Landet Mythia:Kapitel 17

Kapitel 17: Snälla Elvan

 

Olle knackade på dörren till Systradal, älvornas värld. Fnytten flög undan när dörren svängde upp och så försvann de in. Olle väntade i dörröppningen.

Kommer du?” sa han.

Elvan tvekade utanför dörren. Hon surade.

Så illa är det väl inte?” sa Olle.

Hur skulle du känna om jag kände på mig att det enda sättet att rädda Mythia vore att spärra in dig i en liten bur tillsammans med Bernhard Fryk och hans syster? Eller om jag ville skicka dig ensam till Nejlika?”

Elvan hade jämfört att gå in i Systradal med allt hemskt mellan himmel och jord ända sedan tomtemor hade kommit på lösningen. Hon hade fortsatt medan tomtemor hade fått Beatrice att vänta ett dygn. Och hon hade inte slutat ännu. Däremot hade Olle slutat att lyssna.

Men en sak hade han förstått innan han slutade att lyssna: Systradal var ett hemskt ställe.

Därför blev Olle förvånad när riket innanför dörren var fyllt av varmt ljus i alla regnbågens färger och runda behagliga former vart man än såg. Så fort Olle kom in i Systradal kände han sig på något sätt välkommen och efterlängtad. Stenarna liknade nästan moln, och marken var så mjuk att man lätt kunde studsa fram. Olle tog avstamp och hoppade jämfota över några stenar. Han landade, men upptäckte att det var svårt att stanna. Det var som en enorm hoppborg.

Kom in, Elvan”, sa Olle. ”Det här är ju kul.”

Jag är glad att du njuter”, sa Elvan kyligt. ”Men jag vill komma härifrån någon gång också. Vi har inte tid att ta hela rundturen.”

Det här är ju underbart”, sa det röda fnyttet.

Kan vi lägga ner den här beundrarklubben nu?” sa Elvan. ”Älvorna är farl–”

Där är de!” sa Olle och pekade på några varelser som stod ett par hundra meter bort. Han sprang vidare på lätta steg och fnytten följde efter så fort de kunde. Elvan kom allt längre och längre efter de andra eftersom hon nöjde sig med att promenera med bestämda steg.

När Olle kom fram upptäckte han att älvorna inte var särskilt lika Elvan. De var nästan genomskinliga, hade svallande hår, och såg så lyckliga ut. Det var så där Olle hade väntat sig att Elvan skulle se ut när han först hörde talas om henne. Nu när hon stånkade fram över stenarna skämdes Olle nästan för henne. Han förstod inte hur Elvan kunde vara släkt med de där vackra älvorna som dansade sin komplicerade luftbalett utan att någonsin se annat än avslappnade ut. Olle vågade knappt andas.

Hallå, ni har gäster!” skrek Elvan till de fyra älvorna.

Genast avbröts dansen och älvorna formade en rad framför Olle, Elvan och fnytten. Olle var fascinerad av dem, och inte ens fnytten kunde vara rädda för dem. Men Elvan knäppte händerna bakom ryggen och rynkade ögonbrynen.

Var hälsad, Elvan”, sa en av älvorna med en röst av siden och sammet. ”Vad gör du här med ett människobarn och tre fnytt?”

Kan ni hålla snattran? Vi behöver era älvtårar för att rädda Mythia.”

Både Olle och fnytten stirrade förvånat på Elvan. Elvan verkade själv förvånad över att hon hade sagt så där.

Men älvorna vände sig mot Olle och sa:

Människobarn, följ med oss.”

Deras röster lät som vatten som porlar i en bäck. När älvorna flög närmare stäckte Olle fram ena handen och vidrörde en av dem. Genast blev han alldeles varm i hela kroppen, ungefär som när han var kär i Linnéa. Fast det här var mer som nära vänner. Han blev pigg, och full av energi. Så Olle följde med dem, och nu struntade han i ifall Elvan följde med eller inte.

Elvan bara suckade, fångade fnytten och la dem i sin ficka innan hon följde efter.

 

En älva landade bredvid Olle på det lilla torget och plockade en lila blomma från en rabatt som innehöll tusentals olika arter. Hon smekte blomman, och snart växte blomman, först bladen, sedan stjälken, och sedan blev den till två blommor, fyra, åtta, och sexton. Olle tog tacksamt emot buketten.

De andra älvorna underhöll Olle med en dansuppvisning i luften. De simmade omkring och gjorde volter och Olle applåderade åt varenda trick.

Precis vad vi behövde”, sa Elvan syrligt. ”En cirkusföreställning.”

Men Olle var trollbunden. Han kunde inte slita ögonen ifrån älvorna.

Elvan tog tag i honom, men Olle bara skakade av sig hennes hand och följde efter älvorna, bort mot en sorlande fontän där en älvkör visade upp sina vackra röster.

När Elvan försökte följa efter, flög en av älvorna in framför henne. Hennes röst var som en vindil:

Han vill inte träffa dig mer.”

Elvan ryckte tag i älvan och knuffade henne åt sidan. Hon sprang ifatt Olle.

Olle, vi måste gå nu! Jultomten behöver din hjälp. Annars blir det Beatrice som tar över hans jobb. Vem vet vad han gör åt tunnelbygget. Om du inte följer med mig kommer hela Mythia att förstöras. Och du med…”

Olle stannade för ett ögonblick, bara länge nog för att säga:

Jag hör hemma här nu.”

De andra älvorna kom nu till Olles beskydd. De blockerade Elvans framfart men trots att de betedde sig hotfullt hade de samma fridfulla röster:

Han vill inte träffa dig mer.”

Olle? Du kan inte följa med dem. De förgiftar dig. Det är så de fungerar.”

Hon vände sig till älvorna.

Jaså, det är så här ni straffar mig? Genom att ta min vän.”

Det är han som har valt”, sa en älva mjukt. ”Gå.”

Elvan tog en sista titt på Olle. Han var fullständigt avslappnad och såg överlycklig ut över att få se älvkören repetera.

Sen gick hon…

 

Det varma, kärleksfulla ljuset hade övergått från en het röd till en tonad orange. Dag hade blivit natt. Ovanför Olle svävade de fyra älvorna och sjöng de olika stämmorna i en ljuvlig vaggsång. Olle hade aldrig kunnat somna när mamma eller pappa sjöng för honom när han var liten, så han trodde inte att han skulle kunna göra det nu heller. Men här kände han sig hemma. Andningen blev långsam och djup. Snart hörde Olle inte vaggsången längre.

 

Dunk!

Han hade fått en lätt smäll i huvudet. Älvorna var borta. Istället stod Elvan på knä bredvid honom. Fnytten flög omkring dem och höll utkik.

Kom igen, det är dags att vakna”, sa Elvan.

Jag hör hemma här”, sa Olle.

Visst”, sa Elvan och böjde sig ner över Olle. Hon knep ihop ögonen och bet ihop munnen. Snart droppade ett par av hennes tårar ner på Olles huvud.

Förändringen blev märklig för Olle. Han började känna att det var kyligt, och att det låg en liten sten under honom, och att ena foten hade somnat. Men framför allt var han trött igen. Han skakade på foten och reste sig sedan upp. Nu visste han vad som behövde göras.

Har vi fått tag på några tårar?” sa han.

Bara mina”, sa Elvan. ”Men nu borde du vara immun mot älvornas hypnotiska makt.”

Olle kände sig dum. Han hade låtit sig bli förtrollad av älvorna. Han hade kört iväg Elvan. Han hade föraktat Elvan. Och han förstod inte ens hur det hade gått till.

Du behöver inte förklara”, sa Elvan. ”Jag vet hur älvorna fungerar. Tror du mig nu när jag säger att jag hellre skulle sitta i en bur med Bernhard Fryk och hans syster?”

Då kom fnytten pilande. De var alldeles uppjagade.

Nu kommer de”, sa det gröna fnyttet.

Ni hinner inte undan”, sa det röda fnyttet.

Och det gjorde de inte. Olle tyckte att Elvan flög fort när hon räddade honom från drakarna, men de här älvorna var mycket mer vana vid att flyga och landade kring Olle och Elvan innan Elvan hade kunnat lyfta. Den här gången såg Olle älvorna mer i sitt rätta ljus. Han hörde deras himmelska röster, men han trodde dem inte.

Du hör till oss”, sa älvorna.

Nej”, sa Olle.

Elvan, vad har du gjort?” sa en av älvorna.

Elvan slog ut med händerna och överlät åt älvorna att dra sina egna slutsatser.

Du har vänt honom ifrån ljuset och värmen”, sa en annan älva.

Du har spillt dina tårar över honom” sa den första älvan.

Du har blivit varnad förut.”

Du är ett hot mot hela Systradal.”

Du är oälvig.”

Du måste straffas.”

Olle satte upp sina händer och sa:

Hörni, vi behöver bara några tårar så att vi kan rädda Mythia, och sen försvinner vi härifrån.”

Tyvärr, människobarn”, sa den första älvan och lade sin hand på Olles kind. ”Det är för sent för det.”

Älvorna flög fram till Elvan, sög tag i henne med sina smala armar, och tillsammans flög de iväg med henne mellan sig. Elvan kastade sig av och an, men hon var fast. Olle sprang efter för att se vart de förde henne, och fnytten hängde på.

 

Det var inte lätt att springa över molnstenarna, och älvorna var så snabba. Därför dröjde det närmare en halvtimme innan Olle och fnytten träffade Elvan igen. Då satt hon mellan fyra pålar som stod med några meters mellanrum i en kvadrat. Olle tittade upp för att se hur höga pelarna var, och fick se att de aldrig slutade. De bara fortsatte upp i himlen tills de blev ett streck och strecket slutade långt däruppe. En älva svävade strax utanför kvadraten. Men vad Olle kunde se fanns det inga väggar mellan pelarna. Så varför gick inte Elvan ut därifrån? Varför var det bara en älva som vaktade Elvan?

När Olle kom närmare hörde han skön musik från dolda högtalare, och vackra bilder på insidorna av pelarna. Konstigt nog kände sig Olle lugnare och lugnare. Elvan däremot var om möjligt surare än vanligt. Älvan som vaktade försökte inte hindra Olle från att gå fram till Elvan. Snart förstod Olle varför, för så fort han närmade sig mellanrummet mellan två pålar fick han en stöt!

Olle blev nästan lika sur som Elvan, och fnytten förstod honom.

Vad är det här för förfärligt fängelse?” sa det röda fnyttet.

Det här är en snäll-cell”, sa älvan hjälpsamt. ”Hon kommer att sitta där tills vi har tillverkat perfekt-älv-medel.”

Vad är det?” sa Olle.

Elvan ställde sig upp och lutade sig mot en av pålarna. Hon sa:

Om man dricker perfekt-älv-medel så blir man som dem: skir, skötsam, och ointresserad av allt annat än att sjunga och dansa.”

Det är väl underbart?” sa älvan.

Släng hellre in ett gäng med troll här i buren”, sa Elvan uppnosigt.

Älvan landade mittemot Elvan och sa:

Du är en älva. Det är dags att du börjar bete dig som en älva.”

Det måste väl hon kunna bestämma själv”, sa Olle.

Det här är ett älvärende och det är redan avgjort.”

Men det är inte rätt”, sa Olle.

Älvan flaxade till och snart var hon uppe i luften, medan hon höll ett vakande öga på Olle, Elvan och fnytten.

Vad gör vi nu?” sa det gröna fnyttet.

Ja, Olle, hitta på något”, sa det blåa fnyttet.

Lägg av. Det går inte att ta sig loss från en snäll-cell”, sa Elvan. ”Ingenting kan komma ut eller in när den är stängd – inte ens ni fnytt. Det krävs fyra älvor för att öppna den. Det är bara älvornas ’godhet’ som kan öppna den. Så stick ni och se om ni kan få tag på några älvtårar. Annars får ni väl nöja er med Beatrice.”

Vad ska du göra då?” sa det röda fnyttet.

Jag stannar väl här ensam och blir en perfekt älva, antar jag. Om ni inte hade några troll att slänga in här?”

Olle gillade inte att Elvan skämtade i en sådan här situation.

Vi går inte utan dig! Hur går det till när någon blir straffad med perfekt-älv-medel?”

Elvan suckade och kastade sig ner på marken med full fart. Hon studsade upp igen och ställde sig mot pålen.

De tar en till drottningen, och så får man dricka det inför henne. Sen går medlet förbi magsäckarna till lungan och runt i kroppen. Det är någon ört i det som gör att ens hjärna släpper ut massor av snällofiner. Efter att man har druckit det går det inte att sluta bete sig som en annan … älva. Men det kommer att vara stenhård bevakning av ceremonin.”

Åh, det låter förfärligt”, sa det röda fnyttet.

Vi gillar dig som du är, Elvan”, sa det blåa fnyttet.

Fnytten flög runt, runt, runt Olles huvud, och han kunde knappt tänka. Men det var fnytten som gav honom lösningen på det hela.

 

Ett par minuter senare kom de tre andra älvorna tillbaka och stannade vid den fjärde. De fyra bevakade Olle medan de släppte Elvan fri från snäll-cellen. Olle hade inte minsta chans att frita henne. Så fort de hade dragit ut Elvan lyfte de upp henne och flög iväg. Olle sprang efter så fort han kunde.

De flög mot ett stort palats på en höjd och det dröjde inte länge innan de var framme.

För Olle tog det desto längre tid. Det blev inte bättre av att språngmarschen gjorde honom åksjuk, och att palatset verkade flytta sig allt längre bort. Efter ett tag förstod Olle att det berodde på att palatset nästan var genomskinligt, så att det var svårt att se exakt var det stod.

