Wikipedia och bloggar

För över hundra år sedan väntades Mark Twain komma hem efter en resa. Eftersom vädret hade varit så hemskt hade resten av sällskapet bytt från båt till tåg, så när tåget kom in och ingen Twain fanns ombord, började reportrarna som var utskickade befara att han hade drunknat. Tidningarna skrev naturligtvis om det här, för Twain var en populär författare.

Men några dagar senare kom Twain hem igen, fick se tidningarna och skickade in en satirisk artikel där han lovade att undersöka ifall det låg något i ryktet.

Det var andra gången Twain blivit dödförklarad av pressen! Första gången när journalisterna tog miste på Twain och hans kusin, yttrade han förstås de bevingade orden ”Ryktet om min död är överdrivet.”

Vad lär vi oss av det? Vi får se.

1974 kom boken ”Dödens triangel” (eng. The Bermuda Triangle) av Charles Berlitz. Berlitz (barnbarn till killen med språkkurserna) hade gjort en noggrann undersökning av trafiken genom ett område utanför Bermudas kust och gjort en skrämmande upptäckt. Antalet flygplan, båtar och andra fordon som hade förlist eller kraschat var mycket större än vad man annars hade kunnat vänta sig.

Men en närmare undersökning visade att Berlitz varit ganska frikostig med sanningen: de fartyg som han placerat som förlista i Bermuda-triangeln hade lika ofta förlist nära Portugal eller befann sig livs levande i sin hemmahamn. Slutligen visade det sig att det olycksdrabbade området varit skådeplatsen för ganska precis så många olyckor som vilket annat ställe som helst.

Vad lär vi oss av det? Ja, vi kommer till det.

1996 skickade fysikern Alan Sokal in en uppsats med titeln ”Transgressing the Boundaries: Towards a Transformative Hermeneutics of Quantum Gravity” till den postmoderna kulturtidskriften Social Text som skulle ha ett temanummer om vetenskap. I uppsatsen förklarade han bland annat att kvantgravitationen har framstegsoptimistiska politiska implikationer. Eftersom Sokal var den ende riktige forskaren som skickat in en uppsats togs den in i tidskriften, varpå Sokal – samma dag – gick ut och förklarade att det hela varit ett test för att se hur långt han skulle kunna dra det kvasivetenskapliga språket innan redaktörerna kollade med någon annan forskare. Allt var helt enkelt ett påhitt.

Vad lär vi oss av det, då? Ja, nu börjar vi komma någonvart… ett mönster börjar kunna skönjas.

För faktum är att det inte finns någon typ av källa som man kan lita på till hundra procent. Inte tidskrifter, inte böcker, inte vetenskapliga uppsatser. Ett citat som jag kanske har överanvänt är den tidigare chefredaktören för Nationalencyklopedin som sa att varje band där innehåller ungefär 60 fel och att ett uppslagsverk utan fel är en utopi. Jag kan också lägga till att jag känner en person som varit med och medvetet lagt in ett fel i ett tryckt uppslagsverk.

Men det här är inte ett försvarstal för Wikipedia om nu någon trodde det. Låt mig ta ett exempel till som breddar diskussionen lite:

1963 kom den andra James Bondfilmen, Agent 007 ser rött. En av skurkarna spelades av Lotte Lenya, som annars var mest känd som sångerska och fru till kompositörren Kurt Weill. I filmens klimax använder Lenya ett par skor försedda med knivar framtill som hon försöker sparka Bond med.

Lenya har i intervjuer efteråt sagt: ”Det första folk tittar på när de möter mig numera… är mina skor.”

Här har vi alltså en kvinna som har deltagit i en Bondfilm, inte världens mest realistiska serie filmer, och kanske framför allt, inte en serie dokumentärfilmer – och folk tror fortfarande på något sätt, av någon orsak, att hon har de där livsfarliga skorna på sig. Inte bara i filmen – utan fortfarande, efter att filmen är slut!

Börjar det koppla nu? Folk litar på det man säger, skriver och visar på film, trots att det inte alltid är sant. Det handlar alltså inte om att vissa källor är bättre än andra, utan om att man måste vara källkritisk. Kolla källan har till exempel gjort en bra guide, men det viktiga är att man börjar tänka på källkritik som en process, snarare än som att vissa typer av källor är trovärdigare än andra. Det finns bra information i dåliga källor och dålig information i bra källor.

