Under 2016 gick jag ner 15 kilo. Här tänkte jag berätta hur jag gjorde det. Men först några klargöranden:
- jag gjorde det för att jag inte trivdes med min vikt. Det här handlar alltså om mig och min vikt. Ingen annan berörs egentligen av det, men jag ville ändå berätta för dem som möjligen är intresserade. Om du tror att jag försöker övertyga någon annan om att deras vikt är för hög eller att de inte duger som de är, bevittna mig göra något som du i så fall inte trodde att jag skulle göra: sluta läs om du tror att det här med nödvändighet gäller dig på något sätt.
- en del människor har inte alls samma problem som jag hade/har, se punkten ovan.
- jag gjorde det med tanke på att det skulle gå vägen, inte med tanke på att det skulle gå fort. Mitt mål var att jag skulle kunna hålla min vikt sedan, inte att jojobanta, något som inte är särskilt nyttigt.
- jag har inte ätit nyttigare än tidigare år.
- jag har inte slutat med godis, chips, glass, kakor, drickor och andra onyttigheter. Jag satte redan från början regeln för mig själv att jag fick äta hur mycket, vad och när jag ville. Den regeln har jag följt.
- jag har inte använt mig av några mystiska pulver, bars, eller svultit mig själv. Inte heller jag har använt några av de vanliga tricken som anorektiker, flygvärdinnor eller brottare använder för att gå ner viktklasser.
- jag har inte varit sjuk så att jag har förlorat aptiten. I själva verket har jag varit friskare än förra året.
- jag har inte motionerat mer än tidigare år. Jag har exempelvis inte gått på något gym eller sprungit. Jag rör mig inte överdrivet mycket, något jag själv är lite missnöjd med, men det är något att hålla i åtanke. Å andra sidan är motion en ganska dålig metod för att gå ner i vikt. (Fysisk aktivitet står bara för 10-30% av den energi som förbränns varje dygn. Resten går åt till basal metabolism samt den energi som krävs för att bryta ner mat.)
Min vikt
Jag har alltid tänkt mycket på min vikt och mitt omfång. Jag har aldrig varit smal jämfört med mina vänner, och under perioder i min ungdom var jag rätt tjock. Under högstadiet och gymnasiet var jag nog som smalast, efter att ha börjat tävlingssimmat i fyran. Min vikt har ökat stadigt med något kilo varje år sedan jag gick i gymnasiet.
Jag har bantat och använt mig av ett antal olika metoder, inklusive träning och dieter, men utan effekt. Så i början på 2016 vägde jag 104 kilo. Jag hade aldrig tänkt att jag skulle gå över 100 kilo. Det var för mig en magisk gräns.
I slutet av förra året insåg jag att det inte skulle gå åt något annat håll om jag inte gjorde något annorlunda, något som jag inte testat förut.
Idag, ett år senare, väger jag omkring 89 kilo.
Så här gjorde jag
Min förändring började för flera år sedan när jag läste en bok som heter Smala människors sju hemligheter av Vikki Hansen och Shawn Goodman. Det var inte en bok som jag sen har läst och läst om, och tycker är det bästa som finns. Men det började som sagt med den boken.
Den boken handlar om hur det startar med att man tänker som en smal människa, till exempel att man äter medvetet. Här är de sju hemligheterna:
1. Lyssna på kroppen, inte förståndet
2. Ät medvetet och utan att döma
3. Ät bara när du känner fysisk hunger
4. Sluta ät när du är tillfredsställd, inte mätt – man känner igen det på att maten smakar papp
5. Ät det du helst av allt vill ha
6. Lägg märke till hur kroppen mår efter det att du har ätit
7. Hedra dina känslor, begrav dem inte i mat
Det kanske låter självklart, men jag har inte tänkt så alls. I själva verket finns det inte många som har beskrivit hur jag har tänkt bättre än komikern Ed Gamble i ett avsnitt av pratprogrammet Mock the Week:
Jag tänker, och kan nästan inte låta bli att tänka, på mat som något med många funktioner: något man firar med, något man unnar sig när man gjort något bra, något man undanhåller sig för att bli smal, något man äter medan man tittar på TV, etc. Ätandet är automatiskt.
Nästa steg var faktiskt en chokladask. Under jul och nyår 2015 var jag sjuk och ensam hemma. Vi hade en Paradisask hemma (sånt håller man reda på), så jag började att äta den. Men den här gången lät jag chokladbitarna långsamt smälta på tungan och verkligen njöt av deras individuella smaker. Det var nog första gången jag gjorde det, riktigt ordentligt. Ibland har jag gjort det de första tuggorna av mat eller så, men ganska snart, till exempel om mitt fokus lockas bort av TV eller samtal, har jag slutat att känna efter vad det smakar. Den här gången fortsatte jag att känna efter.
Helt plötsligt var jag inte sugen på att äta hela asken. Den räckte ganska många dagar. Samtidigt började jag gå ner i vikt.
Min första tanke var konstig: det var chokladaskens förtjänst. Om jag åt mer choklad skulle jag fortsätta att gå ner i vikt. Så blev det inte. Jag lärde mig att inte tänka eller försöka analysera vad det var som gjorde att jag gick ner i vikt, utan att bara äta det jag hade lust med. Då fungerade det.
