Kapitel 24: J-märkningen
Olle blundade och väntade på att bli träffad av en blixt från Nejlika eller på att bli nerfryst av Kung Bore. När allting skakade trodde han att det var dags, men det var det inte.
Det var väggen som rasade samman!
Då fick Olle en idé. Olle visste att det var en dum tanke, men han hoppades att tunneln på något sätt skulle rädda honom. Kanske skulle Kung Bore och Nejlika titta bort. Men ingen av dem lät koncentrationen falla för en sekund.
När han tittade upp igen höjde Nejlika trollspöet samtidigt som Kung Bore skickade en blixt. Olle såg projektilerna komma emot honom som i slowmotion.
Så kom något i vägen. Det var Elvans kropp. Hon kastade sig framför Olle. Elvans kropp träffades så hårt att den kastades in i väggen ett tiotal meter bort bakom Olle.
Olle väntade på att hon skulle resa sig medan han tog skydd. Men Elvan rörde inte på sig. Han förstod inte varför förrän han såg Elvans brända kropp ligga livlös på golvet, och inte ens då var han riktigt säker.
Men plötsligt förlorade hans rädsla all mening. Han blev alldeles kall, halsen svullnade upp så att det blev svårt att prata och ens andas. Smärtan i hans mage och hals och hjärta förlorade sin betydelse. Och han skrek.
”Kom igen, era förbannade missfoster! Döda mig också!”
Skriket drog all luft ur hans lungor, men det hindrade inte Olle från att rusa fram mot Nejlika med händerna redo att slå och hugga.
Han hann halvvägs innan Kung Bore skickade iväg en spets av is som träffade honom rätt i sidan. Isen spred sig runt honom, och höll fast honom. Olle tyckte att han borde frysa inuti isen, men det gjorde han inte. Han bara fanns till, fast ändå inte. Sen började världen gå vidare utan honom. Jultomten, tomtemor, fnytten och vättarna var alldeles vettskrämda och gjorde som Nejlika sa.
”Vi har samma mål. Förena dig med mig”, viskade Kung Bore.
Nejlika log och bugade sig för Kung Bore. Han nickade mot Olle.
”Den lilla människan verkar vilja dö. Jag vill vara elakare än så.”
Han skakade på sitt trollspö, pekade mot marken under Olle, och vips öppnade sig ett stort hål där. Sen pekade Nejlika först på honom och sedan ner i hålet. Olle föll, och det var obehagligt, eftersom han inte kunde ta emot sig. Men isen omkring honom höll när den studsade i marken.
Kung Bore gick fram till kanten av hålet och såg ner på Olle. Med en lätt vinkning tog han bort isen runt Olle, fast innan Olle hade hunnit skrika kastade han en handfull spetsar av is mot marken.
Spetsarna krossades och splittret studsade upp. Mitt i fallet stannade bitarna, smälte och bildade en genomskinlig kupolformad hinna över hålet i stengolvet. Plötsligt tystnade världen. Olle förstod att hinnan var så kraftig att den till och med blockerade allt ljud. Kung Bore försvann från hålet med ett ljudlöst skratt.
Och någonstans där uppe låg Elvan.
Olle såg bara taket i ingenmanslandet. Han försökte kika runt, men han såg inget. Sen kom tomtemor och fnytten och bankade på hinnan. Det hördes ingenting. Olle visade att han var okej, och vinkade åt dem att titta till Elvan.
Under tiden studerade han väggarna. De var nästan helt släta, så det skulle bli vanskligt att klättra upp. Han tog av sig ryggsäcken, och då sparkade han till något på golvet. Det var flaskan som han hade fått av Nejlika.
Då kom han att tänka på att Nejlika aldrig kunde göra något riktigt elakt, och han hade ju sett hur snäll Nejlika var i dåtiden. Flaskan var ett bevis på det.
Det tog en bra stund innan Olle hade segat sig upp till hinnan av is. Armarna var helt stumma. Alla tankar på Elvan försökte han skjuta undan till senare. Han kilade fast fötterna och ena handen mot små, små utskjutande delar av väggen, så gott det gick. Andra handen använde han för att smeta in resterna av trolldrycken på isen.
