Hur jag gick ner 15 kilo på ett år

Under 2016 gick jag ner 15 kilo. Här tänkte jag berätta hur jag gjorde det. Men först några klargöranden:

• jag gjorde det för att jag inte trivdes med min vikt. Det här handlar alltså om mig och min vikt. Ingen annan berörs egentligen av det, men jag ville ändå berätta för dem som möjligen är intresserade. Om du tror att jag försöker övertyga någon annan om att deras vikt är för hög eller att de inte duger som de är, bevittna mig göra något som du i så fall inte trodde att jag skulle göra: sluta läs om du tror att det här med nödvändighet gäller dig på något sätt.
• en del människor har inte alls samma problem som jag hade/har, se punkten ovan.
• jag gjorde det med tanke på att det skulle gå vägen, inte med tanke på att det skulle gå fort. Mitt mål var att jag skulle kunna hålla min vikt sedan, inte att jojobanta, något som inte är särskilt nyttigt.
• jag har inte ätit nyttigare än tidigare år.
• jag har inte slutat med godis, chips, glass, kakor, drickor och andra onyttigheter. Jag satte redan från början regeln för mig själv att jag fick äta hur mycket, vad och när jag ville. Den regeln har jag följt.
• jag har inte använt mig av några mystiska pulver, bars, eller svultit mig själv. Inte heller jag har använt några av de vanliga tricken som anorektiker, flygvärdinnor eller brottare använder för att gå ner viktklasser.
• jag har inte varit sjuk så att jag har förlorat aptiten. I själva verket har jag varit friskare än förra året.
• jag har inte motionerat mer än tidigare år. Jag har exempelvis inte gått på något gym eller sprungit. Jag rör mig inte överdrivet mycket, något jag själv är lite missnöjd med, men det är något att hålla i åtanke. Å andra sidan är motion en ganska dålig metod för att gå ner i vikt. (Fysisk aktivitet står bara för 10-30% av den energi som förbränns varje dygn. Resten går åt till basal metabolism samt den energi som krävs för att bryta ner mat.)

Min vikt

Jag har alltid tänkt mycket på min vikt och mitt omfång. Jag har aldrig varit smal jämfört med mina vänner, och under perioder i min ungdom var jag rätt tjock. Under högstadiet och gymnasiet var jag nog som smalast, efter att ha börjat tävlingssimmat i fyran. Min vikt har ökat stadigt med något kilo varje år sedan jag gick i gymnasiet.

Jag har bantat och använt mig av ett antal olika metoder, inklusive träning och dieter, men utan effekt. Så i början på 2016 vägde jag 104 kilo. Jag hade aldrig tänkt att jag skulle gå över 100 kilo. Det var för mig en magisk gräns.

I slutet av förra året insåg jag att det inte skulle gå åt något annat håll om jag inte gjorde något annorlunda, något som jag inte testat förut.

Idag, ett år senare, väger jag omkring 89 kilo.

Så här gjorde jag

Min förändring började för flera år sedan när jag läste en bok som heter Smala människors sju hemligheter av Vikki Hansen och Shawn Goodman. Det var inte en bok som jag sen har läst och läst om, och tycker är det bästa som finns. Men det började som sagt med den boken.

Den boken handlar om hur det startar med att man tänker som en smal människa, till exempel att man äter medvetet. Här är de sju hemligheterna:

1. Lyssna på kroppen, inte förståndet

2. Ät medvetet och utan att döma

3. Ät bara när du känner fysisk hunger

4. Sluta ät när du är tillfredsställd, inte mätt – man känner igen det på att maten smakar papp

5. Ät det du helst av allt vill ha

6. Lägg märke till hur kroppen mår efter det att du har ätit

7. Hedra dina känslor, begrav dem inte i mat

Det kanske låter självklart, men jag har inte tänkt så alls. I själva verket finns det inte många som har beskrivit hur jag har tänkt bättre än komikern Ed Gamble i ett avsnitt av pratprogrammet Mock the Week:

Jag tänker, och kan nästan inte låta bli att tänka, på mat som något med många funktioner: något man firar med, något man unnar sig när man gjort något bra, något man undanhåller sig för att bli smal, något man äter medan man tittar på TV, etc. Ätandet är automatiskt.

Nästa steg var faktiskt en chokladask. Under jul och nyår 2015 var jag sjuk och ensam hemma. Vi hade en Paradisask hemma (sånt håller man reda på), så jag började att äta den. Men den här gången lät jag chokladbitarna långsamt smälta på tungan och verkligen njöt av deras individuella smaker. Det var nog första gången jag gjorde det, riktigt ordentligt. Ibland har jag gjort det de första tuggorna av mat eller så, men ganska snart, till exempel om mitt fokus lockas bort av TV eller samtal, har jag slutat att känna efter vad det smakar. Den här gången fortsatte jag att känna efter.

Helt plötsligt var jag inte sugen på att äta hela asken. Den räckte ganska många dagar. Samtidigt började jag gå ner i vikt.

Min första tanke var konstig: det var chokladaskens förtjänst. Om jag åt mer choklad skulle jag fortsätta att gå ner i vikt. Så blev det inte. Jag lärde mig att inte tänka eller försöka analysera vad det var som gjorde att jag gick ner i vikt, utan att bara äta det jag hade lust med. Då fungerade det.

Hur kunde jag veta det? Jag började väga mig varje dag vid samma tillfälle, precis efter att jag hade gått upp på morgonen. Sen skrev jag ner vikten på en whiteboard bredvid mitt skrivbord. Det gjorde att jag hela tiden kunde följa progressionen. De dagar jag inte hade gått ner, eller hemska tanke hade gått upp, blev ytterligare motivation för mig att njuta mer av maten och att ta det lugnare. Min sambo kunde följa vad som hände, hon också, men i själva verket verkade hon bara titta på mina siffror någon gång i månaden.

Ett par saker blev nya hobbyteorier för mig, som att min hunger var direkt knuten till hur mycket sömn jag fick. Om jag gick och lade mig tidigare var jag inte lika sugen på mat och godsaker. (Jag fick fortfarande äta hur mycket godis jag ville, om det var det jag var hungrig på.) Det verkade stämma ganska väl. Men det kan också ha hängt ihop med om jag var stressad. Vid de perioder jag hade som mest att göra, och satt mycket vid skrivbordet för att bli klar, tenderade jag att inte gå ner i vikt och kanske till och med gå upp lite. Jag orkade eller hann nog inte känna efter om jag egentligen var hungrig och då åt jag mer. Så jag försökte att inte vara lika stressad. Det går sådär, men jag fokuserar då extra mycket på att njuta av det jag äter.

Jag blev inte lika hungrig längre, och lämnade mat på tallriken – något som i början fick mig att känna dåligt samvete. Men som Tore Wretman lär ha sagt: ”Bästa sättet att bli av med kilona är att lämna dem på tallriken.” Jag slutade att ta en portion till, om jag inte verkligen var hungrig. Och jag drack inte längre upp teet om jag inte verkligen var törstig.

Visst fanns det tillfällen då jag inte följde de här råden. Jag gick på bio och åt mer godis än vad jag borde vid ett par tillfällen. Men det enda jag gjorde då var att känna efter när jag blev hungrig nästa gång och så väntade jag tills dess innan jag åt igen. Det brukade dröja rätt länge. Under tiden gjorde jag annat.