Till slut kom han i alla fall fram. Palatset var byggt av likadana molnstenar som allt annat i Systradal, fast genomskinliga. På ena långsidan fanns jättelika portar som stod halvöppna. Inifrån palatset hördes ännu mer körmusik och harptoner. Olle smög in.

Han kom inte långt innan två älvor grep tag i hans armar. De var förvånansvärt starka. Men de verkade inte ha något emot att Olle tittade vidare på ceremonin som höll på därinne.

Palatsets bänkar var nästan fyllt av älvor – alla lika vackra och underbara. Bortsett från den allvarliga kören var det bara en röst som hördes: drottningens. Alla andra väntade spänt på att få se Elvan bli en perfekt älva.

Elvan stod längst fram, mellan sina fyra vakter. Hon såg förvånansvärt kall ut, nästan som om hon inte brydde sig.

Drottningen med sin strålande tiara och sina gnistrande blåa ögon gled sakta fram mot Elvan medan hon mässade på något konstigt språk. Hon tittade inte på Elvan, utan på de andra älvorna i bänkarna. Men snart vände hon sig mot Elvan med sina gnistrande blåa ögon.

Hej”, sa Elvan, som om de hade träffats var som helst annars.

Drottningen svarade inte, utan höjde bara ena handen. Bakom henne kom två älvor fram med en stor dunk och en tratt. Det blev alldeles tyst i palatset. Till och med kören tystnade.

Elvan, du har bedömts vara oälvig. Därför dömer vi dig till att dricka perfekt-älv-medel tills du har blivit älvig.”

Hon sänkte sin hand, och då gick älvorna fram med dunken och tratten. En av älvorna som vaktade Elvan öppnade Elvans mun och höll fast tratten. De andra älvorna hystade upp dunken.

Olle visste inte vilket som var värst: att titta eller att vända bort blicken. Så han gjorde båda två om vartannat. När han hörde hur Elvan hostade och försökte slita sig från sina systrar kunde han knappt hålla sig från att skrika och rusa fram, men älvorna tog ett hårdare tag i hans armar. Lite av perfekt-älv-medlet rann utanför Elvans mun, men älvorna fortsatte att hälla tills dunken var tom. Då lät de Elvan falla till golvet.

Efter någon sekund reste sig Elvan på osäkra ben. Hon gick fram mot drottningen med en trotsig blick. Vakterna ville ställa sig i vägen, men drottningen hindrade dem. Hon tog tag i Elvans haka och rätade upp henne. Elvan såg ut som vanligt – som om hon bara var intresserad av att allt skulle vara överstökat.

Besviken?” sa Elvan. ”För jag har inte…”

Plötsligt tystnade hon. Sen drogs mungiporna uppåt tills de nästan nuddade öronen. Ögonen började lysa. Hela Elvan utstrålade harmoni. Olle hade aldrig trott att det skulle vara möjligt. Sedan neg Elvan inför drottningen.

Då började älvkören sjunga igen, alla älvorna ställde sig upp och klappade sina händer, och de älvor som höll fast Olle släppte och gick med i dansen som började på palatsets golv och slutade strax nedanför dess tak. Elvan dansade bredvid drottningen och verkade inte bry sig ett dugg om Olle.

Olle å andra sidan hade vänt sig om. Han klarade inte av att se Elvan så där, och gick tillbaka mot porten. Men innan han hade kommit ut kände han en hand på sin axel. Det var drottningen som hade landat bredvid honom.

Människobarn, det här var oundvikligt”, sa drottningen. ”Det är så här Elvan alltid har varit, egentligen.”

Jag vet”, sa Olle. ”Men hon var min vän, min bästa vän.”

Han kunde inte hålla tillbaka tårarna och fortsatte att gå ut.

 

Olle satt gömd bakom en större molnsten medan älvornas sånger ekade genom hela Systradal. Till en början hade de inte stört honom, men ju längre tid han satt där, desto svårare var det för honom att stå emot älvornas dragningskraft. Det spelade ingen roll om han höll för öronen. Sången kändes ända ner i magen.

Då hördes ett lätt flaxande. Olle vågade knappt vända sig om, men så hörde han rösten:

Fy sjutton för älvor.”

Olle vände sig om och där stod Elvan. Hon hade sin vanliga min, utan lysande ögon och utan harmoni.

Elvan!” sa Olle. ”Du klarade dig.”

Han kastade armarna runt henne. Elvan drog sig undan lite och sa:

Hmm, jag var tvungen att umgås med älvorna i flera timmar utan att få säga det minsta elakt. Jag tror att jag har slitit av ena smilbandet av allt leende.” Hon höjde ena ögonbrynet. ”Jag vet inte om jag skulle kalla det att klara mig. Fast om det inte hade varit för de här…”

Och så harklade hon sig och spottade ut de tre fnytten i sin hand.

”… Så hade jag aldrig klarat mig därifrån.”

Fnytten var alldeles avslappnade. De verkade inte det minsta rädda. I själva verket log de för fullt.

Hjälp dem”, sa Olle. ”De har sugit upp allt perfekt-älv-medel som du fick i dig och nu har de blivit alldeles älviga.”

De tre fnytten fattade varandras händer och började dansa i Elvans hand, i precis samma mönster som älvorna hade gjort.

Fort, Elvan.”

Ska du hålla tyst eller ska du försöka själv?” sa Elvan och höll upp fnytten mot Olle. Olle bara skakade på huvudet för att visa att han inte ville försöka själv.

När fnytten försökte sjunga som älvorna blev Olle desperat. Deras pipiga röster passade inte alls lika bra att sjunga med.

Kom igen nu, Elvan.”

Då föll de första tårarna ner på fnytten. Inget hände. Elvan droppade fler tårar på dem. Då rätade fnytten på sig och såg hemskt förlägna ut.

Vad har vi gjort?” sa det röda fnyttet.

Vi har väl inte gjort bort oss?” frågade det gröna fnyttet.

Nej då”, sa Olle.

Om man inte–” började Elvan, men Olle knuffade henne i sidan. ”Nej då. Inte alls.”

Fnytten skakade av sig resterna av tårarna. De ökade den statiska elektriciteten så att de skulle kunna lyfta.

Men innan de hann komma iväg försvann Elvans hand. Både Olle och Elvan kastades iväg några meter av en enorm smäll. Fnytten seglade med i tryckvågen, tills de lyckades få igång sin flygförmåga och kunde flyga tillbaka. Då låg Olle och Elvan på marken.

Vad hände?” sa Olle och hostade.

Titta!” sa Elvan. ”Väggen rasar!”

Tvåhundra meter därifrån föll stenarna från väggen mot ingenmanslandet. De rullade ner och studsade på den mjuka marken. Några landade i en hög vid väggen, medan resten studsade vidare åt alla håll.

Sen kom dammet. Ett stort moln sprutade ut ur väggen och kom närmare Olle, Elvan och fnytten. Olle kastade sig ner på marken och skyddade huvudet med armarna som han hade lärt sig av pappa. Gruset haglade ner på Olles rygg, men sanden letade sig in överallt: innanför jackan, inuti byxorna, i skorna, i näsan. Olle flämtade efter luft men fick bara in mer damm.

När han trodde att han skulle kräkas av allt damm lättade molnet och försvann vidare. Det dröjde innan det gick att se något, och luften var torr, men det gick åtminstone att andas. Marken skakade fortfarande av tunnelarbetet, fast inte lika mycket.

Gick det bra, Elvan? Fnytten?”

Det kom inget svar. Olle kände på marken omkring sig. Till slut upptäckte han Elvans fjädriga vinge och sen hennes kropp. Hon rörde sig inte.

Annonser

Landet Mythia:Kapitel 14

Kapitel 14: Jakten på den försvunne jultomten

Ingen hade ens sett hur jultomten försvann. Han hade inte ens lämnat ett luftdrag efter sig. Plötsligt var han bara borta.

Hur gick det där till?” ropade Olle. ”Hur kan han bara–”

Det är så där jultomten tar sig runt till alla barn i världen på mindre än ett dygn”, sa tomtemor. Han kan göra precis vad som helst. Det är därför vi behöver hans hjälp för att stoppa tunnelbygget.”

Men hur ska vi då hitta honom? Och vart har han tagit vägen?” sa Olle och dunkade handen i bordet.

Tänk om han har gått ut till människorna”, sa det blåa fnyttet.

Då har allt barkat käpprätt åt skogen”, sa Elvan.

Eller också har han irrat bort sig inuti Mythia”, sa Olle. ”Vi kan inte utesluta någonting.”

 

Olle och de andra skyndade sig att leta igenom Gröteborg, men de hittade inget, ens med Näckens musikaliska hjälp. Därför gick de vidare till ingenmanslandet. Snart hittade Olle ett spår vid ramen där han hade landat när han först kom till Mythia, genom Maranga. Där låg samma typ av glitter på marken som kom ifrån jultomten.

Det här ser inte bra ut”, sa han. ”Följer du med ut och letar, Elvan?”

Elvan suckade och fällde demonstrativt ut sina vingar till maximal bredd och nuddade nästan båda väggarna i ingenmanslandet.

Kan du inte gömma dem?”

Var då? I munnen?”

Olle tänkte ett slag och sen sa han:

Jag har en idé. Vi fixar det när vi kommer hem till mig.”

 

Samma kväll gick Elvan och Olle längs Skolgatan. De hade redan betat av nästan alla andra gator i området omkring Olles hus, så nu var det bara halva centrum kvar – och områdena på andra sidan stan. Elvans fötter värkte och hon var trött, men som tur var hade det inte blivit så kallt när solen gick ner.

Hon hade inte vant sig vid den stora hockeytrunken som hon hade på ryggen, och hon försökte då och då att påpeka att den säkert var mer uppseendeväckande än vad hennes vingar skulle ha varit. Resten av tiden ägnade hon åt att hitta på egna svar till Olles eviga fråga om någon hade sett jultomten. Hennes favorit än så länge var:

Han står där borta och lägger i pengar i parkeringsautomaten för alla renar.”

Å andra sidan tyckte hon också om det svar som Olle hade fått av en man som hade haft mössan nertryckt långt ner i ansiktet:

Han står väl någonstans och hånglar med Lucia.”

Olle verkade inte tycka att det var lika roligt. Han var så inriktad på att hitta jultomten att han tyckte att han såg honom överallt. När Olle hade stoppat sin femte pojke med röd jacka, tyckte hon att det fick vara nog.

Nu går vi hem. Han kommer när han blir hungrig.”

Olle tryckte fram hakan och sa:

Vi kan inte komma tillbaka till Mythia utan att ha hittat jultomten.”

Okej, då går vi hem till dig då. Du är minst lika hungrig som jag är.”

Han tänkte efter, och så började han gå hemåt. Elvan skyndade efter och sa glatt:

Nu får du ju träna på att smuggla upp tjejer på ditt rum. Det kan vara bra att kunna senare i livet.”

Jag har faktiskt haft flickvänner”, sa Olle.

Åhå”, sa Elvan nyfiket.

Ja, det är inga du känner”, sa Olle, men när Elvan inte lät honom vara, fortsatte han:

Sara, Maria W, Klara och Linnéa, om du nu måste veta.”

Elvan sa inget. Hon bara buffade honom i sidan och log.

 

Så fort de hade kommit upp på Olles rum drog Elvan av sig hockeytrunken och vek ut vingarna. Olle satte sig på sängen och hängde med huvudet.

Åh, det där var skönt”, sa Elvan. ”Du anar inte hur det känns att trycka ihop vingarna i en liten väska.”

Åjo”, sa Olle. ”Det berättade du när vi packade in ving–”

Vips knackade det på dörren.

Olle rusade upp och irrade omkring innan han fick fram:

Vänta ett tag.”

Han knuffade in Elvan bakom dörren och gläntade på dörren. Utanför stod mamma.

Hej”, sa Olle och försökte se oskyldig ut.

Jag tänkte att du kanske är hungrig”, sa mamma och sträckte fram en bricka med två glas saft och fyra mackor. Hon blinkade till Olle, men Olle tänkte inte avslöja Elvan.

Vad ska jag med två glas till?”

Jag tyckte att jag hörde prat här inne… Men då tar jag väl ner det här igen.”

Mamma tog bort ena glaset, samtidigt som hon studerade Olle noga. Olle visste inte vad han skulle göra, så han drog in brickan och stängde dörren. Sen kom han på vad han hade glömt och öppnade dörren igen.

Tack.”

Varsågoda.”

Han stängde dörren igen och lyssnade efter mammas försvinnande steg. Elvan klev fram och tog genast glaset från brickan och svepte all saft i en klunk.

Din mamma är skarp”, sa Elvan och torkade av sig runt munnen med baksidan av handen innan hon rapade.

Olle satte ner brickan och tog upp en av mackorna.

Hon kommer aldrig upp med mat till mitt rum utom när hon tror att jag har tjejer på rummet. Det är bara för hennes egen skull hon gör det, inte för min.”

Hon vill väl bara skydda dig. Fast du behöver inte oroa dig för mig. Jag är lite drygt fyrahundra år för gammal för dig.”

Fyrahu–” började Olle och blev åter avbruten av en knackning på dörren.

Olle tappade nästan mackan, och knuffade in Elvan bakom dörren. Elvan suckade.

Den här gången var det mormor som stod utanför dörren.

Hejsan Olle”, sa hon. ”Hur har det gått med… det där, du vet? Mythia…”

Olle lutade sig ut för att försäkra sig om att mamma inte fanns i närheten. Det var hon inte, så han drog in henne på sitt rum och stängde dörren.