Sen dröjde det bara ett par sekunder innan trolldrycken frätte ett litet hål i isen. Hålet var nog precis så stort att Olle skulle kunna ta sig ut. Tomtemor sträckte ner sin arm genom hålet och Olle tog tag i den.
Då fick han se Elvans kropp.
Hon låg lutad mot väggen. Hennes ögon var slutna, och för första gången verkade hon avslappnad. Men när han fick se hur hennes kläder var alldeles svedda mitt på magen då orkade han knappt hålla i tomtemors arm längre. Alla krafter försvann när han såg det vita blodet som rann ut på golvet.
”Släpp inte taget”, ropade tomtemor.
”Olle, kom upp”, sa det röda fnyttet.
”Titta på mig”, sa tomtemor. ”Titta på mig.”
Olle blundade, men han såg fortfarande Elvan brända kropp.
”Vättar, hjälp till här”, skrek tomtemor.
”Jo”, muttrade vättarna, och kom fram och drog tag i Olles arm. Deras seniga muskler var exakt så mycket som behövdes för att dra upp Olle ur hålet.
När Olle väl satt på stengolvet i ingenmanslandet igen kände han ingenting. Han såg Elvan. Han såg tomtemor, fnytten och vättarna. Men han kände inget. Det hade varit alldeles för plågsamt att tänka på Elvans ironiska humor eller hennes varma kropp, så han bara stod där.
En stund senare kom tomtemor närmare.
”Olle, du måste hjälpa oss. Kung Bore och Nejlika tog med sig jultomten genom Maranga, ut till din värld”, sa hon mjukt.
När Olle inte svarade sa hon:
”Olle, hör du att tunnelarbetet har slutat?”
”Olle, du kan inte ge upp nu”, sa det gröna fnyttet.
”Olle, vad ska vi göra?” sa det blåa fnyttet.
”Olle, hjälp oss”, sa det röda fnyttet.
Då slog Olle handen i väggen ovanför Elvan. Han blängde på alla omkring honom och skrek:
”Olle! Olle! Olle! Det enda jag gör här i Mythia är att hjälpa till!”
”Olle”, sa tomtemor och gick fram och kramade Olle. ”Det var Elvan som valde det där. Hon ville skydda dig. Hon visste att du skulle kunna rädda Mythia om du bara fick chansen. Nu har du chansen.”
”Jag bryr mig inte. Jag hatar julen!”
Olle drog sig undan. Fnytten tittade oroligt på tomtemor, och var osäkra på vad som skulle hända. Tomtemor sa inget, men det syntes att hon var ledsen, för Olle, för Elvan, och för sin käre man. Men just nu kunde hon inte göra något.
Olle sparkade till en sten. Han ville inte tänka på Elvan. Men ändå var det en tanke som återkom gång på gång. Det var hur Elvan hade tjatat på honom om att han alltid brydde sig för mycket om vad alla sa om honom. Han hade ju till och med oroat sig ifall Nejlika skulle tycka illa om honom…
”Jag orkar inte tänka på vad andra tycker hela tiden längre”, sa han irriterat.
”Bra”, sa tomtemor. ”Men vad vill du göra nu då? Vad bryr du dig om?”
Olle vände sig om. Så långt hade han inte tänkt. Han ville bara inte bli tvingad att göra massa saker. Men när tomtemor tog tag i honom och vände honom mot Elvan, då kom han fram till vad han ville göra.
”Jag vill rädda Mythia”, mumlade han.
”Varför då?” sa tomtemor. ”För att du känner att du måste?”
”Nej…”
”För att rädda jultomtens liv? Eller för att Elvan hade velat det?”
”Nej… för att jag vill.”
Han drog på sig ryggsäcken och lät fnytten landa på sin arm.
”Hämta hit älvorna. De kanske vill begrava henne eller något.”
”Men älvorna är förfärliga”, sa det röda fnyttet.
”Vi vågar inte flyga dit själva”, sa det gröna fnyttet.
”Jo, det gör ni. Ni är fnytt. Bara tänk på allt ni har varit med om med mig och Elvan. Ni har visat mer mod än någon hade kunnat hoppas på.”
”Men vi vill inte vara modiga”, sa det blåa fnyttet.
