Min fiktiva familj

Vi fick i uppdrag att göra en översikt över våra släkter. Mamma, pappa, syskon, far- och morföräldrar, kusiner, etc. Samtidigt fick vi nämna något om vad vi hade fått med oss av dem och vilka alla var. När vi var klara fick vi veta att tanken var att se vilka vi vuxit upp med. Mitt svar var att det här inte ens var hälften av dem jag växte upp med.

– Skriv upp dina vänner också.

– Jag hade nästan inga vänner, sa jag.

Det var ingen överdrift. Där jag växte upp bodde det mest gamla människor eller raggare. Alkohol, bilar, Eddie Meduza, Kenneth & the Knutters, och liknande, var sånt folk var intresserade av. Det var inte jag. Har aldrig varit. Jag försökte passa in, men jag lyckades inte. När jag var åtta-nio bjöd jag in hela klassen till födelsedagskalas. Två personer kom. En person kastade inbjudan i papperskorgen framför ögonen på mig.

Det här berättar jag inte för att få sympati. Min poäng är att visa bakgrunden till den där historien jag håller på med. Så åter till dialogen.

– Men om man vill lära känna mig räcker det inte med att skriva upp de här… figurerna. Det mesta jag har lärt mig i livet har jag lärt mig från min fiktiva familj.

Min fiktiva familj

Jag lärde mig läsa tidigt och har alltid läst mycket: deckare, romaner, thrillers, fackböcker, dramatik, uppslagsverk. Det har blivit många böcker genom åren. Jag lärde mig mycket fakta, men fick också i mig hur man berättar historier och hur man är pedagogisk.

Men jag tittar också mycket på film och TV. Det har ända sedan jag varit liten varit en passion för mig. Inte bara slötitta någon gång, utan följa TV-serier aktivt. Titta om på filmerna. Läsa om filmerna och TV-serierna. Analysera vad de handlar om. Och då har jag bara gått fram till tretton-fjorton års ålder. Min mamma råkade nämna när jag var ännu mindre varför det blev mörkt i rutan ibland, mitt i Dallas. Reklamavbrott? Jag förstod redan att det måste påverka saker och ting, eftersom det innan avbrottet hände något spännande. För mig blev rollfigurerna viktiga. Jag fick några av mina bästa far-och-son-prat från MacGyver och några av mina första lektioner i hur man tänker logiskt från Hercule Poirot och Sherlock Holmes.

Och jag lyssnade mycket på musik. Intensivt. Lyssnade om. Lärde mig sångtexter utantill. Det har jag fortfarande nytta av. Som i vintras när vi var på några vänners födelsedagskalas med liveband, och jag kunde sjunga med i gissningsvis 75% av alla låtar. Visst har jag glömt bort många genom åren, men jag gillar fortfarande att ta reda på texterna till låtarna jag hör. Jag brukade låtsas att instrumenten var olika människor som pratade med varandra. När jag gick musikvetenskap på universitetet (inte vad jag hade väntat mig, men definitivt värt det) fick jag lära mig att identifiera vilka instrument som spelade, och det älskar jag att kunna. Vilket extra lager när man lyssnar på låtar. Några exempel:

Men åter till min fiktiva familj.

Jag kände mig mer hemma med mina böcker, TV-serier, filmer och min musik än med folk i ”den vanliga världen”. Inte bara, som man kanske skulle kunna förledas att tro, för att den fiktiva världen är mer tillförlitlig, d.v.s. att jag alltid kan komma till den och att den alltid accepterar mig så som jag är. Och att jag behöver det för att jag är så ensam och sorglig och mobbad. Nej, det här går inte att förklara så enkelt. Jag är nog inte mer ensam och sorglig och mobbad än någon annan. Så vad beror det på?