Så varför skriver jag om det här? Jo, jag har börjat omvärdera en sak på Wikipedia. Låt mig förklara:

Våra medievanor är på gång att förändras. Allt större del av våra liv äger rum på nätet: vi bloggar, vi läser tidningar online, open access blir allt vanligare, forum, mailinglistor och wikis har tagit över delar av det som tidigare ägde rum i tryckt form eller som samtal mellan människor. Det här kan man förneka kraften i. Man kan låtsas som att det är ett medium som det inte kan finnas någon sanning i. Ingendera är lyckade strategier med tanke på hur många som blir irriterade då. Se bara på vilka smällar Jan Guillou fick när han menade att bloggbävningen om Gömda bara var ett storm i ett vattenglas. Jag struntar egentligen i huruvida han hade rätt eller fel i sakfrågan – det intressanta är hur många som skrev om det på nätet. Eller om IPRED. Eller om Wanja Lundy-Wedin. Eller om Pirate Bay-rättegången.

Det är här krångligheterna börjar för alla som värnar om att Wikipedia ska vara ett bra uppslagsverk. För det är mycket svårare att skriva artiklar om saker som enbart finns på nätet än om saker som står i gammelmedia:

• Sajter flyttar, det uppstår länkröta och internetarkiven är inte alltid så lätta att hitta i.
• Vem som helst kan skriva en falsk biografi och sprida den
• En tidning ges antingen ut eller inte, en webbplats kan ligga uppe många år efter att någon senast uppdaterat den

För även om det är skillnad på tryckta media där det finns någon slags redaktionellt dammlucka (inte alltid, men som regel) och på bloggar där vem som helst kan starta en åsiktsmaskin, så finns det en stor sak som är gemensam. Folkstormar kan uppstå på båda ställena. I tidningar finns folkstormarna på insändarsidorna, och i vissa fall räcker det med att fyra, fem människor ringer till en reporter för att klaga på något för att det ska räknas som en ”förtroendekris”, att tidningen är ”nerringd” eller att ”det ställs allt fler krav på X:s avgång”. Men det är under förutsättning att folket som ringer eller skriver tycker likadant som tidningen. Om femtio människor ringer och kräver chefredaktörens avgång räcker det knappast för att utgöra en folkstorm.

Så missta inte det här: ”Gammelmedia”, som vissa kallar tidningar och TV, bevakar bloggosfären och debattforum ganska nära. En del journalister bloggar och många har några favoritbloggar som de följer eftersom det är bloggar som samlar material åt dem, gratis och utan något krav på kreditering. En del är också intresserade av bloggar privat. Men journalisterna tänker inte trycka saker som inte passar dem. Varför skulle de det? Hur många bloggare skriver om saker de inte är intresserade av? Det finns fler högt utbildade bland journalistkåren än i bloggosfären (kanske), men å andra sidan har bloggarna mycket mer tid till sitt förfogande. Ingen tvingar dem att lämna in artikeln klockan 03.00 för att den ska komma ut i nästa dags tidning, så de kan skriva på inlägg under lång tid utan stress.

Okej, nog med resonemang nu. Vad har det här med Wikipedia att göra? Jo, under de senaste året har det kommit allt fler frågor som har fått mig att fundera på om Wikipedia hänger med i utvecklingen.

Låt mig ta ett fiktivt exempel, för att ingen enskild person ska känna sig utpekad: Gulli-Gullan är en blogg som funnits i åtta år. Under den tiden har hon skrivit om internet och upphovsrättsfrågor, samt om sin fascination för någon suspekt TV-serie från 1980-talet som ingen utom Gulli-Gullan verkar ha några minnen av. Hennes blogginlägg får stundom hundratals kommentarer, länkas till och citeras i andra bloggar (i alla fall det hon skriver om internet och upphovsrätt). Men här kommer kruxet: hon har inte skrivit någon bok baserat på sin blogg, och hon har konsekvent hållit sig utanför tidningar, såväl tryckta som på nätet.

I mångas ögon skulle Gulli-Gullan inte få någon artikel på Wikipedia. Hon uppfyller inte relevanskriterierna.

