Vad är viktigare än verkligheten?

Falk, igen

(Det här blogginlägget börjar med en sektion om Johan Falk, men det kommer annat viktigare lite längre ner!)

För ett tag sedan hörde jag ett program på radio, där en polis intervjuades om polisens arbete med informatörer, bland annat Peter Rätz. Rätz är en av förebilderna till figuren Frank Wagner i filmerna om Johan Falk. Eftersom polisen i fråga skrivit manus till Johan Falk och varit konsult för filmserien fick han följande fråga:

– Så du tycker att de stämmer överens med verkligheten, gissar jag då.

– Det är så här att det finns inga andra svenska filmer som är i närheten av det, utan Johan Falk är de som är absolut närmast verkligheten. Sen… det kan ju inte vara 100 procent verklighetstroget, för då blir det ju tråkigt.

– Man får twitcha [?] litegrand?

– Men det är absolut så nära verkligheten som det bara går.

– Hur duktiga är svenska kriminalförfattare på att härma verkligheten, tycker du?

– Det finns några stycken som jag tycker är ganska bra. Men den stora merparten är jävligt dåliga, för att prata klarspråk.

– Mmm.

– Man har inte koll på någonting, utan det bjuds ju in den ena efter den andra i polisutredningarna. Det är svärmor och svärfar och ex och syrror och psykologer, och allt möjligt som ska hjälpa till.

– Och så är det inte i verkligheten?

– Nej, det är klart att det inte är. Det innebär ju att den här utredaren begår brott från första till sista sidan – vilket i och för sig inte är ett stort problem, så, men det är så orealistiskt att jag har svårt att läsa det.

Jag har inget emot att man ställer de här frågorna till en polis som tidigare var chef för den relativt hemliga SSI (Sektionen för särskilda insatser).

Vad jag däremot har problem med är två saker:

1. Att man fortsätter att använda Frank Wagner i varenda Johan Falk-film. Efter två-tre filmer insåg man att det bara finns tre historier om Wagner:

  • ”åh, vad jobbigt det är att leva ett dubbelliv där man föreställer en skurk och samtidigt skvallrar för polisen”
  • ”titta, han varvar sitt hemska jobb med en söt familj” och
  • ”nu slutar han som informatör – nej, nu! Nej, nu! Bara en sista gång…”.

Nu är det dags att gå vidare. Döda Wagner och låt det ske publikt så att allmänheten får reda på vad GSI håller på med, så att de får en PR-affär på halsen. Det går till och med att göra dödsscenen i slow motion om man vill göra det mer dramatiskt. Låtsas som om det ska ta slut och bygg vidare historien efter det.

2. Att det…

Förresten, det andra jag har problem med är så stort att resten av det här blogginlägget kommer att handla om det. Jag gör en ny rubrik, en stor en.

Realism

Det andra problemet med situationen är att man utgår ifrån att alla berättelser ska utspela sig i verkligheten, att allting ska vara realism. Som polis Tage säger: ”så nära verkligheten som det bara går”. Det är bra. Underförstått: allt som inte är så nära verkligheten som det bara går är dåligt. Eller sämre, i alla fall. Programledarna ställer inga följdfrågor och framför inga motargument. Jag ser det beteendet ofta. Men låt mig berätta lite mer om realism innan jag återkommer till varför jag har svårt för det här sättet att tänka.

Olika typer av realism

Till att börja med kan det behöva slås fast att det finns olika typer av realism. I Wikipedia-artikeln nämns bland annat ”skildra omvärlden […] ur ett mer eller mindre objektivt och vetenskapligt perspektiv”, sociorealism, neorealism och diskbänksrealism. Som antonymer nämns till exempel romantik, fantasi och naturmystik. Nationalencyklopedin skriver att realismen försöker ”framställa sannolika, främst vardagliga sammanhang och förhållanden”. Både den gamla Martin Beck-filmen Mannen på taket och Ingemar Bergmans filmer sägs vara realism.

Det här är ren och skär diskbänksoptimism.

Det här är ren och skär diskbänksoptimism.

Varför realism?

Det kräver förstås oerhörd skicklighet att göra saker realistiska. Titta bara på folk som gör hyperrealistiska teckningar, som den här:

Det krävs lika stor skicklighet för att få fram realism i film och TV. Skådespelare ägnar mycket tid åt att försöka göra sina rörelser, repliker och skildringar så verklighetstrogna som möjligt. Man anställer coacher och lärare inom de mest underliga kunskapsområdena för att det ska bli mer trovärdigt. Men varför? Poängen med att göra saker realistiska är att tittaren ska känna igen sig och få en spegelbild av verkligheten. Det är delvis en fråga om trygghet, att man ska kunna relatera till en bekant version av verkligheten snarare än något främmande (hu!), men det handlar också om samma sak som vetenskapen handlar om, nämligen att hitta det som inte är personligt, utan allmängiltigt. Ju fler som känner att det här verket skildrar en verklighet som de känner igen, desto fler av dem kommer att känna sig sammankopplade med verket, är teorin. Men det finns ett undantag, även inom realismen.

Inte ens realism betyder verkligheten

Som polis Tage säger finns det vissa saker som man, oavsett hur mycket realism man är ute efter, tar bort. I de flesta filmer tar man bort mycket av det följande: toalettbesök, tandborstning, sömn, resor, måltider, läkarbesök, kallprat (något jag skrivit om tidigare), mathandling, sjukdomar, hämtning på dagis, städande, TV-tittande, slösurfande, borttappning av mobil eller liknande, läsning av morgontidning, träning och motion, tvätt, disk, duka fram inför måltid, telefonsamtal från mamma, väntan på att resa ska börja, väntan på sotare eller annan hantverkare, etc, etc. I stort sett allting som gör berättelsen för vanilj tas bort – eller ”markeras”, d.v.s. visas upp i förbigående eller bara inledningen/avslutningen av det, för att man ska fatta att det också händer.

Ibland använder man just sådana tråkiga saker för att tittaren ska fatta att det finns ett vanligt liv, och på något sätt ökar det realismen. Jag minns exempelvis ett avsnitt av den brittiska deckarserien om Jane Tennisson, med Helen Mirren i huvudrollen. I en scen skrubbar hon sitt badkar. Det är så ovanligt att skildra såna vardagliga saker på film, att man genast tycker att serien är mer realistisk. Lägg gärna märke till hur ofta personer blir straffade på film genom att göra den här typen av städjobb. Men det finns alltså en övre gräns för hur mycket realism vi tål.

Vad är det för fel med realism, då?

Nu när vi har kommit hit, så är jag redo att förklara varför jag tycker att det som sades i intervjun och som jag ser så ofta i diskussioner om litteratur, film och TV i Sverige är allvarligt nog att skriva ett långt blogginlägg om.

Visst kan realism vara en bra sak. Det skapar trovärdighet, som i allmänhet gör berättelser bättre. Men ska det verkligen hindra att man berättar andra typer av berättelser? Varför måste alla skriva realistiskt? Vad finns det för andra typer av berättelser? Och vad får det för effekt om man bara tillåter en typ av historier?

Som jag tidigare har beskrivit görs det ungefär 40 svenska filmer varje år. Antalet TV-serier (drama) är ännu färre, eftersom det kräver en större investering, något som i stort sett bara SVT och TV4 har råd med, och egentligen bara SVT har lust med längre. Av dem är pinsamt få någonting annat än realism. Det görs enstaka filmer och TV-serier som utspelar sig i dåtid: Arn, Selma Lagerlöf, Nobel, Snapphanar, Kocken, etc, men historiska filmer bryter inte särskilt mycket mot realismen, om man ska se lite nyktert på det. Eller de måste inte vara orealistiska, för att vara noggrann.

Liten ursäkt, så här i mitten av texten

Innan jag fortsätter vill jag passa på att be om ursäkt. Jag vet att alla svenska filmer och TV-serier och böcker inte är så här. Det är kanske orättvist att klanka ner på dem så här i grupp. Framför allt när jag varken kan undersöka dem alla eller har gjort mer än enstaka nerslag i den svenska fiktionskulturen. (Det är för mycket klyschor för min smak, särskilt som man brukar anklaga andra länders fiktionskultur vara fyllt med klyschor.)

Men håll med om att det är så här! Det är så här diskussionen går. Se bara exemplet i början av texten. Realism är normalläget. Det är det jag klankar ner på. Mer ursäkt än så kan det inte bli frågan om.