Det är allt:

• jag åt långsammare och njöt mer av maten
• jag vägde mig varje dag och följde framstegen
• jag slutade att äta när jag var mätt och åt bara när jag var hungrig

Effekten

Det var inte bara vikten som minskade. Det fanns flera sätt jag kunde se att saker hände:

• Jag kunde se effekten när jag knöt skorna hemma. VI har en spegel som sitter ungefär två meter från bänken där man knyter skorna, parallellt med bänken, så att man ser sig själv nästan i profil. I början var det jobbigt att se sig själv där, men långsamt, långsamt, jobbigt långsamt blev magen mindre i vägen.
• Jag kunde se att min dubbelhaka höll på att bli mindre och fastare.
• Mina kläder satt inte längre lika tajt, och jag kunde till och med köpa ett bälte som var lite kortare. Efter en period kunde jag flytta in spännet längre in så att inte byxorna skulle hänga för slappt på mig.
• Det var inte längre lika jobbigt att röra sig. Jag är fortfarande inte vältränad, men jag blir inte längre lika svettig så fort jag rör mig. Det gjorde det roligare att leka med barnen utomhus. Jag tog också fler initiativ till det som ett led i att jag försökte känna efter när min kropp ville röra på sig.
• Jag började hoppa över frukosten – inte för att gå ner i vikt genom svältning, utan för att jag helt enkelt oftast inte var hungrig på morgnarna. När jag var hungrig åt jag såklart, men oftast inte.
• Det blev lättare att köpa kläder, eftersom fler butiker har kläder om man inte väger omkring 100 kilo.
• Jag tänker inte lika mycket på att jag måste hålla inne magen eller att jag inte får verka för glupsk inför andra. Jag tänker fortfarande på det, men det är inte en lika dominant tanke hos mig. Om jag är hungrig äter jag, och jag har den mage jag har.
• Det har inte varit så väldigt många personer som har kommenterat min vikt eller mitt utseende. I själva verket är det nog bara en person som har sagt något självmant. Jag vet inte hur jag ska tolka det, om andra inte har tänkt på min vikt, eller om de inte har tyckt att det är något som är värt att kommentera, eller om jag fortfarande ser ut att väga lika mycket.

Så vad händer nu?

Jag har legat omkring 90 kilo den senaste tiden, bland annat efter julbord och andra högtider, men min tanke är att gå ner ytterligare. Hur långt jag går ner är inte någon siffra som styr, utan min trivsel. Min kropp får styra det, men jag är inte riktigt nöjd än.

Möjligen börjar jag att röra på mig mer regelbundet också, men även det får vara på samma premisser: det måste vara roligt. Jag får inte skapa en massa måsten och tvång, utan jag ska börja tänka som en person som rör på sig, om det ska fungera. Min plan är långsiktig.

Och återigen, det här handlar om mig och min metod, så känn absolut inte att något av det här är saker som har med dig att göra, men för mig har det här året inneburit en vändning och ett nytt sätt att tänka. Jag är glad att jag började äta den där chokladasken.

Tio tankar om valet i USA

(Ursrpungligen publicerad som anteckning på Facebook.)

Efter så många månader är valet i USA över. Jag har så många tankar, känslor och frustrationer att jag behöver sortera dem lite. Det här är mitt försök.

1. Det är inte bara väljarna, utan media – De analyser jag har sett under valvakan har tagit upp missnöjda väljare som vill välta systemet över ända därför att de förlorat jobb och hopp, men jag vill också lägga en del av skulden hos media. En relativt sen bedömning visade att media hade rapporterat mer om Clintons mejl än om alla sakfrågor tillsammans. Den som menar att misshanteringen av mejl är en mer allvarlig fråga än Trumps långa lista med förolämpningar, okunskaper och personliga egenskaper som gör honom olämpad att bli vald till president i USA, har helt enkelt inte rätt att kalla sig neutral eller ens journalist.

2. Det här valet kommer att få konsekvenser under flera decennier – Eftersom USA:s högsta domstol har en extra hög genomsnittsålder och en av dem till och med har cancer (Ginsburg), finns det stor risk att Trump får fylla fyra eller kanske till och med fem platser de närmaste åren. Det kommer att sätta prejudikat inom massor av områden som kan förändra hela USA:s och världens framtid i en mycket negativ riktning.

3. Det är inte bara presidentposten, utan representanthuset och senaten – Republikanerna har vunnit alla tre husen, vilket bara hänt 13 gånger tidigare i historien och då har det vanligen varit demokraterna. Det gör att de kan genomföra nästan alla de reformer som de har på sin agenda och som de misslyckats med att genomföra under Obamas tid vid makten. Vilket gör att Sundsvalls Tidnings försök att lugna ner läsarna inte fungerar längre.

4. Det är svårt, som svensk, att riktigt greppa hur mycket Ryssland och extremhögern har velat det här – Hot, hack och hjälp av ett märkligt partiskt FBI är bara tre saker som har underlättat för Trump att vinna. Clinton uttryckte det rätt bra i en av debatterna när hon sa att Ryssland ville ha en marionett. Jag gissar att det kommer att bli ganska likt Ja, herr premiärminister framöver i de många frågor där Trump är uppenbart okunnig och han inte kommer att kunna fejka att han kan allt.

5. Det spelade i slutänden ingen roll hur många tunga namn som stöttade Clinton – Varken tidningar, kändisar, forskare eller politiker som man räknat med skulle stötta Trump men som istället stödde Clinton räckte. Där är jag inte förvånad, med tanke på några av de andra frågor där amerikanerna inte lyssnar på de tunga namnen. Som av en slump är det sådana frågor som Trump tar upp.

6. Republikanska partiet var inte alls uträknat – Ända sedan Trump blev utsedd till presidentkandidat har jag hört flera kommentera hur det republikanska partiet splittrats såpass att det är frågan om det kommer att överleva Trump. Många tunga namn inom det republikanska partiet har som sagt tagit avstånd från Trump, vilket kommer att ligga dem i fatet nu, eftersom Trump är oerhört långsint. Men poängen här är att det var långt ifrån så att republikanerna var uträknade, och de lyckades på punkt efter punkt få sin agenda upphöjd till nationens agenda: Benghazi, problemen med Affordable Care Act/Obamacare, och Clintons mejlserver, för att inte tala om alla faktoider om USA som ett problemland: det råder i själva verket negativ invandring mellan Mexiko och USA, arbetslösheten är rekordlåg och marknaden hade återhämtat sig rejält efter den största krisen sedan 1930-talet på rekordkort tid.

7. Demokraterna lyckades inte få ner sitt budskap till något som gick att uttrycka i en tweet – Det är lätt att klaga på Trumps “bygga en mur”-löfte, men Clinton lyckades aldrig få ut ett motbud, och särskilt inte något som gick att uttrycka kort. Jag som själv gillar att skriva långa texter (QED) tycker om Clintons mer Hermione Granger-aktiga sätt, men jag förstår också att det inte är så de flesta fattar sina beslut, utan på clickbait-rubriker och tweets. Här önskar jag att Clinton hade lärt sig mer av Livrustkammarens Facebookflöde. Men det är minst lika lätt att klaga på alla möjliga aspekter av Clinton än att faktiskt lyssna in vem hon är på riktigt.

