Tre saker du kan göra för att snabbt bli bättre som författare

Här är en tredje text som jag skrev för Vulkan:

Tre saker du kan göra för att snabbt bli bättre

Som nybörjare finns det egentligen tre saker man kan göra för att snabbt bli bättre som författare. Genom att göra alla tre kan man faktiskt bli ganska bra snabbt, på något halvår eller så.

 

Läs

Det känns bara nästan onödigt att påpeka att man blir bättre författare genom att läsa andra som skriver. Många verkar tro att man kan bli bra i vakumm, men med tanke på att skrivande är som vilket hantverk som helst – till exempel fotboll – vore det förmätet att tro att alla som tidigare har ”hantverkat” inte har fattat galoppen: för att lära sig måste man först titta på andra för att se hur de gör. Tänk dig att försöka lära dig spela fotboll utan att någonsin ha sett någon spela fotboll. För författare börjar det med att man läser. Och om man inte gillar att läsa, varför ska man då skriva? (Jag är medveten om att det finns gott om folk som bara skriver för att de måste, men det är ett ämne för en annan gång. Jag lovar att det finns lösningar där också!) Så läs: klassiker, kiosklitteratur, tecknade serier, facklitteratur, noveller, tegelstenar, på baksidan av mjölkpaket, etc. Bry dig inte så mycket om vad du läser; var inte snobbig, för det kommer att straffa sig senare. När du har läst åtminstone 100 böcker har du mycket god chans att skriva bättre, men det finns mer du kan göra.

Skriv av

För drygt 10 år sedan bestämde jag mig för att lära mig att skriva riktigt bra. En av de första sakerna jag gjorde var att skriva av andra författares texter, bokstav för bokstav, stycke för stycke. Inte nog med att jag lärde mig det rätt komplicerade formatet som filmmanus använder, jag fattade varför skribenterna skrev si eller så på ett mycket tydligare sätt än om jag bara läst texten. Jag skrev aldrig av någon hel bok (även om jag översatte en), men de brottstycken jag imiterade var så bra att jag lärde mig massor om hur man varierar sin meningsbyggad, hur man bygger upp ett stycke och liknande saker som är för komplicerat för att lära sig genom att prata om det.

Skriv om

Den tredje saken man lär sig oerhört mycket av är att skriva om, d.v.s. bearbeta sin egen text. När man försöker titta på det man själv skrivit med neutral blick snarare än den förälskade eller skamtyngda blick man ofta har i början, då går det fort att bli bra. Mitt eget rekord för att skriva om en och samma text är 40 gånger! Det var visserligen ett extremfall och nu skulle jag inte längre göra så många versioner, men jag lärde mig massor på varje omskrivning. Det finns så många sätt att uttrycka samma sak, det finns så många sätt som folk kan missförstå eller missa viktiga saker, och det finns så många småsaker man kan göra roligare/mer spännande/mer trovärdigt – och det finns så många saker som man inte kan förstå de första gångerna man skriver en text. För mig brukar det exempelvis dröja till tredje gången jag går igenom en text innan jag förstår det djupare temat, vad texten egentligen handlar om.

Läs, skriv av, skriv om

Med de tre stegen bakom sig kommer du ha förstått så mycket om att skriva som du inte ens visste att du inte visste, så att du blir trygg i ditt skrivande – och det är tryggheten som gör hela skillnaden. För fler manustips, läs min bok Manusförfattarens guide som säljs via Vulkan och används på skrivarutbildningar runtom i Sverige.

Tre ord

Den här texten skrev jag för flera år sedan för Vulkan. I likhet med den förra försvann den vid byte av system, men nu finns den här:

I många fall behövs det inte många ord. ”Jag gillar dig”, ”Han är död” eller till och med ”Förlåt”. Det är lätt att glömma att det inte behöver vara svårare än så när man skriver. Lättast är att börja långt och sedan stryka. I gamla tiders Hollywood skrev manusförfattarna tre-fyra timmar manus till en 90-minutersfilm. Därefter kom en chef och strök det som inte absolut behövdes. Med den metoden skrevs Casablanca, Trollkarlen från Oz, Riddarfalken från Malta och hundratals andra storfilmer.