Hur kunde jag veta det? Jag började väga mig varje dag vid samma tillfälle, precis efter att jag hade gått upp på morgonen. Sen skrev jag ner vikten på en whiteboard bredvid mitt skrivbord. Det gjorde att jag hela tiden kunde följa progressionen. De dagar jag inte hade gått ner, eller hemska tanke hade gått upp, blev ytterligare motivation för mig att njuta mer av maten och att ta det lugnare. Min sambo kunde följa vad som hände, hon också, men i själva verket verkade hon bara titta på mina siffror någon gång i månaden.
Ett par saker blev nya hobbyteorier för mig, som att min hunger var direkt knuten till hur mycket sömn jag fick. Om jag gick och lade mig tidigare var jag inte lika sugen på mat och godsaker. (Jag fick fortfarande äta hur mycket godis jag ville, om det var det jag var hungrig på.) Det verkade stämma ganska väl. Men det kan också ha hängt ihop med om jag var stressad. Vid de perioder jag hade som mest att göra, och satt mycket vid skrivbordet för att bli klar, tenderade jag att inte gå ner i vikt och kanske till och med gå upp lite. Jag orkade eller hann nog inte känna efter om jag egentligen var hungrig och då åt jag mer. Så jag försökte att inte vara lika stressad. Det går sådär, men jag fokuserar då extra mycket på att njuta av det jag äter.
Jag blev inte lika hungrig längre, och lämnade mat på tallriken – något som i början fick mig att känna dåligt samvete. Men som Tore Wretman lär ha sagt: ”Bästa sättet att bli av med kilona är att lämna dem på tallriken.” Jag slutade att ta en portion till, om jag inte verkligen var hungrig. Och jag drack inte längre upp teet om jag inte verkligen var törstig.
Visst fanns det tillfällen då jag inte följde de här råden. Jag gick på bio och åt mer godis än vad jag borde vid ett par tillfällen. Men det enda jag gjorde då var att känna efter när jag blev hungrig nästa gång och så väntade jag tills dess innan jag åt igen. Det brukade dröja rätt länge. Under tiden gjorde jag annat.
Det är allt:
- jag åt långsammare och njöt mer av maten
- jag vägde mig varje dag och följde framstegen
- jag slutade att äta när jag var mätt och åt bara när jag var hungrig
Effekten
Det var inte bara vikten som minskade. Det fanns flera sätt jag kunde se att saker hände:
- Jag kunde se effekten när jag knöt skorna hemma. VI har en spegel som sitter ungefär två meter från bänken där man knyter skorna, parallellt med bänken, så att man ser sig själv nästan i profil. I början var det jobbigt att se sig själv där, men långsamt, långsamt, jobbigt långsamt blev magen mindre i vägen.
- Jag kunde se att min dubbelhaka höll på att bli mindre och fastare.
- Mina kläder satt inte längre lika tajt, och jag kunde till och med köpa ett bälte som var lite kortare. Efter en period kunde jag flytta in spännet längre in så att inte byxorna skulle hänga för slappt på mig.
- Det var inte längre lika jobbigt att röra sig. Jag är fortfarande inte vältränad, men jag blir inte längre lika svettig så fort jag rör mig. Det gjorde det roligare att leka med barnen utomhus. Jag tog också fler initiativ till det som ett led i att jag försökte känna efter när min kropp ville röra på sig.
- Jag började hoppa över frukosten – inte för att gå ner i vikt genom svältning, utan för att jag helt enkelt oftast inte var hungrig på morgnarna. När jag var hungrig åt jag såklart, men oftast inte.
- Det blev lättare att köpa kläder, eftersom fler butiker har kläder om man inte väger omkring 100 kilo.
- Jag tänker inte lika mycket på att jag måste hålla inne magen eller att jag inte får verka för glupsk inför andra. Jag tänker fortfarande på det, men det är inte en lika dominant tanke hos mig. Om jag är hungrig äter jag, och jag har den mage jag har.
- Det har inte varit så väldigt många personer som har kommenterat min vikt eller mitt utseende. I själva verket är det nog bara en person som har sagt något självmant. Jag vet inte hur jag ska tolka det, om andra inte har tänkt på min vikt, eller om de inte har tyckt att det är något som är värt att kommentera, eller om jag fortfarande ser ut att väga lika mycket.
Så vad händer nu?
Jag har legat omkring 90 kilo den senaste tiden, bland annat efter julbord och andra högtider, men min tanke är att gå ner ytterligare. Hur långt jag går ner är inte någon siffra som styr, utan min trivsel. Min kropp får styra det, men jag är inte riktigt nöjd än.
Möjligen börjar jag att röra på mig mer regelbundet också, men även det får vara på samma premisser: det måste vara roligt. Jag får inte skapa en massa måsten och tvång, utan jag ska börja tänka som en person som rör på sig, om det ska fungera. Min plan är långsiktig.
Och återigen, det här handlar om mig och min metod, så känn absolut inte att något av det här är saker som har med dig att göra, men för mig har det här året inneburit en vändning och ett nytt sätt att tänka. Jag är glad att jag började äta den där chokladasken.
Filed under: Skrivande | Tagged: bantning, choklad, Ed Gamble, mat, Shawn Goodman, smala människors sju hemligheter, tore wretman, Vikki Hansen, vikt | 3 Comments »