Trailern till Mammut och jag

Gael Garcia Bernal i Mammut

Jag såg trailern till Lukas Moodyssons senaste film Mammut idag på TV. Hade jag haft någon som helst lust att se filmen innan trailern (vilket jag inte har haft), så blev den inte större av att ha sett trailern.

Nu hör det kanske till saken att jag inte ingår i den skara som tycker att Moodysson är ett geni, eller ens särskilt bra. Fucking Åmål var som ett långt avsnitt av en brevfilm i Bullen, Tillsammans var bara jobbig, Lilja likaså, medan Terrorister var hyfsad men det kan ha haft att göra med Stefan Jarl eller ämnet. Så jag är kanske inte en idealisk publik. Men jag är alltid beredd att bli överbevisad. Jag har haft fel om filmer tidigare, så varför inte igen?

Men den här gången… den här gången tvivlar jag. Det handlade inte om att det var en kvinnlig speaker – det var coolt. Nej, jag tvivlar när en trailer verkligen betonar vem som har gjort filmen (säkert tio sekunder av voice-overtexten handlade om Moodysson). För risken med det är att man riskerar att antagonisera dem som inte gillade eller har sett de tidigare grejerna.

Jag tvivlar också när trailern avslutas med ett snabbt montage av bilder som är gjort för att man inte ska förstå sambandet mellan (”en person som rycker till, en bildörr stängs, en annan person som skriker något vi inte hör, en tredje person som pussar en fjärde på magen, moln som rusar fram i superfart, en fågel som flyger iväg, person nummer två som rakar sitt huvud framför en spegel, och två champagneglas som går sönder på ett stengolv”).

Men framför allt tvivlar jag alltid – och det här är en typiskt svensk sak att göra i en trailer – när man inte får veta vad filmen handlar om! Hur ska jag kunna bedöma om jag vill se filmjäkeln om jag inte får veta om det är en berättelse om incest, om utpressning, om frigörelse från sina föräldrar, om att komma ny till ett främmande land, eller om världens mest komplicerade kupp?

Och när sedan huvudrollsinnehavaren knappt kan svara på vad Mammut handlar om, då känner jag att ”javisst, systemet fungerar… så ser svenska filmindustrin ut.” Det här handlar nämligen inte om att svenska trailers är dåliga. Det här handlar om större frågor: Varför göra filmer som har en intrig? Varför inte bara ha bilder på konstiga människor och 1800-talsinteriörer?

Uppenbarligen fungerar det, för folk går ju och ser på Moodyssons filmer, precis som de går på Birros filmer, Gardells filmer och så vidare. Men någonstans börjar jag att hoppas att det kan starta en motrörelse, att det inte bara är jag och några till som skriver andra typer av stories så att vi också får komma fram. Det skulle vara revolutionärt.

Nu vet jag att det inte är så här enkelt:

1.filmbranschen gör så gott den kan – och säkra kort är bättre när man har begränsat med pengar (men se länken ovan, och scrolla ner till ”Den bistra sanningen, del 2”)

2. skulle jag få chansen att presentera mina idéer är det inte säkert att jag skulle kunna leverera någonting som var så annorlunda som jag pratar om – det är alltid lättare att snacka än att göra

3. jag kan ju alltid titta på annan film – och det gör jag.

Så vad gnäller jag om, egentligen? Jag gnäller om det här: jag har massor av kunskaper om hur man skriver film och TV. Det är i själva verket det jag är bäst på. Den talangen är större än min talang för att skriva. Men det är en talang som det är extremt svårt att marknadsföra. Hur visar man att man är bra på att få andra att skriva bättre? Just det, genom att faktiskt visa det. Men man får inte visa det förrän man har visat att man själv kan skriva. Och om ens egen stil inte stämmer överens med det rådande klimatet, då kan man inte heller hjälpa andra att skriva – är tanken. Spelar roll om det tankesättet stämmer eller inte. För en bra manusredaktör kan hjälpa alla, oavsett om den har massor på sin resumé eller inte, och om den skriver rätt sorts texter själv eller inte.

Med andra ord: bättre manusredaktörer ger bättre manus som ger bättre filmer som ger möjligheten att göra bättre trailers som gör sådana här blogginlägg onödiga. Vilket skulle bevisas. Hoppas jag.

Annonser

Är de svenska flopparna så konstiga?

Killarna i Allt flyter

I Aftonbladet finns det idag (14 januari) idag ett uppslag, s 34-35, som är så upplysande, åtminstone för mig. På ena sidan finns det ett reportage om Måns Herngrens film Allt flyter och på andra sidan finns det en artikel om Mia & Klara. Den ena, om Måns Herngren, har jag hittat på nätet, här. I tidningen är underrubriken ‘”Allt flyter” floppar – trots jättebudget och juldagspremiär.’ Artikeln om Mia & Klara heter ‘Mindre skratt i ”Mia & Klara”‘. Nu är det sistnämnda inte någon nyhet, även om Aftonbladet hittills inte lagt ut artikeln på nätet. Jag har läst artiklar från förra året där det står samma sak ungefär, men strunt samma. Är det någon mer än jag som knyter samman de här sakerna?

När jag gick en manusutbildning hade vi en gästföreläsare vid ett tillfälle som lade fram drygt 20 legitima orsaker till att svenska sitcoms inte var roliga. Det här har jag skrivit lite om tidigare, men det tål att upprepas att komiker blir bättre av publik – och bra manus. I alla fall, en av de saker som hon sa var att svenska komiker inte verkar vilja vara komiker. De vill hellre vara allvarliga. Det är väl okej med skådespelare som vill vara allvarliga, även om jag personligen tror att till och draman bör ha en del humor. Men komiker som ska vara allvarliga… Då blir det inget med något, eftersom komikerna sällan är några lysande skådespelare. Titta bara på Playa del Sol. Eller Heja Björn. Och det blir sällan särskilt intressant heller, eftersom historierna inte håller. Eller rollfigurerna.