8. USA kommer att bli ett ännu mer polariserat land än det varit tidigare – Visst, amerikaner har haft mycket olika åsikter om presidenter från Reagan till Obama, men som många politiska kommentatorer sagt: det här är annorlunda. Trump är annorlunda. Trump är inte bara språkligt efterbliven som George W. Bush, eller sexuellt utmanande som Bill Clinton, eller annorlunda i hudfärgen än de tidigare presidenterna som Barack Obama, utan den afrikanska sortens diktator. Och den sortens personer nöjer sig inte med demokratiska medel, utan kommer att införa allt det som Clintons mer paranoida motståndare trodde att hon skulle införa. Eller för att citera Mike Godwin: “If you’re thoughtful about it and show some real awareness of history, go ahead and refer to Hitler or Nazis when you talk about Trump.” Vissa kommer att motsätta sig Trumps försök att omvandla USA, och det är svårt att i dagsläget se vad det kommer att innebära, men om man bara tittar på vad som hänt kring Trumps valturnéer, där våld och hot varit nära hela tiden. Se exempelvis på den här T-shirten med texten: “Rope. Tree. Journalist. Some assembly required”.

9. Just nu behövs källkritik och gemensamma fakta mer än någonsin, och just därför Wikipedia – Trots punkt 1 ovan tror jag på media, och på behovet av journalistik. Inte bara clickbait-journalistik eller Facebooklänkar, utan eftertänksamma reportage med ordentliga undersökningar. Men det behövs också fristående verk, som sammanställer olika källors information, och där är Wikipedia det främsta exemplet. Wikipedia var länge ansett som en andra klassens sajt som man inte kunde lita på. Men efter hand har Wikipedia framstått som en av internets klaraste lysande stjärnor. Det är där folk med olika ståndpunkter möts mest på nätet och samarbetar mot ett gemensamt mål. Det bygger på att man kan ifrågasätta sina egna invanda tankar och kompromissa. Jag önskar att amerikansk politik var mer åt det hållet, och kanske kan det bli så så småningom.

10. Idag går jag supernova, men jag är egentligen deprimerad – Jag hade hoppats på Clinton, av många skäl, men det är svårt för mig att riktigt uttrycka varför det här är en så stor sak för mig. Ett av de främsta skälen är att jorden står inför ett vägskäl, med enorma klimatförändringar som hotar mänsklighetens överlevnad. Att då ett av de mest inflytelserika länderna (som dessutom släpper ut mycket koldioxid) väljer en klimatförnekare kommer att öka risken för mänskligheten avsevärt och det gör att jag tvivlar på mänskligheten. Jag är optimist, men i sådana här lägen är det svårt. Så hjälp mig.

Nu är det (inte) klippt

Med tanke på att jag är uppväxt med en fiktiv familj, finns det vissa saker jag har svårt för i det vanliga livet. För alla fördelar jag har fått av min fiktiva familj, finns det flera nackdelar. Skönlitteratur, film och TV förbereder en inte på de finare detaljerna för när man ska gå på middag, när man ska gå på föräldramöte eller hur man ska hålla jobb och fritid åtskilda. De flesta av de sakerna har jag fått lära mig på egen hand. Men det som verkligen plågar mig är något som jag fortfarande inte har lyckats lära mig.

Jag klarar inte av att gå till frisörer.

Man tycker ju att jag, vid 42 års ålder, skulle ha lärt sig det, men inte då. Jag är fortfarande fast i alla gånger frisörer klippte mig fel när jag var liten. Det kan tyckas löjligt, särskilt med alla andra saker jag lyckats ta mig förbi, men för mig är frisörer mycket värre än tandläkare. Jag tycker att det är trevligt att gå till tandläkare och bli ompysslad. Än så länge har jag i vuxen ålder inte haft några större problem med tänderna, men jag hade tandställning och en del problem när jag var liten, så man skulle kanske kunna tro att jag skulle tycka annorlunda. I vanlig ordning är jag alltså tvärtom ”alla” andra.

Idag behöver jag gå till frisören. Mitt hår börjar bli långt och ostyrigt, och snart är det bokmässa, då jag ska hålla i seminarium och förhoppningsvis vara lite representativ. Men jag kan inte förmå mig själv att gå in till någon frisör. Jag började med den frisör jag motvilligt brukar gå till. Han är inte så pratsam, vilket jag gillar. Det blir inte bra, men det blir å andra sidan inte katastrofalt heller.

Vilket det har blivit flera gånger. Jag har periodvis sparat ut luggen, men fått den klippt så mycket att jag har skämts för att gå ut. Jag har fått frisyrer som har fått mitt huvud att se stort ut, min panna att se ännu högre ut, mitt hår att spreta, och det har nästan alltid bara varit att ta det.

Så, här är några frågor jag har ställt mig själv:

Beror det på att jag har gått till för billiga frisörer? Jag har inte gått till de dyrare frisörerna, för jag känner mig inte hemma där. Jag kommer från ett arbetarhem, och även om jag har utbildat mig, bor med en lärare långt ifrån min släkt, umgås med akademiker och så vidare, är jag bara ”one generation from poor white trash”, för att prata med Hannibal Lecter. Men även om jag skulle gå till en dyrare frisör….

Beror det på att jag inte kan ”beställa” rätt frisyr? Ja, verkligen. Det här är något jag funderat på mycket. Jag missade den lektionen i skolan när vi gick igenom vad man säger till en frisör. Jag chansar bara. Det blir aldrig bra, så jag får aldrig något som jag kan upprepa. Och om det blir någorlunda som jag vill ha det, blir det inte likadant nästa gång. Jag har gjort research, men det verkar inte finnas några fasta termer, ingen tydlig handbok, inga enkla ”säg så här, så får du den här frisyren” bortsett från möjligen page, mohikan och överkamning. Ingen av dem är särskilt lockande för mig. Snedbena kan betyda så många olika saker, mittbena också, och många frisyrer verkar det knappt finnas ord för. Som jag känner till i alla fall. Vilken annan bransch har det så?!

Varför går jag inte bara till samma frisör? Jag försöker, men de slutar eller går i pension ibland. Jag ogillar att behöva leta ny frisör. Det kan ta lång tid för mig att hitta rätt ställe och rätt frisör, så jag byter inte om jag kan undvika det.

Varför rakar jag bara inte skallen? För att jag trivs i längre hår. Jag har haft de flesta frisyrer, från rakat till stubb till långt hår utslaget eller i flätor. Men numera har jag halvlångt hår och trivs nästan med det. Jag har förlikat mig med att det aldrig kommer att bli såsom jag önskar att det såg ut. Mitt hår är för tjockt, för ostyrigt, för rött och för… jag vet inte. Den del av mig som ser mig i spegeln är fortfarande tonåring, då jag blev mobbad.

Nu finns det en aspekt på det till: min 11-åring (som är smart och snäll) har ärvt det här av mig. Han har också blivit felklippt flera gånger. Vid ett tillfälle lyckades han att få tuggummi i luggen, så att min sambo blev tvungen att klippa av honom nästan alltihop. Det såg fruktansvärt ut, och jag led med honom. Det gick inte att ta honom på allvar med den frisyren, hur mycket jag än älskar honom och hur mycket jag än försöker att vara fördomsfri. Numera får man tvinga eller muta honom för att han ska vilja gå till frisören. Det är ungefär som med mig.

Så vad ska jag göra? Till att börja med, prata om det. Och en dag snart, ska jag gå till frisören, trots allt.