 Motsatsen till realism – tempo

Enligt den teori som förhärskar så bygger bra historier på att tempot är lågt, eftersom det är det i verkligheten. Som vi har sett bryter Falk-filmerna delvis mot det här. Men idealet verkar vara att tempot i filmen/TV-serien ska vara ungefär samma som verkligheten. Det här sättet att tänka fick sig en rejäl push framåt 2001 när TV-serien 24 låtsades skildra ett dygn i realtid, men i själva verket har det funnits med sedan antiken och Aristoteles, och fick en renässans under 1600-talet när författarna François Hédelin och Jean Chapelain spred idéerna och användandet av de dramatiska enheterna: tiden, rummet och handlingen. Idealet enligt dem var att en pjäs skulle utspela sig i realtid, i ett rum och med en händelsekedja.

Det finns flera motsatser till det här. Man kan låta historien spänna över längre tid, eller man kan göra som Måndag hela veckan m.fl. filmer och använda sig av icke-kronologiskt berättande. Men det jag tänkte mest på är förtätning, d.v.s. att man pressar ihop så mycket material man bara kan på kortast möjliga tid under delar av en berättelse. Det här kan låta som att det bara rör poesi och Tomas Tranströmer och så, men det gör det inte. Två exempel på detta:

Hitchcocks I sista minuten, där slutscenen består av en serie mycket korta klipp. På bara några sekunder får vi hela upplösningen, infångandet av skurken, samt hela framtiden för huvudpersonerna, inklusive symbolik.

Hämnd AB, som den här bloggen har fått sitt namn efter, där inledningen av det första avsnittet ser ut så här:

* en rädd kvinna i ett tomt kontor, klipp till hemma hos kvinnan, hennes dotter svarar i telefon, kvinnan ber att få prata med pappan, kvinnan berättar om att hennes chef förskingrar pengar, maken varnar henne att sticka därifrån (54 sekunder)

* en man dyker upp i kontoret, bryter samtalet, stryper kvinnan ovanpå en fotokopiator (40 sekunder, sammanlagt 1,34)

* mördaren ringer en knarkhandlare och meddelar att han röjt undan bevisen, knarkhandlaren beordrar honom att ringa advokat, mördaren tas till rättegång men säger sig vara oskyldig (41 sekunder, sammanlagt 2,15)

* offrets make får se bilder från kopiatorn som knyter mördaren till brottet (30 sekunder, sammanlagt 2,45)

* försvarsadvokaten yrkar på att bilderna är fejkade och bygger upp en historia om att offret gick på antidepressiva droger och var otrogen (47 sekunder, sammanlagt 3,32)

* juryn förklarar mördaren oskyldig, maken är skakad och hans dotter drömmer mardrömmar, (26 sekunder, sammanlagt 3,58)

* maken får ett kuvert med sju tidningsartiklar: tre om personer som klarat sig undan lagen eller varit oskyldigt anklagade, respektive tre om hur den riktiga personen åkt dit, därefter en artikel om hans frus mördare, och en lapp med ett telefonnummer (61 sekunder, sammanlagt 4,59)

* Mr Chapel dyker upp och förklarar sin affärsidé, att sätta rätt person bakom galler (56 sekunder, sammanlagt 5,55)

I de flesta andra TV-serier hade de sex första punkterna ovan varit grunden för ett helt avsnitt eller en hel film. Här är det bakgrunden till det som sedan blir intrigen för avsnittet, nämligen hur Mr Chapel ser till att personerna straffar sig själva.

Det här med förtätning kräver att man markerar även sånt som inte är skoläder (sånt som tar en rollfigur från plats A till plats B). Med ”markerar” syftar jag på att man gör en kortare skiss, snarare än att visa hela processen. Istället för att visa hela familjemiddagen när den inte är viktig för berättelsen, så visar man bara ett kort klipp från när familjen är samlad kring bordet. Så här gör man hela tiden i reklamfilmer, vilket har gjort att vissa associerar det med reklam och därför ser ner på det. Men om man har något viktigare att berätta, och ger oviktiga saker lite utrymme istället för mycket utrymme, då är man en god berättare. Bara för att reklamvärlden har anammat ett grepp måste det inte vara förbrukat eller smutsigt. Det krävs bara att man gör något som reklam aldrig gör: man ger någonting annat mer utrymme. En dålig berättare ger allt lika mycket utrymme.

Motsatsen till realism – trovärdighet

En annan detalj i realismen handlar, som jag skrev ovan, om trovärdighet. Man räknar kallt med att svenska folket tycker att det bara är realistiska saker som är trovärdiga. Det är möjligt att de har rätt i det – om det inte vore för att det finns tusentals exempel på att det är fel. Trovärdighet är nämligen inte det enda sättet att se på saken. Ta Sagan om ringen. Jag tror inte att någon menar att Frodo och gänget är realistiska rollfigurer, att actionscenerna och miljöerna är verklighetstrogna eller att stilen går att beskriva som med fötterna på jorden. Det har gått bra för de filmerna ändå, om man säger så. (I själva verket kommer man ner på 123:e plats bland de mest besökta filmerna i världen innan man kommer till något realistiskt, och då har jag räknat Rädda menige Ryan som en realistisk film. Några kanske skulle räkna Titanic, nr 2 på listan, som en realistisk film, men kom igen: den lever på sina specialeffekter.) Bland de svenska filmerna toppar nästan alltid action och humor – två genrer som inte är särskilt realistiska.

De som tittar på film tycker med andra ord att de här filmerna är tillräckligt trovärdiga. Trots att de innehåller allsköns ickerealistiska element, så har de fortfarande något som gör dem trovärdiga.

Det här ”något” kallas på engelska för ”(willing) suspension of disbelief”. Tyvärr har jag inte hittat någon adekvat svensk översättning. (Google föreslår ”upphävande av misstro”. En annan översättningstjänst föreslår ”frånvaron av misstroende”. Kanske ”åsidosättande av sin skepsis”.) Begreppet handlar om hur man tillfälligt och frivilligt åsidosätter sina kritiska fakulteter och bara hänger med i det som komma skall. Tidskriften King (som jag inte brukar läsa) sammanfattar bakgrunden:

Termen […] myntades av poeten Samuel Taylor Coleridge 1817, delvis tänkt som ett försvar för hans egen kioskvältande men av samtiden kritiserade episka dikt The Rime of the Ancient Mariner (ej att förväxla med Iron Maidens för all del feta trettonminuterslåt med samma namn från Powerslaveplattan, även om denna använder Coleridges poesi som förlaga). Coleridge var en romantiker i en tid då etablissemanget förespråkade mer realistiska ideal. Han fick följaktligen skit för att han inte drog sig för att krydda sina verk med spöken, antropomorfa personifikationer av abstrakta koncept (dåtidens esteter rös av obehag åt kitschigt trams som Döden i form av ett benrangel i kaftan), en och annat monster samt diverse märkliga dramaturgiska förvecklingar som inte kunde förklaras med vetenskapens hjälp – The Rime of the Ancient Mariner handlar om en serie osannolika missöden till sjöss, och kan tolkas som alltifrån en kristen analogi till en pamflett mot tjuvjakt på sjöfågel. Grundtesen i Coleridges försvarstal för konstnärliga utsvävningar från realismen var däremot enkel: Om upphovsmannen bara förmår engagera sin publik på det mänskliga planet och ingjuta ett aldrig så litet skimmer av sanning kommer utsagan att accepteras oavsett innehåll. Eftervärlden har gett honom rätt: Vi kommer att fängslas av en saga om blå människor på djungelplaneten Pandora i samma utsträckning som vi bryr oss om karaktärerna, deras motiv och deras öden.

Publiken är villig att åsidosätta sin skepsis inför spöken, fantastiska uppfinningar, tidsresor, osannolika katastrofer, övermänniskor, naturtrogna androider, och andra hypotetiska element. I själva verket skulle jag argumentera att det är en omistlig del av fiktion att åsidosätta sin skepsis. (Jag har skrivit om liknande saker tidigare, här.) Vi vet att det inte finns talande djur, men i fabler går det bra. Vi vet att folk inte kan flyga, men i Stålmannen går det bra (ibland). Vi vet att det inte går att lappa ihop döda människor och få ett Frankensteins monster, men det spelar ingen roll – för de där grejerna har en större poäng. De handlar om något annat än vad de verkar handla om. Frankenstein handlar inte om organdonation. Stålmannen handlar inte om flygande människor. Fabler definieras till och med efter att det handlar om något annat:

En fabel är en kort och kärnfull berättelse som inte gör anspråk på att vara sann. Den har en sensmoral, det vill säga något som fabeln vill lära ut.

