Manusförfattarens guide:Sidan 30-problemet

Det här är sjätte delen i min bok Manusförfattarens guide. Se fler delar här. Du får sprida det här materialet fritt, så länge du anger källa.

Sidan 30-problemet

Det är märkligt hur insikter kan slå en vid de mest oväntade tillfällena. En gång var jag inne i en godisaffär när jag plötsligt träffade en vän som också skriver manus. Oss emellan är jag lite avundsjuk på honom, eftersom han har en förmåga att bara ösa fram idéer som om det vore extrapris på dem. Jäkla idéspruta. (Om du läser det här, Alain, förlåt. Det är min egen svaghet jag är irriterad på.)

Just därför var det lite tillfredsställande att han för en gångs skull hade kört fast.

Jag försökte naturligtvis hålla masken så gott jag kunde, och då slog det mig att jag hade lösningen på hans problem. Jag gav den, och han gav mig en mycket underlig blick, som om jag visste lösningen på alla problem i världen!

Det kanske inte låter så imponerande: jag menar, du var ju inte där. Låt mig därför citera situationen ur minnet så kanske du förstår hur imponerande det var.

LENNART: Hur går det att skriva då?

ALAIN: Så där. Jag har kört fast lite.

(Lennart gör en kort paus. Får snilleblixt.)

L: Eh. Får jag ställa en enda fråga, så ska jag svara på den och ge dig en lösning på hela problemet?

A: Okej.

L: Frågan är: Vilken sida är du på? Svaret är: Omkring sidan 30.

A: Ja. Hur—

L: Och lösningen är att du behöver en antagonist.

A: Hur… Ja, men…

Och därefter kom den där fantastiska, obetalbara minen.

Saken är den att jag egentligen hade observerat precis samma problem hos mig själv. Jag kommer på en bra början, sätter igång och skriver och sen kör jag fast som en rollator i kvicksand. Och det gick ju så bra i början! Varför går det inte?!

Hur ska de här söta tanterna då kunna fortsätta prata?

Hur ska de här söta tanterna då kunna fortsätta prata?

Till slut fattade till och med jag att det fanns ett mönster där. Och det spelade ingen roll hur mycket jag planerade innan. Det spelade ingen roll att jag satt där och fortsatte skriva, att jag försökte reda ut problemet i berättelsen, att jag försökte hitta olika alternativ till hur jag skulle gå vidare…

Förrän jag såg mönstret med sidan 30.

Det var inte alltid prick sidan 30, och när jag skrev i annan form än manus blev det helt andra sidor, men för enkelhetens skull utkristalliserade sig teorin under namnet ”sidan 30-problemet”. Och den stämde förvånansvärt väl. När jag närmade mig sidan 30 började historien gå trögare, den historia jag hade utvecklat kändes inte tillräckligt spännande, och de lösningar jag försökte med lyckades sällan bli särskilt bra. Efter ett tag gick det så långt att jag misstrodde min egen förmåga att skriva.

Så mötte jag Alain, och lösningen uppenbarade sig. Nu för tiden är det det första jag frågar ifall någon har problem med att skriva, och i 99 fall av 100 har problemen uppstått omkring sidan 30. Försök själv. (I artikeln om antagonister finns flera tips om den biten också.)

Men vänta här: är det så här enkelt?

Ja. Håll käften och skriv nu.

***

(Host-host. Ähum. Daa ta-ra-ta ta ta taa.)

Vid närmare eftertanke det kanske finns lite mer att säga om det här med sidan 30-problemet.

Stephen J Cannell

Stephen J Cannell

Till att börja med var jag inte alls först med att komma på det här, det vill jag bara betona att jag vet om. Den första gången som jag läste om något som påminde om det här var i en intervju med den produktive manusförfattaren Stephen J Cannell (The A-team, Rockford tar över, mfl). Ett av hans främsta tips var att flytta motståndaren. Hans erfarenhet var att de flesta nybörjare gjorde misstaget att låta motståndaren stå stilla och bli infångad/nerslagen/förförd/etc.