Märkligt nog stod inte Elvan där han hade lämnat henne. Mormor undrade vad Olle letade efter.

Det går bra. Eller det gör det inte. Jag kan inte prata om det. Hur vet du… Har du varit i Mythia?” sa Olle och kliade sig i pannan.

Ja, men det var längesen”, sa mormor och satte sig i skräddarställning i Olles säng. ”Jag kan inte berätta så mycket om det. Men det verkar som att du har problem. Berätta för mig.”

Olle svepte med blicken över rummet. Han såg inte Elvan någonstans, och det fanns inte särskilt många ställen för henne att gömma sig på. Under sängen låg lådor med böcker i, garderoben var nästan full med saker och det gick inte att gömma sig bakom skrivbordet. Det var allt, och Elvan fanns ingenstans. Olle undrade om hon hade smugit ut i hallen när de inte tittade, men det verkade omöjligt.

Till slut gav han upp och satte sig ner på skrivbordsstolen.

Vi har tappat bort jultomten.”

Men, det är ju inte… Du menar att han är vaken?”

Ja, och så fort han vaknade så försvann han. Det värsta av allt är att det är mitt fel.”

Du ska se att du hittar honom… Vänta, om du är här ute, då måste han också vara det.”

Vi har letat överallt. Jag menar, jag har letat överallt.”

Mormor skrattade till.

Okej, jag förstår piken”, log hon, tittade omkring sig och sa extra tydligt till hela rummet. ”Jag går nu.”

Hon reste sig och gick iväg till dörren, och sedan viskade hon:

Jag har fått din mamma att tro att du är kär i en flicka, och att du tillbringar rätt mycket tid hos henne, men du kan väl försöka komma hem snart?”

Jag kommer så snart jag kan”, sa Olle och öppnade dörren.

Men mormor dröjde en stund, och fortsatte viska:

Ni kan ju pröva att kolla på TV. När varelserna från Mythia kommer ut ur berget, brukar de alltid dyka upp på nyheterna. Puss.”

Mormor stängde dörren efter sig och så försvann hennes steg ner för trappan. Olle pustade ut, vände sig om och sa försiktigt:

Elvan, var är du?”

Här”, sa Elvan och smack stod hon där bakom dörren, som om hon aldrig hade flyttat sig. Hon dök upp så plötsligt att Olle ramlade baklänges in i garderobsdörren.

Vad håller du på med?” sa Olle argt.

Men Elvan vägrade att ta åt sig av Olles ilska. Hon tog fram fnytten ur sin ficka och satte dem på skrivbordet. Sen härmade hon Olles röst och sa:

Åh, fantastiska Elvan, hur kan du bli osynlig? Finns det något du inte kan?”

Hon slängde sig ner på Olles säng så att den knakade oroväckande och sen vände hon på sig och la upp fötterna på Olles skrivbord.

Hur sjutton–” började Olle.

”– kan jag bli osynlig? Jag bara tittar i kors, och föreställer mig att allt runt omkring mig blir mer synligt. Det är enkelt. Det svåra är att inte snubbla. Att bara stå utan att se sina egna fötter är jättesvårt. För att inte tala om att flyga, eller att sova.”

Det är inte lätt att flyga”, sa det gröna fnyttet.

Stopp ett tag”, sa Olle. ”Kan du bli osynlig när som helst?”

Ja”, sa Elvan.

Det är ju otroligt.”

Ja.”

Gör det igen”, sa Olle.

Han tittade spänt på Elvan. Elvan tittade i kors och så försvann hon. Hon var helt borta! Olle gick fram till sängen och kände efter ifall Elvan verkligen satt där.”

Hördu, håll dina händer för dig själv”, sa Elvan och dök upp igen. ”Bara för att jag är osynlig ibland har jag också känslor.”

Förlåt, men det här är så coolt!”

Jaja”, sa Elvan uttråkat och gick fram till TV:n. ”Vad säger du om att låta andra leta åt oss?”

Hon knäppte på TV:n. Det skulle inte vara nyheter än på ett tag, så de satte sig i sängen och väntade. Fnytten tittade medan de flög, men den statiska elektriciteten drog dem mot TV:n hela tiden, så till slut fick Elvan hålla dem i sin hand.

När de lokala nyheterna väl började dröjde det inte länge förrän Olle fick se två poliser som var på gång att gripa jultomten. En reporter berättade:

Några vakter upptäckte att han stal leksaker från barnen. Den här jultomten har tydligen fått det hela om bakfoten… Tillbaka till studion.”

Det här är förfärligt”, sa det röda fnyttet.

Vi måste få ut honom innan de förstår att han är den riktige jultomten”, sa Olle.

Typiskt”, sa Elvan. ”Jag som hade siktat in mig på att få sova i en människosäng inatt. Tror du verkligen att vi kommer in på polisstationen så här dags?”

Olle stängde av TV:n och tog fram hockeytrunken igen. Elvan suckade.

 

Olle var inte särskilt övertygad om att han skulle lyckas rädda jultomten. Men han trodde att han skulle ha större chans så här sent, än i dagsljus. Det skulle antagligen vara färre poliser på polisstationen också. Därför fick han vänta med att sova tills jultomten var räddad.

 

Men när han kom in på polisstationen blev han helt övertygad om att han skulle misslyckas. Innanför disken stod nämligen två vanliga poliser – och Bernhard Fryk.

I själva verket var det inte Bernhard Fryk. Det var en kvinna, men hon var så lik Bernhard Fryk att det var skrämmande. Hon hade samma gråa hår, samma neddragna mungipor, och en skjorta som verkade ännu mer nystruken än Bernhard Fryks skjorta hade varit. Då kom Olle ihåg något. Bernhard Fryk hade ju berättat att han har en syster som var polis.

Trots det gick han fram till disken och sa med hög röst, riktat till Bernhard Fryks syster:

Hej, jag skulle vilja träffa jultomten.”

Bernhard Fryks syster stod lutad över en av de andra poliserna och kontrollerade att han hade gjort rätt. Nu tittade allihop på Olle som om han vore tokig. Bernhard Fryks syster gav Olle och Elvan och hennes hockeytrunk en ogillande blick.

Tyvärr”, sa hon kallt.

Vad är det han har gjort?” sa Olle.

Jag kan inte gå in på några detaljer. Du får läsa i tidningarna”, sa Bernhard Fryks syster, sträckte på sig och vände sig om och gick in på sitt kontor med bestämda steg.

Så snart hon hade försvunnit andades de andra poliserna ut.

Hon verkar inte så trevlig”, sa Olle glatt till poliserna. ”Jag känner hennes bror. Han har också fastnat med mungiporna i skjortkragen.”

Poliserna log.

Vad är det ni vill veta?” sa den ene polisen.

Vad är det som har hänt med jultomten?” sa Olle.

Vi vet fortfarande inte vem det är vi har i cellen. Han har inget id-kort och inga fingeravtryck, och än så länge har ingen känt igen honom.”

Den andre polisen sköt in:

Men det märkligaste är att det inte ens går att ta av honom luvan eller stövlarna, så de ska undersöka om han har klistrat fast dem. Han verkar faktiskt lite märklig, lite snurrig i huvudet. Han är som ett barn nästan.”

Olle lutade sig fram och viskade:

Vi kanske har information om honom, men då måste vi få se honom först.”

Poliserna tittade på varandra, och så nickade den ene.

Okej, men då får det gå snabbt. Och bara titta.”

 

De tog en hiss ner till bottenvåningen, och polisen drog ett magnetkort genom en läsare så att en dörr öppnades. Innanför dörren fanns en lång korridor med ståldörrar på vardera sidan. Varje dörr hade en liten lucka lite ovanför mitten.

Polisen gick före och stannade vid en dörr. Han tog fram en nyckel och öppnade dörren. Olle och Elvan gick fram och tittade.

Där inne i cellen satt jultomten på en bänk. Det var definitivt jultomten även om han inte glimrade lika mycket längre. Han satt och läste i en bok, och märkte inte att dörren öppnades eftersom han gnuggade sig i ena ögat.

Titta”, sa Elvan. ”Vad är det för bok han läser?”

Olle tittade närmare och sedan gapade han.

En bok med godnattsagor.”

Om han somnar”, sa Elvan, ”då kommer han definitivt inte att vakna innan julafton!”

Jultomten gäspade stort.

Landet Mythia:Kapitel 13

Kapitel 13: Sänkta Lucia

Ljusstrimmorna blev allt strimmigare. Till slut visade det sig att de kom från stearinljus som satt på huvudet på en mörkhårig Lucia med lång vit kappa. Hur kunde ljusen tränga igenom mörkret?

Olle tittade närmare på Lucian. Hon verkade inte se Olle där han hade kurat ihop sig. Olle gick fram, men hon verkade fortfarande inte se honom.

Hallå?” sa Olle.

Lucian hoppade till och tittade omkring sig, men verkade inte se Olle, trots att han stod en meter ifrån henne.

Vem där?” sa Lucian och kände runt omkring sig med händerna. Efter ett tag fick hon tag i Olles axlar.

Jag heter Olle. Jag är inte farlig.”

Hon andades ut och lutade sig mot en vägg för att få stöd.

Det såg jag direkt”, sa hon och kisade mot Olle. ”Jag är Lucia.”

Heter du Lucia?” sa Olle utan att egentligen tro henne.

Ja”, sa Lucia och skakade snabbt på huvudet.

Olle tittade på hennes stearinljus och ropade:

Akta ljusen så att du inte får stearin i håret.”

Vilka ljus?” sa Lucia och kände runt omkring sig med händerna.

Ljusen på din krona”, sa Olle förtvivlat och tog tag i Lucias händer och förde upp dem till hennes huvud.

Jaså, de här”, sa Lucia och skrattade. ”Det är inga stearinljus. Det är mina horn. Jag sa ju att jag är Lucia. Känn själv.”

Olle fick känna och det var inga stearinljus på Lucias huvud. Det var horn. Den lilla lågan i toppen på alla sju hornen var inte ens varm trots att den trängde igenom ingenmanslandets mörker, hur de nu gjorde det.

Du är blind, va?” sa Olle.

Nej, hur så?!” sa Lucia och försökte stirra på Olle, men hon kisade bara lite snett på en dörr som inte hade gjort något. Olle vinkade framför hennes ögon, men Lucia såg inget.

Hur kommer det sig då att du inte såg vad jag gjorde?” sa Olle.

Jag är inte blind”, sa Lucia och snyftade. ”Jag är bara lite närsynt.”

Varför har du inte glasögon då?”

Jag ser så dåligt att jag måste ha två glasögon: ett par glasögon för att se, och det andra för att se fram till det andra paret. Men syns det verkligen så tydligt?”

Ja”, sa Olle.

Lucia försökte slå handen i väggen men missade.

Åh, nej, nu kan jag inte visa mig där ute. Alla kommer att skratta åt mig när jag snubblar omkring. Jag kommer att bryta benen. Vem ska då komma med Lucia-bullar? Det här kommer att barka käpprätt åt skogen. Det blir inget Luciafirande i år.”

Men varför tar du inte på dig dina två glasögon?” försökte Olle.

Vem har någonsin sett Lucia med två par glasögon? Förresten är mina bullar säkert inte särskilt goda. Det är inte så lätt att baka när man inte ser så bra. Om jag inte har några bullar, då är det ingen mening alls med att jag går ut. Men hur ska jag nu hitta hem? Jag kommer att irra bort mig och kanske snubbla och bryta benen av mig. Vem ska då ge alla gamla deras Lucia-bullar? Det här barkar käpprätt åt skogen.”

Nej, det här kommer att gå bra. Vi går in och pratar med tomtarna så ska du se att saker löser sig”, sa Olle och hoppades att Lucia hittade till Gröteborg.

Märkligt nog gick Lucia fram till en av dörrarna och knackade på den, och så gick hon in. Olle följde efter och fick se att det var rätt dörr. Där innanför låg snön lika djup som vanligt och stugorna var lika julmysiga som Olle mindes dem.

Hur visste du att det var den här dörren?” sa Olle. Han hade aldrig trott att det skulle vara så lätt.

Hör du inte bjällerklangen?”

Naturligtvis hörde Olle bjällerklangen som fyllde hela Gröteborg. När han tänkte efter hade bjällerklangen antagligen hörts lite svagt ute i ingenmanslandet, men han hade varit för koncentrerad på att han inte kunde se för att tänka på vad han hörde.

De gick vidare mot stugorna medan Lucia fortsatte att pladdra:

Tänk om jag ramlar och smutsar ner min vita kappa. Tror du att jag ska byta till något annat som inte blir fläckigt lika lätt? Fast vad ska jag ta på mig? Om jag ska bestämma själv, då kanske jag kombinerar kläderna fel. Då kommer alla att bli arga på mig. Hur ska det då gå med Lucia-bullarna? Det här barkar–”

Olle knackade hårt på tomtemors dörr för att slippa höra resten. När dörren öppnades såg Olle att stugan hade förvandlats till ett stort kaos. Sprickan i golvet var större. En av väggarna hade rasat. Det fanns bara en enda möbel som fortfarande var hel i hela stugan. Tomtemor kikade fram från köket och för första gången såg hon riktigt bekymrad ut.

Olle, vad skönt att du är tillbaka. Gröten är inte klar än. Se upp för vätten!”

En tornado svepte genom rummet och välte omkull den enda stolen och rörde runt i röran på golvet innan den försvann ut genom en annan dörr.

Vilken vätte?” frågade Lucia och såg sig omkring.

Jaså, blindstyret är här”, sa Elvan. ”Har bullarna bränt vid?”