Min fiktiva familj

Vi fick i uppdrag att göra en översikt över våra släkter. Mamma, pappa, syskon, far- och morföräldrar, kusiner, etc. Samtidigt fick vi nämna något om vad vi hade fått med oss av dem och vilka alla var. När vi var klara fick vi veta att tanken var att se vilka vi vuxit upp med. Mitt svar var att det här inte ens var hälften av dem jag växte upp med.

– Skriv upp dina vänner också.

– Jag hade nästan inga vänner, sa jag.

Det var ingen överdrift. Där jag växte upp bodde det mest gamla människor eller raggare. Alkohol, bilar, Eddie Meduza, Kenneth & the Knutters, och liknande, var sånt folk var intresserade av. Det var inte jag. Har aldrig varit. Jag försökte passa in, men jag lyckades inte. När jag var åtta-nio bjöd jag in hela klassen till födelsedagskalas. Två personer kom. En person kastade inbjudan i papperskorgen framför ögonen på mig.

Det här berättar jag inte för att få sympati. Min poäng är att visa bakgrunden till den där historien jag håller på med. Så åter till dialogen.

– Men om man vill lära känna mig räcker det inte med att skriva upp de här… figurerna. Det mesta jag har lärt mig i livet har jag lärt mig från min fiktiva familj.

Jag lärde mig läsa tidigt och har alltid läst mycket: deckare, romaner, thrillers, fackböcker, dramatik, uppslagsverk. Det har blivit många böcker genom åren. Jag lärde mig mycket fakta, men fick också i mig hur man berättar historier och hur man är pedagogisk.

Men jag tittar också mycket på film och TV. Det har ända sedan jag varit liten varit en passion för mig. Inte bara slötitta någon gång, utan följa TV-serier aktivt. Titta om på filmerna. Läsa om filmerna och TV-serierna. Analysera vad de handlar om. Och då har jag bara gått fram till tretton-fjorton års ålder. Min mamma råkade nämna när jag var ännu mindre varför det blev mörkt i rutan ibland, mitt i Dallas. Reklamavbrott? Jag förstod redan att det måste påverka saker och ting, eftersom det innan avbrottet hände något spännande. För mig blev rollfigurerna viktiga. Jag fick några av mina bästa far-och-son-prat från MacGyver och några av mina första lektioner i hur man tänker logiskt från Hercule Poirot och Sherlock Holmes.

Och jag lyssnade mycket på musik. Intensivt. Lyssnade om. Lärde mig sångtexter utantill. Det har jag fortfarande nytta av. Som i vintras när vi var på några vänners födelsedagskalas med liveband, och jag kunde sjunga med i gissningsvis 75% av alla låtar. Visst har jag glömt bort många genom åren, men jag gillar fortfarande att ta reda på texterna till låtarna jag hör. Jag brukade låtsas att instrumenten var olika människor som pratade med varandra. När jag gick musikvetenskap på universitetet (inte vad jag hade väntat mig, men definitivt värt det) fick jag lära mig att identifiera vilka instrument som spelade, och det älskar jag att kunna. Vilket extra lager när man lyssnar på låtar. Några exempel:

• It’s a heartache med Bonnie Tyler är allvarlig men har den kanske roligaste basgången någonsin. Den börjar inte förrän en stund in, och när det kommer till refrängen blir den helt tokig.
• Have you ever seen the rain med Creedence Clearwater Revival har en hammondorgel i bakgrunden, från drygt en minut in.
• LoveFool med Cardigans. Lyssna på basgången. Och ackordgången när hon sjungen ”So I cry, I pray and I beg” är jättesnygga
• för att inte tala om nästan alla tidiga låtar med Yello.

Men åter till min fiktiva familj.

Jag kände mig mer hemma med mina böcker, TV-serier, filmer och min musik än med folk i ”den vanliga världen”. Inte bara, som man kanske skulle kunna förledas att tro, för att den fiktiva världen är mer tillförlitlig, d.v.s. att jag alltid kan komma till den och att den alltid accepterar mig så som jag är. Och att jag behöver det för att jag är så ensam och sorglig och mobbad. Nej, det här går inte att förklara så enkelt. Jag är nog inte mer ensam och sorglig och mobbad än någon annan. Så vad beror det på?

Som Aristoteles sa: ”Summan av våra laster är, och förblir, konstant.” Eller för att uttrycka det annorlunda: något måste man fylla dagarna och tankarna med. För min del blev intresset litteratur och film och TV och musik. Det har jag fått leva med. Jag skämdes alltid lite för mitt intresse för James Bond. När Jeremy Brett dog blev jag ungefär lika ledsen som när mormor dog. När Estonia sjönk sörjde jag mer över att Pierre Isacsson dog än pappas kollega. Under universitetstidens mörkaste perioder hämtade jag mitt leende från Hannibal Smith från The A-team, och mitt problemlösningstänkande från huvudpersonerna i Alias Smith & Jones. Jag har alltid varit lite udda, så jag kände mig väldigt lik Spock i Star Trek och Data i Star Trek – The Next Generation. Senare har jag identifierat mig med en lång lista med rollfigurer från Vita huset, Doctor Who, CSI, etc, etc, och försökt att smälta in deras bästa egenskaper i min personlighet. Det är ett pågående projekt.

För mig har det alltid varit lättare att träffa min fiktiva familj än umgänget med verkliga vänner. Det betyder inte att jag inte kan umgås i vardagen. Jag har en underbar sambo och två barn. Jag har vänner (helt otroligt! Jag vet!). Och jag har fortfarande (en del av) min släkt kvar. Men jag har fortfarande lättare att komma ihåg namn på och detaljer om rollfigurer än på/om verkliga människor.

I mitt yrke som lektör och författare är det ofta en fördel. Jag är på min hemmaplan. Det gör det lättare att bolla med idéer och tankar om man slipper arbeta på bortaplan.

Jag förstår att det här kan vara underligt. Eller inte. För vissa är det här vardagsmat. Fler än vad man tror. Men för er som tycker att det här är konstigt, eller något att skratta åt, som jag var med om för någon vecka sedan, finns det några saker att tänka på:

• fiktiva familjer har funnits i flera tusen år
• jag vet om att min familj är fiktiv
• jag tänker inte insistera på att någon annan anammar min fiktiva familj
• jag har aldrig mött någon som har samma fiktiva familj som jag har och kommer nog aldrig att göra det
• jag är inte bara en person med en fiktiv familj – jag har andra sidor också
• det schyssta när man hör någon berätta om sin fiktiva familj är att bara acceptera, på samma sätt som man själv skulle vilja att någon gjorde med en lite märklig men icke skadlig sida hos sig själv

Kort sagt: jag lever lite i det blå. Deal with it.

---

 

Som vanligt finns jag mestadels på min andra blogg numera.

Ett äventyr med dinosaurier

En helt vanlig dag på jobbet förvandlas till en mardröm när två forskare och ett antal civilpersoner åker genom en reva i rumtiden. De strandsätts på jorden för miljontals år sedan. Med ens är de inte längst upp i näringskedjan längre. Och något därute är mycket hungrig…

Det är historien i fotografnätverket Fototräff i Göteborgs spännande äventyr A Rift In Time (tillgänglig som e-bok via Adlibris, Bokus, Bokon och Publit). Historien berättas i serieform och innehåller några riktigt coola scener. Berättelsen är på engelska.

Äventyret är skapat, fotograferat och formgivet av Henrik Mårtensson, Petri Olderhvit, Julia Reinhart, Petra Brewitz, Robert Johannesson, Jesper Andersson och Marie Eriksson. Själv är jag med som en av de ofrivilliga tidsresenärerna.