Missförstå mig inte: Wikipedias relevanskriterier är ett lätt sätt att förklara för Nisse i Hökarängen varför hans frisersalong inte lär få någon Wikipedia-artikel i första taget. Eller varför alla garageband som finns inte kan få gratis reklamplats. Men frågan är om de relevanskriterierna inte borde uppdateras litegrand för 2000-talet. För Gulli-Gullan når troligen fler personer med sin blogg än hon skulle göra med en bok med precis samma innehåll. (Ärligt talat, hur många skulle köpa en blogg-bok? Försvinner inte en del av poängen med en blogg när den trycks? Möjligheten att kommentera, länkarna, närheten till författaren…) Ett liknande, autentiskt fall är Blondinbella, vars kändisskap vilar på just bloggandet. Hon fick en Wikipedia-artikel 11 november 2007 kl. 20.57, men förlorade den redan nio minuter senare eftersom det bara var ”någon som bloggade”. 21 mars 2008 kl. 16.08 fick hon så en artikel till slut. Då hade hennes blogg kommit upp i 300 000 besökare/vecka.

Jag har tidigare uttryckt mig smått avståndstagande till bloggar. I min bok ”Så fungerar Wikipedia” skriver jag till exempel att bloggar är ”det mest egotrippade av alla nätfenomen” (s 100, men se även s 53). Det är en olycklig formulering, även om det såklart ligger ett korn av sanning i det. Vad jag kanske borde ha skrivit var en nyanserad, välformulerad användbarhetsformel för bloggar, någonting sånt här:

Bloggar går att verifiera. Men de bör sällan stå som källor till information. De är med andra ord någonstans mittemellan bra och dåliga källor. Så vilka ska man tro på? De med högst webbtrafik? De med journalistiska ambitioner? Enbart länka till taggar (”många bloggare tyckte illa om X [fotnot: tag X]”)? Eller är det absolut bästa att fortsätta strunta i folk som påverkar så många människor dagligen? Kan i så fall Wikipedia fortsätta att vara relevant för de flesta?

Kort sagt har jag långsamt börjat gå från den era när ”internet var farligt” och lärare var tvungna att gå på konferens för att tillsammans bestämma ifall man skulle använda internet (inte så länge sedan som man kan tro), till en era när ”det kan finnas bra saker på internet”, så länge man inte bara tar allfarvägar utan också tittar sig lite omkring på oväntade ställen.

Men, var drar man gränsen? Inte nog med att det finns så grymt många bloggar nu för tiden, ska mikrobloggarna snart användas som källor? Facebook-profiler? Och vad händer när man, som i Italien, börjar censurera bloggare? Blir Wikipedia utan källor då? Själv har jag ingen aning. Men det finns säkert någon blogg som har svaret, om nu inte Wikipedia har det.

Hur älskar jag dig? Låt mig räkna sätten…

Shakespeare åsido, det finns som bekant fler än tre dimensioner. Kvantfysiker behöver ibland 10, 12, 18 eller fler dimensioner för att få beräkningarna att gå ihop – vilket inte alls är som att säga att månaderna bör vara 20 dagar korta för pengarna inte räcker längre än så. Inte alls. Strunt samma: vill man slippa fundera på hur dimensionerna fungerar går man helt enkelt till YouTube och ser följande film:

Regionarkivet laddar upp unika bilder på Wikipedia

Nu har Wikimedia Sverige lyckats fixa en bilddonation som heter duga! Läs mer här. Bilderna kan börja läggas in i Wikipedias artiklar redan nu.

Regionarkivet är ett stort arkiv, som tar hand om massor av material, både från Göteborgs stad och andra ställen. Nu har de alltså beslutat sig för att gå i bräschen när det gäller tillgängliggörandet av sitt material på nätet. Det här är inte bara all heder åt dem, utan också en skön variation från det motstånd Wikimedia Sverige mött vid ett par andra tillfällen. Men förhoppningsvis kan Regionarkivets starka initiativförmåga också inspirera andra arkiv och museer att lägga sitt material under fria licenser så att alla får nytta av dem.

Som det ser ut nu kommer jag och Stefan (till höger på bilden ovan) att hålla ett gemensamt tal på tvådagarskonferensen FSCONS i november och berätta mer om det här, men redan nu kommer det här sätta press på andra som ännu inte läst på, orkat eller vänt sig från frågan om fria licenser. För kan Regionarkivet, kan alla. Om du tillhör de som är anställda på ett museum, ett arkiv eller något annat ställe (varför inte en tidning eller en TV-kanal?), så ring eller på annat sätt kontakta mig så kommer jag.