Som Aristoteles sa: ”Summan av våra laster är, och förblir, konstant.” Eller för att uttrycka det annorlunda: något måste man fylla dagarna och tankarna med. För min del blev intresset litteratur och film och TV och musik. Det har jag fått leva med. Jag skämdes alltid lite för mitt intresse för James Bond. När Jeremy Brett dog blev jag ungefär lika ledsen som när mormor dog. När Estonia sjönk sörjde jag mer över att Pierre Isacsson dog än pappas kollega. Under universitetstidens mörkaste perioder hämtade jag mitt leende från Hannibal Smith från The A-team, och mitt problemlösningstänkande från huvudpersonerna i Alias Smith & Jones. Jag har alltid varit lite udda, så jag kände mig väldigt lik Spock i Star Trek och Data i Star Trek – The Next Generation. Senare har jag identifierat mig med en lång lista med rollfigurer från Vita huset, Doctor Who, CSI, etc, etc, och försökt att smälta in deras bästa egenskaper i min personlighet. Det är ett pågående projekt.

För mig har det alltid varit lättare att träffa min fiktiva familj än umgänget med verkliga vänner. Det betyder inte att jag inte kan umgås i vardagen. Jag har en underbar sambo och två barn. Jag har vänner (helt otroligt! Jag vet!). Och jag har fortfarande (en del av) min släkt kvar. Men jag har fortfarande lättare att komma ihåg namn på och detaljer om rollfigurer än på/om verkliga människor.

I mitt yrke som lektör och författare är det ofta en fördel. Jag är på min hemmaplan. Det gör det lättare att bolla med idéer och tankar om man slipper arbeta på bortaplan.

Jag förstår att det här kan vara underligt. Eller inte. För vissa är det här vardagsmat. Fler än vad man tror. Men för er som tycker att det här är konstigt, eller något att skratta åt, som jag var med om för någon vecka sedan, finns det några saker att tänka på:

  • fiktiva familjer har funnits i flera tusen år
  • jag vet om att min familj är fiktiv
  • jag tänker inte insistera på att någon annan anammar min fiktiva familj
  • jag har aldrig mött någon som har samma fiktiva familj som jag har och kommer nog aldrig att göra det
  • jag är inte bara en person med en fiktiv familj – jag har andra sidor också
  • det schyssta när man hör någon berätta om sin fiktiva familj är att bara acceptera, på samma sätt som man själv skulle vilja att någon gjorde med en lite märklig men icke skadlig sida hos sig själv

Kort sagt: jag lever lite i det blå. Deal with it.


 

Som vanligt finns jag mestadels på min andra blogg numera.

Vi firar slaget om Hogwarts med hemgjord honungsöl!

butterbeer-cerveja-amanteigada-do-harry-potter-230045-2
Idag är det 18 år sedan slaget om Hogwarts, den stora slutstriden i Harry Potter-böckerna, ägde rum. Det firade vi genom att göra hemgjord honungsöl. Vi fick smak för honungsöl (som är alkoholfri) när vi var på Harry Potter-världen utanför London. Receptet kommer nedan, men så här kan det se ut:

View this post on Instagram

Vi firar slaget om #hogwarts med hemgjord honungsöl!

A post shared by Lennart Guldbrandsson (@lennartguldbrandsson) on

Det är ganska enkelt att göra honungsöl. Allt man behöver kan man köpa i vanliga affärer. Receptet för fyra personer ser ut så här:

  • 4,5 dl socker
  • 2,3 dl vatten
  • 1 msk vaniljextrakt
  • 2,3 dl kolsyrat vatten
  • en skvätt lättmjölk
  • 8 isbitar (krossade)
  • 120 ml sötad kondenserad mjölk
  • 120 ml hackad gräddkola (till exempel Werthers mjuka) eller butterscotch, om du får tag på det
  • 4 msk smör

Blanda socker och vatten i en kastrull och koka upp under hög värme. Det ser grumligt ut i början, men blir snart genomskinligt. När det har kokat upp, ta av värmen. Låt svalna i 5 minuter. Häll i vaniljextraktet. Rör om. Ställ in i frys medan du gör resten.

Vispa smöret. Lägg smöret, den kondenserade mjölken och gräddkolan i en stor djup tallrik eller liten bunke. Värm i mikrovågsugnen i en minut. Du kan vara tvungen att röra om ett par gånger och ställa in det igen tills allt har blivit en enda smet.