Och vid ännu närmare eftertanke var inte ens det den första gången någon hade formulerat det. Syd Fields treaktsteori, hur kritiserad den än är, innehåller framför allt ett rätt bra recept för första akten. Den bästa versionen jag har läst menar att första akten innehåller följande tre nycklar:

  1. katalysatorn (det som startar allt)
  2. ropet på handling (protagonisten osäker på om den vill följa med)
  3. tvånget att handla (ett hot eller en oförrätt)

(Det finns beskrivet i Allen Whites artikel ”Act Structure Demystified Part 1” [publicerad på www.about.com, men numera finns artikeln inte kvar annat än i Internets arkivgömmor så jag la upp den på min blogg].

Men efter övergången till akt 2 finns det få bra riktmärken. Mötet med mentorn är okej, men det där med den innersta grottan och så vidare är så vagt att man möjligen kan använda det för att analysera berättelser, men för att skapa berättelser… nja…

Poängen är väl att det är rätt svårt att skriva intriger, eftersom varje intrig är (eller i alla fall bör vara) så unik att det är svårt att säga något allmänt.

Om jag ändå får nämna några av mina favoritintriggrejer som funkar i de flesta fall bara:

DÖDA MENTORN. Det funkar alltid. Jo, okej, nästan alltid. Eftersom mentorn är mycket bättre än protagonisten är det ingen dum fråga varför inte mentorn gör jobbet åt protagonisten. Om mentorn är död har vi ett mycket bra svar på den frågan. Dessutom går det alltid att krama ur lite tårar ur det där bittra ögonblicket när mentorn offrar sig för sin elev, ligger döende och yttrar några sista ord som tips.

LÅT SKURKENS PLAN GÅ I LÅS. Låt den sliskige revisorn (med de slemma baktankarna) få hjältinnan, låt bombhelvetet sprängas, låt det elaka laget med de stora, dopade, kriminella typerna fuska till sig segern, och låt det bli oåterkalleligt så. Det är en bra set-up inför revanschen, det är en bra motivation för hjälten att resa sig, och det visar på varför det är viktigt att den sidan inte får vinna.

Och, och det är viktigt, lägg den sekvensen så tidigt du bara kan! Inte i slutet, utan helst så fort vi har fått tillräckligt med information för att förstå precis hur katastrofalt det är.

FÖRVANDLA DIN FÖRSTA ANTAGONIST TILL MENTOR. Japp! Låt den skrämmande jäkeln som nyss försökt att döda dig – jag menar förstås ”din huvudperson” – lära dig/sig en läxa du/den faktiskt behöver lära dig/sig.

På det sättet får du in precis lagom med konflikt med mentorn. För om konflikten med mentorn slår sådana gnistor, då måste konflikten med den nya antagonisten bli ännu bättre. Chansen finns att du helt enkelt har förbisett den bästa antagonisten din protagonist kan få.

GÅ UPP PÅ METANIVÅ. Se kapitlet om Konflikt.

ÅTERANVÄND SCENER FRÅN FÖRSTA AKTEN. Scenerna från den första akten innehåller antagligen tillräckligt mycket konflikt så att det räcker och blir över, så varför inte utnyttja det?

Det finns flera sätt att göra det på:

  1. första gången inspirerar till den andra (se COPYCAT)
  2. andra gången visar hur protagonisten har växt (se STÅLMANNEN II – scenen i baren och del 2)
  3. andra gången återskapar den första (rätt många deckare)
  4. den andra gången är en större version av den första (se EXECUTIVE DECISION)
  5. den andra gången utspelar sig på en annan plats, med en annan person, eller har något annat element utbytt

Men det allra, allra bästa sättet att lösa sidan 30-problemet är att ha en bra intrig. Det är inte lätt. Å andra sidan är det värt det.

Annonser

Manusförfattarens guide

Med början idag och drygt tre veckor framöver kommer jag att lägga upp hela min bok Manusförfattarens guide här på bloggen, ett kapitel i taget.

Boken är licensierad CC-by-sa 3.0 vilket betyder att du får kopiera, sprida och remixa materialet utan kostnad eller utan att be om lov, så länge du anger källa (så här: ”Källa: Manusförfattarens guide av Lennart Guldbrandsson”) och fortsätter att sprida materialet enligt samma licens.

Bok finns även att köpa i tryckt version från Vulkan.

Baksidestext

Vill du skriva bättre?