En sak som skiljer A Rift In Time från de flesta andra projekt jag har varit med i är att det verkligen var ett jämlikt samarbete: alla fick tycka till, ha idéer, skådespela och regissera. Mycket bra projektgrupp som jag gärna arbetar mer med.

Läs gärna mer om hur projektet genomfördes på Henrik Mårtenssons blogg. Där kan du också tjuvkika på några av bilderna.

Och som sagt, A Rift In Time är tillgänglig som e-bok via Adlibris, Bokus, Bokon och Publit.

Lejonet, tandläkaren och vad som är viktigt

Jag har under de senaste dagarna sett många inlägg på sociala medier om ett lejon som skjutits av en tandläkare, och det är såklart hemskt, men det är _ett_ lejon. Någon jämförde det med mordet på Sandra Bland, en kvinna som togs in för en mindre trafikförseelse och senare hittades död i sin cell, vilket också är hemskt, och jag kan förstå att det är enklare att uppröras över lejonet och tandläkaren, eftersom vi har vant oss vid att det varken är säkert att polisen gjorde något fel trots att det kanske verkar så (de har trots allt våldsmonopol) eller att det går att få rätt mot polisen även om de gjort fel. Så folk vänder sig mot tandläkaren som så uppenbart gjort något tabu.

Men så finns det de som tar in ytterligare saker, såsom flyktingarna i Medelhavet och undrar varför vi inte tycker _ännu mer_ synd om dem, och det är är klart att det är mer synd om dem, och om folk som tvingas _tigga_ på gatorna (när gjorde vi det till en normal sak?), och om dem som utsatts för katastrofer i Syrien som är så mycket vardagsmat att vi knappt registrerar det längre, och om elever i skolskjutningar, och om personer som utsätts för högerextremt och vänsterextremt våld, och om kvinnor som trakasseras på nätet i antal som aldrig skulle ha accepterats om det hade varit män, och tusentals andra saker. Och visst upprörs vi då och då, men det där är svåra saker att lösa. Så vi går tillbaka till lejonet och tandläkaren, eller den där kvinnan som skojade på Twitter om att hon inte kunde få AIDS eftersom hon var vit och blev en Fruktansvärd Person, eller andra som har gjort mer eller mindre puckade saker. För där känns det som att vi kan påverka saken, även om det bara gäller att bli ännu en i raden av personer som fördömer något. Och jag tror att den tiotusenåttonde människan som säger samma sak kanske inte tillför så väldigt mycket till den fördömda personens utbildning i hur man blir en bättre människa.

De där sakerna förs ibland in i diskussionen när det gäller småsaker, som lejonet och tandläkaren: varför fokuserar vi inte på de större sakerna? Och svaret tror jag är att vi inte orkar, utan bara vill ösa lite galla och få bort lite av frustrationen över att inte mäkta med att förändra världen. Men det är där problemen uppstår – de verkliga problemen. Visst är det hemskt för alla dem som utsätts för det där, oavsett om de förtjänar det eller inte, men inga av de där sakerna kommer att vara saker vi fokuserar på om fem eller femtio år, när vi tittar tillbaka.

Det är där vi kommer in på panoramafriheten. Jag engagerade mig när EU var på väg att förbjuda vanliga människor från att publicera bilder på offentliga statyer och byggnader på nätet. Vi vann (kan vi väl säga)! Anledningen till att jag fokuserade på det var att det är ett steg i att harmonisera upphovsrätten i EU på ett sätt som gör det enklare att leva och som faktiskt fungerar. Det var just kampanjen som gjorde att det blev som det blev.

Det är där jag landar här: att det går att göra saker om man drar ihop tillräckligt mycket folk för att göra något, men att vi måste se till att fokusera på rätt saker. När femtio personer skällt på en person, gå vidare, för annars blir du bara en del av en mobb. Antingen fattar personen ganska snabbt att den gjort fel, eller så räcker inte ens tiotusen personer som skäller.

Så vad är det viktiga? Låt mig ge två förslag:

* vi håller på att förändra klimatet så mycket att vi människor snart inte kan leva på jorden. Kind of a big deal! Jag fattar att det kan kännas som att det inte går att göra så mycket, och att frustrationen lättare går att komma över genom att skälla på en tandläkare, men låt frustrationen hänga kvar lite snarare än att titta bort. Det är det enda som hjälper om vi faktiskt vill göra något åt problemet! Vi kan inte lita på att någon annan löser problemet, även om det börjar se bättre ut. Var frustrerad och se till att ställa krav på dig själv och andra. Har du några idéer om hur man gör? Eller kan du själv göra något för att bli en del av en större rörelse som i sin tur kan förändra klimatet? Awesome! Men det kommer inte att hända om du inte tillåter dig själv att vara lite frustrerad.

* bina håller på att försvinna, inte av klimatet, utan av en blandning av sjukdomar och besprutningsmedel. Om bina dör ut, då dör vi människor också ut. Det är samma sak här: vill vi människor egentligen leva på den här planeten eller är det viktigare att slippa känna sig besvärad ett tag och få bort frustrationen genom att ventilera på någon idiot?

Där har vi två mål som är fan så mycket viktigare än något av de andra katastrofer som du ser i ditt nyhetsflöde. Fokusera på dem. Annars kommer vi människor inte att finnas kvar om hundra år.

Eller så tittar på de glänsande föremålen. Upp till dig.

Vi firar slaget om Hogwarts med hemgjord honungsöl!

Idag är det 18 år sedan slaget om Hogwarts, den stora slutstriden i Harry Potter-böckerna, ägde rum. Det firade vi genom att göra hemgjord honungsöl. Vi fick smak för honungsöl (som är alkoholfri) när vi var på Harry Potter-världen utanför London. Receptet kommer nedan, men så här kan det se ut:

View this post on Instagram

A post shared by Lennart Guldbrandsson (@lennartguldbrandsson)

Det är ganska enkelt att göra honungsöl. Allt man behöver kan man köpa i vanliga affärer. Receptet för fyra personer ser ut så här:

• 4,5 dl socker
• 2,3 dl vatten
• 1 msk vaniljextrakt
• 2,3 dl kolsyrat vatten
• en skvätt lättmjölk
• 8 isbitar (krossade)
• 120 ml sötad kondenserad mjölk
• 120 ml hackad gräddkola (till exempel Werthers mjuka) eller butterscotch, om du får tag på det
• 4 msk smör

Blanda socker och vatten i en kastrull och koka upp under hög värme. Det ser grumligt ut i början, men blir snart genomskinligt. När det har kokat upp, ta av värmen. Låt svalna i 5 minuter. Häll i vaniljextraktet. Rör om. Ställ in i frys medan du gör resten.

Vispa smöret. Lägg smöret, den kondenserade mjölken och gräddkolan i en stor djup tallrik eller liten bunke. Värm i mikrovågsugnen i en minut. Du kan vara tvungen att röra om ett par gånger och ställa in det igen tills allt har blivit en enda smet.

Häll ner det kolsyrade vattnet i en tillbringare. Häll därefter ner smeten. Ta fram sockerlaget och häll ner det också. Avsluta med att ha i den krossade isen. Vispa ordentligt om du vill ha skum. Färdigt!

17 år tillsammans!

Hon brukar inte vilja att jag skriver saker om henne, så jag valde ett kort där hon är ganska anonym.