Va, har bullarna bränt vid?” frågade Lucia oroligt. ”Jag tyckte att jag vaktade dem så noga. Vad ska jag då bjuda på? Det här kommer att barka käpprätt åt skogen.”

Sluta, Elvan”, förmanade tomtemor. ”Lucia, dina bullar verkar jättegoda. Kom så äter vi lite grand.”

För en gångs skull var Olle faktiskt glad över att tomtemor alltid skulle stoppa i dem mat så fort de kom. Han plockade fram de sovande fnytten ur fickan och gav dem till tomtemor som tog fram tre meloner på varsitt fat och la fnytten framför dem. Olle tittade noga på dem, men blev snart distraherad av Elvan.

Vilken tid det tog.”

Olle vände sig om för att svara, men Lucia hann före:

Tycker du? Jag skyndade mig allt jag kan.”

Medan Lucia fortsatte att prata lutade sig tomtemor fram och viskade till Olle:

Lucia brukar komma hit varje år innan det är dags för henne att gå ut. Jag tror att vättarna lugnar ner henne. Säg inget om tunneln bara.”

Men erkänn att det är en genialisk idé att ha en blind bull-leverantör…” sa Elvan lika tyst.

Vad viskar ni om? Är det om mig?” sa Lucia. ”Är det om att jag inte kommer att klara av att gå ut i år? Jag visste det. Det här blir fel. Jag borde inte–”

Lucia, vi fixar det här”, sa Olle.

Fixar vadå?” sa Lucia. ”Vad är det som behöver fixas? Jag visste att ni inte tror att jag klarar av det här. Jag klarar inte av det här. Nu går jag hem igen.”

Hon började gå tillbaka, men eftersom sprickan var i vägen höll hon på att ramla rätt ner. Elvan var snabb med att sträcka ut ena vingen och stoppade henne.

Det kanske inte vore så dumt med lite lugnande medel”, sa Elvan.

Då fick Olle en idé.

Ja, varför inte?” sa han. ”Kom så går vi till Lucrezia och ser om hon har lite sömnmedel så att vi kan söva ner arbetarna. Sen kan Lucia ge dem sömnmedel i bullarna.”

Det är ingen dum idé”, sa det röda fnyttet som nu hade vaknat.

Olle tittade förvånat på fnytten och faten, som nu var helt tomma.

Om Lucia vågar”, sa det blåa fnyttet.

Det är klart att jag vågar”, sa Lucia. ”Jag är bara lite bekymrad för att jag ska ge bullarna till fel människor så att det händer en olycka. Tänk om det händer en olycka!”

Elvan drog med sig Olle och vinkade till sig fnytten.

Nu går vi.”

Lycka till”, sa tomtemor.

Det sista Olle, Elvan och fnytten hörde av Lucia innan dörren stängdes, var att allt säkerligen skulle barka käpprätt åt skogen.

Vad skönt det är att träffa dig igen”, sa Olle till Elvan.

Elvan sa inget utan knackade bara på dörren ut till ingenmanslandet.

Jag har saknat våra äventyr”, sa Olle och klev ut på stengolvet.

Jag trodde nästan att du skulle bli kvar där ute”, sa Elvan och tittade på dörrarna mittemot.

Det trodde jag också”, sa Olle och log.

Elvan gick vidare utan att bry sig om Olle.

Vad har hänt med dörrarna?!”

 

Lucrezia?” ropade Olle. ”Har vi kommit rätt?”

De hade letat reda på vägen tillbaka till Diabologna och Lucrezias slott, men när de kom fram låg det inget slott där, utan bara en stor villa med murgröna som klättrade upp för väggarna och en fontän som sprutade röd- och gulfärgat vatten i olika mönster.

Det beror väl på–”

I samma sekund skakade marken våldsamt. Olle och Elvan kastades till marken. Framför deras ögon vibrerade huset, och sedan bestämde det sig för att falla.

Det började med att hela villan lutade. Bakväggen gav efter och ramlade ihop. Därefter taket, och de andra väggarna följde efter. Allt inuti huset krossades av väggarna. Dånet fick Olle att känna rysningar längs ryggen.

Olle, Elvan och fnytten var framme vid rasmassorna inom några sekunder och letade efter Lucrezia eller någon annan som kunde ha funnits i huset.

Hoppas ingen var här inne när det hände”, sa Olle.

Men ingenstans syntes några kroppar. De lyfte på plankor och tittade under en fönsterkarm när de hörde en röst.

Se upp där”, sa den djupa rösten. ”Ni höll på att bryta av mig ena benet.”

Den som kom framkrypande var den stora spindeln. Hans väst var täckt av småskräp och han haltade på ett av de åtta benen. Fnytten backade lite i luften och höll sig sedan på respektfullt avstånd, medan spindeln klev över rasmassorna.

Var är Lucrezia?” frågade Olle.

Plötsligt hördes en blyg röst.

Gå bort från den där högen.”

Olle, Elvan och fnytten vände sig om. Det var ingen där först. Men sen tittade Näcken fram ifrån bakom ett träd. Han hade sin fiol på axeln och stråken i handen. Han nickade på resterna efter Lucrezias hus och upprepade:

Gå bort från den där högen.”

De fem och spindeln skyndade sig bort. Näcken började gnida på fiolen. Han spelade en rytmisk melodi som växte sig allt starkare och gav Olle en rysning längs ryggraden. Men det var inte det som fick honom att gapa av förvåning. Det var det som hände med huset.

Först reste sig en av dörrkarmarna i takt till musiken. De andra följde efter i samma tempo. Snart dansade några plankor fram till dörrkarmen och betonade taktslagen genom att fästa sig med spik. Väggarna var på plats redan under första versen, övervåningen klättrade upp och gav ett eko till melodislingan i refrängen, och växterna rasslade till i ett fantastiskt trumsolo. Till slut gled fönstren in i sina ramar och blev hela igen, vilket gav en stor klimax på musiken.

På mindre än tre minuter var huset helt igen. Olle tyckte att det som hade hänt såg ut som något ur en Disney-film, men han hade stått mindre än tio meter ifrån alltihop och hade sett allt med egna ögon. Han applåderade och skrattade om vartannat. Näcken tog bort stråken från strängarna.

Du verkar lite mer självsäker nu”, sa Elvan till Näcken.

Jag hjälper bara min fru”, sa Näcken och backade lite nervöst.

Sen kom Lucrezia ut genom dörren och lade armarna i kors. Hon var som vanligt alldeles likblek, men hennes ögon glittrade.

Merci, mon amour. Men något behövs”, sa hon och tittade på huset. Hon gjorde en lätt gest och lade huvudet på sned.

Då skakade huset till. Fönstren spräcktes lätt. Dörrarna hängde sig lite på snedden. Färgen flagnade. Taket fick små hål.

Mon cheri, nu ärr det perrfekt. Vi arrbetarr så excellent ihop.”

Hon gick fram till Näcken och pussade honom på munnen. Olle tittade bort. Elvan knuffade honom i sidan så att han skulle sätta igång och berätta sitt ärende.

Ursäkta Lucrezia”, sa Olle. ”Men vi behöver din hjälp.”

Lucrezia tittade helt kort på Olle, och sa:

Ja så klarrt. Sömnmedel till arrbetarrna. Jag hämtarr det snarrt. Jag ska barra…”

Hon kysste Näcken. Olle tittade bort igen, men när de fortfarande kysstes efter en halv minut harklade han sig för att visa att det var bråttom.

Certainement”, sa Lucrezia och pussade Näcken lite till. Långsamt avslutade hon pussen. Hon blundade ett slag och sedan tittade hon på Olle.

Vill ni verrkligen ha sömnmedel? Ärr det säkerrt att ni inte vill att arrbetarrna ska somna in förr evigt? Jag harr ett alldeles underrbarrt gift i mitt skafferri som–”

Tack, det räcker med vanligt sömnmedel”, sa Olle.

Lucrezia såg märkbart besviken ut.

Nästa gång kanske”, sa Elvan tröstande.

 

Lucrezia och Näcken följde med Olle och Elvan tillbaka till Gröteborg, genom att stå på Bertrams rygg. (Givetvis hade de läkt hans ben först.) I det kolsvarta ingenmanslandet sa Lucrezia en ramsa, och vips kunde fnytten lysa upp mörkret. Sedan fixade hon så att dörrarna återvände till sina vanliga platser. Hon var verkligen bra att ha med.

Väl framme i Gröteborg såg de att tomtemors stuga hade blivit ännu rörigare. Själv stod tomtemor och rörde om i jultomtens julgröt och försökte att ignorera Lucias orolighet, så hon blev bara tacksam när Olle, Elvan och fnytten kom tillbaka med Lucrezia och hennes lilla ask.

Hur går det med gröten?” sa Olle.

Den är snart klar”, sa tomtemor.

Jag är lite osäker när det gäller den här planen. Det kommer att barka käpprätt åt skogen. Tänk om de upptäcker att jag försöker lura dem och hur får vi in sömnmedlet i bullarna och vad händer om jag försäger mig när vi träffas och hur ska jag göra om de vägrar ta emot några bullar och…”

Lucia tystnade självmant när hon hörde musiken som kom utifrån. Som i dvala gick hon ut genom dörren. Utanför stod Näcken, halvt dold bakom en av knutarna, och han spelade på sin fiol.

Jag tänkte att hon kanske behövde lite hjälp att komma ner i varv”, sa Olle till tomtemor. ”Och musik är bra när man ska slappna av. Det är det enda som får mamma att lugna ner sig.”

Han gillarr norrmalt sett inte snö. Av uppenbarra skäl”, sa Lucrezia.

Lucia stampade med foten och gungade med huvudet till Näckens låt. Tomtemor log när hon fick se det och kramade om Olle.

Det här kommer att gå bra!” ropade Lucia. ”Ro hit med bullarna så sticker vi direkt!”

Lugna ner dig”, sa tomtemor. ”Vi måste få in sömnmedlet i bullarna först.”

Tomtemor öppnade Lucrezias ask. Däri låg ett guldfärgat pulver. Färgen påminde väldigt mycket om saffran. Olle log och tog fram bullfatet.

Ingen kommer att se någon skillnad.”

Sen kände han lukten av sömnmedlet.

Det luktar som saffran också, så ingen kommer att känna doften heller. Det här kommer att gå bra.”

 

Olle, Elvan och fnytten följde med Lucia ut i ingenmanslandet och ut genom den mystiska tunneln som ledde till Olles hus. Där visade Lucia Olle en annan väg ut än den som gick genom huset. Hon knackade bara på en del av väggen, och vips befann de sig på utsidan av huset.

Kan man göra sådär överallt?” frågade Olle.

Nej, man måste använda särskilda öppningar. De kallas dörrar”, sa Elvan retsamt övertydligt. ”Man knackar och så går man igenom dem.”

Under tiden försvann Lucia.

Kom, vi följer med”, sa Olle.

Jag tror inte det”, sa Elvan och pekade på sina vingar.

De kikade runt knuten på Olles hus och såg Lucia som var på väg mot tunnelbygget. Snart snubblade hon. Hon fick tillbaka balansen och lyckades rädda alla bullar innan de ramlade på marken. Därefter började hon att känna sig för med fötterna för att inte snubbla igen.

Jaha”, sa Olle. ”Det är därför Lucia skrider fram.”

Så fort Lucia kom fram till tunnelbygget fick hon arbetarnas uppmärksamhet. De samlades runt henne och tog tacksamt emot hennes saffransbullar. Hon verkade inte lika nervös, men det tog väldig tid.

Vad håller de på med?” sa Olle där han stod bakom knuten. ”De borde ju ha somnat nu.”

Något har barkat käpprätt åt skogen. Vi måste få bort Lucia därifrån”, sa Elvan.

Kan inte fnytten locka dem att titta åt ett annat håll?”

Hur då?” sa det röda fnyttet.

Ge dem stötar, kanske”, sa Elvan och låtsades få en rejäl elektrisk stöt i handen.

Nej, det räcker om ni låter lite”, sa Olle.

Fnytten nickade och flög iväg.

 

Arbetarna tuggade med öppna munnar så att halva bullarna föll ur. Resten pillade de bort med fingrarna. De sluddrade något oförståeligt och såg sedan undrande på varandra. En av dem tittade anklagande på Lucia. Då hördes ett ljud från en av barackerna.

Nnngguelll”, sa en av arbetarna så att han dreglade på sin overall.

Snart knakade det igen, den här gången riktigt högt. Arbetarna gick runt hörnet för att undersöka medan de gurglade till varandra. Strax därefter kom ett av fnytten flygande i full karriär.

Kom fort!” pep det till Lucia.

Lucia sprang tillbaka. De hann precis gömma sig bakom knuten till Olles hus när arbetarna kom tillbaka och fick se att Lucia hade försvunnit. Olle kikade fram lite försiktigt, tills arbetarna hade gått tillbaka till arbetet. Då kom de andra fnytten flygande.

Vad hände med bullarna?” frågade Olle.

Jag vet inte”, sa Lucia förtvivlat. ”Det här har barkat käpprätt åt skogen från början till slut.”

Har du kvar någon bulle?” sa Olle.

Lucia sträckte fram fatet, och då fick Olle se att fatet var alldeles fullt.

Men gav du inte arbetarna några bullar?” sa Olle.

Jag fick det här fatet av en vän, så att jag aldrig skulle kunna baka för få bullar. Det vore ju tokigt om man inte hade några bullar när ens enda uppgift att dela ut bullar. Fatet fyller på sig självt. Fast först måste man naturligtvis baka bullarna…”

Olle ryckte till sig en av bullarna och bet av nästan hälften i en enda tugga. När Elvan reagerade ryckte hon till sig resten och försökte få Olle att spotta ut bullen, men Olle hade redan svalt bullen.