[Wikipedia]

fabel (jfr ty. Fabel och fr. fable, av lat. fa´bula ‘prat’, ‘anekdot’, ‘saga’ m.m.), en kort allegorisk berättelse i vilken förmänskligade djur med sina handlingar och repliker åskådliggör en moralisk lärdom som gärna avslutningsvis formuleras som en sederegel, t.ex. ”den som gapar över mycket, mister ofta hela stycket”.

[Nationalencyklopedin]

Det är just där problemet ligger med svenska filmer och TV-serier och böcker. De är realistiska, eftersom de inte handlar om något annat. De har inget tema. (Möjligen förutom att klaga.)

Det där med att åsidosätta sin skepsis är intressant. För det kommer nämligen med vissa regler. Man brukar exempelvis säga att en film måste sätta upp spelreglerna i början (till exempel ”I den här filmen finns det spöken, men inte, låt säga, tidsresor”), helst inom den första halvtimmen har gått. Därefter får man inte ostraffat ändra på reglerna. Man kan dock använda reglerna för att skapa drama eller spänning eller för att lura publiken. (”I see dead people” är regeln. Vad vi inte tänker på är att det är en set-up inför finalen.) Man får också bara åsidosätta skepsisen inom ett visst antal områden. Man kan inte förvänta sig (oavsett om man gör det inom tidsgränsen eller inte) att folk ska acceptera en film som innehåller tidsresor, mumier, superhjältar, riddare, cowboys, rymdskepp och en superskurk som tänker utplåna jorden med hjälp av dresserade orangutanger. Var och en av idéerna kan fungera, men tillsammans blir det bara ett mischmasch.

Ändå är det alltså nödvändigt med lite påhittat för att det över huvud ska kunna kallas fiktion.

Inte omöjligt eller utan sanningsvärde

Ian Fleming, som skapade figuren James Bond i början på 1950-talet, blev ibland anklagad för att hans texter var orealistiska. Hans svar var att han inte skriver om sånt som är omöjligt, men att det bara är osannolikt.

Det kan man hävda ibland. Men man kan också gå längre. Vi behöver inte använda oss av superhjätar. Vi kan gå till Hasse Alfredson. 1997 kom hans bok Attentatet i Pålsjö skog. Den tillhör inte hans storsäljare, men jag tyckte att den var så intressant att jag 2000 när jag fick i uppdrag att göra något examensarbete, så ville jag göra en film av den. Handlingen går i korthet ut på att några skåningar tröttnar på Sveriges undfallenhet mot tyskarna och permittenttågen. De beslutar sig för att spränga ett av tågen. Olyckligtvis befinner sig Eva Braun på det tåget. Hitler blir vansinnig(are) och anfaller Sverige direkt. Nu har vi kommit en tredjedel in i boken…

För någon som är helt historielös så kan jag meddela att det där aldrig har hänt. Boken tar sig friheter med historien. Det kallas att vara kontrafaktisk. Vi är alla lite kontrafaktiska ibland i våra tankar: ”Tänk om jag inte hade gjort si eller gjort så istället.”

Men man kan också göra berättelser som utspelar sig i framtiden. Eller på en helt annan planet. (Det händer nästan aldrig i svensk mainstream-fiktion.)

Flera stora luckor i realism-tänket

Jag tycker att det här är ett stort problem med svenska filmer och TV-serier och böcker. Inte nog med att jag tycker att det är synd att en författare (till exempel han i inledningen) inte inser så grundläggande saker som att:

1) Om författare vill ta in externa hjälpredor i polishistorier, då är det ett tecken på att polisutredningar inte är tillräckligt spännande eller att man vill göra det lite mer personligt. Det är också ett trick som har funnits med ungefär lika länge som kriminalhistorien har funnits. Ta bara Sherlock Holmes som exempel. Han är inte polis, men blir konsulterad av polisen och andra. Andra följde naturligtvis bara efter, utan jättemycket eftertanke. Och jag kan förstå att det är tröttsamt, men det är ungefär som att klaga på att det finns sång- och dansnummer i Sound of Music.

2) folk går inte på Johan Falk, Wallander, Beck, Irene Huss, mfl, mfl, för att de är realistiska – utan för att det rör sig om eskapism. Med andra ord, helt motsatt mot det den intervjuade och många andra verkar tro. Folk gick inte på filmen Göta kanal för att de trodde att de skulle få se verklig tävling mellan två båtar längs en kanal där hastighetsbegränsningen är 5 knop, utan för att de ville se vilka tokigheter som skulle uppstå i en miljö som inte lämpar sig för en tävling. Folk vill heller inte se helt realistiska deckare. Det går som sagt för långsamt. Och i många fall löses mord direkt eller genom på så banala sätt att det blir tråkigt, eller så löses de efter att polisen har begått stora misstag, som gör att ingen rimlig människa kan tycka att de är hjältar efteråt. Det är, med andra ord, inte realism. Just Tage Åström, Peter Rätz och flera andra har naturligtvis pengar att tjäna på att folk tror att det är realism. Polisen vill såklart att polisutredningarna ska skildras på ett positivt sätt, på samma sätt som alla yrkesgrupper skulle vilja att porträtten av dem på film är smickrande. I det ingår för polisen att man visar hur riktiga polisutredningar går till. D.v.s. man vill visa de polisutredningar som går rätt till, inte de som läggs ner ”i brist på spaningsuppslag” eller de som blir totalt felutredda från början. Lägg märke till att jag inte säger att det de skriver om kan innehålla korn av sanning. Men inte sjutton är det sanningen. Det är deras tolkning. Det är deras sanning. Och det finns många andra sanningar – sanningar som är lika viktiga, eller viktigare, att berätta.

Det finns en annan sak som oroar mig, bortsett från de två ovan, nämligen att det blir svårare och svårare att bryta mönstret. Dels vänjer sig folk vid det som finns på bio, TV, filmförsäljningsställen, bokaffärer, recensioner, etc. Dels betyder det att varje försök att göra något som sticker ut blir granskat hårdare än allt annat. Det är upp till de få exempel som finns att göra något framgångsrikt. Med tanke på konkurrensen från andra länder så blir nästan alltid de svenska ”icke-realistiska” exemplen på fiktion nersablade av kritikerna och publiken. Hur ska någon kunna få tillräcklig träning för att göra något riktigt bra under de förhållandena?

Men ska inte marknaden få råda? Om de inte är tillräckligt bra, ska de verkligen få göra fler? Nja, i dagsläget stöttar vi ”realistisk” fiktion med kulturstöd och annat för att det ger positiva effekter. Få diktsamlingar säljer mer än något hundratal ex. De kan få stipendier. Det får sällan icke-realistiska verk/skapare. Vi skulle kunna besluta oss för att under en period också stötta fantasy och science fiction, eftersom det också har positiva effekter (ökad läsning hos barn, till exempel).

Var kommer de här skillnaderna ifrån?

Om vi för enkelhetens skull accepterar att det är sådana här skillnader, varifrån kommer de? Jag vill hävda att det här är något som finns sedan lång tid tillbaka. Om vi jämför Sveriges och Englands nationalförfattare så är det en markant skillnad:

August Strindberg – skrev om människor. Det är inget fel med det. Man behöver rollfigurer i fiktion. Det är genom dem som det psykologiska spelet kommer fram. Doktor Glas (Hjalmar Söderberg), Stockholmssviten (Per Anders Fogelström), Dvärgen (Pär Lagerkvist), Gösta Berglings saga (Selma Lagerlöf) och många andra har samma fokus på människan.

William Shakespeare – skrev om intriger och situationer. De har historier. De berättar. Medan de svenska nationalförfattarna skriver stillastående, dialogdrivna eller beskrivande texter, har engelskspråkiga författare som Charles Dickens, Jane Austen, Mark Twain och andra historier. Jag tog exemplet Hasse Alfredson ovan. Han skriver historier. Men annars är det relativt ovanligt att svenska författare har en intrig värd namnet. Intrigen är oftare en bisak, för att personerna ska få komma fram.

