Ovanliga låttexter

Jag samlar lite grand på ovanliga låttexter. Det kan vara låttexter med ovanliga ord, konstiga fraser eller udda teman. Det kan till och med, för att vara lite generös i tolkningen, vara låtar där någon säger något konstigt i bakgrunden eller för att dra det till sin spets en rolig effekt gör låten extra bra.

Ett inledande exempel:

I The Turtles låt Eleonor sjunger de den fantastiska textraden:

You’re my pride and joy, et cetera.

Just frasen ”et cetera” är det som gör texten oförglömlig, för mig i alla fall.

Många skrattar kanske åt Arja Saijonmaas Högt över havet, men jag gillar den, av följande anledning:

Det måste va’ kärlek

Ja, eventuellt.

Hur ofta hör man ordet ”eventuellt” i en låttext?

Som vanligt har Povel Ramel gått hela vägen i Orden brukar komma när man sjunger, där han får in ortoceratit, amalgam (”det ligger bra i munnen”) och andra underliga ord.

Men det finns många andra underliga texter. The Beautiful South har en låttext om en person som skriver låttexter

I love you from the bottom, of my pencil case
I love you in the songs, I write and sing
Love you because, you put me in my rightful place
And I love the PRS cheques, that you bring
Cheap, never cheap
I’ll sing you songs till you’re asleep
When you’ve gone upstairs I’II creep
And write it all down
Oh Shirley, Oh Deborah, Oh Julie, Oh Jane
I wrote so many songs about you
I forget your name (I forget your name)

(hela texten)

I avdelningen underliga kommentarer finns Jimmy Nails Ain’t no doubt från 1992, där en kvinna sjunger:

I don’t want somebody else, I love you

Och han kontrar med ett kallt:

She’s lying

Vid närmare eftertanke kanske man måste höra låten för att inse det bra.

En annan underlig låttext är I’ve been everywhere, här med Johnny Cash. Mitt i en uppräkning av ställen han har varit på kommer parentesen: ”I’m a killer”. Rätt viktig information…

(Jag har redan skrivit om nördiga låttexter.)

Sen har vi löjliga texter. Där finns många att välja mellan. Jag tycker att en som lyckas vara både löjlig och lyckad är Winchester Cathedral med New Vaudeville Band. Sångaren skyller på klockorna i Winchesters katedral för att hans älskade flydde från honom:

She wouldn’t have gone far away

If you’d only start ringing your bells

Här har vi någon som verkligen kan konsten att skylla ifrån sig. Inte på regn eller boogie eller på bossa nova, utan på kyrkklockor.

Och galnast är nog Napoleon XIV:s They’re coming to take me away. Odödliga textrader:

They’re coming to take me away ho ho hee hee ha haaa
To the happy home with trees and flowers and chirping birds
And basket weavers who sit and smile and twiddle their thumbs and toes

Rulla tummarna är för amatörer. Riktiga galningar rullar tårna också.

När det kommer till låtar utan text gillar jag titeln ”I was Kaiser Bill’s Batman” (förklaring till titeln).

Och alltihop skulle inte vara komplett utan hela gruppen Yellos produktion. Här är ett exempel:

Her name was Julie

When she took me on a ride in her old Chevrolet

Straight into a dusty sundown

I knew she was gonna make up one of her stories

And then she couldn’t believe that I told her

How much I love her lies

And how much I love her games

(hela texten)

Vilka är dina underligaste låttexter? Lägg till i kommentarerna nedan.

Farmor är död

Igår ringde mamma och meddelade att farmor var döende. Hennes lungor klarade inte av att ta upp syre längre. Pappa och min farbror hade blivit inringda till sjukhuset, och vid lunch hade hon somnat in.

Hon blev 88 år.

Själv har jag så mycket motstridiga känslor. Sorgen blandas med lättnad för att hon slapp att bli ett kolli innan hon dog eller att hon slapp bli senil. Hon verkade fått ha kvar alla minnen ända till slutet.

Jag skriver ”verkade” för under de senaste åren har vi inte pratat med varandra. Det är en lång historia. Men kontentan är att jag förutom att känna sorg också känner avsaknad av sorg. Vi var aldrig särskilt nära, och det blev inte bättre på slutet. Det föranleder mig att undra om det gör mig till en hemsk person som inte blir jätteledsen av hennes död. Inte så att jag rycker på axlarna. Men jag känner att jag borde bli mer ledsen. Det var ju ändå min farmor.

Men den som vet någonting om familjer vet också att aldrig är så enkelt att vi har rakt nedstigande led, kärnfamiljer, alla gillar alla, ingen är konstig, alla har jobb som de trivs med, etc. Saker händer. Livet händer! Ändå finns förväntningarna på att känslorna ska finnas där. Man ska vara normal och ha en normal familj, och känna normala känslor. Man ska framför allt känna sorg och enbart sorg när någon nära släkting dör. Gör man inte det, då måste man känna dåligt samvete.