Jag är bäst i min klass på att få in lussebullar i mun”, sa han stolt.

Luciabullar”, rättade Lucia.

Vad håller du på med? Du kommer ju att somna.”

Det tror jag inte”, sa Olle och ryckte tillbaka bullen. ”Titta, sömnmedlet är borta! Tänk om något hände i den där tunneln mellan Mythia och vårt hus.”

Maranga”, sa Elvan och ryckte tillbaka bullen. ”Den där tunneln kallas Maranga.” Hon studerade den närmare. ”Det finns några små korn här. Jag undrar om sömnmedlet innehåller något som inte förstoras.”

Förstoras?” sa Olle förvånat. Men så kom han ihåg hur han hamnade i Mythia, hur rummet blev större och större, fast det i själva verket var han som blev mindre. Då måste ju Elvan och tomtemor också vara pyttesmå. Det var antagligen så hela Mythia fick rum i det där berget.

Olle sträckte ut handen mot Luciabullen, men Elvan drog undan den och Olle lyckades bara få en liten bit. Han hittade ett korn från sömnmedlet och slickade på det nyfiket.

Vad gör du?” sa det röda fnyttet.

Fungerar det?” sa det gröna fnyttet.

Guahhh, shajkiet åååsch”, svarade Olle med alldeles slapp tunga.

Elvan rullade med ögonen.

Jag antar att det där betyder att sömnmedlet fungerar, men att vi troligen skulle ha behövt 15 meter stora bullar för att söva arbetarna.”

Pighuhhheee mmmookkliowww”, sa Olle förtvivlat.

Kan vi hjälpa dig”, sa Lucia oroligt.

Jag tror att det bästa du kan göra är att fortsätta din runda så att alla får sina bullar, för vem vet vart det annars barkar?”

Ja, det kanske är bäst”, sa Lucia och gick iväg.

Hhhuuugghhboooääää”, sa Olle.

Antagligen inte förrän i morgon”, sa Elvan som om Olle hade sagt något fullständigt normalt. ”Du dreglar, Olle. Kom så går vi tillbaka.”

 

Marken utanför tomtemors hus var sprucken och snön yrde mer än vanligt, men bjällerklangen omgav alla stugor och vättarna fortsatte sitt arbete med att göra i ordning släden inför jultomtens stora turné.

Men stugan var hel igen. Näcken spelade fortfarande ihop några av möblerna inuti huset, och sen gick det knappt att se vad som hade varit sönder bara för en timme sedan. På bordet stod en tallrik alldeles fylld med ångande het risgrynsgröt.

Tomtemor kom emot dem.

Nu gäller det”, sa hon. ”Snart känner jultomten lukten av gröten och då vaknar han – hoppas jag.”

Hon knackade på dörren och när den hade glidit upp band hon upp den. Hon viftade ångorna mot jultomtens stuga.

Vad menar du med att du hoppas?” sa Olle.

Det är inte alltid som det lyckas att väcka honom tidigare. Jag har försökt några gånger, när det har varit kris, men…”

Men vadå?” sa Olle.

Oftast sover han bara vidare. Men när han vaknar då förändras han. En gång blev han grön om hela kroppen. En gång kunde han inte sluta gråta. Senast ville han behålla julklapparna själv och så blev han arg när vi försökte få honom att dela med sig.”

Hon satte sig ner vid köksbordet.

Men den här gången behöver vi honom mer än någonsin.”

Tomtemor satte sig ner och nu såg hon betydligt äldre ut än vanligt. De andra satte sig bredvid henne och väntade. Gröten spred sin heta doft i hela stugan, och Olle tog tillfället i akt att titta på de andra: den blyge Näcken, den vänliga tomtemor, de tjattriga fnytten, och Elvan. För två veckor sedan kände han inte någon av dem, och nu hörde han ihop med dem. På något sätt var det här hans förtjänst. Snart skulle jultomten komma och äta, och sen skulle han rädda Mythia, och det skulle bero på att Olle hade hjälpt till.

Olle avbröts i sina tankar av ett vinande. Alla stirrade mot dörren.

Men den som kom in var inte jultomten, utan en tornado i form av en förtrollad stackars vätte. Den svepte genom huset i vansinnesfart och förstörde en hylla efter en annan. Tomtemor skyddade jultomtens fat med gröt. De andra tog skydd mot väggarna. Utom Näcken som ställde sig upp, satte fiolen mot axeln och började spela.

Melodin som Näcken spelade var en vaggvisa. Olle försökte följa vätten med blicken, men snart blev han yr och gav upp. Till slut fick Näcken också ge upp. Vätten saktade inte ner. Näcken såg förbryllad ut och ställde sig vid väggen när vätten kom tillbaka och hotade slå ner allt i sin väg.

Han är för snabb för att höra min musik”, sa Näcken för sig själv.

Plötsligt fastnade vätten i en väldig hand. Allt blev stilla.

Olle hann se att handen satt på en imponerande gestalt som täckte upp nästan hela dörröppningen. Han hade ett stort vitt skägg och glimrade. Det var jultomten! Han var vaken! Och han var inte grön och han verkade inte arg. Han verkade snarast förvånad.

God morgon, gubben”, sa tomtemor.

Vilken gubbe?” sa jultomten frågande. Han hade fortfarande vätten hängande i sin hand.

Tomtemor gick fram till honom med en bekymrad min och ledde fram honom till köksbordet medan hon lossade hans grepp om vätten. Hon gav den till Olle, men Olle bara stirrade på jultomten, så hon gav vätten till Elvan. Vätten försökte slita sig, men Elvan höll honom i ett fast grepp. Han lugnade ner sig lite, och såg lika butter ut som vanligt. Elvan gav honom en likadan blick tillbaka, och höll upp honom så att Näcken skulle kunna spela sin lugnande musik för vätten.

Under tiden satte sig jultomten ner och stirrade undrande på gröten.

Du är verkligen jultomten”, sa Olle.

Är jag?” sa jultomten och tittade upp. ”Vad betyder det? Är det mitt jobb?”

Tomtemor satte sig bredvid honom och sa:

Ja, minns du inget? Ät lite julgröt nu så ska du se att minnet kommer tillbaka.”

Vi kan väl hjälpa honom”, sa Olle. ”Du brukar åka runt i en släde till alla barn i hela världen och om man har varit snäll så får man paket.”

Får jag paket av alla barn i världen?” sa jultomten och plötsligt gav han dem alla ett brett leende.

Innan någon hann röra en muskel var jultomten borta.

Landet Mythia:Kapitel 8

Kapitel 8: Bland skyltar och troll

Olle slängde ut allt ur skåpet utan att bry sig om ifall Elvan hann fånga det eller inte. Till slut hade Elvan famnen full av bägare, krukor, burkar och läglar.

Jag är en älva, ingen bollkalle”, sa hon.

Var är grejerna?” sa Olle. ”Någon måste ha tagit dem!”

Olle gick vidare till nästa skåp. Elvan försökte att stoppa in sakerna i det första skåpet igen, men hon hann inte särskilt långt innan Olle började kasta saker igen. Hon himlade med ögonen och gav efter för det som uppenbarligen var hennes lott i livet: att vara packåsna.

I de andra rummen letade Lucrezia och vättarna. Lucrezia hade sin egen metod att lyfta på möblerna – med magi. Vättarna gjorde också ett bra jobb, trots att de gnetade och klagade hela tiden. Och ibland blev de avbrutna av ett luftdrag som pilade från rum till rum och som nästan liknade en vätte i väldig brådska.

Fnytten flög in bakom en hylla för att leta.

Tänk om det är Nejlika som har tagit ingredienserna”, sa det röda fnyttet.

Det är inte bra”, sa det gröna fnyttet.

Olle stack in sitt huvud och sa:

Om det var Nejlika, varför gjorde han inget mot oss? Borde han inte ha skickat sådana där blixtar efter oss?”

Det vill jag inte ens tänka på”, sa det blåa fnyttet.

Nej, det förstår jag”, sa Olle och återgick till att leta.

Varför är så Olle så elak?” viskade det röda fnyttet.

Han kanske också är rädd”, sa det gröna fnyttet.

Pfft”, sa Elvan som lutade sig mot väggen. ”Alla kan ju inte vara som ni är.”

Fnytten visste inte vad de skulle säga.

När Olle och de andra hade letat igenom hela stugan fyra gånger, och alla hade blivit lagom sura på varandra för att de inte hade varit mer på sin vakt, sa tomtemor:

Nu får det räcka. Vi kommer inte att hitta det här i Gröteborg, inte när alla är så ilskna. Nu sover vi, och i morgon är det nog lika bra att ni fortsätter hämta de andra ingredienserna.”

Olle, Elvan och fnytten hade gått hela dagen genom trollens mörka skogar. Det hade inte varit ljust en enda timme under dagen, och nu var det enda naturliga ljuset en måne som hängde slött ovanför trädtopparna. Först hade skenet från Elvans händer räckt bra, men till slut hade mörkret trängt allt närmare, tills de inte klarade av att se vart de var på väg. Särskilt inte som stigen slingrade sig värre än en full orm. Eftersom de inte ville trilla ner i något djupt hål eller gå in i något träd, bestämde de sig för att slå läger. Elvan gjorde upp en eld och Olle tog fram matsäcken som tomtemor hade skickat med dem och sedan började alla äta.

Har någon av er stött på trollen tidigare?” sa Olle mellan tuggorna.

Vi vet inte särskilt mycket om dem”, sa det gröna fnyttet.

Fast tomtemor har sagt att de är lite långsamma”, sa det röda fnyttet.

Det är väl en underdrift”, sa Elvan. ”Trollen är inte lite långsamma. De är riktigt, riktigt, riktigt dumma.”

Jaha”, sa Olle.

Nej nej nej”, sa Elvan. ”Inte jaha-dumma, utan riktigt, riktigt, riktigt dumma. De är så dumma att man… Nej, det finns inget som skulle kunna visa hur dumma de är. De är fantastiskt, otroligt… riktigt, riktigt, riktigt dumma.

Olle tänkte säga ”jaha” men ändrade sig och sa:

Åhå.”

Det är ju förfärligt”, sa det gröna fnyttet.

Vi måste fortfarande hämta riset”, sa Olle.

Byt inte ämne nu”, sa Elvan. ”Vi pratade om trollen, och att de är riktigt–”

”– Riktigt, riktigt dumma”, sa Olle och hoppades att Elvan inte skulle märka att han inte trodde henne.

Men istället var det han som lade märke till något.

Det stod en skylt framför dem, och Olle var helt säker på att den inte hade stått där förut. Elvan såg den också. På skylten stod det:

Det är faktiskt sant som Elvan säger. Trollen är riktigt, riktigt, riktigt dumma.”

Vad är det där?” sa det blåa fnyttet.

En skylt”, sa Elvan och gick fram till skylten. ”En riktigt, riktigt, riktigt smart skylt.”

Hon undersökte den närmare, men upptäckte inget märkligt med den. Det var helt enkelt en vanlig skylt som inte hade stått där för en minut sen. Elvan vände sig om.

Där ser du.”

Då försvann skylten.

Ser vadå?” sa Olle och gick fram till platsen där skylten hade stått. Det fanns inte ens ett hål i marken. Det här var lite skrämmande. Skyltar brukar varken dyka upp eller försvinna så där.

Var kom den ifrån?” sa Olle. ”Och vart tog den vägen?”

Jag vet in–” började Elvan, men tystnade och nickade mot en punkt bakom Olle. Olle vände sig om. Där fanns en ny skylt.

Varning: Trollen är så dumma att det är lätt att bli arg på dem, men då blir de farliga. Bli absolut inte arga på trollen!

Den här gången sprang Olle fram till skylten och kände på den. Den var av trä och kändes stadig. Han tänkte inte släppa den med blicken. För sig själv tänkte han:

Vilken tokig skylt. Jag har väl inte tänkt bli arg på trollen heller.”

Olle”, sa Elvan, som tittade på en tredje skylt lite längre bort. På den här skylten stod det:

Olle, du kommer visst att bli arg på trollen!”

Olle bara stirrade på skylten. Var han tokig? Ännu värre var det när skylten som han trodde att han höll i sina händer bara försvann. Han hade inte ens märkt att den försvann.

Vad är det här?” sa Olle desperat.

Då försvann den tredje skylten också. Istället dök en fjärde skylt upp.

Vi vill bara varna er för att trollen är riktigt, riktigt, riktigt dumma. Och om man blir arg på dem, så blir de farliga!”

Det här är nog det märkligaste jag har varit med om”, sa Olle.

Hmm”, sa Elvan. ”En gång såg jag en människa som fick in en hel fot i munnen. Det var rätt märkligt.”

Bakom Elvans rygg tog det röda fnyttet tag i ena foten, ryckte loss den från benet och stoppade den i munnen. Efter att ha hållit ut händerna som en cirkusartist inför de andra fnytten, så att de skrattade tyst, tog fnyttet ut foten och satte tillbaka den på benet. Varken Elvan eller Olle såg något av det, men fnytten blev lite muntrare.

Men vad ska vi göra då? Ska vi bara vända tillbaka utan riset?” frågade Olle skyltarna irriterat.

Det kan inte vi avgöra. Vi varnar bara för att trollen är riktigt, riktigt, riktigt dumma.

Ja, vi har fattat det nu! Hur ska vi göra för att få tag på riset?” sa Olle.

En ny skylt kom upp strax framför Olle.

Var lugna, för annars blir trollen farliga.”