Kustbevakningen, vapen och Wikipedia

De senaste dagarna har Svenska Dagbladet och Göteborgs-Posten rapporterat om en situation som uppstår likt fågel Fenix någon gång om året på svenskspråkiga Wikipedia, nämligen den om heraldik, upphovsrätt och utformningen av vapen på Wikipedia. Tidigare har den här frågan behandlats i diskussioner om svenska kommunvapen, till exempel Lerum, samt om FRA. Alltid vakna Calandrella har naturligtvis skrivit om det redan, liksom Per Westberg. I korthet går det ut på att Kustbevakningen tyckte att Wikipedias version av deras vapen är ”fel”. Det är den naturligtvis inte: två tolkningar av samma blasonering (vapenbeskrivning) är lika rätt, även om den ena är den som används av en statlig myndighet eller av en kung, medan en annan är ritad av vem som helst. Den statliga versionen kan vara upphovsrättsskyddad, medan andra versioner inte är det. Nu funderar därför Kustbevakningen på om de ska ”tvingas” släppa ”den riktiga” versionen under en fri licens så att den ska kunna användas på Wikipedia. Det får de naturligtvis gärna göra.

Men det finns en intressant aspekt på den här frågan som Kustbevakningen verkar ha missförstått. I artikeln i SvD säger Johan Holmgren på Kustbevakningens informationsavdelning:

– För oss är det viktigt att vapnet bara används av vår personal, så att folk känner igen det äkta vapnet vid situationer som rensning av olja och sjönöd.

När Johan Holmgren menar att detskulle vara upphovsrätten som hindrar folk från att utge sig för att vara från Kustbevakningen visar han prov på en bild av upphovsrätten som många verkar ha men som är rätt märklig. Det är inte upphovsrätten som skyddar Kustbevakningens goda namn. Att hävda att man är från Kustbevakningen är visserligen ett brott, men det är inte främst ett upphovsrättsbrott, utan Föregivande av allmän ställning (dagsböter eller i grova fall upp till två års fängelse). Även om brott mot upphovsrätten ger samma straff torde Föregivande av allmän ställning vara ett grövre brott. Eller för att uttrycka det på ett annat sätt: om man har för avsikt att utge sig för att vara från Kustbevakningen är det knappast troligt att upphovsrätten på Kustbevakningens vapen är något som stoppar en.

Skulle det vara så att det nu dyker upp en massa falska kustbevakare vid rensning av olja och sjönöd tror jag knappast att Wikipedia skulle ha med saken att göra. Folk får helt enkelt tag på sådana logotyper på annat håll.

Förresten, under bildsidan för Kustbevakningens logotyp på Wikipedias bildbank, Wikimedia Commons, står det så här:

Denna bild visar en registrerad svensk vapensköld. Även om denna framställning har en fri licens är det inte tillåtet att använda den på ett sådant sätt att det ger intryck av att respektive kommun, länsstyrelse eller annan myndighet står bakom, till exempel som del i ett varumärke. För detta krävs tillstånd från berörd part. Se lag SFS 1976:100 och 1970:498.

En annan rolig grej är att artikeln om Kustbevakningen nu når nya höjder i antalet besökare. Kolla här bara. Bara en sån sak gör ju hela upprepningen av diskussionen värd alltihop. Eller?

Ibland är det roligt med fördomar, del 2

En av mina kompisar tyckte att jag borde ha mer fördomsfulla videos. Jag är inte nödbedd. Efter den senaste om tyskar, har turen kommit till det stora landet i väst.

Men, det här betyder naturligtvis inte att tyskarna slipper fler skämt – eller gör de det?

Ibland är det roligt med fördomar

En av mina vänner heter Frank. Han är tysk. Jag skickade naturligtvis den här reklamen till honom. Såklart. Vem kan motstå lite fördomsfull humor – åtminstone ibland. Och när den inte är värre än så här, är det nästan synd att låta bli.

W.

Affischen till W.