”Okej”, sa Olle. ”Då är det ni som väljer: flyga till älvorna eller följa med mig.”
Fnytten tittade osäkert på varandra, men sen lyfte de, nickade till Olle och flög iväg mot dörren till Systradal.
”Jag kommer snart tillbaka”, sa Olle och gick iväg till Maranga. Då slutade Mythia att skaka.
Olle behövde inte springa fram till tunnelarbetet för att se att han hade haft rätt när han gissade att arbetet inte hade stannat av sig själv.
Först såg han nämligen hur barackerna och grävmaskinerna var inneslutna i is. Sen såg han de stora kratrarna efter Nejlikas blixtar. Sen hörde han skriken… De kom uppifrån.
Kung Bore och Nejlika stod på berget. Framför dem hängde alla arbetarna i luften som ett gigantiskt kulspel. Nejlika kastade en arbetare så att han krockade med jultomten, och då jublade han.
Olle kände sig alldeles maktlös. Hur skulle han –
Då skakade någon om honom. Olle drog upp händerna för att försvara sig, men där stod mormor.
”Olle, det är Nejlika och Kung Bore!”
Han nickade sorgset.
”Jag har ingen aning om hur jag ska stoppa dem. Och Elvan är död…”
”Va?” sa mormor. ”Är Elvan död?”
Plötsligt svängde massor av bilar in vid tunnelbygget. Det var ett par polisbilar och en vanlig bil. Poliserna sprang ut och satte upp avspärrningar. Personerna i den vanliga bilen gick ut och stirrade på skadorna.
”Bernhard Fryk och hans syster”, sa mormor.
Syskonen Fryk gick fram emot Kung Bore och Nejlika med en stor megafon.
”Det här är polisen. Släpp er gisslan så kan vi prata”, sa Rigmor Fryk surt.
Men kravet fick bara Kung Bore och Nejlika att attackera dem istället för arbetarna. Kung Bore skickade spetsar av is, medan Nejlika kastade sina blixtar från trollspöet. Rigmor Fryk träffades direkt av en spets av is och blev genast infrusen. Bernhard Fryk kastade sig bakom barackerna för att få skydd.
Poliserna gav sig inte lika lätt. De sköt med sina pistoler och hade stora sköldar. Varken Kung Bore eller Nejlika brydde sig om det, utan fortsatte bara att kasta blixtar och spetsar av is. Det var en riktigt imponerande uppvisning.
Då dök fnytten upp och landade på Olles axel.
”Hej Anna”, sa det blåa fnyttet.
Olle bara stirrade på fnytten och sen på sin mormor. Inte förrän nu förstod han på riktigt att flickan Anna var hans mormor. Det var så självklart när man såg hennes stora öron, men ändå var det svårt att begripa att hon hade varit så ung.
”Vad gör ni här?” sa mormor.
”Vi kunde inte överge Olle”, sa det gröna fnyttet.
”Har ni inte pratat med älvorna?” sa Olle.
”Vi ändrade oss”, sa det röda fnyttet.
”Vi skickade några vättar istället”, sa det gröna fnyttet.
”Så nu kan vi hjälpa dig”, sa det röda fnyttet.
I samma ögonblick attackerade polisen Kung Bore och Nejlika med allt de hade. Iskungen och trollkarlen bara skrattade och gav tillbaka i form av större blixtar och spetsigare spetsar. Snart var alla poliser frysta eller brännskadade.
”Men hur ska vi kunna besegra dem? De är ju så mycket starkare än vi är.”
Då fick mormor en idé.
”Puffen!”
”Vad menar du?”
”Nejlika blev elak när han skickade iväg er till framtiden, eller till nutiden, ja, ni förstår vad jag menar.”
”Blev han elak av puffen?” sa Olle och tänkte efter. Så sa han:
”Fnytten, ni flyger på Kung Bore, så tar jag hand om Nejlika. Mormor, få bort alla andra härifrån. Okej, då kör vi!”
Innan de andra hade reagerat hade Olle sprungit iväg. Han tog skydd av träden så långt han kunde, men snart fanns det inga träd kvar. Men Nejlika var så koncentrerad på poliserna att han inte märkte Olle förrän det var för sent. Olle kastade sig mot Nejlikas knän, så att han föll raklång på marken.