Olle tog tag i skylten och sa:

Ja, vi har förstått det!”

Skylten försvann lika hastigt som den hade kommit. Istället stod det en ny skylt strax bredvid Elvan.

Nu är du arg, Olle. Du får inte vara arg när trollen kommer, för det är farligt.”

Hur sjutton ska jag kunna vara lugn när ni upprepar allt gång på gång?” sa Olle och försökte förutsäga var nästa skylt skulle dyka upp. Han gissade fel på flera meter.

Tänk om vi hade varit troll. Då hade varit farliga nu. Ta det lugnt! Ta några djupa andetag. Tänk på något rofyllt…

Olle insåg att skylten hade rätt. Han drog några djupa andetag och satte sig ner. Han tänkte på en ko som stod på en äng och idisslade, och som såg allmänt dum ut. Med ens blev han lugn själv. Fnytten slöt ögonen. Alla tre tänkte på samma sak: hur de hade visat sig riktigt fega och därför klarade livhanken så att de skulle kunna återvända till de andra fnytten. Elvan blundade beslutsamt och tänkte på hur hon sparkade Nejlika i rumpan, och det gjorde henne lugn. Under tiden satte sig fnytten på Olles knä.

Vi tycker inte om de här skyltarna”, sa det gröna fnyttet.

De verkar inte farliga”, sa Olle och började plocka ihop det som var kvar av matsäcken.

Elvan gick fram till Olle och hjälpte till med att hålla upp Olles ryggsäck på ett förvånansvärt lugnt sätt. Av någon anledning såg hon förvånansvärt glad ut.

Det är bra. Håll er lugna bara. Mötet med trollen kommer att gå bra. Förresten, välkomna till Bröle.

Under texten fanns ett ritat leende. Skylten försvann och lämnade Olle, Elvan och fnytten ensamma i den skumma skogen.

”Bröle?” sa Elvan och skakade på huvudet. ”Så vackert.”

De fem vännerna fortsatte på sin resa, lugnade av helt olika orsaker.

Under flera timmar såg varken några skyltar eller troll. Skymningen blev till natt och de slog läger vid sidan av den slingriga stigen. Elvan masserade sina fötter och klagade en hel del innan hon lade sig ner på den torra marken. Hon somnade direkt, och bredvid henne dubbelsov fnytten. Olle försökte sova, men nu kändes det som om halvmörkret var för ljust. Han drog sovsäcken tätare om sig och tänkte att ingen någonsin hade varit med om en så underlig jul som han var med om nu, med troll, älvor och häxor. Om äventyret skulle fortsätta hoppades han att det skulle bli mer julstämning. Mer snö, mer bjällerklang, och givetvis att jultomten skulle vakna. Med den tanken somnade han.

Olle vaknade mitt i natten av att Elvan stod upp. Fnytten flög omkring henne medan hon hummade på en märklig melodi.

”Vad är det?” frågade Olle.

”Det är morgon”, sa Elvan.

Olle tänkte protestera, men så mindes han att det alltid var lika mörkt i Bröle. Mödosamt gick han upp och började packa ihop sin sovsäck.

Plötsligt dunsade ett troll in på stigen! Olle blev rädd, men lyckades behärska sig, och till och med Elvan ryggade tillbaka lite.

Trollet var nästan tre meter långt, men huvudet var större än det borde ha varit, så det såg nästan dubbelt så hemskt ut än det egentligen var. Håret var stripigare än Elvans och tänderna var glesa. Näsan såg ut som en groda som hade bleknat och som nu bara hängde kvar i ansiktet tack vare en stor överläpp.

Olle svalde och fick fram:

Hej, jag heter Olle.”

Trollet tittade dumt på Olle, innan det fick syn på Elvan.

Olle?” sa trollet till Elvan.

Nej, det är jag som heter Olle”, sa Olle hjälpsamt.

Trollet tittade från Olle till Elvan och tillbaka på Olle.

Två Olle?”

Nej, jag heter Olle. Det där är Elvan. Vad heter du?”

Heter jag Vad?” sa trollet. ”Jag trodde att jag hette Ulo.”

Olle skrattade till, för vad skulle han annars göra med någon som var så fantastiskt dum? Han försökte komma till saken.

Vi skulle vilja komma till din by.”

Gå”, sa trollet vänligt.

Fast vi vet inte var din by ligger.”

Då blir det svårt”, sa Ulo och kliade sig i huvudet.

Elvan suckade och sa:

Vi vill veta var din by ligger, så att vi kan hitta dit.”

Vilken bra idé!” sa Ulo och blev tyst.

”… Och var ligger din by?” frågade Elvan.

Jag har varit och plockat bär.”

Elvan himlade med ögonen, men Olle gick närmare och sa:

Var har du bären då?”

Ulo tittade först i sin vänstra hand, och sedan i sin vänstra hand igen, och sedan en tredje gång i sin vänstra näve. Det fanns inga bär där. Han såg förvirrad och besviken ut.

Har ni några bär?”

Nej”, sa Olle.

Då måste jag gå och plocka bär”, sa Ulo.

Nej”, sa Olle, för nu hade han fått en idé. ”Du har bären i andra handen, och nu är du på väg hem. Vilken väg tar du då?”

Vad är det för bär?” sa Ulo och började gå längs stigen med långa, snabba steg.

Det får du se när du kommer hem”, sa Olle.

Vad spännande!” sa Ulo.

Färden tog inte mer än trettio minuter, men då gick de fel två gånger också, innan de kom fram till byn. Att kalla det för by var kanske att överdriva. Det fanns bara tre hus, och de bestod av tre fyra pinnar som stod lutade mot varandra. Men Elvan var glad att komma fram, eftersom hon var andfådd och svettig. Olle hade kunnat fortsätta längre om det hade varit nödvändigt. Ulo gick rakt genom byn.

Ulo, du är hemma nu”, sa Olle.

Ulo stannade och tittade sig omkring. Han öppnade den stora munnen och lät hakan hänga ner på magen. När han fick syn på Olle sa han:

Vem är du?”

Olle”, sa Olle. ”Känner du inte igen dig här?”

Elvan pekade omkring sig med en ironisk min:

Ja, titta, där är stenen, och där är trädet… och där är din fru…”

Hon pekade på ett troll som var mindre än Ulo, men som definitivt var fulare. Ansiktet såg ut som en stor hund hade bitit i det, armarna satt olika högt upp, och kroppen var både rund och krokig på samma gång.

Min fru? Inte någon som är vacker…” sa Ulo.

Det mindre trollet kom fram till dem och frågade:

Vilka är ni?”

Jag heter Olle, och det här är Elvan och fnytten.”

Och det där då?” sa det mindre trollet och pekade på Ulo.

Det här, det är Ulo”, sa Olle.

Heter du också Ulo?” frågade det mindre trollet.

Ja”, sa Ulo.

Nej”, sa det mindre trollet. ”Du heter Knygge. Det är jag som heter Ulo.”

Elvan suckade. Om hon hade haft en klocka, hade hon tittat på den otåligt.

Snälla, var har ni riset?”

Det mindre trollet, den riktiga Ulo, öppnade munnen och dreglade medan hon såg väldigt osäker ut. Frågan var för svår.

Jag måste gå och hämta bär”, sa hon.

Ulo har… jag menar Knygge har redan hämtat bär.”

Knygge sträckte på sig och räckte fram vänstra handen. Han sa stolt:

Bären är i den andra handen.”

Så ni har redan tillräckligt med bär”, sa Olle. ”Nu vill vi veta var riset är.”

Jag vet inte var riset finns”, sa den nya Ulo.

Vem vet var riset finns?” frågade Elvan.

Vet Vem var riset finns?” frågade Knygge och rynkade pannan.

Elvan blundade hårt i ett par sekunder för att lugna ner sig.

Nej, vi vill veta vem som vet var riset finns.”

Det vill jag också”, sa Ulo.

Vi kan ju fråga Vem”, föreslog Knygge.

Olle tittade bort. Han orkade snart inte med mer dumhet.

Vem är det?” frågade Ulo.

Jag vet inte. Vi frågar Påke. Hon vet allt.”

Ja”, sa Ulo. ”Påke är smartast av alla.”

Olle, som hade förlorat hoppet, log plötsligt. När trollen började gå iväg, följde han efter. Elvan lunkade efter med trötta steg. Den här gången behövde hon inte gå särskilt långt förrän trollen stannade och tittade ner på marken.

Där låg ett tredje troll som var minst lika fult som de två tidigare. Lyckligtvis var det för mörkt för att man skulle se hur fult det var. Dessutom låg trollet på mage och tittade ner i marken. Bara svansen pekade rakt upp.

Påke, vi har en fråga”, sa Knygge.

Påke rörde inte på sig.

Vad gör du?” sa Ulo.

Säkert något smart”, sa Knygge och knuffade Ulo i sidan med armbågen medan han log.

Trollet som låg på marken och som kallades för Påke lyfte långsamt på huvudet. Hon såg sig förvirrat omkring.

Varför ligger du här?” sa Ulo.

Jag försökte plocka en trädgren. Det var en fin trädgren.”

Jaha”, sa både Ulo och Knygge, som om det förklarade allt.

Olle gick fram till Påke och böjde sig ner.

Vad har den där trädgrenen att göra med att du ligger här?”

Trädgrenen ville smita.”

Ville trädgrenen smita?” sa Elvan misstänksamt.

Ja, så jag kastade mig över den. Sedan måste jag ha glömt att resa mig upp.”

Påke reste på sig. Där hon hade legat var marken helt nertryckt och torr. En liten, halvt förmultnad och krossad pinne låg mitt i gropen. Den hade inte suttit på ett träd på flera år. Det här blev nästan för mycket för Elvan.

Påke, var är riset? Tala om var riset är.”

Elvan försökte att le, men Påke tittade bara på Olle. Olle försökte ta tillfället i akt och sa:

Var är riset?”

Påke tittade på Elvan, men innan hade fått fram frågan om riset, tittade Påke tillbaka på Olle och pekade på honom. Hon sa:

Jag känner igen dig!”

Det hade Olle inte förväntat sig.

Gör du?”

Jag känner igen dig. Du stod där alldeles nyss…” sa Påke och tänkte efter. ”Nej, nu vet jag, du står ju där nu. Det är därifrån jag känner igen dig.”

Elvan slog sig för pannan.

Ursäkta mig, men vi har lite bråttom eftersom vi håller på att rädda det här berget, men om ni hellre vill hålla på med era dumheter–”

Olle kastade sig fram och höll för Elvans mun, men det var för sent. Trollen hade förstått att Elvan var arg på dem. Nu kom de emot dem med mörka blickar och snabba steg.

Landet Mythia:Kapitel 7

Kapitel 7: Upp-och-hoppa-drycken

 

Uppe på drakarnas höga berg frågade Olle sig vad han höll på med. Drakarna var större än han någonsin hade kunnat föreställa sig, och deras eld var varmare, och de luktade sämre. Han hoppade undan en eldslåga och fortsatte att prata.

Ni får gärna äta upp mig. Men får jag komma med ett tips först? Om ni dränker in mig med spott först så kommer jag att smaka bättre. Jag lovar.”

Han vände sig om och tittade efter gömstället där Elvan och fnytten låg. Skulle de förstå hans plan? Han drog med fingret över kinden för att visa att Elvan skulle gråta, och sen låtsades han samla ihop tårarna och smeta ut dem över en påhittad vinge. Han spände ut armarna och flaxade. Olle ville inte tänka på vad som skulle hända om Elvan inte förstod.

Drakarna hasade närmare Olle. Då ångrade Olle sig. Han ville bara försvinna därifrån. Nu hade hans sista stund kommit. Men elden kom aldrig. Istället var det som om någon hade kastat en hink med illaluktande gelé över honom. Drakspottet rann in överallt: i näsan, i öronen och innanför kläderna. Han hostade till.

Varför dröjde Elvan? Varför räddade hon inte honom? Egentligen var det självklart. Hon hade inte förstått hans meddelande, och nu skulle han dö.

De fyra drakarna tog varsitt djupt andetag. Olle blundade och hoppades att det inte skulle göra ont. Vad orättvist att han inte skulle få leva längre än så här. Men just när elden sprutade ut ur drakarna…

Då kom Elvan flygande och snappade åt sig Olle. Hon flög fortare än vinden, och var borta innan drakarna hade hunnit reagera. När elden hade skingrats var det alldeles tomt där Olle hade stått. Drakarna tittade besviket på varandra och lunkade iväg.

Tack, Elvan”, ropade Olle och kramade henne hårt när de hade kommit en bit bort. Han hostade av drakspottet.

Det där kallas utpressning”, sa Elvan. Hon var inte det minsta glad, och landade på deras gamla gömställe, där fnytten väntade ivrigt.

Men är du inte glad över att kunna flyga igen?” sa Olle.

Du förstår inte alls. Älvorna…”, började Elvan, men så slog hon ut med händerna och vände sig om.

Vingen ser ju helt frisk ut”, sa det röda fnyttet.

Jaja”, morrade Elvan. ”Kom nu, så går vi tillbaka till häxskrället så vi kan komma hem någon gång.”

 

Excellent”, sa Lucrezia när hon fick se Olles plaskvåta kläder. ”Nu harr jag drraksaliv förr en lång tid frramöverr.”

Hon nickade lätt mot Olle, som lyftes upp i luften och svävade bort mot ett kärl som stod i ena hörnet. Sedan började Olles kläder åma och kråma sig, så att drakspottet samlades i kärlet. Det var en mycket märklig känsla, särskilt när håret började röra sig av sig själv. Då gick det rysningar längs Olles ryggrad.