Bland mina favorittips finns en visdom som är nerkokt på det sättet. Den innehåller tre ord, nämligen de här:

Hopp och förtvivlan

Förtvivlan och hopp… Man behöver inte tänka mer på hur man ska lägga upp en text om man bara håller de tre orden i minnet. Variera delar där hopp frodas med delar där förtvivlan gror, så håller du läsaren på sträckbänken. ”På vilken ton kommer det att sluta?” är den fråga läsaren ställer sig. Ju längre du håller det ovisst, desto bättre. Det skapar både framåtrörelse och känsloreaktioner.

Förtvivlan är en naturlig följd av konflikt, medan hopp behövs för att både rollfigurer och läsare ska orka fortsätta. Båda krävs. Med för mycket förtvivlan blir det existentiellt. Med för mycket hopp blir det naivt. Titta gärna på vilken bok, vilken film eller vilken TV-serie som helst. Där finns hopp och förtvivlan, om vartannat. Det borde det göra i din text också, men gör det det?

Berätta det igen, men på samma sätt

Senaste veckan eller så har jag stött på flera blogginlägg, bilder och andra texter som handlar om en och samma sak. Eller de gör det i mitt huvud i alla fall. Alla föräldrar och alla som är nära barn borde känna igen det här direkt, men även andra har det i sig. Det var därför jag skrev ganska utförligt om det för några år sedan under titeln Remixen som recept för odödlighet.

Development Hell

Den här gången var det en bok jag köpte i USA som satte igång tankegången, nämligen Tales From Development Hell: The Greatest Movies Never Made? av David Hughes. Boken berättar om ett antal filmidéer, filmmanus och filmproduktioner som av olika anledningar aldrig blivit färdiga eller förändrats kraftigt under arbetets gång. En del av de där filmerna som aldrig blev av låter spännande, bland annat en film baserad på Jean Eugène Robert-Houdin, en av världens mest inflytelserika trollkarlar. Det var han som först gjorde trollkonster på teatrar och salonger, istället för på gator, och det var han som först använde ”vanliga” kläder (aftonkläder, d.v.s. frack), istället för maskerade sig till kines eller gick i vida rockar med många fickor. Och han åkte till krigsskådeplatsen Algeriet för att kämpa mot en lokal trollkarl om vem som var världens mäktigaste. Men det var inte det jag skulle berätta om…

Jag tar det från en annan vinkel.

Originalitet

Tidningen New York Times gjorde nyligen en ”debattartikel” (op-ed) i form av en film av Drew Christie, som kallades ”Allergy to Originality”, där den ene figuren tyckte att det var synd att så många filmer nu för tiden var uppföljare och adaptioner (till skillnad från den gamla goa tiden, antar jag). Svaret är… tja, totalroligt.

Närhelst frågan om uppföljare, adaptationer och så dyker upp brukar jag tänka på Polti. Som i Georges Polti. 1868 förklarade han efter en utförlig studie att det bara finns 36 dramatiska situationer, och att alla konstnärer återkommer till dem gång på gång.

Därför brukar jag inte anstränga mig för att hitta på något nytt, utan bara skapa något som är bra. I betydelsen att det åtminstone inte är dåligt. Det är svårt i sig.

Det här blir riktigt intressant när man arbetar med en text eller dylikt som bygger på något annat. För allt sånt arbete hänger på att man både tar hänsyn till källmaterialet och struntar i det, samtidigt. Ens första mål måste vara att man är effektiv, d.v.s. att det får en rejäl effekt.

Och det är här vi kommer in på Jon Peters.

Jon Peters

Oddsen är ganska bra att du inte har en aning om vem Jon Peters är. På sätt och vis önskar jag att jag inte hade råkat ut för honom heller. Ungefär som den där hemska boken…

Nu känner inte jag honom personligen, och eftersom jag bara läst om honom, så är jag lite tveksam inför att sprida några rykten om honom, men… det här kommer från flera från varandra oberoende personer – och vad viktigare är, det har en poäng som skulle vara sann även om allt jag skriver om Peters skulle vara falskt.

Det första jag hörde om Jon Peters var att han var en amerikansk filmproducent. Han har flera rätt framgångsrika filmer på sitt CV; filmer som var de mest sedda sina år och även efteråt, filmer som fått efterföljare, filmer som dragit in miljontals dollar, filmer som vunnit Oscar, och filmer som startat trender. Om man bara tittar på en lista över några av hans filmer är det en imponerande läsning:

En stjärna föds 1976, Tom i bollen 1980, En amerikansk varulv i London 1981, Flashdance 1983, Purpurfärgen 1985, Grottbjörnens folk 1986, Who’s That Girl 1987, 24 timmars jakten 1987, Häxorna i Eastwick 1987, Rain Man 1988, De dimhöljda bergens gorillor 1988, Tango & Cash 1989, Batman 1989, Fåfängans fyrverkeri 1990, Batman Återkomsten 1992, Wild Wild West 1999, Ali 2001, Superman Returns 2006, Man of Steel 2013

 Men så fort man får veta mer om Peters inser man att framgångarna har varit trots hans inblandning i filmerna, inte på grund av den.