Häll ner det kolsyrade vattnet i en tillbringare. Häll därefter ner smeten. Ta fram sockerlaget och häll ner det också. Avsluta med att ha i den krossade isen. Vispa ordentligt om du vill ha skum. Färdigt!

Fler skrivtips, mer regelbundet

Ett stort problem med den här bloggen på sistone – ja, kanske alltid – är att den uppdateras så sällan. Jag tenderar att skriva långa texter om allt möjligt här (se några av de bästa här). Det kommer jag att fortsätta med även framöver.

Men jag vill också passa på att tipsa om att jag skriver åtminstone två gånger i veckan på min webbplats, Element X. Den sajten innehåller bara texter om att skriva. Texterna där är kortare och mycket mer praktiskt inriktade. Än så länge har jag skrivit följande blogginlägg där, men antalet ökar snabbt:

Jag har mer än 60 idéer kvar att skriva om, och jag kommer ständigt på fler, så missa inte att följa även Element X.

För dig som menar allvar med att skriva rekommenderar jag också att prenumerera på mina skrivtips, där jag publicerar exklusiva skrivtips en gång i månaden. Här kan du skriva upp dig för de regelbundna skrivtipsen.

På Element X publicerar jag ibland också lite mer omfattande texter. Nyligen publicerade jag exempelvis början på en ordlista för författare som jag kommer att fortsätta att uppdatera. Börja läs den redan nu.

Att skriva är att tänka

Efter att ha skrivit en hel bok om att skriva (ja, en till) upptäcker jag ständigt nya grejer som jag skulle kunna ha haft med. Det här är ett litet exempel:

Rodins tänkare.

”En stor del av arbetet med att skriva handlar om att tänka. Inte bara allmänt tänkande, utan koncentrerat funderande. Framför allt är det viktigt att ägna sig åt följande tre sätt att tänka:

* att se orsakskedjor och konsekvenser. Alltså att välja mellan olika förlopp. Hur påverkar det ena alternativet texten jämfört med det andra alternativet?

* att flytta omkring textelement för att se vilket som passar var. Vilken ordning skapar störst effekt?

* att sätta sig in i hur olika personer resonerar och lägger upp sina respektive strategier.

Alla tre kräver ett rörligt intellekt, det vill säga att kunna släppa sin egen verklighet för en stund. Ju friare man är i sina tankar, desto lättare blir det att skriva.”

(Det här stycket inspirerades av boken The writer’s tale av Russell T Davies och Benjamin Cook, om produktionen av de senare säsongerna av Doctor Who.)

Den nya boken – Skriv som ett proffs – kommer ut lagom till bokmässan.

Osannolika berättelser 2: grundmyterna

För ett tag sen skrev jag om osannolika berättelser, att fiktion bygger på att oddsen talar emot protagonisten. Jag nämnde då en av de klassiska berättelserna: den där David helt överraskande vinner över Goliat. Poängen är att det måste vara överraskande, för annars finns det ingen spänning och inget drama. Nu för tiden har vi sett David och Goliat-berättelsen så ofta att vi på något sätt utgår ifrån att David kommer att vinna trots att Goliat är så mycket större och starkare. Frågan är om det inte underminerar vårt förtroende för odds i allmänhet. Se bara på hur många som köper lotter trots att chansen att vinna är så liten. Redan 1979 satiriserade Tage Danielsson över det här:

Generellt sett är det risken som utgör lösningen på problemet med hur man bibehåller spänningen trots att folk vet att David kommer att besegra Goliat i slutet trots allt. Det finns mycket man kan göra som författare för att göra risken större för sin protagonist. Somligt har jag beskrivit i Manusförfattarens guide, i kapitlet om konflikt. Annat måste man experimentera sig fram till genom att utmana sig själv.

Men David och Goliat är inte den enda grundmyten som bygger på tankar om sannolikhet. För länge sedan fick jag mig till godo en lista över grundmyter av Morgan Jensen. Det finns naturligtvis fler grundmyter. (Det finns en bra lista över dramatiska situationer här.) Men det här är en bra början.