Kung Bore vände sig när han hörde att Nejlika blev attackerad, och lade inte märke till de tre självlysande varelserna som passerade hans häst i full fart mot hans ögon.
Mormor sprang för allt vad tygen höll mot barackerna där Bernhard Fryk tittade upp från bakom en tunna. Hon knuffade till honom så att han rullade ett par varv på marken och hamnade bakom baracken.
”Håll dig undan, Bernhard!” ropade hon.
Bernhard Fryk bara gapade. Men själv var hon redan på väg till första ispelaren.
Olle visste att den första attacken mot Nejlika inte skulle avgöra allt, och snart skickade Nejlika sina blixtar efter honom. Så Olle ställde sig mellan Nejlika och Kung Bore. En blixt flög förbi Olles öra. Den träffade nästan Kung Bore.
Kung Bore hade fullt upp att försvara sig mot fnytten. De flög irriterande nära hans ansikte. Så när Nejlikas blixt nästan träffade honom skickade han automatiskt ett knippe isspetsar mot honom.
De flesta spetsarna var långt ifrån Nejlika, men en av dem träffade Olle på handen. Olle trodde att han skulle bli en ispelare igen, men inget hände. Olle kände på sin hand, och då upptäckte han att lite av Nejlikas trolldryck fortfarande fanns kvar där.
”Fnytt! Ta hand om Nejlika istället”, ropade han och ställde sig mittemot Kung Bore.
Fnytten reagerade snabbt och pilade iväg mot Nejlika, samtidigt som Nejlika kastade iväg en blixt mot Olles rygg. Fnytten hann nästan ända fram till Nejlikas trollspö när han skickade iväg sin blixt. Oturligt nog kom de direkt i vägen för blixten. Smällen som var tänkt för Olle studsade på fnytten tillbaka mot Nejlika, medan fnytten flög all världens väg.
Under tiden förberedde sig Kung Bore på att frysa ner Olle en gång för alla. Han snärtade till med handleden och skickade iväg en spets.
Exakt samtidigt skedde en stor förändring i Nejlika. Hans sug efter att vara elak och ogillad blåstes bort. Och när han fick se att Kung Bore tänkte frysa ner människopojken skickade han iväg ett helt gäng med blixtar.
Kung Bores spets studsade mot Olles insmorda hand. Den träffade Kung Bore strax innan Nejlikas blixtar. Kung Bore skakade våldsamt. Han skrek och kastade sig av och an för att bli av med smärtan. Men värmen från blixtarna hettade upp honom ordentligt. Kvar blev bara en ispelare som smälte ner till vatten. Vattnet ångade bort och lämnade bara en liten pöl som snart torkade upp. Den här gången skulle Kung Bore inte kunna komma tillbaka.
Olle snurrade runt i panik för att se vad Nejlika höll på med. Men Nejlika höll upp händerna i en vänlig gest.
”Det där gjorde vi bra”, skrattade trollkarlen. ”Samarbete är inte dumt.”
Han gick fram till Olle och klappade om honom. Men Olle skakade på sig.
”Tro inte att du blir förlåten för att du gjorde det rätta för en gångs skull. Elvan är död, och det är ditt fel!”
Olle gick därifrån med tårar i ögonen. Han letade efter fnytten. De hade studsat iväg mot barackerna. Han tittade efter kratrarna, men hittade inga. Fnytten var borta. Olle kunde inte förstå att fnytten hade övergett honom nu när Elvan var borta.
Då knackade Bernhard Fryk på baracken bredvid honom.
”Jag anade att det var du. Har du någon aning om hur mycket de här skadorna kommer att kosta? Och vilken budget ska de utgifterna dras ifrån? Var är dina målsmän?”
Men då dök mormor upp.
”Håll käften, Bernhard”, sa hon. ”Din syster är nerfryst och det första du tänker på är pengar och budgetar.”
”Då är frågan vem som bär ansvaret för det”, sa Bernhard Fryk. ”Är det du?”
Mormor tänkte inte låta sig tystas.
”I det här berget bor hundratals olika mytiska varelser – all världens tomtar och troll. Och det här är det sista berget som de kan bo i. Tunneln hotar deras liv.”