Idag firar jag och kvinnan här bredvid 17 år tillsammans! Det ska vi fira, men först en kort redogörelse för vårt förhållande:

• Vi träffades i Uppsala under kursen Nusvenska. Ett av hennes första intryck av mig utanför kursen lär ha varit att jag var så okonventionell att jag bjöd på glass till frukost. (Det gör jag inte längre. Det var nog, vid närmare eftertanke, enda gången.)
• Vi flyttade ihop efter drygt 3 månader. Flytten skedde i en liten bil och vi ville inte köra fler vändor än nödvändigt, så sista trippen hade jag knäet fullt av en uppochnervänd kontorsstol medan en tavla balanserade bland annat på mitt huvud.
• Under hennes spanska-utbildning ingick en tremånadersresa till Spanien. Det var hjärtskärande för båda två. Mitt i de tre månaderna åkte jag ner till henne, vilket var första gången jag var utanför landet på egen hand sedan jag flyttade hemifrån och dessutom första gången jag flög. Det förändrade hela mitt liv.
• När jag flyttade före till Göteborg fick Matilda en inneboende, som också hette Matilda. Båda Matildorna saknade luktsinne.
• Första året som Matilda jobbade som lärare hjälptes vi åt att planera lektionerna. Det ledde till att hon började visa Indiana Jones på sina svensklektioner. Delvis på grund av det (och tack vare hennes passion för eleverna) blev hon en populär lärare. Det ledde också till att jag började fundera mer på om jag inte skulle kunna lära fler att använda det jag kunde om att skriva – vilket i förlängningen ledde till Manusförfattarens guide och Skriv som ett proffs, två av mina största försäljningssuccéer.
• Under ett par år gjorde vi resor till Spanien och England, varannan gång. Jag fick, tack vare det, hålla liv i min gymnasiespanska, medan Matilda fick stå och vänta i otaliga bokhandlar.
• För tio år sedan fick vi Mumrik. I samband med det började jag skriva på Wikipedia, vilket jag har haft stor nytta av, trots Matildas inledande tveksamhet.
• För nio år sedan fick vi J. Som jag har beskrivit lite mer privat åtföljdes det av lite konstigheter (kontakta mig för lösenord).
• För sex år sedan fick vi C.

Ett av alla bröllop vi har varit på, utan att gifta oss.

• Under en av våra tidigare bemärkelsedagar, i en bastu på Hagabadet, satt vi och räknade efter hur många resor vi gjort tillsammans. Det blev, om vi inkluderade bröllop, kompisars födelsedagar på annan ort, och liknande, ett sextiotal resor. Jag kan inte tänka mig en trevligare reskamrat. Vi har alltid saker att prata om, vi delar musiksmak, och numera kör vi nästan helt lagligt också 😉
• Vi åker fortfarande till England ibland. Och Spanien.
• Vi har gjort andra sorters äventyr också.
• Vi brukar ha Halloweenfester, ganska stora sådana. Det är mest jag som insisterar på det, men Matilda har lärt sig att gilla det också, och saknar det om vi inte har det.
• Ibland medverkar vi på konstiga bilder.
• Och vi brukar numera åka på kanotsemestrar.

Matilda är den första som läser alla mina böcker. Hon är den första som får höra om mina konstiga idéer – och när jag säger att hon rensar bort en del, förstår ni hur det låter, när resten är så underligt. Hon får höra mig berätta om filmer, TV-serier och artiklar jag tittat på eller läst och som hon själv aldrig skulle ta del av. Hon är den som låter mig sova på morgnarna en eller två vardagar i veckan, så att jag ska kunna arbeta sent kvällen innan. Hon är den som lyfter mig över vattnet när min ekonomi vacklar. Hon är den som står för den mer svårlagade maten (jag gör enklare mat). Hon är den som snor alla bollar. Hon är den som påminner mig om att vara människa. Hon är den jag aldrig trodde fanns när jag var tonåring. Och det finns ingen jag älskar lika mycket.

Fler skrivtips, mer regelbundet

Ett stort problem med den här bloggen på sistone – ja, kanske alltid – är att den uppdateras så sällan. Jag tenderar att skriva långa texter om allt möjligt här (se några av de bästa här). Det kommer jag att fortsätta med även framöver.

Men jag vill också passa på att tipsa om att jag skriver åtminstone två gånger i veckan på min webbplats, Element X. Den sajten innehåller bara texter om att skriva. Texterna där är kortare och mycket mer praktiskt inriktade. Än så länge har jag skrivit följande blogginlägg där, men antalet ökar snabbt:

• Hur du får en hel bok om att skriva gratis (och varför)
• Vad du kan lära dig av Fyra bröllop och en begravning
• 4 sätt att göra din text längre
• 6 sätt att gestalta i din text
• Poltis 36 dramatiska situationer
• Vad du kan lära dig av De omutbara

Jag har mer än 60 idéer kvar att skriva om, och jag kommer ständigt på fler, så missa inte att följa även Element X.

För dig som menar allvar med att skriva rekommenderar jag också att prenumerera på mina skrivtips, där jag publicerar exklusiva skrivtips en gång i månaden. Här kan du skriva upp dig för de regelbundna skrivtipsen.

På Element X publicerar jag ibland också lite mer omfattande texter. Nyligen publicerade jag exempelvis början på en ordlista för författare som jag kommer att fortsätta att uppdatera. Börja läs den redan nu.

Isbjörnen flyr

För ett par år sedan var jag engagerad i 1av3.se, en webbplats för författare. Ett av de initiativ som jag drog igång var att publicera en novellsamling. Jag och min medarbetare försökte hitta två ord som inte skulle vara för lika, som tema för boken. Tanken var att om vi valde några saker som inte hörde ihop skulle det kunna egga eller tvinga igång fantasin.

Vi valde isbjörnar och eltandborstar. För att kunna få delta skulle man skicka in en novell på en viss längd innan ett visst datum, men dessutom skulle alltså novellen innehålla en isbjörn och en eltandborste.

En del använde mest isbjörnen och eltandborsten pliktskyldigast, i förbigående, och även om några av dem var läsvärda ändå så var de novellerna där objekten verkligen hade framträdande roll som det var intressantast att läsa.

Min egen novell har jag aldrig publicerat tidigare, men jag tänkte att det kunde vara på tiden nu. Så här är:

Isbjörnen flyr

Den håriga besten stod med ryggen mot henne, med en bred bakdel och ett temperament som nästan bad om att få bli provocerat. Primitiv och farlig, var hennes nyktra omdöme.

Ingen skulle dock lyssna på vad hon tyckte. Han var ju en del av personalen, medan hon var en isbjörn. Delvis därför hade hon ingen psykologisk utbildning, men hon gissade att han måste ha råkat ut för något tidigt i den orala fasen, eftersom han åt så ofantligt mycket. Till och med nu, när han tömde en papperskorg, såg hon hur han mumsade på en chokladkaka. Från sin kalla sten, nära det kalla vattnet, kunde hon bara se att omslaget var blåbrunt och att det när som helst riskerade att följa med chokladen ner i gapet.