(Om vi blandar in fler länder, är Sveriges litteratur alltså mer lik den ryska.)

När man skriver om intriger och situationer hamnar fokus automatiskt bort från realismen, eftersom det krävs att man kommer vidare, till nästa situation. Det är ett otåligare sätt att berätta, och mycket ofta hamnar tempot i förgrunden. Skriver man om personer, är det svårt att vara lika otålig och ha ett lika högt tempo. Visst kan man skriva omfångsrikt om rollfigurer utan att gå särskilt djupt eller bli realistisk, men det är svårare än vad man tror.

Vem har tid att vara fantasirik?

Under stora delar av den tid då den engelska och amerikanska orealistiska litteraturen kom, var Sverige ytterst fattigt. Även om man kanske tänker att det skulle göra behovet av eskapism större, så finns det hinder för att sådan fiktion ska komma fram. Folk var helt enkelt för upptagna med annat för att skriva om något annat än det de höll på med.

En vän till mig hävdade till och med att det är först med finkultur som eskapsmen sprids. Det är folk som har tid att fantisera som gör något utöver realismen, enligt någon slags författandets Maslows behovstrappa. I min egen bakgrund (som är arbetarklass) var det här med fantasi något man såg ner på, undrade över eller till och med misstänkliggjorde. Det är också en av orsakerna till att jag tycker att det är viktigt. Fantasi är en av biljetterna bort från att leva på gränsen till att ekonomin går ihop, eller ibland till och med från armod och olycka.

Det är inte allas kopp te att gilla fiktion som inte är realistisk. Många gillar såklart realistiska berättelser. De kanske inte ens gillar te. Det är helt okej. Men det är lika okej att gilla eskapism. Och te. Det är det som är min poäng: att så länge det gäller realism eller eskapism, eller kaffe eller te, så kanske vi kan komma överens om att inget av det måste vara det enda alternativet? Folk kanske kan få välja sin egen verklighet.

Annonser

Tolkade rollfigurer

Efter gårdagens film satt jag och Stefan Högberg och diskuterade länge. Vi försökte säga positiva saker om Man of Steel, men lyckades bara efter enorma exempel av självbehärskning. Så snart gled vi över på andra saker. En av sakerna var rätt intressant, och jag tänkte dela med mig av den.

Vi diskuterade varför de senaste filmerna om Stålmannen var så dåliga, medan de senaste filmerna om Batman har blivit så populära. Min hypotes var att det följer en av adaptationens grundregler:

Dåliga böcker blir bra filmer. Bra böcker blir dåliga filmer.

Den grundregeln gäller inte jämt, men den gäller tillräckligt ofta för att vara nyttig. Med härledning ur den regeln menade jag att konceptet Stålmannen är bättre än konceptet om Batman/Läderlappen. Stålmannen är enkel att förstå (övermänniska bekämpar brott men är känslig för kryptonit och magi, och har en hemlig identitet), och framför allt är konceptet inte särskilt motsägelsefullt.

Batman å andra sidan försöker vara för många saker samtidigt: en playboy-miljonär som klär ut sig till brotsbekämpande fladdermus-figur pga ett trauma i barndomen.

Konflikten ligger i orden ”playboy-miljonär” och ”trauma i barndomen”. Om man gör film av det kan man antingen betona det ena eller det andra.

Stefan är seriefantast och har läst många äventyr med Batman (som startade redan 1939). Hans bild av Batman är att det är en hårdkokt noir-serie  om att leta reda på (deckare) och skada (hämndhistoria) brottslingar som samhället inte kommer åt (önskedröm). Mitt första möte med Batman var dock TV-serien från 1960-talet. Ni vet: Adam West, Burt Ward och BIFF, BAM, POW!

Saken är den att båda tolkningarna har stöd där i originalmaterialet. På sätt och vis gör det Batman till en av de rollfigur som kan tolkas på mest olika sätt. Vi gick igenom en hel rad franchiser inom populärkultur som finns både i serie-, bok-, film- och TV-form, och vi kunde inte hitta någon rollfigur som har tolkats lika olika, och båda tolkningarna finns i originalmaterialet. Sherlock Holmes, Tarzan, Fantomen, Bionic Woman, Charlie’s angels, Star Trek, etc, etc har alla parodierats, även inom kanon, och Buffy, Arkiv X, Xena, Scrubs, mfl, mfl TV-serier har också brutit mot den ”vanliga” genren, men här är det egentligen inte fråga om parodi eller tillfälliga experiment, utan olika tolkningar av materialet.

Det finns en figur som kanske skulle komma ifråga: James Bond. Beroende på manusförfattare, regissör, skådespelare och tidsera har olika sorters filmer producerats. Alla har stöd i Flemings böcker, mer eller mindre, och precis som i fallet med Batman har olika publik tagit olika verk till sitt hjärta. Det finns helt enkelt folk som gillar endera sorten.

Ett annat exemplet vi kom på var Hamlet som genom tiderna har tolkats på i stort sett två sätt:

1) Hamlet är tokig/deprimerad

2) Hamlet spelar tokig/deprimerad för att avslöja sin fars mördare.

Finns det fler sådana exempel där rollfiguren har tolkats (av film/TV-producenterna, inte av recensenter) mer olikt? Ge gärna svar i kommentarerna nedan.

Mitt liv på Wikipedia har tagit en ny vändning, eller två

Det var ett tag sedan jag skrev om Wikipedia här på min blogg. Anledningen är delvis att jag nuförtiden skriver om Wikipedia på Wikimedia Sveriges blogg. Men det finns en annan anledning som jag inte har skrivit särskilt mycket om på svenska, helt enkelt därför att jag inte har hunnit. Men nu stjäl jag mig till några minuter för att få förklara vad som har hänt.

Bookshelf-projektet

För en tid sedan blev jag kontaktad av min vän Frank Schulenburg, som en del av er minns från essän Tio tankar om kvalitet. Frank berättade om att de nyligen hade startat ett projekt som hette Bookshelf, och som innebar att man skulle samla ihop och skapa informationsmaterial om Wikipedia och dess systerprojekt. Eftersom jag är författare i grunden, och har skrivit ett och annat om Wikipedia (inklusive två videor), nappade jag genast.

Snart blev jag anställd på halvtid av Wikimedia Foundation för att hjälpa till som ämnesexpert, eller ”Advisor to the Project Manager of the Bookshelf Project” som min officiella titel löd.

Tillsammans med flera andra skapade vi sedan flera broschyrer, till exempel Welcome to Wikipedia.

Sedan tog projektet slut. Av någon anledning ville Wikimedia Foundation behålla mig, så de…

Stipendiatet

… gav mig ett stipendiat (org. Fellowship). Jag blev Wikimedia Foundations fjärde stipendiat. Istället för halvtid, var det här på heltid. För att förtjäna mitt uppehälle skulle jag nu försöka sprida kunskapen om Bookshelf-projektet så att broschyrerna och det andra materialet översattes och anpassades till så många språk som möjligt, och sedan en sak till:

Jag blev ansvarig för att förändra den process som nya användare går igenom när de skapa ett konto på Wikipedia. Eller som de uttrycker det så elegant på engelska, the Account Creation Improvement Project. För att förklara det kort: Facebook förklarar varför man ska skaffa konto där på 54 ord. Wikipedia varnar tänkbara nykomlingar under hela 681 ord.

Vi har funderat en hel del på vad som behöver förändras för att göra Wikipedia mer inbjudande. Det räcker inte bara med att ta bort varningsskyltarna och korta texterna. Vad vi behöver är något som får nykomlingarna att känna sig som en del av Wikipedia. Vi frågade faktiskt vad nykomlingarna förväntade sig när de skapade sitt konto. Resultatet blev att de verkligen ville ”vara en del av Wikipedia”. Vad betyder det? Ja, vi frågade det också. Se resultatet på den frågan här.

Vad gör jag nu?

Och efter enkäterna har vi börjat på nästa steg. Där skulle vi vilja att du hjälpte till. Hur? Jag är glad att du frågade.