Grundmyter

1. Akilles – den tragiske hjälten vars stora brist blir hans fall. Akilles är egentligen David och Goliat, fast berättad ur Goliats perspektiv. Akilles har oddsen på sin sida, men misslyckas ändå. Det spelar ingen roll om han försöker skydda sig. Han är dömd på förhand, men självklart försöker han skydda sig ändå.

2. Candide – den naive hjälten som halkar runt på ett bananskal men ändå lyckas ”vinna”. Det här är litteraturvärldens Frank Drebin. Oddsen är emot honom, men på grund av en mängd omständigheter lyckas han i stort sett utan egna förtjänster.

3. Askungen – hjältinnan vars dröm förverkligas och hon går från botten till toppen. När systemet bygger på social immobilitet och förändring är osannolikt krävs i regel yttre faktorer (féer) för att ändra på saker. Hela framgången med sådana TV-serier som Herrskap och tjänstefolk och Downtown Abbey bygger på samma typ av klasskillnader där umgäng över klassgränserna är så ovanliga att de riskerar att förstöra serien om de sker. Kanske bra ändå.

4. Kirke – är en femme fatale som förtrollar män. Eftersom samhället bygger på att mannen äger makten, blir den osannolika Kirkes makt oväntad. Hon lyckas ändå leka katt och råtta med protagonisten, och det är först när protagonisten jämnar ut oddsen (genom att skaffa sig samma vapen) som Kirke låter protagonisten gå.

5. Faust – hjältens förflutna hinner ikapp honom, och kräver att han betalar ett pris för hans tidigare avtal med djävulen. Därför hoppas han mot alla odds att kunna klara sig undan och försöker komma undan på teknikaliteter.

6. Orfeus – som verkligen, verkligen försöker att följa ett påbud (eftersom det för med sig stora konsekvenser att inte göra det), men som kämpar förgäves eftersom han inte kan förändra sin natur. I den klyschigaste versionen är det historien om skorpionen och grodan.

7. Romeo och Julia – som trotsar omgivningens påbud och försöker att få det att fungera, mot alla odds i tron på en princip såsom att kärleken övervinner allt, och som misslyckas kapitalt.

8. Tristan och Isolde – är det osannolika paret som förs ihop av omständigheter utanför deras kontroll: trolldrycker i originalet, men det är i stort sett grunden för alla udda par; hitta något som håller dem ihop.

9. Odysseus – en av de ursprungliga actionhjältarna, som råkar ut för det ena efter det andra, alltmer osannolika missödet, på väg till sitt mål, men som håller fast vid sitt uppdrag och utför det med såväl list som pragmatism.

10. Kain och Abel – syskonrivaliteten som bygger upp den ena parten som bättre i andras ögon: äldre, klokare, skickligare, etc, att den andra verkar mindre sannolik att lyckas, vilket tvingar underdogen att gå för långt för att nå sitt mål. Det slutar ofta med tårar.

11. Oidipus – till skillnad från Orfeus försöker han verkligen, verkligen att undvika att uppfylla en spådom (eftersom det skulle innebära oerhörda negativa konsekvenser). Det är en osannolik spådom, men det visar sig att han redan från början varit dömd att uppfylla den, eftersom det finns en sak han inte känner till.

12. Ikaros – kanske den första versionen av Jante, visar på vad som händer om man medvetet försöker bryta mot oddsen (i alla fall utan rätt redskap) – det slutar med tragedi. Hybris har ju sina fördelar också, men det är ett betydligt ovanligare slut.

13. Herakles – är hjälten som måste sona sitt brott genom att utföra ett omöjligt uppdrag, ungefär som 12 fördömda män eller Kanonerna på Navarone. Mot alla odds lyckas han, delvis på grund av de egenskaper som gjorde att han hamnade i trångmålet från början.

14. Varulven – är en tragisk medelsvensson som genomgår en förvandling som gör honom över- eller undermänsklig på grund av en olycka, förbannelse eller liknande. Det osannolika i historien kittlar, eftersom det kan drabba vem som helst.