Efter att ha börjat titta på Oliver Stones senaste film, W. och försökt i tio-tjugo minuter, spolat fram en bit och försökt igen, stängde jag av. Det händer inte ofta att jag slutar titta på en film. By the way, svenskspråkiga Wikipedias artikel, som inte är lysande på något sätt, säger trots allt vad filmen handlar om. Engelskspråkiga Wikipedias artikel ger nästan filmen för mycket cred. Kolla här bara.

Berodde det på att skådespelarna var dåliga? Var filmningen kass? Var rekvisitan tafflig?

Nä, och trodde du det har du inte läst några av mina tidigare filmanalyser (till exempel Gökboet, Hancock, Iron Man, Narnia, X-men-filmerna, Quantum of solace och Johan Falk-GSI). Felet låg på manusnivå. Jag hade helt enkelt väntat mig en annan typ av film. Jag vet inte, kanske en mer kontroversiell film, en som faktiskt tog upp några av de grejer som W. gjorde och som kanske inte var helt bra.

Som vanligt finns det folk som uttrycker det här bättre. Den här gången är det Abridged scripts-delen av sajten The editing room som har den ultimata sågningen. Här är den: läs och njut.

Skillnaden mellan Harry Potter och Allsång på Skansen

Det var inte när jag såg filmen Harry Potter och Halvblodsprinsen som jag kom att tänka på att det finns en viktig skillnad mellan Harry Potter och Allsång på Skansen. Det finns en bra anledning till att jag inte kom att tänka på det och det är det som är skillnaden. Om jag är förvirrande nu, kan jag trösta dig med att det kommer att bli tydligare så småningom.

Först ett medgivande: Jag har aldrig sett ett helt avsnitt av Allsång på Skansen. Jag har heller inga planer på att göra det. Det är inte min kopp te, för att vara ärlig. Men även dithän kommer vi. Däremot har jag läst alla sju Harry Potterböcker, sett alla sex filmerna och även läst en del om filmerna och böckerna. Det dröjde innan jag hoppade på karusellen, men nu är jag i alla fall på. Berättelserna är helt enkelt för bra, även om det finns en del saker som man kan ifrågasätta och/eller parodiera.

Så, med alla förbehåll på plats…

Vi vet alla likheten mellan Harry Potter och Allsång på Skansen: båda har massiva publiker. Den stora skillnaden mellan Harry Potter och Allsång på Skansen, däremot, är kanske inte så lätt att lista ut. Det tog mig trots allt lite funderande att komma på och här är den:

Harry Potter är filmer och Allsång på Skansen är galaföreställningar. ”Jaha?” kanske du tänker. ”Självklart.” Okej, då ska jag ta det ur en lite annan synvinkel.

Varje år görs cirka 1000 filmer i Hollywood. Harry Potterfilmerna är kanske inte helt och hållet amerikanska filmer, men de räknas definitivt in i de tusen filmerna, eftersom filmerna distribueras av Warner Bros. Alla de här filmerna är inte högbudgetfilmer (senaste HP-filmen kostade drygt 250 miljoner USA-dollar) med explosioner, specialeffekter och rollistor som tar två minuter att gå igenom. De filmer vi får till Sverige är ett urval, knappast fler än 100 per år – med andra ord en tiondel av deras filmer. Tror du att vi oftare får småskaliga filmer eller spektakulära filmer? Vi har ju redan småskaliga filmer här i Sverige (eftersom till och med storskaliga svenska filmer bara har någon miljon i budget), så om det inte är Oscarsnominerade filmer eller filmer som fått riktigt bra recensioner/tittarsiffror, så ska det nog mycket till innan vi får mindre amerikanska filmer hit. Okej, slutsatsen: filmerna om Harry Potter är något som amerikanarna är stolta över, plöjer ner mycket pengar i och hoppas mycket på.

Anders Lundin och Rikard Wolff i Allsång på Skansen

Då går vi över till Allsång på Skansen. Bortsett från folket på SVT är det ingen som vet hur mycket det kostar att producera Allsång på Skansen. Det är naturligtvis inte gratis. Pengarna kommer från licenspengarna vi betalar. Med tanke på hur många som är involverade både framför och bakom kamerorna drar det säkert iväg till någon miljon kronor – per avsnitt. Visst, de drar in pengar på inträde, så det kanske till och med går med vinst. (Med en miljon i budget krävs det drygt 9000 besökare à 120 kr för att gå breakeven. De har 28000 som publikrekord vilket ger dem drygt 3,5 miljoner i intäkter.)