Här är ett exempel på hans brist på talang:

Neil Gaiman

Två av Hollywoods mest framgångsrika manusförfattare, Ted Elliot & Terry Rossio, lyckades få Hollywood att nappa på författaren Neil Gaimans grafiska roman Sandman, en av de mest omskrivna grafiska romanerna någonsin. De fick till och med uppdraget att skriva manuset. Allt var bra, tills, som de skriver:

”Producer Jon Peters got himself attached to the project. We took a meeting with him. We were unimpressed with his story sense (it took twenty minutes just to get across this idea: Sandman, the King of Dreams, is captured. Twenty minutes).”

Men sådana historier kan förstås vara myter. Men därefter började cirkusen:

• Peters fick studion att vägra ta emot manuset för att det var ”olevererbart”, trots att Gaiman var nöjd med det
• När en annan författare fick manuset och tog bort en enda scen fick manuset plötsligt grönt ljus för förproduktion, och Gaiman var fortfarande nöjd
• Manuset skrevs om av en fjärde författare, och nu var inte Gaiman nöjd länge.
• Dessutom sparkades regissören Roger Avary, manusförfattaren bakom Pulp fiction och De hänsynslösa (tillsammans med Quentin Tarantino).
• Fler författare kopplades in, och manuset blev längre och längre ifrån källmaterialet. Till slut tog Gaiman sin hand från projektet (något som inte har någon praktisk betydelse, men som är ett kraftigt betyg åt produktionen).

Den här historien har några ytterligare delar som kan läsas om både i Tales from development hell och på Ted Elliot & Terry Rossios webbplats, Wordplay.

Och det är faktiskt Wordplay som bäst beskriver min poäng. Jag vet att jag har använt det här citatet förut, men det kommer delvis få en ny poäng här:

[…] what is it that draws people to classic properties, only to then get excited about screwing them up? Call it SES, the Starship Enterprise Syndrome. The thought process goes, “Cool! We get to make a film about the Starship Enterprise!” “Bitchin’!” “So, what should we do with it?” “Uh, I got it… let’s blow it up!” No… how about instead you tell a great story, a classic story that does justice to the franchise? [Källa]

Starship Enterprise Syndrome, alltså.

Det fattas inte exempel på hur Peters och andra lider av Starship Enterprise Syndrome. Det mest kända exemplet från Peters är kanske filmen Stålmannen V. Efter en Oscarsvinnande film om Stålmannen, en okej film, och en film som får många kritiska omdömen, och en fjärde film som… har vissa problem… tänkte sig filmbolaget att de skulle göra en reboot av Stålmannen-filmerna. En av de som kallades in för att presentera idéer var Kevin Smith. Han har senare beskrivit några av Peters idéer. Bland annat ville han ha Sean Penn i rollen som Stålmannen, eftersom Penn hade… den rätta mordiska blicken. Smith blev förvånad. Dräkten skulle vara helt annorlunda, med svarta inslag. Smith gapade. Och Stålmannen skulle dö. Smith var inte helt glad. Filmen blev sedan nerlagd, ända tills Peters lyckades få igenom rätt många av sina andra idéer i Superman Returns. Som sågas rätt roligt här.

Apropå roligt, förresten, Elliot och Rossio från tidigare har varit med om en utifrån ganska rolig grej med adaptationen av Robert A. Heinleins roman The puppet masters. Läs om hela den grejen här.

Okej, dags att komma till poängen nu

Det verkar ligga i människans natur att vilja höra samma saga om och om igen. Min äldste son ville förut se ett enskilt avsnitt av Thomas och vännerna gång på gång, medan min yngste fastnat för Pippi Långstrump. När min sambo var liten älskade hon en sekvens ur Askungen när hennes styvsystrar blev gröna av avund. Själv såg jag en hel rad olika filmer gång på gång, gjorde listor och analyserade dem framlänges och baklänges. Fortfarande läser jag gärna om böcker – eller liknande böcker. Jag gissar att trygghet är en av orsakerna till att man gör så.