När besten passerade råkade det aldrig ramla ner några smulor som hon eller de andra kunde slicka i sig. Annat var det när den där trevliga kvinnliga djurskötaren eller den gamle vaktmästaren gick förbi. En gång hade vaktmästaren råkat välta en påse med chips som ett barn hade lämnat fastkilad i staketet, vilket hade föranlett en lång fest hos isbjörnssläkten. Vaktmästaren hade gett henne en snabbt övergående blick som antydde att det var mer överlagt än det verkade och hon hade nästan gett honom en vink som tack innan hon stoppade sig själv. Det hade kunnat förstöra den stora Illusionen. Inget gjorde människorna mer förtvivlade och oförutsägbara än de få gånger som djur, medvetet eller av andra skäl, hade avslöjat att de hade samma tankeförmåga som människorna. Därför var det bara i yttersta, yttersta extremfall som det var tillåtet att göra något som kunde tolkas som försök till kommunikation. Hundarna och papegojorna klarade sig från att bli avslöjade eftersom de anlade ett drag av enorm dumhet. De flesta andra djur intog en stoisk inställning, medan några vägrade att förställa sig och istället flyttat så långt från människorna de kunnat och därför bara behövde vara tysta de gånger de råkade stöta på en människa.

Isbjörnshonan följde besten som nu angrep chokladkaka nummer tre. Hennes blick var lika diskret som hos en blyg fluktare som råkat förvirra sig in på ett nakenbad. Varje gång han visade sig fanns det risk att han agerade aggressivt mot någon stackars gäst. De hade alla sett föraktfulla blickar, hört retsamma kommentarer och känt hans doft utmana besökare i alla åldrar. Isbjörnen tänkte att någon borde…, men insåg innan hon hunnit slutföra tanken att det aldrig skulle ske och återgick till att bevaka parken och det ytterst lilla hon kunde observera av de andra djuren.

Ibland blev de betittade av riktigt intressanta människor. Visst, de flesta var ointresserade barn som fick varenda rörelse isbjörnarna utpekade för sig av lika ointresserade föräldrar som höjde rösten i ett försök att locka barnen att tro att semestern till djurparken inte var bortkastad tid och pengar. Det var en del som låtsades att de visste saker om dem, och några stycken som visste att Arktis faktiskt uppkallades efter stjärnbilden Stora björnen (som ofta syntes i norr). Arktis betyder just ”nära björnen”. En del besökare var kunniga, och andra läste på skyltarna men förstod ändå inte. De dummaste påstod till och med att isbjörnarna försökte kamouflera sig genom att hålla ena ramen framför nosen – som om en björn skulle behöva gömma sig…

Men några besökare var alltså intressanta. Folk som smet in i parken hann i regel inte fram till isbjörnarna, men enstaka gånger kunde de se ficktjuvar. Tråkigt nog fanns det ytterst få poliser som ville ta emot vittnesmål från dem, så de flesta av tjuvarna gick fria. En del besökare hade riktigt underlig packning, som den där tanten som hade ett planetarium (förresten helt oportportionerligt).

Men faktiskt hade de också lyckas se par som kommit till djurparken för en rejäl påsättning i någon halvavskild plats nära isbjörnarnas lilla värld. Då krävdes det all viljestyrka de hade för att inte samlas i ring och stirra. Regeln var att man stannade där man var innan människorna började få av varandra kläderna.

Hon kunde fortfarande känna doftspåret efter fetknoppen när det annalkande ljudet från ungdomsfötter ändrade mönster. Björnen vände blicken så att hon skulle kunna se ungdomens min när han kom fram; skulle han vara irriterad efter mötet med chokladmonstret eller skulle han ha en generad min som antydde att han var lika skyldig han? Istället stannade han innan han blev synlig och ett avlångt föremål flög över staketet. Det hade ett tjockt handtag i vit och ljusgrönt, ett smalare parti i mitten, och i andra änden en ansamling av korta mjuka borst som pekade i en rektangel mot ena hållet. Banan var oregelbunden och föremålet snurrade i en sned spiral som påverkades av att föremålet tycktes vara viktmässigt obalanserad. Det var ett människo-objekt, och det skulle landa mindre än någon meter ifrån henne, nere i isbjörnarnas rike. Hon väntade sig att ungdomen skulle fara fram till staketet, markera ett försök att fånga föremålet och sedan svära när det visade sig att den (enligt alla fysikens regler) redan hade flugit för långt innanför staketet för hans räckvidd. När som helst nu. Men inga killsteg hördes, och ingen kropp dök upp mot staketet. Istället hörde hon steg som bytte riktning och som följde efter den fete städaren, medan arga röster gjorde upp om något.

Från andra hållet, mot apburarna till, kom flera uppsättningar fotsteg. Isbjörnshonan behövde inte mer än ett ögonblick för att konstatera att familjekonstellationen var samma som hennes egen.

Med ett snabbt lyft på bakre vänstra benet och därefter lika snabbt nedtramp igen fångade isbjörnen det flygande föremålet så att det var helt dolt för de nya besökarna under trampdynan.

Isbjörnen led sig igenom minut efter minut av nyfiket kikande från barnen och överlägset hö-hö-hö:ande från föräldrarna, som mindre än tio minuter tidigare hade ätit en hamburgare var. Eftersom barnen inte hade samma doft, drog isbjörnen slutsatsen att de nyligen varit på den nya utställningen under tiden. Hon hade hört mycket om den, men, naturligtvis, aldrig sett den. Än.

Till slut gick så familjen med någon vilsen kommentar om från vilket av Sydpolen och Nordpolen isbjörnar kom. Eftersom ingen annan fanns i närheten, passade isbjörnshonan på att undersöka föremålet. Hon hade aldrig sett någon eltandborste tidigare, men genom att titta på handtaget, jämföra det med en genomsnittlig människohand, notera knappen där en mänsklig tumme lätt skulle åt den, samt borsten som i det läget pekade mot henne, och som hade samma sorts kvardröjande doft som många besökare hade från mun-området, var dess funktion snabbt avslöjad. Hon insåg att till och med ett snabbt experiment skulle dra dit varenda släktings uppmärksamhet och undlät därför att trycka på knappen, men konstaterade att den, vid rätt tillfälle, skulle kunna hjälpa henne med ett projekt som hon hade funderat mycket på.

Hade hon varit mer litterärt bevandrad hade hon säkert associerat till den tidige amerikanske deckarförfattaren Jacques Futrelle och hans mest berömda novell, där den obetvinglige logikern Augustus S.F.X. Van Dusen lyckas tänka sig ut ur en cell i ett hårdbevakat fängelse. Nu var hon en isbjörn och försökte se hur eltandborsten skulle kunna hjälpa henne att fly från den allt trängre och mindre kompetent bemannade djurparken.

Hennes ögon synade eltandborstens delar noggrant. Borsten längst fram rymde troligen ingen lösning till problemet: de var alldeles för mjuka för att använda som vapen och skulle vara svåra att hantera i grupp när de var lösa. Handtaget i andra änden var tungt, men en isbjörns ramar var tyngre, och det gav heller inte särskilt mycket större räckvidd som en längre pinne skulle kunna göra. Den smalare delen var för tjock för att dyrka upp låset till dörren med. Det återstod därför två möjlligheter: antingen gick det att kasta tandborsten mot den djurskötare som matade eller av andra skäl besökte dem, eller så fick man använda knappen för att… på något sätt utnyttja den inneboende kraften i eltandborsten. Kunde hon använda den för att veva upp någon slags tråd som hon sedan skulle kunna använda till att… och varifrån skulle hon få den tråden?!

Funderingen avbröts när hon hörde några besökare komma förbi. De var inte intresserade av henne mer än i förbigående, vilket passade henne utmärkt. Men när de hade försvunnit och hon kunde ta upp det nya föremålet igen insåg hon att den hade gått sönder.