På den här sidan håller vi just nu på att skriva de sidor som nya användare kommer se när de skapar sitt konto. Där kommer du in. Vad tycker du att nykomlingarna ska få sig till livs? En video som förklarar hur Wikipedia fungerar? En knapp som hjälper dem att skapa sin användarsida? En lång och tråkig (men varnande!) sida om hur farligt Wikipedia är? Ja, vad du än gör för sida så kommer vi att testa den – live på Wikipedia!

Det här försökte de med när de skulle ha den årliga insamlingskampanjen. Ni vet, den där kampanjen där Jimmy Wales var på alla sidor på Wikipedia. De testade alltså sidorna först och kom fram till att ingen annan sida kunde mäta sig med Jimmy Wales när det gällde att samla in pengar. Ändå gnällde folk. Inte nog med det, folk gnällde, trots att de hade haft chansen att ge förslag på vad helst som skulle finnas i insamlingsbannern. Knappt några hjälpte till att föreslå några banners, och trots det klagade de. En del jag har pratat med förklarade det med att de inte hade förstått att Jimmy skulle sitta där så länge.

Därför vill jag nu ge dig chansen igen att förändra stora saker på Wikipedia. Här är länken igen till den sida där vi utvecklar de sidor som alla nykomlingar kommer att möta.

Gå dit nu. Resten av inlägget är inte särskilt spännande, så sätt igång att göra egna versioner av de tre sidorna nu, så får vi se. Din version kanske vinner och blir översatt till 270 olika språk…!

Bevakningslistan

Det ovanstående har jag jobbat med under en tid nu. Det jag ska berätta nu om har med mitt liv Wikipedia att göra. Under det senaste året har jag inte varit särskilt aktiv på Wikipedia. Jag har nog till och med vissa månader halkat under gränsen för att vara en mycket aktiv Wikipedian, och någon enstaka månad gränsen för att vara en aktiv Wikipedian! Jag! Bäst att inte säga något till tidningarna om det.

Men nu tänkte jag att jag skulle komma tillbaka som artikelskribent. Jag har till och med gjort en sak för att inte hamna i samma fälla som jag har gjort tidigare, nämligen att nästan enbart skriva i diskussioner, och alltmer sällan i artiklar. Man kan se att jag fortfarande redigerar mest i artiklar här, men sista året frestade jag nog på den där statistiken rejält. Det jag gjorde för att försöka hålla mig till artiklar hade med bevakningslistan att göra. Jag brukar säga när jag föreläser att jag går till min bevakningslista ungefär lika ofta som jag kollar mina mail. Därför är det oerhört viktigt att de artiklar jag bevakar är intressanta, för annars riskerar jag ganska snabbt att lockas in i diskussioner om saker som inte gör Wikipedia bättre.

Till saken hör att min bevakningslista innehöll 4400 sidor. Det var alltifrån artiklar som jag har redigerat en enda gång till artiklar jag jobbat mycket med. 4400 sidor är mycket. För mycket. Så jag rensade lite. Jag gick in och klickade bort några artiklar. Jag orkade tills det var 4200 artiklar. Fy, det var många rutor att klicka i. Så började jag redigera listan i råformat (det kan man också göra). Det gick fortare, men efter en lång stund hade jag fortfarande 2700 artiklar kvar.

Då clickade jag ctrl+A och ctrl+Del och raderade allihopa i ett enda slag. Sedan började jag bygga upp bevakningslistan från början. Jag kanske borde ha sparat den ursprungliga listan någonstans, men det gjorde jag inte, så nu är det bara att fundera på vilka artiklar jag tycker är intressantast.

För tillfället har jag hela 25 sidor på min bevakningslista. Det är ganska skönt att inte hela tiden lockas in i oväsentligheter. Å andra sidan saknar jag litegrand att andra inte redigerar i samma artiklar som jag gör.

James Bond-projektet

Jag, Jan Ainali och Axel Pettersson satt på tioårsdagen av Wikipedia och tittade på artikeln om SMARTA mål och insåg hur mycket projekten på Wikipedia skiljer sig från projekten i den verkliga världen.

* Utanför Wikipedia är ett projekt något som ger ett förutbestämt resultat (eller misslyckas med det). På Wikipedia kan ett projekt vara hur stort som helst, till exempel Projekt Afrika. Hur ska man kunna se ifall det projektet är klart?

* En annan sak är att projekt ska vara tidsbestämda. När blir Projekt Kemi klart?

* I vanliga projekt finns det måttstockar för ifall projektet misslyckades eller lyckades. På Wikipedia rinner de flesta projekt ut i sanden, vilket alltså betyder att de misslyckas.

Tänk om vi kunde ändra det! Projekt tenderar att fokusera folks ansträngningar åt ett enskilt håll. Genom att genomföra projekten skulle vi kunna göra de artiklar vi är intresserade av på ett organiserat bättre. Ett exempel från engelskspråkiga är det militärhistoriska projektet, som för ett år sedan satte det ambitiösa målet att ha 500 utmärkta artiklar. Nu har man nått det målet!

Vi pratade om att kanske försöka införa något sådant på svenskspråkiga Wikipedia, men kom fram till att vi inte skulle sälja saken alls, utan se ifall vi kunde genomföra ett sånt projekt utan att säga något till någon så att vi hade en framgång att peka på innan vi föreslog att andra skulle anamma samma tankesätt.

Men jag kan inte hålla mig. Just nu har jag ett projekt för att förbättra artiklarna om de sammanlagt 25 James Bond-filmerna. (Jag var ett riktigt Bond-fan när jag var yngre och har fortfarande ganska många böcker om ämnet.) Det är ganska få artiklar (även om det är mycket för en enskild person), och jag har till och med funderat på hur bra artiklarna ska bli för att jag ska känna att jag kan gå vidare till nästa artikel. I vanlig ordning är jag ensam om mina artiklar (jag ser det tydligt på min bevakningslista eftersom den är såpass tom…), men jag hoppas fortfarande att någon annan ska hjälpa till. Det finns gott om arbete kvar. Så skriv upp dig på projektsidan och ta tag i en filmartikel!

Återigen

Nu är det här blogginlägget slut, men jag gissar att du redan har glömt bort vad som stod i mitten. Därför…

Ta chansen att förbättra de sidor som nykomlingarna får se. Vad behöver de? Vad vill vi ge dem? Gör din egen version här.

12 misstag med Sherlock Holmes

Igår var det min och sambons 12-årsdag. Vi har varit ihop i hela 12 år. Det tänkte vi fira genom att gå på bio. Jag är deckarintresserad och hon gillar Robert Downey Jr, och när hon dessutom var för trött för att se Avatar, föll valet på Sherlock Holmes. Jag har tidigare uttryckt viss skepsis mot den filmen, baserat på affischen och trailern. Den skepsisen visade sig vara välgrundad. I själva verket blev jag mycket besviken på filmen. Jag blev så besviken att jag tänker presentera 12 misstag med den filmen, och då pratar jag inte om smågrejer som mickdippar eller klaffel.

Först ett citat från några av de bästa tänkarna inom filmbranschen, Ted Elliot och Terry Rossio:

[…] what is it that draws people to classic properties, only to then get excited about screwing them up? Call it SES, the Starship Enterprise Syndrome. The thought process goes, ”Cool! We get to make a film about the Starship Enterprise!” ”Bitchin’!” ”So, what should we do with it?” ”Uh, I got it… let’s blow it up!” No… how about instead you tell a great story, a classic story that does justice to the franchise? (Källa)

Här hade de en av världens mest berömda figurer, troligen den rollfigur som filmats flest gånger. Så vad gör de med den? Åtminstone 12 misstag:

(Spoilers ahead!)

1. Redan i förra inlägget skrev jag att jag var tveksam till Robert Downey Jr som Sherlock Holmes. Jag gillar honom, men han är inte det minsta lik Sherlock Holmes. Han är amerikan, för att ta det mest uppenbara. Dessutom är han, som min sambo träffande beskrev det, ”för mycket spelevink”. Holmes har gravitas. Han är trots allt universitetsskolad vid en tiddrottning Viktoria regerade. Fanns det verkligen inga brittiska skådespelare som hade kunnat göra rollen rättvisa? Jag är inte förtjust i Jude Law, bland annat för att verkar så dryg att jag hade svårt att heja på honom i Enemy at the gates, men han hade varit bättre än Robert Downey Jr. Clive Owen kanske hade fungerat.