Skriver du för byrålådan eller är du erfaren författare? Skriver du romaner, TV-serier eller uppsatser? Då har den här boken hundratals tips om hur du blir bättre – eller t.o.m. bra!

  • hur slipper man skrivkramp?
  • hur kramar man varenda droppe ur sina idéer?
  • hur skapar man intriger och rollfigurer?
  • hur håller man en TV-serie fräsch år efter år?
  • vad är MacGuffin och Element X?

Lennart Guldbrandsson har jobbat som skrivcoach och manuskonsult sedan 2002 och har hjälpt hundratals personer att skriva bättre. I den här boken krossar han flera myter och regler om att skriva. Efter att ha läst den kommer du att vara redo att göra karriär!

Det här är helt enkelt den enda bok om att skriva du behöver!

”Genial!”
(Ana Martinez, skribent/författare)

”Jag lärde mig en hel del av artikeln om Arkiv X”
(Morgan Jensen, manusförfattare, Medicinmannen, Häxdansen)

”Lennart har förmågan att genom skarpt intellekt och mycket erfarenhet vrida och vända på en berättelse tills alla delar kommer på rätt plats.”
(Pia Tjäder, regissör)

Missa inte fusklistorna i slutet av boken!

Innehållsförteckning

Utan fler krusiduller, här hittar du boken:

Förord
Skrivarliv
Skrivkramp
Den tråkigaste nyckeln till framgång
Varning för vanilj!
Att krama ur citronen
Intrigen
Sidan 30-problemet
Att intrigera (del 1, 2, 3, 4, 5)
Konflikt (del 1 och 2)
Antagonisten
Element X
Något riktigt viktigt
Rollfigurerna
Den helige idioten
Att skapa rollfigurer
Karaktäristika (del 1 och 2)
Karaktärisering
Praktiskt skrivande
Hur man slipper Talking heads
Hur man håller en TV-serie fräsch år efter år
Är du redo?
Bilagor
Bilaga 1: Listor som är bra att ha
Bilaga 2: Rekommenderad läsning

Anmärkning: Boken presenteras här med fler bilder och med länkar till olika webbplatser än originalboken. Dessutom har jag rättat flera av de korrekturfel som finns i boken. Ni får gärna kommentera bokens olika avsnitt på respektive sida.

Manusredaktörens tricks

Det finns många tricks för att få ens jobb att gå snabbare. Jag har till exempel varit i ett bageri en gång och sett hur de gör kakor och semlor och tårtor på löpande band. Jag har läst böcker om tecknare som återanvänder delar av rutor för att slippa teckna om likartat material. Jag har själv stått vid ett löpande band och lagt korvar i fack och vet hur snabbt man kan räkna saker utan att ens se på dem.

Men på något sätt verkar en del förvänta sig att det ska vara annorlunda inom skrivarbranschen: att allt som är masstillverkat automatiskt skulle vara sämre. I själva verket är det oftare tvärtom. Den som serietillverkar sånt som går att serietillverka, får mer tid åt att göra vettiga saker, som att skriva bra intriger eller hitta på nya idéer. Det här pratar man inte om, för det tar bort lite av mystiken med att skriva. Det är synd.

Som manusredaktör finns det också tricks man kan ta tillvara på. Här beskrivs några av dem. Författaren, Alex Epstein, har skrivit två av de bästa böckerna om att skriva som jag har stött på. För min del har jag skrivit lite på Vulkans webbplats om hur man gör.

W.

Affischen till W.

Affischen till W.

Efter att ha börjat titta på Oliver Stones senaste film, W. och försökt i tio-tjugo minuter, spolat fram en bit och försökt igen, stängde jag av. Det händer inte ofta att jag slutar titta på en film. By the way, svenskspråkiga Wikipedias artikel, som inte är lysande på något sätt, säger trots allt vad filmen handlar om. Engelskspråkiga Wikipedias artikel ger nästan filmen för mycket cred. Kolla här bara.

Berodde det på att skådespelarna var dåliga? Var filmningen kass? Var rekvisitan tafflig?