Men det är också något jag tänker på i mitt arbetsliv. När jag skapar något nytt, remixar jag sådant andra gjort och återberättar det bästa, Som talaren sa i den andra länken i det här blogginlägget, Austin Kleon: – Det finns inte bra och dålig konst. Det finns bara konst som är värd att stjäla [i betydelsen plagiera] och konst som inte är värd att stjäla.

Jag skulle dock vilja lägga till en sak: – När man sedan har stulit måste man också se till att man gör det bra. Många tror säkert att ordspråket om bra och dåliga konstnärer som stjäl respektive inspireras ska tolkas så här: ”om man är en stor konstnär så får man stjäla [plagiera]”. Så är det naturligtvis inte. Ordspråket betyder: ”man får stjäla [plagiera] så länge man gör något bra av det, d.v.s. blir en bra konstnär” För att göra det konkret: ABBA har motsatt sig att artister samplar deras musik, tills Madonna ville låna en snutt, just för att hon gjorde något bra av det. George Lucas har å andra sidan inte tyckt att någon har gjort sig riktigt värd av att plagiera Stjärnornas krig, även om jag tycker att det finns en del kandidater. Kristina så klart. Hade jag varit Lucas, kanske jag hade gjort samma sak när jag tänkte på hur mycket (mestadels dåliga) parodier, pastischer, och hyllningar som gjorts genom åren.

Det är svårare än man tror att hålla sig innanför linjerna när man ritar. Men det är också viktigt att försöka, så att man inte drabbas av Starship Enterprise Syndrome.

—-

En vän till mig (hej, Kajsa!) föreslår då och då att jag borde börja twittra. Den här typen av blogginlägg är orsaken till att jag inte kommer göra det. Jag försöker skriva koncentrerat, men av någon anledning får jag inte bort utvikningar, följdresonemang, bakgrunder och flera exempel ur mitt sätt att skriva 🙂 Tur att vi kompletterar varandra.

William Goldman och 1939

En vän till mig var på besök häromdagen och nämnde Trollkarlen från Oz. Eftersom min vän arbetar på Nationalencyklopedin då och då (han skriver om tecknade serier, manga och liknande) berättade han att NE beskriver Trollkarlen från Oz som höjdpunkten i Hollywoods konstnärliga guldålder, fritt citerat ur minnet. Därifrån övergick vi till att diskutera när olika områdens guldåldrar inföll. Vi slogs av att många områden vi kände till väl hade sina guldåldrar, och då menar vi inte bara de perioder vi gillar bäst, utan de perioder som allmänt anses vara de bästa, under 1930-talet. Trollkarlen från Oz, om NE har rätt, skulle alltså ha kommit i Hollywoods guldålder. Närmare bestämt 1939.

William Goldman

Det där fick mig att börja tänka på William Goldman. Goldman är en av världens mest kända manusförfattare. D.v.s. ingen utanför branschen har hört talas om honom. Men han har i alla fall skrivit två böcker om filmbranschen som har fått ganska stor spridning: Adventures in the screen trade och Which lie did I tell?. I den förstnämnda (1984) berättar han bland annat om hur han skrev Butch Cassidy & the Sundance Kid, Alla presidentens män, Maratonmannen, och Bleka dödens minut mfl filmer.

Och så skrev han så här, vilket är ett av mina favoritcitat:

Now let me circle back to Gunga Din and make strictly a judgement call: It is my absolute opinion that in every conceivable way – direction, script, star performances, special effects, emotional power – it is infintely superior to any of the five Lucas-Spielberg prizewinners.

Gunga Din was released in 1939, and when it came time for the Oscar balloting, it received a total of zero nominations.

Granted, 1939 was an exceptional year for Hollywood. (I am starting to playing games now, but please bear with me, I hope and believe there’s a point to it all.) You probably don’t remember the Oscar winner for ’39, but let me list five movies and then you guess:

• Golden Boy
• The Hunchback of Notre Dame
• Intermezzo
• Juarez
• The Private Lives of Elizabeth and Essex

To help you along, a few refreshers: Golden Boy introduced us to William Holden, Intermezzo to Ingrid Bergman, Charles Laughton played the Hunchback, Paul Muni starred in Juarez, and Bette Davis was Elizabeth, one of her more famous performances.