2. Vad handlade filmen om? Grejen med Sherlock Holmes, det som alla vet är att han får ett uppdrag, ett pussel som han ska lösa, och sedan löser han det med hjälp av sitt skarpsinne. Här handlar intrigen om flykten av en dödsdömd fånge och sedan hur Holmes inte gör särskilt mycket för att leta reda på honom. Redan när Holmes och Watson får veta att Lord Blackwood (kan vi ha ett lite mer skurkaktigt namn, tack?) rymt från sin grav fattar vi i publiken att a) han fejkade sin död eller liket stals, och b) Sherlock Holmes kommer att lista ut något direkt. Men inte drar Holmes några som helst slutsatser – som vi får veta förrän i slutet i alla fall (playing fair är tydligen inget för moderna deckarfilmer). Han gör inget som tyder på att han har fattat något utan låter saker och ting ha sin gång.

3. Första gången vi ser Holmes är det naturligtvis viktigt att vi får en bra bild av vem han är. Hans första grej i filmen är att intelligent lista ut exakt hur han ska… slå ner någon. Vi vet inte vem det här är, eller varför det är viktigt att han slås ned, och efter att han har slagits ned får det inga som helst effekter. Scenen hade lika gärna kunnat tas bort utan att vi hade förlorat någonting, bortsett från möjligen en cool voice-over. Den andra enda gången som Holmes drar några slutsatser i bild är under ett annat slagsmål. Som han har gett sig in i frivilligt. Då räknar han också ut hur han ska slå killen för att vinna.Det kommer inga effekter av slagsmålet. Det spelar ingen roll för någonting annat i filmen. Hade det inte varit mycket coolare om vi för första gången i filmhistorien hade fått se hur det hade varit att vara Sherlock Holmes, att tränga in i hans hjärna när han drar sina slutsatser.

4. Det sägs att när man är superintelligent så blir det närmast påfrestande att umgås med normalintelligenta människor, eftersom de inte hänger med. Det är ett drag som finns med lite då och då i TV-serien från 1980-talet, när Holmes tröttnar på att berätta hur han kommer på saker. I den här filmen får man inte alls känslan att Holmes är särskilt intelligent. Han slåss bara. Slagsmål i sig är inget fel. Det finns några riktigt bra slagsmålsscener i filmhistorien. Jag gillar till exempel den här scenen ur Diamantfeber. Den scenen får en effekt. Eller den här scenen från Agent 007 ser rött. Men man vill att slagsmålet ska betyda något för intrigen. Det gör de inte i Sherlock Holmes.

5. Det kanske främsta exemplet på hur ointelligent Holmes är i den här versionen är när han träffar Irene Adler i hennes hotellrum. Han vet om att hon är en brottsling och har blivit överlistad två gånger tidigare (enligt Watson). Ändå dricker han vinet som hon bjuder på. Efter att han hotat henne. Suck. Ett barn hade fattat att han skulle bli förgiftad. Inte ens när hon inte dricker vinet reagerar han. Och det här är Sherlock Holmes?!

6. Filmens skurk sysslar med magi. Magi fungerar inte. Så långt är vi förhoppningsvis överens. Så den stora frågan är hela tiden ”hur gör skurken för att få det att verka som om han kan använda magi?” Den frågan ställer aldrig filmen, troligen i hopp om att vi inte ska ställa den, eftersom vi då drar samma slutsatser som Holmes drar i slutet av filmen. Det hade varit mycket smartare att låta Watson och Lestrade gissa på olika sätt som de här synbarligen övernaturliga sakerna hade kunnat åtstadkommits och sedan låta Holmes såga ner dem, så att vi inte hade haft några teorier kvar i slutet. Och i slutet, så tvingas Holmes ta droger och genomföra en magi-ritual för att komma på svaret. Snälla. Han får gärna sitta med sin fiol och sin pipa och fundera. Men att genomföra ritualer… Bah!

7. Rollfiguren Watson är troligen alltid en av de mest missförstådda rollfigurerna. Han porträtteras ofta som dum (utom i den alldeles utmärkta parodin Ombytta roller på Baker Street), när han i själva verket är publikens ingångpunkt i mysteriet. Det är genom honom vi ser både Holmes och gåtan, och det är han som får någonslags ordning på Holmes. I den här filmen finns det i stort sett ingen skillnad mellan Holmes och Watson. Båda slåss. Watson drar lika mycket slutsatser som Holmes. Vad ska vi då ha Watson till?

8. För ett halvdussin år sedan sade jag en sak till min sambo (som är lärare, bl.a. i svenska) som tydligen har fastnat hos henne. Jag hade nyss läst om romantiska komedier och sa att för att filmen ska bli framgångsrik så ska man som tittare också bli kär i hjälten och hjältinnan. Det ska vara så roligt att vara med dem att man vill att de ska få varandra så att det känns som om man själv har fått sin drömprins eller -prinsessa. Det där gäller inte bara för romantiska komedier. Det är hela hemligheten bakom sådana fantastiska filmer som Blåsningen och De omutbara. Man vill vara med i det gänget. I Sherlock Holmes känner man ingen relation mellan Holmes och Watson. De gnabbas lite, men det är så övertydligt ”vi låtsas att vi är så nära att vi kan gnabbas” att de hade behövt en grov bakgrundshistoria för att få till det.

9. Varför måste varenda film om Holmes inkludera Irene Adler? Hon var med i en enda novell. Poängen med henne var att hon var med i en enda novell. Det blir ungefär som i Star Trek: originalserien, när de hela tiden ska hitta nya sätt för Spock att visa sina känslor. Här är en sjukdom som får dina känslomässiga spärrar att släppa, här är en växt som får dig att… ja just det, släppa på dina känslomässiga spärrar, och så vidare. Till slut blir rollfiguren förvandlad, från logisk tänkare, till en person som inte kan komma ur sina känslomässiga spärrar fort nog. I hela filmen fanns dessutom massor av tecken på att Holmes och Adler hade haft en kärlekshistoria. Det hade de inte. Det var en annan poäng – de fulländade aldrig det som bara var ett par möten. Om de hade haft något mer än så hade spänningen dem emellan försvunnit. Det här kallas inom film- och TV-branschen för ”urst” – UnResolved Sexual Tension. Så fort de har haft sex försvinner den. Titta bara på Par i brott.

10. Varför måste varenda film om Sherlock Holmes ha med Professor Moriarty? Jag kan förstå det här med namnigenkänning, men han är med i en enda novell av Conan Doyle, även om han nämns i ett par till. Grejen är att effekten av Moriarty förminskas om han ligger bakom vartenda brott i Storbritannien och Holmes alltid lyckas fånga honom/förhindra brotten. I den här filmen har de lyckas med halvmesyren att varken ha med Moriarty eller göra honom till skurken. Han hade, precis som Jokern i The Dark Knight, skapat en helt sanslöst komplicerad plan för att få ut ett litet pris. Det här kallas för Rube Goldberg-maskiner. Men varför göra det enkelt för sig?

11. Vi diskuterade slagsmål förut. Jag försöker skilja lite på genrer här. I ett romantiskt drama, såsom Jane Eyre, får det finnas en typ av slagsmål (gärna fäktning). I en komedi finns det en annan typ av slagsmål, som det här. Någonstans på vägen måste Guy Ritchie har misstagit den här filmen för att vara en dålig James Bond-film eller möjligen en riktigt dålig James Bond-film. De har ju en jätte, Dredger, spelad av en wrestlare, och sedan flera fajter runt om i London. Briljant tänkt. En Sherlock Holmes-film ska möjligen ha ett sådant här slagsmål.

12. Jag är en van filmanalytiker, men jag har ägnat rätt mycket tid åt att fundera på vad den här filmen betyder och jag har inget svar. Filmen säger ingenting om någonting. Varken om Sherlock Holmes tid eller om vår egen. Möjligtvis handlar den om att förbereda för en uppföljare (får vi se Professor Moriarty? Ja.). Sherlock Holmes som rollfigur har egentligen ganska mycket att säga om massor av saker, från hur den viktorianska eran såg på saker och ting, till moderna polismetoder när de flesta poliser inte hade en aning om att det fanns fingeravtryck, till hur en idealmänniska ser ut (Nietsche blev säkert influerad av Conan Doyle), till hur man löser problem, till hur jobbigt det är att vara ett geni, till hur jobbigt det är att leva med ett geni, till hur en författare kan uppslukas av en rollfigur, till hur… ja, listan bara fortsätter och fortsätter. Det finns en anledning att så många spelat in filmer om honom. Den här kommer inte att gå till historien. Synd. Men det är så det blir när man faller för Starship Enterprise Syndrome.