15. Brutus – är drygt 1.960 år innan Agatha Christie den helt och hållet överraskande antagonisten, eftersom den enligt alla regler borde vara en supporter (till exempel familj eller älskade), men av någon dramatisk orsak visar sig inte vara det, med ibland dödligt resultat.

Avslutning

Det här är återigen inte alla grundmyter eller användbara grundhistorier utan en början. Man kan använda fabler eller sagor för att hitta bra utgångspunkter för nya historier. Man kan använda sig av sajten TV tropes. Och man kan använda böcker som 45 master characters eller olika mytuppslagsverk. Men sen måste man göra något med materialet också. Man får krama ur citronen. Men också diskutera med andra. Eller så flyttar man bara över grundmyten till nutid. Vad som fungerar bäst för dig är antagligen inte detsamma som det som fungerar för mig. Ändå är jag nyfiken: Vad är dina bästa tips?

Kantarellteater

Igår var jag och min sambo på musikalen Familjen Addams. Det finns mycket att säga om den, men jag tänker fokusera på en aspekt, nämligen ett ord som jag hörde för länge sen: kantarellteater, och varför det passar in här.

Kantarellteater går att beskriva så här: En person kommer in på scenen iförd bruna kläder och en bred hatt med lameller undertill och ett lite ljusare skärp. Han eller hon säger: ”Jag är en kantarell.”

När man sitter i publiken tänker man ”no shit, Sherlock”, eftersom det är så fruktansvärt tydligt att det är det som personen föreställer. Om det är ett barn så kan man förlåta det och till och med tycka att det är lite sött, men när vuxna gör det i en teaterföreställning – eller på många andra ställen, som vi ska se – så är det en av de mest irriterande saker man kan göra.

Vi såg Familjen Addams i Göteborg, och jag skyller egentligen inte det här på de som satte upp föreställningen där, utan på dem som skrev pjäsen. Här är ett exempel – i själva verket det första ur föreställningen: handlingen kretsar kring Wednesday Addams som blir kär i en ”vanlig” kille och hilarities ensue. Man kan tycka vad man vill om den gamla klyschan, men vi struntar i det och fokuserar på kantarellteatergrejen. Intrigen startas när Onkel Fester helt sonika berättar för alla (inklusive publiken) att Wednesday är kär i den där killen. Vi får inte se dem ihop förrän långt senare. Vi får hela historiens inledning presenterad för oss, istället för visad.

Hade det bara varit den grejen så hade det väl inte varit några problem. Men hela föreställningen bygger på att de berättar exakt vad de tänker. Inga nyanser. Inget dolt.

Hade det bara varit den grejen (också) så hade jag kanske kunnat leva med det, men nu var det dessutom en musikal. En musikal innehåller musiknummer. Av olika skäl brukar man inte använda musiknumren för att föra handlingen framåt. Det kan exempelvis vara svårt att höra vad folk sjunger.

Med andra ord: Replikerna berättar exakt vad som händer (”jag är en kantarell”), genom hela handlingen. Dessutom stannar de handlingen ibland för att sjunga om det de precis har pratat i klarspråk om (♪”Jag är en kantarell”♪).

Att se att det här är ett problem är rätt grundläggande. De flesta barn lär sig det snabbt. Men även om barn lär sig det, så kan man såklart behöva betona det, och särskilt se till att de som precis börjat med något kreative inte sysslar med det. Chip Kidd pratade om det när det gäller formgivning av bokomslag på TED. Massor av skrivarsajter rekommenderar hur man ska göra när man visar istället för berättar. (En del problematiserar det hela.) De har alla poänger. Jag tror inte att man fixar hela problemet med Familjen Addams-manuset om man skulle ta bort kantarellteatern. Men det finns ett större problem!

Inte nog med att kantarellteater skriver publiken på näsan (något som de flesta inte gillar), det är också en garanti för att det inte finns något under ytan. Om man berättar allt tråkar man ut publiken. Wordplay skriver (som alltid) briljant om det ska göras för film här.