The envelope please.

Answer? None of the five. In fact, none of the five even got a Best Picture nomination.

But here are the five that did:

• Goodbye, Mr Chips
• Mr Smith Goes to Washington
• Ninotchka
• Of Mice and Men
• Stagecoach

Again, please, the envelope.

Same answer: none of the above. (They nominated more than five pictures back in those days.) And one of the five I didn’t list was Wuthering Heights.

Which also didn’t win because ’39 was also the year of The Wizard of Oz.

Which also didn’t win because Gone With the Wind did.

Pretty impressive year.

So impressive that in spite of my passion for Gunga Din, I can’t complain. It’s a glorious adventure film; I may prefer it to any other, but I don’t think it belongs up there with the prizewinners.

And I don’t think any of the Lucas-Spielberg films do either.

(William Goldman, Adventures of the Screen Trade, 1984, ”The Ecology of Hollywood”)

Själv gillar jag dock Jakten på den försvunna skatten, som Lucas och Spielberg gjorde, men jag förstår Goldmans poäng. 1939 fick fram en del bra filmer, och få år har producerat lika många bra filmer. Min vän sa att det kan ha att göra med dels att TV:n inte hade tvingat filmbranschen att göra saker som inte fungerade på TV, dels att det förestående kriget kan ha påverkat producenterna att göra bra saker.

Han kan ha rätt, men för mig är den stora behållningen i den här diskussionen William Goldmans citat, och själva samtalet med min vän.

[Redigering april 2013: Rättar vilken Indy-film jag gillar.]

Manusförfattarens guide

Med början idag och drygt tre veckor framöver kommer jag att lägga upp hela min bok Manusförfattarens guide här på bloggen, ett kapitel i taget.

Boken är licensierad CC-by-sa 3.0 vilket betyder att du får kopiera, sprida och remixa materialet utan kostnad eller utan att be om lov, så länge du anger källa (så här: ”Källa: Manusförfattarens guide av Lennart Guldbrandsson”) och fortsätter att sprida materialet enligt samma licens.

Bok finns även att köpa i tryckt version från Vulkan.

Baksidestext

Vill du skriva bättre?

Skriver du för byrålådan eller är du erfaren författare? Skriver du romaner, TV-serier eller uppsatser? Då har den här boken hundratals tips om hur du blir bättre – eller t.o.m. bra!

• hur slipper man skrivkramp?
• hur kramar man varenda droppe ur sina idéer?
• hur skapar man intriger och rollfigurer?
• hur håller man en TV-serie fräsch år efter år?
• vad är MacGuffin och Element X?

Lennart Guldbrandsson har jobbat som skrivcoach och manuskonsult sedan 2002 och har hjälpt hundratals personer att skriva bättre. I den här boken krossar han flera myter och regler om att skriva. Efter att ha läst den kommer du att vara redo att göra karriär!

Det här är helt enkelt den enda bok om att skriva du behöver!

”Genial!”
(Ana Martinez, skribent/författare)

”Jag lärde mig en hel del av artikeln om Arkiv X”
(Morgan Jensen, manusförfattare, Medicinmannen, Häxdansen)

”Lennart har förmågan att genom skarpt intellekt och mycket erfarenhet vrida och vända på en berättelse tills alla delar kommer på rätt plats.”
(Pia Tjäder, regissör)

Missa inte fusklistorna i slutet av boken!

Innehållsförteckning

Utan fler krusiduller, här hittar du boken:

Förord
Skrivarliv
Skrivkramp
Den tråkigaste nyckeln till framgång
Varning för vanilj!
Att krama ur citronen
Intrigen
Sidan 30-problemet
Att intrigera (del 1, 2, 3, 4, 5)
Konflikt (del 1 och 2)
Antagonisten
Element X
Något riktigt viktigt
Rollfigurerna
Den helige idioten
Att skapa rollfigurer
Karaktäristika (del 1 och 2)
Karaktärisering
Praktiskt skrivande
Hur man slipper Talking heads
Hur man håller en TV-serie fräsch år efter år
Är du redo?
Bilagor
Bilaga 1: Listor som är bra att ha
Bilaga 2: Rekommenderad läsning

Anmärkning: Boken presenteras här med fler bilder och med länkar till olika webbplatser än originalboken. Dessutom har jag rättat flera av de korrekturfel som finns i boken. Ni får gärna kommentera bokens olika avsnitt på respektive sida.