Wikipedia och bloggar

För över hundra år sedan väntades Mark Twain komma hem efter en resa. Eftersom vädret hade varit så hemskt hade resten av sällskapet bytt från båt till tåg, så när tåget kom in och ingen Twain fanns ombord, började reportrarna som var utskickade befara att han hade drunknat. Tidningarna skrev naturligtvis om det här, för Twain var en populär författare.

Men några dagar senare kom Twain hem igen, fick se tidningarna och skickade in en satirisk artikel där han lovade att undersöka ifall det låg något i ryktet.

Det var andra gången Twain blivit dödförklarad av pressen! Första gången när journalisterna tog miste på Twain och hans kusin, yttrade han förstås de bevingade orden ”Ryktet om min död är överdrivet.”

Vad lär vi oss av det? Vi får se.

1974 kom boken ”Dödens triangel” (eng. The Bermuda Triangle) av Charles Berlitz. Berlitz (barnbarn till killen med språkkurserna) hade gjort en noggrann undersökning av trafiken genom ett område utanför Bermudas kust och gjort en skrämmande upptäckt. Antalet flygplan, båtar och andra fordon som hade förlist eller kraschat var mycket större än vad man annars hade kunnat vänta sig.

Men en närmare undersökning visade att Berlitz varit ganska frikostig med sanningen: de fartyg som han placerat som förlista i Bermuda-triangeln hade lika ofta förlist nära Portugal eller befann sig livs levande i sin hemmahamn. Slutligen visade det sig att det olycksdrabbade området varit skådeplatsen för ganska precis så många olyckor som vilket annat ställe som helst.

Vad lär vi oss av det? Ja, vi kommer till det.

1996 skickade fysikern Alan Sokal in en uppsats med titeln ”Transgressing the Boundaries: Towards a Transformative Hermeneutics of Quantum Gravity” till den postmoderna kulturtidskriften Social Text som skulle ha ett temanummer om vetenskap. I uppsatsen förklarade han bland annat att kvantgravitationen har framstegsoptimistiska politiska implikationer. Eftersom Sokal var den ende riktige forskaren som skickat in en uppsats togs den in i tidskriften, varpå Sokal – samma dag – gick ut och förklarade att det hela varit ett test för att se hur långt han skulle kunna dra det kvasivetenskapliga språket innan redaktörerna kollade med någon annan forskare. Allt var helt enkelt ett påhitt.

Vad lär vi oss av det, då? Ja, nu börjar vi komma någonvart… ett mönster börjar kunna skönjas.

För faktum är att det inte finns någon typ av källa som man kan lita på till hundra procent. Inte tidskrifter, inte böcker, inte vetenskapliga uppsatser. Ett citat som jag kanske har överanvänt är den tidigare chefredaktören för Nationalencyklopedin som sa att varje band där innehåller ungefär 60 fel och att ett uppslagsverk utan fel är en utopi. Jag kan också lägga till att jag känner en person som varit med och medvetet lagt in ett fel i ett tryckt uppslagsverk.

Men det här är inte ett försvarstal för Wikipedia om nu någon trodde det. Låt mig ta ett exempel till som breddar diskussionen lite:

1963 kom den andra James Bondfilmen, Agent 007 ser rött. En av skurkarna spelades av Lotte Lenya, som annars var mest känd som sångerska och fru till kompositörren Kurt Weill. I filmens klimax använder Lenya ett par skor försedda med knivar framtill som hon försöker sparka Bond med.

Lenya har i intervjuer efteråt sagt: ”Det första folk tittar på när de möter mig numera… är mina skor.”

Här har vi alltså en kvinna som har deltagit i en Bondfilm, inte världens mest realistiska serie filmer, och kanske framför allt, inte en serie dokumentärfilmer – och folk tror fortfarande på något sätt, av någon orsak, att hon har de där livsfarliga skorna på sig. Inte bara i filmen – utan fortfarande, efter att filmen är slut!

Börjar det koppla nu? Folk litar på det man säger, skriver och visar på film, trots att det inte alltid är sant. Det handlar alltså inte om att vissa källor är bättre än andra, utan om att man måste vara källkritisk. Kolla källan har till exempel gjort en bra guide, men det viktiga är att man börjar tänka på källkritik som en process, snarare än som att vissa typer av källor är trovärdigare än andra. Det finns bra information i dåliga källor och dålig information i bra källor.

Så varför skriver jag om det här? Jo, jag har börjat omvärdera en sak på Wikipedia. Låt mig förklara:

Våra medievanor är på gång att förändras. Allt större del av våra liv äger rum på nätet: vi bloggar, vi läser tidningar online, open access blir allt vanligare, forum, mailinglistor och wikis har tagit över delar av det som tidigare ägde rum i tryckt form eller som samtal mellan människor. Det här kan man förneka kraften i. Man kan låtsas som att det är ett medium som det inte kan finnas någon sanning i. Ingendera är lyckade strategier med tanke på hur många som blir irriterade då. Se bara på vilka smällar Jan Guillou fick när han menade att bloggbävningen om Gömda bara var ett storm i ett vattenglas. Jag struntar egentligen i huruvida han hade rätt eller fel i sakfrågan – det intressanta är hur många som skrev om det på nätet. Eller om IPRED. Eller om Wanja Lundy-Wedin. Eller om Pirate Bay-rättegången.

Det är här krångligheterna börjar för alla som värnar om att Wikipedia ska vara ett bra uppslagsverk. För det är mycket svårare att skriva artiklar om saker som enbart finns på nätet än om saker som står i gammelmedia:

  • Sajter flyttar, det uppstår länkröta och internetarkiven är inte alltid så lätta att hitta i.
  • Vem som helst kan skriva en falsk biografi och sprida den
  • En tidning ges antingen ut eller inte, en webbplats kan ligga uppe många år efter att någon senast uppdaterat den

För även om det är skillnad på tryckta media där det finns någon slags redaktionellt dammlucka (inte alltid, men som regel) och på bloggar där vem som helst kan starta en åsiktsmaskin, så finns det en stor sak som är gemensam. Folkstormar kan uppstå på båda ställena. I tidningar finns folkstormarna på insändarsidorna, och i vissa fall räcker det med att fyra, fem människor ringer till en reporter för att klaga på något för att det ska räknas som en ”förtroendekris”, att tidningen är ”nerringd” eller att ”det ställs allt fler krav på X:s avgång”. Men det är under förutsättning att folket som ringer eller skriver tycker likadant som tidningen. Om femtio människor ringer och kräver chefredaktörens avgång räcker det knappast för att utgöra en folkstorm.

Så missta inte det här: ”Gammelmedia”, som vissa kallar tidningar och TV, bevakar bloggosfären och debattforum ganska nära. En del journalister bloggar och många har några favoritbloggar som de följer eftersom det är bloggar som samlar material åt dem, gratis och utan något krav på kreditering. En del är också intresserade av bloggar privat. Men journalisterna tänker inte trycka saker som inte passar dem. Varför skulle de det? Hur många bloggare skriver om saker de inte är intresserade av? Det finns fler högt utbildade bland journalistkåren än i bloggosfären (kanske), men å andra sidan har bloggarna mycket mer tid till sitt förfogande. Ingen tvingar dem att lämna in artikeln klockan 03.00 för att den ska komma ut i nästa dags tidning, så de kan skriva på inlägg under lång tid utan stress.

Okej, nog med resonemang nu. Vad har det här med Wikipedia att göra? Jo, under de senaste året har det kommit allt fler frågor som har fått mig att fundera på om Wikipedia hänger med i utvecklingen.

Låt mig ta ett fiktivt exempel, för att ingen enskild person ska känna sig utpekad: Gulli-Gullan är en blogg som funnits i åtta år. Under den tiden har hon skrivit om internet och upphovsrättsfrågor, samt om sin fascination för någon suspekt TV-serie från 1980-talet som ingen utom Gulli-Gullan verkar ha några minnen av. Hennes blogginlägg får stundom hundratals kommentarer, länkas till och citeras i andra bloggar (i alla fall det hon skriver om internet och upphovsrätt). Men här kommer kruxet: hon har inte skrivit någon bok baserat på sin blogg, och hon har konsekvent hållit sig utanför tidningar, såväl tryckta som på nätet.