Nä, och trodde du det har du inte läst några av mina tidigare filmanalyser (till exempel Gökboet, Hancock, Iron Man, Narnia, X-men-filmerna, Quantum of solace och Johan Falk-GSI). Felet låg på manusnivå. Jag hade helt enkelt väntat mig en annan typ av film. Jag vet inte, kanske en mer kontroversiell film, en som faktiskt tog upp några av de grejer som W. gjorde och som kanske inte var helt bra.

Som vanligt finns det folk som uttrycker det här bättre. Den här gången är det Abridged scripts-delen av sajten The editing room som har den ultimata sågningen. Här är den: läs och njut.

Johan Falk – the saga continues

Filmaffischen

Nyligen hade den första av sex nya filmer om Johan Falk premiär. Den första filmen om Johan Falk, Noll tolerans kom 1999, den andra, Livvakterna, 2001, den tredje, Den tredje vågen, 2003 och nu är alltså Johan Falk – Gruppen för särskilda insatser ute på biograferna. Själv såg jag den senaste igår, efter att ha gått igenom de tre första för någon vecka sedan, och kommer se resterande filmer på bio vartefter de kommer (om de inte körs på TV direkt, som Beckfilmerna – enligt GT ska alla visas på TV4 eftersom TV4 är med och producerar dem). Nästa som kommer heter för övrigt Vapenbröder och är skriven av Fredrik T Olsson, som jag för övrigt gick parallellklass på IHTV med. (Henrik Dorsin och hans parhäst Rikard Ulvshammar gick i min klass.) De tidigare har varit skrivna av Anders Nilsson och Joakim Hansson.

De här filmerna börjar bli ett eget litet fenomen. De är nämligen:

a) inte baserade på böcker, såsom Martin Beck, Wallander, Irene Huss, Erik Winter, Polisen i Strömstad, Carl Hamilton, Pippi Långstrump, Emil i Lönneberga, Annika Bengtzon, Roland Hassel, Van Veeteren, Studierektorn, etc, etc,

b) inte pretentiösa medelåldersdraman, fulla av svenska ”toppskådespelare” som får sitta och muttra medan pianoplink gör alla oerhört rörda

c) baserade på faktiska moraliska dilemman och personer. Noll tolerans handlar om hot mot vittnen, Livvakterna om hostile takeovers, Den tredje vågen om hur buset håller på att få övermakt över polisen, och Johan Falk – GSI handlar om… inte enbart bankrån, för att hålla en av filmens överraskningar åtminstone lite diskret. Det är sällan svenska filmer och TV-serier lyckas med att göra något som är aktuellt, viktigt och spännande, på samma gång.

Jag tänker här inte ta upp en del av den kritik som tagits upp, eftersom andra gjort det bättre. Jag nöjer mig med att säga att dialogen har blivit lite bättre i den senaste filmen och att det är svårt att skriva bra dialog, framför allt om sådana här saker. Det är ju inte Jed, Toby, Sam, Josh och CJ vi pratar om direkt.

På sätt och vis har Johan Falk-filmerna haft ett positivt inflytande på svensk film- och TV-produktion. Titta bara på hur det såg ut innan Noll tolerans. Och på filmsidan var Mannen på takets helikopterkrasch (en scen som tar någon minut), Göta kanals båtsemester och Jönssonligan det vi såg som bra action. Sedan 1999 har det helt enkelt hänt saker. Därför ska det bli mycket spännande att se ifall Johan Falk håller i sig. Det finns redan en del orosmoln:

Mikael Tornving, Jakob Eklund och Anders Nilsson* Mikael Tornving verkar gilla att spela hård polis. Inte undra på. Det verkar tyvärr vara den enda roll han kan spela. Jag försökte – jag verkligen försökte titta på Playa del Sol, men blev påmind om att Tornving har ett läge att spela: Elak mot andra. Sådant har jag nog av från annat håll. Därför satt jag och väntade på att hans rollfigur skulle visa sig vara någon form av förrädare. Man sätter liksom inte Jan Bylund att spela Nobelprisvinnare, man låter inte  Michael Madsen spela tönt eller Steve Buscemi att spela… ja, normal. Mikael Tornving ska spela stridis – men vart ska den rollen ta vägen sedan? (Jag är förresten helt beredd på att låta Tornving överbevisa mig om att han kan spela något annat. Bring it on.)