Men, som jag skrev för länge sedan apropå dokusåpor

Dokusåpor är billiga.

Det är därför de fortsätter att göra dokusåpor. Det handlar (i de flesta fallen) inte om att de vill göra bra underhållning eller kanske inte ens att de vill göra dokusåpor. Men dokusåpor är bra mycket billigare och mer lättproducerade än dramaserier. Låt se…

 

• färre manusförfattare (dokusåporna är alltså inte manusfria)
• färre bearbetningar av manus (sprit är billigare)
• billiga skådespelare, och färre
• kändisar är med gratis
• få miljöer
• minst 24 timmars material per varje sänd timme (eftersom man kan klippa mellan olika deltagare)
• man får gratis PR av kvällstidningarna
• man kan ha hur mycket sponsring som helst i bild
• man tjänar pengar på folk som ringer in och röstar (vilket gör att tittarna känner sig delaktiga också)

 

Det här betyder större marginaler för att tjäna pengar. Varför skulle man då satsa pengar på något så dyrt som en dramaserie eller ens en sitcom?

Självklart är jag partisk, så alla estetiska argument lämnar jag därhän. Alla argument om att dokusåpor använder sig av stereotyper och skadliga könsroller likaså. Och pluralistiska hänsyn (TV-landskapet ska vara varierat, osv), också.

Det finns bara ett argument som kan bita. Det har med pengar att göra. Produktionsbolag har snäva budgetar, så de försöker göra saker så billigt de kan. Det är förståeligt.

Det är också därför produktionsbolagen bör sluta göra dokusåpor, eller i alla fall göra så många dokusåpor.

Produktionsbolag lever på tre saker:

• inkomsten från sponsring, tex produktplacering
• inkomsten från försäljning till en distributör, tex en TV-kanal
• inkomsten från vidare försäljning av formatet

 

Konsekvent har produktionsbolagen siktat in sig på de två första sakerna, och gjort hyfsat bra med pengar, och sen bara sneglat på den sista inkomstkällan. De försöker sälja sina format utomlands, och tex har Strix fått in rejält med stålar för Robinson/Survivor.

Men den tredje inkomstkällan kan ge så mycket mer i samband med dramaserier och sitcoms, som den inte kan med dokusåpor. Du vet vad det är. Du har bara inte tänkt på det. Det är:

repriser

Tänk dig en repris på Baren. Det är nästan uteslutet, va? Men Rederiet? Varför sänds inte Rederiet i repris? (Nu är inte jag en Rederiet-fan, men man undrar ju ändå.)

Dokusåpor är för beroende av det som är här och nu för att kunna repriseras annat än som kuriosa, om sådär en fem-tio år. ”Hur såg Bachelor ut egentligen?” Dokusåpor förlorar inte i värde. De blir nästan värdelösa efter ett tag. Som förra veckans tidning.

Men dramaserier (i alla fall framgångsrika dramaserier) ökar i värde för varje år som går. De går att reprisera, eftersom deras innehåll inte är knutet till det som händer precis nu. Skådespelarna har antagligen gjort flera roller efteråt, som gör att man vill se dem i just den där rollen. Och dialogen betyder mer än bara vardagligt språk. Det är som att man är en fluga på en vägg i ett hus fyllt av människor som faktiskt har saker att säga.

Därför hoppas jag att produktionsbolagen slutar att slösa pengar på timmar som inte kommer att generera några större summor pengar framöver. Och jag tycker att det är Sveriges Televisions förbaskade skyldighet att spara mina licenspengar, och inte kasta bort dem på en så dålig investering som Robinson. (Det samma gäller för övrigt för de andra kanalerna också, men det är bara TV4 som jag betalar pengar till direkt…).

Jag vill ha valuta för mina pengar.

(Från min kolumn ”Dokuåpa” på min första webbplats, Hannibals sida för manusförfattare, skriven någon gång 2003-4.)

Med andra ord: vad är en galaföreställning på Skansen? (Det är ju ofta dötrist och tråkigt… ) Ja, vad är det mot mer pengar till det som faktiskt ger spår i historien? Till exempel är det inget mot vad försäljningen på en långfilm ger i långa loppet.