Det är som om en kock helt plötsligt skulle vägra laga mat. Han kan tänka sig göra allt annat i köket, men inte laga mat. Stor idé att anställa honom… Så varför ger man pengar till komiker för att inte vara roliga? Kan man inte ge de pengarna till några som faktiskt accepterar sin livslott – eller hemska tanke, kanske till och med tycker att det är roligt att hålla på med humor?

Kvällens resultat: 9?

Hyfsat många tisdagkvällar brukar jag gå på pubquiz. Det är en gemytlig engelsk tradition i stil med te och scones, svarta taxibilar och vresiga kriminalkommissarier som ändå är charmiga på något sätt som aldrig verkar gå att få fram i svenska TV-deckare. Man svarar på frågor på ska-vi-säga mycket bruten svensk-engelska och vinner öl eller chips, beroende på ifall man kommer först eller sist. Om man som jag inte dricker sprit får man naturligtvis välja valfri annan dryck också.

Vi vinner ibland. Ja, det händer faktiskt. Ibland händer det till och med när vår nestor och allvetande journalist inte är med i laget. Det är roligt. Någon gång har vi varit tvungna att sjunga för att få vårt pris. Andra gånger har priset utökats till att omfatta pubglas. Och på julen blir det alltid extra mysigt, liksom det är extra prestigefyllt att vinna just innan sommarlovet, då man är mästare i drygt tio veckor utan att behöva svara på en enda fråga.

Ikväll var vi fyra. Det är bland det mest otaktiska man kan vara, eftersom maxgränsen för varje lag är tre personer. Nog råkar man höra vad det andra laget säger ibland, men det behöver inte alltid vara av godo. Det blir snarare en sport att försöka lura i det andra laget falska ledtrådar.

I vilket fall som helst var det dags för presentationen av vilka som vann. Då ropar han, quizmastern, frågeställaren, ut vårt lagnamn först! Med nio poäng. Vi hade räknat med cirka 19. Det visade sig att laget som hade rättat vårt quiz inte hade orkat räkna andra hälften av kvällen. Hmm… tja, det blev ingen extra öl i alla fall. Eller valfri annan dryck heller för den delen. Men nio, det hade vi inte.

Jag misslyckades med utmaningen

Jag försökte med en rätt spännande utmaning. Som ivrig deckarläsare trodde jag att jag skulle ha lätt för det där, men tji fick jag. Jag prickade dock en av ”reserverna”. Men det hindrar ju inte att du försöker slå mitt resultat. Här är tävlingen.

Och för dig som inte vet att du har hela svaret finns facit här.

The Big Bang Theory

Kärntruppen i The Big Bang Theory. De tre i soffan är seriens huvudfigurer

Kärntruppen i The Big Bang Theory. De tre i soffan är seriens huvudfigurer

För ett tag sedan blev jag tipsad om The Big Bang Theory, såg ett avsnitt, gillade det och lyckades sedan missa alla andra – av olika nu irrelevanta skäl. Den går på Kanal 5 här i Sverige, men kan även ses via till exempel Surf the channel. Missa inte den serien. Det är som en lyckad blandning av sarkasmen och ironin ur Frasier, intelligensen i Vita huset och intrigerna ur Vänner, med fyra genier och en snygg tjej i centrum. Jag har sällan skrattat så igenkännande och samtidigt medlidsamt åt de fyra geekarna. Hittills har jag sett fyra avsnitt, men det lär bli fler.

Veronica Mars-maraton

Kirsten Bell som Veronica Mars

Kirsten Bell som Veronica Mars

SVT har i någon konstig blandning av generositet och missriktad effektivitets-tänk beslutat sig för att köra sex-sju avsnitt av TV-serien Veronica Mars på förmiddagarna, flera dagar i rad.  Inte nog med att det är i stort sett unikt för SVT (och mer likt Kanal 5, välsigne dem). Inte nog med att det gör det extremt svårt för gemene man att börja titta på serien – jag menar, vem, förutom de arbetslösa, pensionärerna och möjligen de sjukskrivna (se tidigare inlägg) är hemma i flera timmar utan något att göra? Så litet har inte studenter att göra och det är inga lov nu. Alla har inte heller möjligheten att spela in så många timmar i rad. Nej, inte nog med det. De har gjort det här utan några större åthävor: inte särskilt mycket reklam i förväg. De vill med andra ord inte att man ska kunna upptäcka den här serien. Och jag har redan haft svårt att hitta den, när jag väl hade upptäckt den, att faktiskt lyckas pricka in tiden där på vardagseftermiddagar. Vafalls? Har de ingen känsla för feeling. Det här är en kvällsserie. Inte prime time, kanske, men väl en serie som kan gå kl 19 på onsdagkvällar. Framför allt med tanke på att serien innehåller en hel del saker som barn kanske inte brukar titta på, men ungdomar är mycket intresserade av, så vore det en bättre deal.

Någon har helt enkelt inte gillat Veronica Mars och velat ta ut soporna.

Billarm

En sak slog mig. Jag har inte publicerat några av mina serier. ”Den stora konspirationen” var, kan man säga, en serie strippar som jag gjorde omkring 2004-2005. Det här är en av dem.

egen-billarm-fokus