. Den ledare där som börjar en fredsprocess stöter sig med sina egna, för att vara svag, etc. Där ligger det verkliga problemet, att hitta ett sätt att göra det coolt att sluta först.

Där är vi tillbaka i det här med re-branding. Hur får man folk att göra något? Rory Sutherland, som jag länkade till ovan (ordet ”re-branda”), men som är värd mer uppmärksamhet, berättade i sin presentation på TED om Fredrik den store av Preussen som hade problem med att få sin befolkning att äta potatis. Potatisen var en smart upptäckt, men bönderna gillade inte den i början. Så han försökte tvinga dem. Bönderna vägrade, och det fanns till och med folk som blev avrättade för att de vägrade äta potatis. Fredrik försökte då en annan strategi. Han sa att potatis bara var för kungafamiljen, och satte ut vakter kring potatisfälten (med hemliga instruktioner att inte vakta särskilt bra). Eftersom folk resonerade att det som vaktas också måste vara värt att ta, blev det snart en underjordisk potatisodlingsboom. Bingo, potatisen hade fått ett nytt värde.

Sutherland tar ett annat exempel också. Atatürk, som grundade det moderna Turkiet på 1920-talet, ville få bort användningen av slöjor. Istället för att förbjuda slöjan som kunde ha fått negativa effekter, gjorde han det obligatoriskt för alla prostituerade att bära slöja. Därmed var saken löst.

Så, låt oss utse vinnare bland de som slutar konflikten snarare än börjar den. Det är ju ingen mening att folk ska bete sig som barnrumpor (ursäkta) bara för att man håller på att utreda vem som började konflikten. Eller vad tycker du?