”Tyvärr”, sa Bernhard Fryk och borstade bort snön från sin gråa kostym. ”Och även om det du säger vore sant, då skulle varelserna undersökas av myndigheterna. Sådana varelser skulle vara viktiga etnologiska och biologiska fynd. Men eftersom det inte finns några tomtar och troll så kommer tunnelarbetet att fortsätta.”
Han kammade till håret och gick fram till ispelaren som innehöll Rigmor Fryk.
”Förresten, om ni tror att det här är ett effektivt sätt att övertyga kommunen, då har ni fel. Tina upp de här människorna, annars kallar jag in militären och jämnar det här berget med marken. Jag kan göra det, för jag har en bror i armén. Jag ska pers–”
Han tystnade och stirrade framför sig.
Framför honom stod nämligen självaste jultomten.
Det var inte att ta miste på att det här var den riktige jultomten. Inte ens Bernhard Fryk kunde förneka det. I själva verket gapade han.
Bredvid honom stod Nejlika med en vänlig min. Han hade släppt jultomten fri. Olle svalde och sa:
”Det här är bara en av dem som bor i berget. Jag tror att ni känner varandra.”
Bernhard Fryk rättade förvirrat till slipsen och harklade sig.
”Jag tror inte på jultom–”
Men det syntes att Bernhard Fryk inte trodde på det han sa. Och jultomten tog tillfället i akt och sa:
”Men jag tror på dig. Bernhard Fryk, jag och min familj behöver det här berget. Nu ber jag dig att stoppa tunnelarbetet.”
Han tittade Bernhard Fryk väldigt djupt in i ögonen, som om han tänkte hypnotisera honom. Men det behövdes ingen hypnos.
”Självklart”, sa Bernhard Fryk skakat. ”Det är redan stoppat. Jag visste inte… Förlåt. Jag ska se till så att ingen rör det här berget, någonsin. Jag hittar på någon förbudsmärkning… som J-märkning, för Jul. Och jag ska se till så att ingen får veta att ni bor här. Det vore inte bra för er med en massa turister.”
”Du ser. Du har inte glömt den där känslan”, sa jultomten och gav Bernhard Fryk en kram. ”Bra, Bernhard. Du sköter dig utmärkt. Det här är Nejlika. Han kommer att hjälpa dig med poliserna och arbetarna så att ingen minns för mycket.”
Bernhard Fryk vände sig till Nejlika och log försiktigt.
”Ska vi kalla på ambulanser?”
”Jag vet ett snabbare sätt”, sa Nejlika och svängde sitt trollspö över Bernhard Fryk.
Vips hade Bernhard Fryk, Nejlika, och alla arbetare och poliser försvunnit. Nu var det bara Olle, mormor och jultomten kvar.
”Det här löste sig ju bra”, sa jultomten.
Olle svarade inte.
”Vi hade aldrig klarat det utan dig”, sa jultomten.
”Jag vet det”, sa Olle. Han tänkte efter. ”Kan du läka Elvan?”
Jultomten sänkte huvudet.
”Mycket kan jag göra, men inte det.”
Han studerade Olle en sekund, och sen busvisslade han. Plötsligt dök släden upp. Renarna verkade laddade och den magiska säcken var fylld till bredden. Jultomten klättrade in i släden och satte sig tillrätta.
”Ja, då var det dags för mig att åka. God jul!”
Han log en sista gång, piskade renarna och försvann.
”Jag vet att jag borde vara glad eftersom det är julafton och så”, sa Olle. ”Men Elvan är död, och fnytten är försvunna, så jag vet inte om jag vill vara med och fira.”
”Är du säker?” sa mormor och pekade upp mot det blåa huset.
På trappan stod mamma och pappa. Pappa var hemma!
Ett par timmar senare hade det blivit mörkt igen. Olle var mätt av all julmat. För första gången på länge hade han ätit vanlig mat. Han hade fått massor av paket och hade gett nästan lika många tillbaka. Den bästa presenten han hade fått var när familjen fick veta att de slapp att flytta ifrån huset, eftersom tunnelarbetet hade dragit ut på tiden, och det skulle bli för dyrt för kommunen att betala för ett annat ställe att bo på under tiden.