Strax bredvid handtaget fanns en synlig spricka som gjorde att borstdelen vickade. Isbjörnen insåg snabbt att det inte var ett fel, utan att den var designad för att göra på det sättet. Tandborsten var tudelad. Hon drog lätt i borstdelen och fick loss delen. Kvar var en smalare metallpinne som satt på handtaget. En närmast idealisk dyrk!

Nu återstod bara en sak mellan henne och vägen till friheten: hennes familj. Hon tog en till synes lugn promenad i en stor cirkel, förbi den stora vattensamlingen, vidare förbi de fejkade isblocken och allt närmare dörren. Hon vågade inte riskera att gå för nära de andra, eftersom det skulle bli stora frågor. Skulle hon ta med sig dem? Skulle de larma vakterna? Skulle hennes egen familj försöka övertala henne att stanna? Kringrörelsen hade också den fördelen att hon fick tillfälle att säga hejdå till sitt hem, men hon hade svårt att koncentrera sig på sånt nu när friheten var så nära.

Utanför dörren skulle hon möta flera utmaningar. Den första skulle vara att hitta en väg ut som inte gjorde att hon krockade med alltför mycket människor. Hon misstänkte att hon kanske skulle kunna gömma sig mellan småaporna och gorillorna, eftersom djurskötarna troligen var vana vid skoj och stim från dem. När det blivit natt skulle hon kanske kunna ta sig ut genom att klättra över staketet som vette mot sjön. Den delen var hon inte bekymrad över. Hon hade gjort resan i huvudet hundratals gånger.

Det var där den andra utmaningen började. Vart skulle hon ta vägen? Hon gissade att det skulle vara för långt till Arktis (och ännu längre till Antarktis). Baserat på stjärnorna skulle hon inte hinna dit förrän om flera månader. Samtidigt kunde hon inte sluta tänka på det hon pusslat ihop av nyhetssändningarna och besökarnas diskussioner, nämligen att polerna smälte mer och mer, och att det orsakat stora förändringar i klimatet, och förutsättningarna att klara sig vid Arktis var sämre än att det skulle vara värt att ta sig dit. Isbjörnar hade hittats drunknade, eftersom deras isblock hade smält och de tvingats simma tills de inte orkade simma längre. Vilket hemskt sätt att dö på. Det fanns många liknande faror på vägen dit också. Bilar hade hon förstått var en vanlig dödsorsak, liksom jägare, poliser och förstås svält. Hon insåg att hennes päls inte skulle hjälpa hennes flykt, eftersom det var sensommar och inte snö så långt ögat nådde. Hon skulle vara tvungen att vara listig, hitta bakvägar och lägga villospår, så att hon skulle kunna få vara i fred.

Ändå återstod det slutgiltiga målet. Vart skulle hon ta vägen? Hon hade ägnat månader åt att fundera på vart hon skulle, och nu, när tillfället ramlade över henne så att hon hade friheten inom räckhåll, hade hon ännu inte kunnat hitta något bra ställe. Om det ändå fanns något ställe där hon kunde hitta mat, kyla och andra isbjörnar! Något ställe där hon slapp simma tills hon drunknade. Dit skulle det inte spela någon roll om hon tvingades gå, simma, eller slå sig fram.

En sista titt på isbjörnarnas värld och så skulle hon böja till eltandborsten så att den skulle passa i låset. Där var stenen där hon hade fångat eltandborsten. Där borta, sysselsatta med någon konstig lek, var resten av familjen. Där var stället där hon senast hade vaknat efter att skötarna hade gjort något med henne. Innan dess hade hon haft ont i nedre delen i magen och efter det hade hon haft ett litet sår där och öm mage, men snart hade det gått över. Hon hade hört något om att de hade tagit bort något ur magen på henne för att göra henne frisk, men det hade inte spelat någon roll: det var hennes smärta och de hade tagit henne. Nu ställde hon för första gången de där två sakerna mot varandra och insåg att det stället hon hade letat efter – mat, kyla, andra isbjörnar, slippa drunkna i jakten på land – det fanns här, där hon var. Visst fanns det nackdelar med det här, men det var hennes nackdelar! Hon tänkte ge upp dem så lätt.

Ett ilsket skrik från den fete städaren väckte henne.

Plötsligt insåg hon vad hon måste göra. Hon måste lämna tillbaka eltandborsten, innan killen märkte något. Hennes missriktade dröm skulle inte drabba honom.

En lätt böjning av eltandborstens metalldel, en kort dyrkning av låset, och dörren öppade sig. Hon klev ut samtidigt som hon rätade till metalldelen och trädde på borstdelen igen. Ett antal snabba steg gjorde att hon kunde gömma sig i en gles dunge. Ingen hade sett henne.

Risken var fortfarande stor att aporna skulle varna skötarna, men hon insåg att det var en risk hon måste ta för att kunna återbörda eltandborsten. Bara han inte hade hunnit för långt bort.

Fem minuter senare hade hon sneddat över via aporna till savannens djur och därefter spindelhuset, med en effektiv joggning. Doften ledde henne hit, närmare papegojorna. Han var här alldeles nyss.

Där står han, insåg hon, och fick för första gången se en ynklig tonårskille som stod och försökte både bli observerad och vara osynlig på samma gång. En tjej i samma ålder stod i närheten och låtsades inte lägga märke till honom, vilket verkade både irritera och lugna honom. Med sådana dubbla mål var det oundvikligt, resonerade isbjörnshonan. På ryggen hade han ryggsäcken, lätt öppnad. Hur skulle hon kunna lägga tillbaka tandborsten utan att skrämma honom?

Killen var kanske femtio meter bort, men ett snabbt kast fick eltandborsten att fara genom luften, och landa på taket till papegojornas hus. Dunsen fick samtliga fåglar att börja flaxa och flyga omkring i huset. Flygandet orsakade både killen och tjejen att titta in genom förnstret, och när fåglarna väl hade lugnat ner sig något insåg killen och tjejen att de stirrade in i varandras ögon. Ändå kunde de inte vända bort blickarna. Och i det läget, när tonåringens hela uppmärksamhet var på flickan, tumlade eltandborsten ner från taket, tycktes hänga i luften en stund, och svischade därefter ner i killens ryggsäck.

Isbjörnshonan var nöjd med sin insats: tandborsten var återbördad. Det var dags att hon också blev det. Hon vände sig om och tog exakt ett steg tillbaka mot isbjörnarnas värld när den fete städaren dök upp. Han hade just plockat upp en ölflaska från marken som någon hade smugglat in och därefter inmundigat till hälften, och stirrade föraktfullt på ölflaskan och efter att ha noterat något i ögonvrån chockat på isbjörnen som var långt ifrån sin egentliga hemvist.

Isbjörnen förstod att det här kunde innebära liv eller död för henne. En förrymd isbjörn skulle betraktas som farlig. Och med den här tjocksmocken till vittne, skulle hennes chans att få en rättvis behandling vara mininal.

Så hon gjorde det enda hon kunde göra i den situationen: hon sprang fram de få meterna innan han fick för sig att skrika, höjde ramen…

… och ryckte till sig ölflaskan. I en svepande rörelse hällde hon resten av ölen över städarens håriga bringa, sa ett kärnfullt: ”Vi får väl se vem de litar på nu!” och sprang så fort hon orkade mot isbjörnarnas rike. Sitt nya hem.