Fårr jag passa på att rrekommderra en inpackning av rruttna ägg? Så att hårret får en rriktigt blek frramtoning.”

Tack, det är bra ändå.”

Snart var Olle alldeles torr så Lucrezia släppte ner honom mjukt på den väldigt långhåriga mattan. Elvan satt med ryggen mot dem, och låtsades titta på en tavla som föreställde en vulkan, eller möjligen en vårta, medan hon kände försiktigt på sin läkta vinge.

Då ska jag barra förrberreda saltet”, sa Lucrezia och lät massor av burkar marschera in i rummet på en lång rad. Burkarna hoppade upp och tömde lite av sitt innehåll i kärlet, medan Lucrezia viftade med händerna.

Olle tittade omväxlande på Lucrezia och Elvan. Han kunde inte bestämma sig för vem av dem som var mest märklig. Och så var det förstås den enorma talande spindeln.

Alors, saltet ärr klarrt!” sa Lucrezia och lät pulvret rinna upp i en mindre burk som hon fångade i handen och visade upp för Olle.

Då går vi”, sa Olle. ”Upp och hoppa, Elvan.”

Elvan reste sig motvilligt och började gå mot dörren.

Vänta! Vad sa du?” sa Lucrezia och slog ut med händerna.

Va?” undrade Olle.

Upp och hoppa! Naturellement!”

Lucrezia klappade händerna och sprang ut ur rummet. Två sekunder senare kom hon tillbaka med en liten flaska som innehöll en blaskig vätska.

Det härr ärr upp-och-hoppa-drryck. Den kan till och med få stenarr att dansa.”

Jaha”, sa Elvan kallt. ”Jag ska tänka på det när jag håller min tangokurs för bitar av granit.”

Nej, Elvan, hon menar att vi inte behöver någon gröt, att vi kan väcka jultomten med den där upp-och-hoppa-drycken.”

Du kunde inte ha kommit på det innan vi träffade ett halvdussin gigantiska levande grillar?” sa Elvan och klämde försiktigt på sin vinge.

Jag beklagarr”, sa Lucrezia. ”Men om vi gårr nu, så kommerr vi hem snabbarre.”

Bra förslag”, sa spindeln med sin djupa basröst.

 

Tomtemor blev lika glad som Olle hade trott att hon skulle bli.

Är det sant?”

Hon vände sig till Olle och ställde saltet på matbordet med en hoppfull min.

Vi tror att det kan fungera”, sa Olle.

Kom då”, sa tomtemor och ledde vägen mot jultomtens lilla stuga, strax bredvid hennes egen.

Utanför höll vättarna fortfarande på med att förbereda jultomtens färd, trots att det var långt ifrån säkert att han någonsin skulle kunna åka. Men inte ens vättarnas buttra ansikten kunde förminska Olles leende. Han skulle få träffa jultomten. Givetvis hade han träffat jultomten varje jul, men att få se honom i hans eget hus – det skulle smälla högre än Abbe som hade varit på Mauritius, eller Johanna som hade en pappa som hade varit världsmästare i curling tre år i rad.

Men det var mer än så. Det här var Olles chans att få ge något tillbaka till jultomten, efter elva julaftnar med massor av paket. Han såg fram emot att få se jultomtens ögon lysa av tacksamhet.

Därför gick Olle in i stugan väldigt försiktigt. Stugan hade ett lågt tak, ett skurat trägolv och julstjärnor i alla rum utom ett, jultomtens sovrum. Där låg jultomten alltså och sov, 364 dagar om året, alla dagar utom julafton.

Det var inget snack om att det där var den riktige jultomten. Han hade ett stort vitt skägg, röd och grå pyjamas, och han till och med luktade juligt. Dessutom omgavs han av ett skimmer runt sängen, som gav honom ett magiskt utseende.

Underbart”, sa Elvan tjurigt. ”Man hör inte bjällerklangen – för alla snarkningar…”

Det är verkligen han”, sa Olle.

Vi sätterr igång, non?” sa Lucrezia och tog fram flaskan med upp-och-hoppa-dryck. Hon drog ur korken, öppnade jultomtens stora mun och hällde några droppar på hans tunga. Sedan kastade hon sig undan och ropade:

Akta err! Han kommerr att farra rrunt som en je ne sais pas.”

De andra hukade sig, men jultomten rörde sig inte ur fläcken bortsett från snarkningarna. Efter en pinsam tystnad undersökte en förvånad Lucrezia den sovande jultomten.

C´est pas possible”, mumlade hon.

Vad är det som har hänt?” frågade Olle.

Jag vet inte”, sa Lucrezia. ”Den härr drrycken ska kunna få en banan att sprringa.”

Jag är ledsen att behöva meddela det, men bananer har inga ben”, sa Elvan.

Upp-och-hoppa-drycken kanske har blivit gammal”, sa Olle.

Lucrezia strök sig över hakan, reste på sig och gick ut ur jultomtens sovrum. Olle och de andra följde efter henne ut ur stugan. De såg henne gå fram till en väldigt sur vätte med famnen full av ved.

Drrick det härr”, sa hon och hällde ner det i hans hals.

Vad håll´ du på mä´?” sa vätten surt.

Sen blev han väldigt förvånad, och därefter försvann han mitt framför ögonen på dem. Bara en stark vind avslöjade att vätten hade övergått till snigelfart till superfart. Han svepte genom folksamlingen, in i jultomtens hus och ut igen, runt ett par renar och sen utom synhåll genom snön.

Jag vill inte dricka ur den flaskan”, sa det blåa fnyttet och gömde sig.

Nu blir det åtminstone lättare att skilja vättarna åt”, sa Elvan.

Och nu vet vi att upp-och-hoppa-drrycken verrkarr”, sa Lucrezia.

Varför fungerade den inte på jultomten då?” frågade Olle.

Tomtemor stirrade efter vätten, men fokuserade plötsligt blicken på Lucrezia och sa fundersamt:

Vad är det i upp-och-hoppa-drycken?”

Åh, det ärr hemligt”, sa Lucrezia.

Innehåller den smörkummin?”

Hurr visste du det?”

Jultomten är immun mot smörkummin.”

Åh, det förrklarrarr saken. Men ni harr en annan plan?”

Olle gick tillbaka in till jultomten för att titta en gång till. Han sov så fridfullt, om man bortser från snarkningarna. Olle fick sådan lust att ruska tag i honom. Om man skakade honom ordentligt kunde han väl inte bara fortsätta sova?

Tomtemor?”

Hon kom in till Olle och jultomten.

Jag tror jag kan lista ut vad du ville. Skaka du. Han kommer inte att vakna.”

Olle buffade till jultomten i sidan, men fick inte någon reaktion tillbaka. Han ryckte honom i skägget, klämde på hans tår så hårt han kunde, hoppade på hans mage, och till slut skrek han så mycket han orkade i jultomtens öra. Inget hände, bortsett från att en av vättarna kom in för att titta på den märkliga människan.

Jo, de´ kun´ en tänk´ sig”, sa han innan han gick igen.

Till slut gav Olle upp.

Det ser ut som om vi får fortsätta leta efter ingredienser”, sa Elvan.

De gick in i tomtemors kök för att komma undan vätten som sprang omkring utom kontroll och för att samla krafterna inför nästa långa och besvärliga resa. Olle skulle just sätta sig vid tomtemors bord när han upptäckte att något saknades.

Var är saltet?”

Han rusade fram till det skåp där tomtemor ställt kentaurmjölken. Kentaurmjölken var också borta. Grötmandeln fanns inte heller där. Någon hade stulit deras ingredienser!

Landet Mythia:Kapitel 1

Kapitel 1: Landet Mythia

Olle kunde inte sova eftersom smällarna skakade hela huset. Han blundade, lade kudden ovanpå huvudet och försökte komma tillbaka till sin dröm. Då kom en ny sprängning. Olle satte sig irriterat upp i sängen och tittade ut mot tunnelbygget som hade stört honom. De sprängde lite då och då så att snön skakade ner från taket på Olles hus.

Då insåg han att det var den första december. Genast blev han mycket gladare, eftersom han älskade julen på samma sätt som vissa människor gillar pannkakor och andra människor bara älskar papegojor. Han hoppade upp ur sängen och började genast öppna sina tre julkalendrar, medan han tänkte att det bara var tjugotre dagar kvar till julafton.

Då visste han inte att hela hans liv skulle förändras den dagen. Han anade inte alls att han skulle få… nä, förresten, det kanske jag inte ska berätta riktigt än. Men vi kommer dit.

I köket satt Olles mamma Kerstin och hans mormor Anna. Mamma läste tidningen, drack kaffe och lyssnade på nyheterna samtidigt, så hon märkte inte ens att Olle kom in i köket. Mormor däremot vinkade från motionscykeln, och ropade ”god morgon” lite för högt, eftersom hon alltid brukade lyssna på musik på högsta volym medan hon cyklade. Olle vinkade tillbaka, och skulle just ta fram sin frukost när telefonen ringde.

”Det kanske är pappa”, tänkte Olle, för han längtade efter att pappa skulle ringa. Pappa var på andra sidan jorden, för att bestiga världens näst högsta berg, K2. Det var inte ens säkert att han skulle hinna hem till jul.

Men det var inte pappa. Det var Kenny, Olles bästa kompis, som bodde tre hus bort. Han hade flera konstiga saker att berätta. Det var så konstiga saker att Olle knappt trodde att de var sanna.

Det visade sig att Olles skola hade brunnit ner under natten. När deras fröken hade hört talas om branden hade hon blivit så rädd och tokig att hon inte kunde jobba. Och rektorn hade varit så trött att han hade gett eleverna ett löfte: om föräldrarna lovade att se till så att barnen läste läxorna hemma, så fick eleverna vara hemma tills vårterminen började!

Vad som gjorde saken riktigt fantastisk var att när Kennys pappa hade hört att Kenny skulle få ledigt från skolan, så föreslog han genast att familjen skulle åka iväg upp till fjällen för en lång semester. Nu bjöd Kenny med Olle på resan – om han fick lov för sin mamma. Om Olle ville följa med skulle han komma hem till Kenny innan klockan elva, för familjen skulle åka prick elva, med eller utan Olle!

Olle blev så uppspelt att han lovade att han skulle komma dit innan han hade frågat mamma. Det var mest det som hans mamma reagerade på.

”Är du fullkomligt tokig?” sa hon. ”Ska du lova såna saker utan att fråga mig först.”

Då kom mormor till Olles undsättning:

”Kerstin, är inte det här rätt bra egentligen? Vi måste ju ändå flytta ut när kommunen bygger sin förbaskade tunnel genom berget, om vi inte vill lyssna på deras evinnerliga sprängningar. Om Olle nu får chansen att åka bort…”

Medan mamma funderade på vad mormor sa, blinkade mormor till Olle. Hon visste precis hur hon skulle få mamma att se Olles sida av saken. Och mindre än fem minuter senare hade Olle fått en lapp med mammas underskrift och höll på att packa sin resväska full med varma tröjor och rejäla skor.

Här kanske det är läge att berätta lite om Olle själv. Han är 12 år gammal, har brunt hår och lite utstående öron. Som jag redan har berättat gillar han julen – fast inte bara paketen, utan allt som har med julen att göra: snön, julmusiken, pepparkaksgubbarna, doften av lussebullar och stearinljus, ja, till och med mörkret och kylan går an.

Men det finns mer att känna till om Olle. Han bor i ett blått hus i byn Vallköping tillsammans med sin mamma (som är 35 år) och sin pappa (som också är 35 år). Eftersom pappa just nu klättrar i berg och mamma jobbar sent nästan varje kväll så bor Olles mormor hos dem. Det är bra, för henne kan man prata med. Det märks nästan inte alls att hon är 57 år gammal.

Annars går Olle i skolan. Hans lärarinna – hon som blev tokig – sa en gång till Olles mamma att Olle skulle kunna göra riktigt bra ifrån sig i skolan, om han ansträngde sig mer. Det är sant, men Olle kan inte låta bli att bli arg när de andra barnen retar honom för hans utstående öron, och det kan man ju förstå.

På fritiden brukar Olle hänga ihop med Kenny. De klättrar rätt ofta i bergen omkring Vallköping, och det finns ett bra berg precis bredvid Olles hus, som de ofta leker på. När Olle och Kenny inte klättrar är Olle ofta ensam, eftersom han inte har några syskon. Han har inte ens en katt att leka med, och det är nog tur för han tål inte katter.

Men åter till berättelsen…

Olle blev svettig bara av att bära ner väskan för trappan. Olles mormor sprang fram och skulle hjälpa honom men Olle satte ner väskan och tog på sig jackan.

”Är det säkert att du inte vill ha hjälp att bära ut väskan?” frågade hon.

”Nej, det är inte så långt. Var är mamma?” sa Olle.

”Hon har åkt till jobbet”, sa mormor.

”Kunde hon inte ha sagt hej då?” sa Olle.

Egentligen var han inte förvånad. Mamma verkade alltid ha bråttom till jobbet. Ibland glömde hon till och med att skjutsa honom till skolan fast hon hade lovat.

”Jaja, vi ses när jag kommer tillbaka”, sa han och kramade mormor.

”Jag har gjort i ordning några mackor åt dig. Och mamma lade lite pengar på byrån vid dörren.”

”Tack så mycket. Jag ringer när vi kommer fram.”

Men mormor fnyste lite på skoj och sa:

”Du kommer säkert att ha så roligt att du glömmer att ringa.”