Nu satt Olle i soffan och tänkte på Karl-Bertil Jonssons julafton. Ändå var han inte lycklig. Han saknade Elvan och fnytten.
När mormor kom in med en skål nötter lyfte Olle på filten och bjöd in henne.
”Kan inte du berätta något om när du var i Mythia?”
”Inte än”, sa mormor. ”Det får bli någon annan gång. Men det kanske är dags att du pratar med mamma och pappa om vad du har varit med om i Mythia?”
”Om Mythia?” sa Olle förvånat. ”Men mamma–”
”Hon har också varit i Mythia när hon var ung. Hon minns det bara inte.”
”Hur–”
Då knackade det på dörren. Mamma var närmare dörren och öppnade med en stressad min. Hon tittade knappt på vem det var.
”Kom in. Jag har mat i ugnen som håller på att brännas vid.”
Men både Olle och mormor såg vem det var. Det var jultomten som stod utanför dörren med en välfylld säck. Han sken upp hela hallen, och skenet fick mamma att titta fram igen. Hon flämtade till.
”God jul i stugan. Jag hann inte tacka Olle ordentligt för all hjälp förut”, sa jultomten och vinkade åt pappa som hade kommit ut i hallen för att se vad som stod på. ”Ja, se inte så förvånad ut, Kerstin. Jag kommer allt ihåg dig från när du var liten.”
Mamma backade in i väggen.
”Nämen, var inte det en dröm? Finns du…? Vänta, Mythia… Jag träffade tomtemor och sjöjungfrun… Var det på riktigt?”
”Ja, det var på riktigt. Mythia finns. Och Olle har räddat oss. Han besegrade Kung Bore, och förhindrade att hans frusna själ fick makt över den här världen. Dessutom stoppade han tunnelbygget, och det är därför jag är här. Olle, jag vet att du har fått flera presenter i dag, men i år är du värd något extra, och jag vet vad du önskar dig mer än allt annat.”
”Är det att jag ska vara hemma mer?” sa mamma sorgset.
”Nej, fast det vore ingen dum present”, sa jultomten vänligt och tittade på pappa också. ”Från båda två. Då kanske ni lär känna er son. Han är klok, ansvarsfull, och han är inte särskilt intresserad av bergsbestigning.”
”Va?” sa Olle generat. ”Det är jag ju.”
”Nej, Olle”, sa jultomten. ”Du vill umgås med din pappa, och den enda gången ni umgås är när ni klättrar i berg. Så fort du tänker på bergsbestigning, tänker du på pappa, eller hur? Men nog om det nu, nu ska du få din present.”
”Vad är det?” sa Olle för han vågade inte hoppas att han skulle få det han önskade sig.
”God jul, Dumbo”, sa Elvan.
Hon stod vid källardörren, livs levande. Olle hann knappt lägga märke till att hon var hel och ren innan han sprang och kramade henne.
”Hur kan du–” sa han medan han grät i hennes famn. Han vände sig till jultomten:
”Du sa ju att du inte kunde läka henne?!”
Elvan klappade om honom.
”Ta det lugnt. Mina systrar insåg att de behövde mig, trots allt. Jag räddade dem, så de räddade mig.”
”Hurra”, ropade fnytten ifrån källardörrens karm.
”Är ni också här?” sa Olle överlyckligt.
”Vilka är det här?” frågade Olles pappa och gick fram till Elvan.
”Det här är min bästa vän, Elvan.”
Olle vände sig om för att tacka jultomten, men då fick han se att jultomten hade satt sig i deras soffa, och nu sov han lika lugnt som om han låg i sin egen säng.
Elvan snörpte på munnen.
”Jag har just återuppstått från de döda, så ta mig sjutton att jag tänker hjälpa till med att bära ner honom i källaren.”
Då skrattade Olle. Det här skulle bli en intressant julafton.
SLUT.
Filed under: Böcker, Familj, Landet Mythia | Tagged: älva, bernhard fryk, död, elvan, fnytten, julafton, jultomten, karl-bertil jonsson, kung bore, landet mythia, nejlika, olle, rigmor fryk, tunnelbygge | 1 Comment »
Blog à la Mr Chapel 