I mångas ögon skulle Gulli-Gullan inte få någon artikel på Wikipedia. Hon uppfyller inte relevanskriterierna.

Missförstå mig inte: Wikipedias relevanskriterier är ett lätt sätt att förklara för Nisse i Hökarängen varför hans frisersalong inte lär få någon Wikipedia-artikel i första taget. Eller varför alla garageband som finns inte kan få gratis reklamplats. Men frågan är om de relevanskriterierna inte borde uppdateras litegrand för 2000-talet. För Gulli-Gullan når troligen fler personer med sin blogg än hon skulle göra med en bok med precis samma innehåll. (Ärligt talat, hur många skulle köpa en blogg-bok? Försvinner inte en del av poängen med en blogg när den trycks? Möjligheten att kommentera, länkarna, närheten till författaren…) Ett liknande, autentiskt fall är Blondinbella, vars kändisskap vilar på just bloggandet. Hon fick en Wikipedia-artikel 11 november 2007 kl. 20.57, men förlorade den redan nio minuter senare eftersom det bara var ”någon som bloggade”. 21 mars 2008 kl. 16.08 fick hon så en artikel till slut. Då hade hennes blogg kommit upp i 300 000 besökare/vecka.

Jag har tidigare uttryckt mig smått avståndstagande till bloggar. I min bok ”Så fungerar Wikipedia” skriver jag till exempel att bloggar är ”det mest egotrippade av alla nätfenomen” (s 100, men se även s 53). Det är en olycklig formulering, även om det såklart ligger ett korn av sanning i det. Vad jag kanske borde ha skrivit var en nyanserad, välformulerad användbarhetsformel för bloggar, någonting sånt här:

Bloggar går att verifiera. Men de bör sällan stå som källor till information. De är med andra ord någonstans mittemellan bra och dåliga källor. Så vilka ska man tro på? De med högst webbtrafik? De med journalistiska ambitioner? Enbart länka till taggar (”många bloggare tyckte illa om X [fotnot: tag X]”)? Eller är det absolut bästa att fortsätta strunta i folk som påverkar så många människor dagligen? Kan i så fall Wikipedia fortsätta att vara relevant för de flesta?

Kort sagt har jag långsamt börjat gå från den era när ”internet var farligt” och lärare var tvungna att gå på konferens för att tillsammans bestämma ifall man skulle använda internet (inte så länge sedan som man kan tro), till en era när ”det kan finnas bra saker på internet”, så länge man inte bara tar allfarvägar utan också tittar sig lite omkring på oväntade ställen.

Men, var drar man gränsen? Inte nog med att det finns så grymt många bloggar nu för tiden, ska mikrobloggarna snart användas som källor? Facebook-profiler? Och vad händer när man, som i Italien, börjar censurera bloggare? Blir Wikipedia utan källor då? Själv har jag ingen aning. Men det finns säkert någon blogg som har svaret, om nu inte Wikipedia har det.

För den som såg Fantastiska Fyran på TV…

Fantastiska fyran

Fantastiska fyran

… kan jag rekommendera den här lilla uppsatsen som jag skrev när den filmen var ny. Jag kan fortfarande störa mig på vissa grejer i den filmen. Ändå är det en av de superhjältefilmer jag har sett flest gånger.

På något sätt är den bättre än den borde vara med de problem den har. Det är för övrigt samma fenomen som gäller för den senaste Bondfilmen, Quantum of solace.

Å andra sidan finns det superhjältefilmsmanus som faktiskt är bra. Jag har läst ett Spindelmannen-manus som skrevs någon gång på 80-talet och aldrig blev filmat, som, med lite pill skulle ha varit en mycket bättre film än den som gjordes som Spider-Man nu i början på 2000-talet.

Quantum of solace

Jag var och såg senaste James Bond-filmen med sambon igår. Jag var väl rätt spänd, kan man säga. Efter att ha varit Bond-fan sedan 80-talet, besviken på Brosnans filmer (osynliga bilar i all ära…) och försiktigt optimistisk till Casino Royale från 2006 (det finns två andra filmer med samma namn), var det med blandade känslor jag satte mig i biosalongen.

Därför är det inte heller lätt att ge den ett rättvist betyg. Jag vill att den ska vara bra, och att den ska gå bra. Den är inte dålig.

Fast där tar det slut. Jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka vad jag tycker om den. Jag kan inte säga att den inte är bra, för den är bra – delvis. Men den är sämre än Casino Royale. Så här kanske jag kan säga: Jag gillade delar av den, men den hade så mycket problem att jag har svårt att ge den ett toppbetyg. Samtidigt hade den så många bra grejer att jag har svårt att ge den ett dåligt betyg.

Låt mig ge en kort inblick i vad jag gillade med den:

* intrigen var inte dålig

* skådespeleriet var ganska bra

* det fanns en del roliga blinkningar till de andra Bondfilmerna, utan att de var så uppenbara att vem som helst skulle känna igen dem

* actionscenerna flöt fram och hade en hel del spännande delar

* scenen på operan var schysst

* det fanns inga riktigt dåliga kärleksscener à la Moonraker och Älskade spion

* M som Blofeld fungerade bra

Å andra sidan…

* huvudskurken var så mesig att det var svårt att se honom som en stor fara. Jag minns knappt vad han hette, och nu är det dagen efter. Greene, var det ja.

* hans medhjälpare såg mest ut som en blandning mellan en medellång Lurch Adams och Spock

* Bondbruden var inte ointressant, men jag kan inte säga att jag blev kär i henne (fast det blev jag å andra sidan inte i ”fröken Viska” från Casino Royale heller).

* inledningsscenen var så rörig att det dröjde någon minut innan jag såg att de hade kört bort Bonds bildörr (!) och över huvud taget var alla actionscener så fyllda av närbilder att det var svårt att förstår hur saker förhöll sig till varandra och vad som var svåra hopp och vad som var småskutt (och liknande) – det borde vara grundläggande att man har lite överblicksbilder så att man ser hela actionscenen

* skurkens hotell i slutet var så tydligt uppbyggd för att sprängas att man bara satt och väntade på det

* slagsmålen blev aldrig särskilt personliga (läs gärna kapitlet ”Personal injuries” i William C Martells ”The secrets of action screenwriting” – som även finns på hans webbplats), bortsett från *ett klipp* med en yxa, där hela publiken ryckte till samtidigt

* intrigen som helhet var som sagt bra, men den var fylld med så många upprepningar (M: ”Nu har du dödat det sista vittnet igen.” Bond: ”Nej, det finns ett vittne till.” M: ”Men se för guds skull till att inte döda det här vittnet.” Bond: ”Okej. Oups.”) och ologiska grepp (Bond: ”Nu när jag är på skurkens fest och bara kan stoppa allt, kan inte du, Bondbrud, visa mig till skurkens hemliga gömställe?” Bondbrud: ”Javisst. Vi tar ett plan.” Bond: ”Bra, men då kan vi muta planuthyraren så snålt så att han tjallar. Va, skickar de plan efter oss?”) att det blev svårt att ge sig hän åt berättelsen.

* och än värre: i dåliga berättelser får man följa med när hjälten gör val, man observerar vad som händer. I bra berättelser känner man nästan att man kan påverka valen, att de val hjälten gör är de man själv skulle ha gjort om man hade haft samma mod eller tvång. För en bra liknande filmanalys, se om ”Sagan om ringen” i Paul Joseph Gulinos bok ”Screenwriting: the sequence approach”. Boken som helhet är en besvikelse, men analysen av ”Sagan om ringen” är så på pricken att det är svårt att se filmen sen utan att tänka att ”det här hade de kunnat göra för att göra filmen dubbelt så bra.” Och Quantum of solace är likadan: man följer bara med och har ingen chans att lista ut saker i förväg eller se alternativa lösningar, förutom när de gör sämre val än man själv skulle ha gjort.

Men, som sagt, filmen är inte dålig. Den är högst kompetent gjord (bortsett från regin i actionscenerna då, där överblicken saknas) och har en spännande intrig. Men åtminstone jag längtar tills nästa film kommer och hoppas att den är bättre.

Fast nog kommer jag att köpa DVD:n när den kommer.