* Jakob Eklund verkar inte gilla rollen som Johan Falk. Citat som ”när han väl tackade ja, ångrade han sig direkt.” är inte lysande reklam för filmerna. Det är lite som en intervju jag läste med Denzel Washington (som är en av mina favoritskådespelare) angående filmen Déjà Vu. Han skulle berätta om filmens handling och sa då att han knappt själv förstod den. Jaha, men vad bra då. Hade det inte varit enkelt att instruera honom exakt vad han skulle säga: ”Jag spelar en polis som…” etc. Mediaträning, helt enkelt. Tyvärr är det bara en halvbra film – och eftersom jag gillar de som skrev filmen utgår jag ifrån att manuset faktiskt var bra. Det säger de också i DVD-kommentarerna, att det var regissören Tony Scott som tog bort viktiga intrigelement och gjorde filmen sämre än vad den hade behövt vara. Det påminner mig. Jag måste ta och leta reda på manuset på nätet. För det visste ni, va? De flesta manus går att få tag på ganska enkelt, via till exempel Daily Script eller Drew’s Script-o-rama (googla, bara). Jag förstår väl att Eklund kanske blivit lite felciterad eller att journalisten vridit till det lite, men det vore roligt om inte bara Mikael Tornving trivdes.

* polisen medverkar glatt. Det var nästan lite roligt att polisen vägrade hjälpa teamet bakom de tre första filmerna. Men kolla eftertexterna nu. Det finns därför en risk att filmerna blir smått censurerade för att passa polisen och då blir de inte lika vassa. Jag hoppas att det här inte betyder något mer än att polisen kommit in i 2000-talet, men jag kommer att se lite mer skeptiskt på filmerna.

* scenen där Johan Falk försöker få Mikael Tornving att prata. Var det inte tvärtom det brukade vara?

* andra än Anders Nilsson och Joakim Hansson tar över skrivandet av rollfiguren Johan Falk. I Sverige har vi så stark äganderätt normalt, så varför inte nu? Vem annars klarar av att göra en Sällberg (”…Ja…”), en Falk (”Men vafan…”) eller den delikata relationen mellan Johan och Anja, eller för den delen den där enda scenen i varje film där de visar upp något som faktiskt ser ut att göra ont? (I Noll tolerans – glida ner utan handskar längs en wire, i Livvakterna – slå huvudet mot en glasflisa, Den tredje vågen – killen med hjälmen som blir skjuten i ansiktet, och i Johan Falk – GSI – eh, nej, det får ni se själva. Sorry.)

Nä, det här kommer att gå bra. Det gjorde det ju för en annan enstörig machokille som började smått och blev allt större. Vem ser inte möjligheterna här: actionfigurer på MacDonald’s, T-shirts med texten ”Men vafan” och ”En hel världsdel håller på att stjälas”, och när Jakob Eklund till slut hänger upp SWAT-västen, förlåt GSI-västen, att Alexander Skarsgård tar över rollen, självklart då med sin Marie Richardsson som motspelare. En dag att se fram emot. The saga continues…

Dåliga förstaversioner

Det finns en myt om skrivande: att det är klart så fort man skrivit klart sin förstaversion. Man skriver och så är man klar. I verkligheten utvecklas ens material ofta ganska mycket från förstaversionen till när det är klart. Mitt rekord för att skriva om samma material är någonstans runt 30 versioner. Det var visserligen ganska extremt, men det blev bättre än den första versionen.

Men nyligen hittade jag en topplista över filmmanus som… ja, ska vi säga, förändrades en hel del till det bättre från förstaversionerna. Läs den. Den är en välbehövlig motvikt till alla de där kommentarerna om att manuset var bra men att filmen sög. Nu hoppas jag visserligen på både bra manus och bra film, men det finns också andra exempel på hur idén långsamt vittras ner till att bli en soppa. Stackars killar. Själv har jag mest haft bra exempel: jag anser ofta att det jag har skrivit har blivit bättre som film än som manus. Om man ser till helheten i alla fall.

Manga-historia

En av mina vänner, Stefan Ingstrand, har skrivit det mycket underhållande manuset till en manga om Västra Götalands historia. Du kan kolla in det här.