Jag vägrar godta det sättet att leva. Jag känner väl hur jag vill när min farmor dör. Vi hade vår relation, och den gör det svårt att känna enbart sorg. Men det förändrar inte det faktum att hon var min farmor.  Hon blev 88 år, hette Elin, och hon tittade nästan aldrig in i kameran när man tog kort på henne. Hon var lång och lärde mig hur man bakar kransekaka (det är min bild). Hon var gift med Gösta, min farfar, ända tills han dog, när min äldste son var liten. Hon var född i Värmland, nära norska gränsen. På hennes sida fanns namnet Guldbrandsson, som pappa återtog när han gifte sig med min mamma på 1980-talet. Det var vid norska gränsen hon träffade farfar, som var stationerad i hennes hus under andra världskriget. De flyttade till Örebro och fick två söner. De flyttade till Karlstad, skaffade kolonistuga, och det är därifrån jag har mina flesta minnen av henne, tror jag. Hon älskade att berätta om när jag var liten, om hur jag inte ville ha mat, medan jag besökte hennes släkt, ända tills det kom fram att det var pannkakor. Då hade jag slagit ut med armarna och sagt: ”Men pannkakor är ju inte mat”. Hon och farfar flyttade tillbaka till Närke i samma veva som jag flyttade därifrån till Uppsala. Deras hus låg nästan mittemot min vän Lisas hus i Hällabrottet. Farmor och pappa hade kontakt flera varje dag efter att farfar dog. Mamma städade hos henne. Hon gillade sången Drömmen om Elin. Hon hade ett kort av mig på sin TV, från när jag var liten. Hon brukade prata med kortet av mig. Hon var fysiskt mycket större än farfar, och dominerade varenda rum hon gick in i. Hon var beroende av kaffe, men insåg det aldrig själv. Hon hade velat ha en dotter. Strax efter min pappa och farbror, var hon med barn igen. Barnet dog i magen, men eftersom tekniken och medicinen inte hade kommit så långt, blev hon tvungen att bära barnet ända fram tills det var dags att föda det. Hon hade sedan dess alltid lite sorgsna ögon, något jag inte insåg eller fick höra om, förrän jag och Matilda varit med om en liknande sak.

Och nu är hon död. Farfar dog för att hans lungor hade blivit skadade under hans tid på Televerket, och för att han rökte. Jag var den förste, sägs det, som kommenterade att farfar andades tungt. Nu har farmors lungor blivit orsaken att hon dog också. Jag tror på sätt och vis att hon skulle ha gillat att göra likadant som farfar.

Det här är några av mina minnen av farmor. Hon var för mig en människa av kött och blod. Jag kände henne inte särskilt väl. Vi pratade väl aldrig särskilt länge, bara hon och jag. Och andra saker kom emellan oss, också. Men det förändrar inte det faktum att jag minns min farmor, eller att hon nu är död.

Angående våldtäktsmålet i Umeå

Det här är det mail jag skrev till tingsrätten i Umeå. Skriv du också: umea.tingsratt@dom.se. Inget spam, utan ordentliga brev så att de fattar att det här inte är rätt sätt att behandla människor.

Hej,

Jag läste i Folkbladet om en dom i ett rättsfall som chockade mig:

http://www.folkbladet.nu/369711/stoppade-upp-flaska-i-tjejs-underliv-frias

För det första undrar jag om rapporteringen stämmer.

Jag förstår att det finns ett problem med bevisläget. Det jag vänder mig mot är formuleringen i domen.

Sedan vill jag att ni ska veta att skrivningen i domen knappast kan sägas stämma med den allmänna rättsuppfattningen. Jag har svårt att se att allmänheten tycker att det är okej att föra in flaskor i andra människors underliv – och att tingsrätten sedan uttrycker att kvinnans ihophållna ben snarare beror på *blygsel* eller inledande tvekan än på att det kanske kan ha gjort ont och att hon inte ville bli utsatt för de här handlingarna.

Det vore bra om ni kunde sätta upp tydliga regler för kvinnor så att de vet vad de kan göra för att vara säkra för framtida förekomster av underlivsvåld meddelst flaska. Uppenbarligen hjälper det inte att hålla ihop benen, eftersom det kan vara för tvetydigt. Räcker det med att ha tatuerat in texten ”Jag vill inte ha in några flaskor eller andra objekt i mitt underliv” eller måste man specificera alla tänkbara objekt, och eventuellt också vilket hål man avser? Måste det vara undertecknat? Gäller i så fall tatuerade signeringar, trots att de rent tekniskt gjorts av någon annan? Kan man använda någon slags kyskhetsbälte? Om man säger nej, finns det då ett undre decibelvärde, då man kan förväntas att personer i ens närhet, inklusive tänkbara förrövare, ska ha uppmärksammat det? Går ett tydligt och bevittnat ”nej” att lita på ifall mottagaren har dålig hörsel, dåliga språkkunskaper eller förståndsnedsättningar? Om man använder ett skärp för att binda ihop sina ben, och förrövaren har lyckats föra in en flaska ändå, går det då att stämma skärptillverkaren? Era regler och tips emotses å det snaraste.

Slutligen tycker jag att ni har misslyckats med ert uppdrag att upprätthålla ett förtroende för rättsapparaten i Umeå. Jag skulle i dagsläget inte lita på era domar, eftersom skrivningen var så oerhört dålig. Jag hoppas att ni blir ordentligt granskade framöver och att ni åläggs att ändra på era regler så att den här typen av skrivelser inte är möjliga.

Som svar fick jag domen. Den hittar du här: http://www.fildirekt.se/dl/1368660428.pdf

Sedan dess har Expressen också skrivit om saken på ett bra sätt. Aftonbladet försöker nyansera, och kommer fram till samma sak som jag här ovan: det är språket som är märkligt. Däremot är det ingen i media som undrar det som jag gör: vad skulle tjejen har gjort då, om inte ett par ihopklämda ben räcker?

Jag såg förresten ett TED-tal häromdagen som visade just på att det här (såsom i bilden ovan) främst är en mansfråga. Se det du också!

Se också TED-talet om hur filmer påverkar pojkars fantasi! Manlighet är något annat än vad de flesta tror. Som att våga vara med i ett team lett av kvinnor.

PS. Det finns mycket sjukt här i världen. Jag har tidigare skrivit om häxbränningar och skyddande av pedofiler, förutom de glättiga grejerna som jag vanligtvis brukar skriva om.