Om nu saker och ting hade gått som alla hade planerat, då hade Olle tillbringat sitt jullov i fjällen. Men nu föll det sig så att Olle hade glömt något viktigt hemma – sin bergsbestigningsutrustning. Därför ställde han sin tunga resväska bakom ett träd så att det inte skulle skvätta snömodd från bilarna på den, och sen gick han tillbaka hem.

När han kom hem gick han raka vägen ner i källaren där utrustningen fanns. Källaren var inte alls så hemsk som han hade trott när han var liten, men det var inte något ställe man gick till för att ha mysigt. Särskilt inte nu, när kommunen sprängde i berget så att saker skakade ner från hyllorna. Han visste precis var alla delar av hans utrustning fanns, och hade precis plockat upp ryggsäcken med de fastspända hackorna och karbinhakarna, när han hörde en enorm smäll. Kommungubbarna var igång igen!

Han fick på sig ryggsäcken, och trädde på sig ett rep på samma sätt som hans pappa brukade göra. Då kom nästa smäll.

”Vad sjutton…”

Olle höll för ena örat samtidigt som han sträckte sig efter det andra repet. Han skulle precis ta tag i det när han kände ett luftdrag och fick se hur repet ringlade iväg i luften, som om det satt ett snöre i det. Det här var märkligt. Änden drog sig allt närmare en liten öppen lucka i väggen. Olle hade aldrig sett luckan förut. Han tog tag i repet, och plötsligt ryckte det till i handen på honom. Olle tog ett stadigt tag och släppte inte taget.

Plötsligt såg han hur rummet verkade bli större omkring honom. Bänken, dörren, väggen, allt växte! Framför Olle öppnade sig luckan som ett svart gap och svalde Olle med hull och hår…

Resan var det märkligaste av allt. Den kastade Olle upp och ner, samtidigt som allt var kolsvart. Av luftdraget att döma gick resan mycket fort. Ändå landade han mjukt.

Olle kände omkring sig på marken och upptäckte att han satt på ett platt stengolv. Han såg inte mer än ett par decimeter framför sig. Nu önskade han verkligen att han hade hunnit få tag i sin ficklampa. Han rullade ihop repet, och trevade omkring sig. På väggen bakom honom fanns en utskjutande dörrkarm. Men det fanns ingen dörr, så hur hade han kommit dit? Och vart hade han kommit?

Hallå?” ropade han och lät inte alls lika modig som han hade hoppats. Det kom inget svar, och det kanske var lika bra.

Det verkade som om man kunde gå åt båda hållen. Var det en tunnel? Det kanske var kommungubbarnas tunnel, men åt vilket håll skulle han gå för att komma ut? Olle lyssnade om det fanns några ljud att gå efter, men han hörde inget.

Däremot såg han någonting lite längre bort. Det verkade som om tre små ljuspunkter flög omkring. De kom närmare, och ju närmare de kom desto tydligare hördes också ett ljust pipande. Olle backade in mot väggen samtidigt som han tittade nyfiket. Vad var det där för något? Till slut insåg han att det var tre varelser som flög emot honom, samtidigt som de tjattrade sinsemellan. De såg ut som videungar, fast de var ungefär lika stora som en enkrona. Och de flög utan att ha några vingar, hur nu det gick till. Deras pyttesmå ben och armar var randiga, som om de hade strumpor på sig. Dessutom lyste deras magar i olika färger. En av varelserna lyste grönt, en lyste rött och den minsta lyste blått.

När de kom närmare verkade de få syn på Olle och flög snabbt närmare.

God jul, Olle”, sa den gröna varelsen.

Vad skönt att du äntligen är här”, sa den röda varelsen.

Vi har varit så rädda att du inte skulle komma i tid”, sa den blåa varelsen.

Olle förstod knappt vad de små varelserna sa, eftersom de hade så pipiga röster och pratade så fort. Dessutom tyckte han att de hade sagt att de väntade på honom. Hur kunde de veta att han skulle hamna där just nu?

Vad menar ni?” frågade han. ”Har ni väntat på mig?”

Olles frågor fick de små varelserna att börja prata i munnen på varandra, och Olle hörde bara delar av vad de sa. De sa något om att berget höll på att gå sönder och att Olle skulle rädda dem och att jultomten var i fara, och en massa annat.

Lugna ner er”, sa Olle. ”Jag förstår inget. Vilka är ni?”

Va?” sa den blåa lilla varelsen. ”Han vet inte vilka vi är. Hur kan han inte veta vilka vi är? Vi är ju fnytten.”

Fnytten, du vet”, sa den röda varelsen.

Jag har aldrig hört talas om några snitt.”

De små varelserna ryckte till som om Olle hade slagit till dem. Sen flög de omkring som tokiga, medan de sa:

Han har aldrig hört talas om oss. Och han kallade oss snitt.”

Olle blev alldeles generad.

Förlåt. Borde jag veta vilka ni är?”

De små varelserna landade på hans arm och gick bestämt uppför armen mot hans ansikte.

Vet du vem jultomten är?”

Ja”, sa Olle.

Lucia?”

Ja.”

Trollen?”

Ja.”

Älvorna?”

Ja, det är klart att jag vet. Men ingen av de där finns ju, utom jultomten, alltså, för han bor ju på Nordpolen.”

Jaha”, sa den röda varelsen med en sur min. ”Han vet vem jultomten är, men han har aldrig hört talas om fnytten. Har du aldrig hört sagan om fnyttet som flydde från draken och fick prinsessan och hela kungariket?”

Nej”, sa Olle förvirrat.

Du, Olle, det verkar som om du slog i huvudet när du kom hit till Mythia”, sa den gröna varelsen.

Jag börjar tro det jag också”, sa Olle. ”Det finns ju inga talande djur.”

Vi är inga talande djur. Vi är–”

Jag vet”, sa Olle. ”Ni är fnytt.”

Det blåa fnyttet tittade glatt på de andra fnytten och sa:

Nu känner han igen oss.”

Olle ryckte uppgivet på axlarna.

Jaja, nu vet ni vem jag är, och jag vet vilka ni är, men har ni inga namn var och en?”

Nej”, sa det gröna fnyttet.

För en gång kom det en tjej och ville låna våra namn, och vi har aldrig fått tillbaka dem”, sa det röda fnyttet.

Hon besökte Mythia, och sen när hon blev stor skrev hon massor av sagor”, sa det blåa fnyttet.

Hon hette Astrid”, pep det röda fnyttet.

Men nu är det dags att vi träffar tomtemor”, sa det gröna fnyttet.

Fnytt, sagor, Astrid, tomtemor?” frågade Olle. ”Men jag ska ju till fjällen.”

Olle tittade på sin klocka. Den var över elva. Kenny och hans familj skulle åka prick elva. Olle visste att när Kenny sa prick elva, då menade han prick elva. Han hade missat dem. Då spelade det kanske ingen roll om han följde med fnytten en liten stund… Tänk bara om Kenny hade sett det här!

Tack vare fnyttens lysande magar såg Olle att det faktiskt var en tunnel som han hade hamnat i, men den liknade ingen tunnel som han hade sett, utan snarare en korridor, för det fanns massor av tunga trädörrar på vardera sidan om gången. Och korridoren sträckte sig så långt han kunde se åt vardera hållet.

Var är vi någonstans?” frågade Olle.

Den här gången kallas ingenmanslandet”, sa det blåa fnyttet.

Vi är i landet Mythia”, sa det gröna fnyttet.

Det är här alla sagoväsen bor”, sa det röda fnyttet.

Tomtar…” sa det blåa fnyttet.

Älvor…” sa det gröna fnyttet.

Troll…” sa det röda fnyttet.

Sjöjungfrur…” sa det blåa fnyttet.

Tomtar…” sa det gröna fnyttet.

Det har jag redan sagt”, sa det blåa fnyttet.

Ja, fast det bor ju ganska många tomtar här”, sa det gröna fnyttet.

Men, det finns ju inga troll och älvor på riktigt.”

Nej, kanske inte i På-riktigt, om det är där som du bor. Men här i Mythia finns de.”

Nähä”, sa Olle. ”Vem bor där då?”

Fnytten tittade på dörren som Olle pekade på, en kvistig och repig dörr som var svartmålad. Med ens blev alla tre fnytten gula på magen. De flög bort till andra väggen.

Där bor trollkarlen Nejlika”, sa det röda fnyttet kort.

Vad hände med era magar?” frågade Olle.

Vi gillar inte den dörren”, snyftade det blåa fnyttet.

Med de orden svängde fnytten in genom en liten springa i en dörr snett mittemot den svarta dörren och försvann. Det blev alldeles mörkt, men Olle kunde inte minnas att han hade sett något handtag på dörren. Han kände efter, och mycket riktigt var dörren alldeles slät. Han försökte gräva in fingrarna mellan dörren och dörrkarmen, men det gick inte.

Då kom fnytten ut igen.

Varför kommer du inte?” frågade det röda fnyttet.

För att jag inte kan flyga in genom den där springan”, förklarade Olle surt.

Fnytten började fnissa.

Han vet inte hur man öppnar en dörr”, sa det röda fnyttet.

Olle gillade inte att fnytten tyckte att han var dum, och han visade det genom att slå till dörren med sin knytnäve. Då gled dörren upp.

Titta, han visste”, sa det blåa fnyttet.

När Olle tittade in genom den öppna dörren fick han se en hel by därinne. Det här var inte ett rum, det var ett land! Marken var täckt med snö, och kylan gjorde att Olles andedräkt syntes som ett moln framför hans ansikte. Han gick in och pulsade närmare de små husen med de snötyngda taken medan han lyssnade.

Välkommen till Gröteborg”, sa det röda fnyttet. ”Här bor jultomten.”

Gröteborg? Vad är det för ljud?”

Det är bjällerklang. Det låter alltid så härinne.”

Olle gick vidare med fnytten vid sin sida. Han såg några renar på ett fält, och en enorm släde vid ett av husen. Inifrån husen syntes skenet från stearinljus genom rimfrostiga fönster.

De som bor här firar verkligen jul ordentligt”, sa Olle.

Fnytten flög i förväg mot dörren till ett av husen, och in genom en springa. Olle såg inget handtag här heller, så han knackade på och då gled dörren upp. Emot honom strömmade tusentals dofter: saffran, gröt, lack, glögg och knäck, alla på samma gång.

Flytt´ på dä´. Förräst´n, vem ä´ du?” frågade en röst med norrländsk dialekt.

Olle vände sig om, och bakom honom stod en liten, sur gubbe som inte räckte Olle längre upp än till magen, och då var luvan inräknad.

Jag heter Olle.”

Olle!” hördes en annan röst säga, inifrån huset. ”Släpp in honom. Han ska rädda julen.”

Gubben fnyste.

Skull´ dä va´ nåt å rädd´?”

Innan Olle hade hunnit svara hade gubben gått in i stugan med tunga steg. Den gamla gumman som hade ropat kom ut i hallen. Hon såg ut att vara minst åttio år gammal, alldeles rynkig och vithårig. Hon var ungefär lika lång som Olle. Hon torkade av händerna på förklädet, och kastade sig om halsen på Olle.

Olle”, sa gumman. ”Åh, du kom verkligen i sista minuten.”

Olle tog sig loss ur gummans grepp.

Vad pratar du om?”

Jag pratar om tunnelbygget.”

Hon studerade Olle.

Men jag ser att fnytten inte har berättat för dig vad det handlar om. Nåväl, kom in i stugan, så ska jag berätta.”

Olle följde med den lilla gumman in i köket. Det var ett gammaldags kök, med vedeldad spis och knotiga trämöbler och stora grytor. På bordet satt fnytten bredvid varsitt stort tomt fat och spottade kärnor. Tomtemor bjöd Olle att sätta sig ner.

Tunnelbygget måste stoppas”, sa hon.

Varför då?” frågade Olle.

Som svar på Olles fråga kom en enorm smäll, starkare än någon Olle känt när han var hemma. Marken skakade. Grytorna vibrerade. Fönstren dallrade. Från ljusen rann smält stearin ner på bordet. Olle sprang upp och var beredd att ta skydd, när skakningarna slutade.

Du ser själv. Om ett tag kommer tunnelbygget att rasera hela Mythia. Alla som bor här kommer att… försvinna.”

Men kan ni inte flytta till något annat ställe då? Jag och mamma och pappa blir också tvungna att flytta för att kommunen vill bygga sin tunnel.”

Gumman blev med ens sorgsen.

Vet du, från början bodde vi överallt i skogarna. Sen försvann skogarna en efter en, och vi blev tvungna att flytta in i bergen. Sen började bergen också försvinna. Det här är det sista berget vi kan bo i. Det finns inget annat ställe att flytta till. Du är vårt enda hopp nu.”

Både tomtemor och fnytten tittade spänt på honom.

Vad är det ni vill att jag ska göra då? Jag har ingen aning om hur man stoppar ett tunnelbygge.”

Jag förstår att det är mycket att lära sig, men du kommer snart att vänja dig vid Mythia. Du kanske till och med gillar det.”

Varför ber ni inte någon vuxen? Jag är ju bara 12 år.”

Det går inte. Det skulle ta för lång tid att förklara det här för en vuxen, och sen skulle de gå omkring här i Mythia och tänka på sina jobb och på vad de ska laga för mat och hur mycket pengar de får tillbaka på skatten.”

Olle skrattade och smittade tomtemor så att hon också började skratta. Men sen blev hon allvarlig.

Vi har haft koll på dig, Olle. Du är modig och klok och dessutom bryr du dig om julen. Jag litar på dig. I själva verket lägger vi alla våra liv i dina händer… Det kan bli farligt. Men du bestämmer själv om du vill göra det här.”