Själv har jag skrivit om det i Manusförfattarens guide, när jag förklarade hur man håller publikens ögon på en boll för att göra berättelsen mindre transparent. För kantarellteater är inte bara tråkigt för att vi vet allting, utan också tråkigt för att det är så lätt att räkna ut slutet när vi har alla fakta. Genom att ljuga, låta bli att berätta och berätta på ett omständligt sätt så blir det svårare att räkna ut vad resultatet ska bli.

Och det är ju guld!

Ifall Alan Smithee gjorde alla filmer

Häromdagen såg jag och mina pojkar (8 och 5 just nu) det allra första avsnittet av TV-serien MacGyver. Det är en serie jag växte upp med och som jag lärde mig mycket av, och som jag nu tänkte föra vidare till mina söner (och som jag också hade fört vidare till mina döttrar om jag hade haft några). Vi har sett drygt 2,5 säsong än så länge, men eftersom 5-åringen fick önska ett avsnitt nyligen så fick 8-åringen också sin chans, och han har pratat länge om pilotavsnittet.

Det som är lite anmärkningsvärt med pilotavsnittet (förutom att MacGyver inte riktigt har fått alla egenskaper än), är att avsnittet är regisserat av Alan Smithee. För den som händelsevis inte känner till det, var Alan Smithee en pseudonym inom film- och TV-branschen för filmarbetare som inte vill förknippas med ett verk, till exempel en regissör vars film blivit så omklippt att han eller hon inte längre kan stå för den. Numera används andra knep, eftersom namnet har blivit för känt, men det användes från 1969 (”Death of a Gunfighter”) ända fram till omkring 2000. Pilotavsnittet regisserades egentligen av Jerrold Freedman, som även använt pseudonymen vid andra tillfällen.

Om man analyserar en film eller TV-serie som man vet att Alan Smithee ”är inblandad i”, såsom jag gjorde häromdagen med MacGyver, då är det lätt att ens inre alarm för dåligt skådespeleri, dålig klippning, konstig musik eller liknande sätts på en betydligt lägre nivå än vad man brukar ha. Man förväntar sig att verket ska vara dåligt. Nu visste jag i förväg att avsnittet var regisserat av Smithee, och var medveten om risken, så jag försökte nollställa mig: vad kan det ha varit som orsakade problemet/konflikten? Det är inte lätt att se, måste jag säga, så här i efterhand. Kvaliteten skiljer sig inte mycket mot andra MacGyver-avsnitt – såväl jag som 8-åringen tycker nog att det är ett av de bättre avsnitten, eftersom det händer så mycket. Så innehållsligt är det inte tydligt.

Men det fick mig i alla fall att tänka på hur det skulle vara ifall man analyserade alla filmer som om de var gjorda av Alan Smithee, d.v.s. med lägre tålamod för dålig klippning, taffligt skådespeleri, mm. Se gärna om en film eller ett TV-serieavsnitt som du vet är skrivet eller regisserat av en riktigt duktig hantverkare/konstnär – men försök att lura dig själv att det faktiskt var Smithee som låg bakom filmen.

Jag tror att du kommer att finna att även dina favoritverk kommer att få en konstig bismak. Varför gjorde de si eller så? Hur tänkte de där?

Det är en viktig läxa. Vi dömer saker väldigt olika beroende på vilka våra förutfattade meningar är. Det kan vi utnyttja, som författare. Vi kan också låta bli att lära oss det. Vilket du väljer är helt upp till dig.

Hur fråga 12 avgjorde hela saken

Det florerar en massa självtester på nätet med alla möjliga teman. Jag tycker att de flesta har begränsad nytta. I själva verket hittade jag en av mina bästa vänner genom att vi båda skrattade åt hur dåligt konstruerat ett sånt test var. Men för några dagar sedan stötte jag på ett självtest som verkade roligt och eftersom det var målet för tillfället så gjorde jag det på lunchen. Temat var ”vilken Harry Potter-rollfigur liknar du mest?

Jag tänkte låta mina läsare följa med i testet för att se vad jag svarade. Det har en poäng, och under tiden lär du kanske känna mig lite bättre.

Fråga 1:

fråga 1Jag svarade ”You Only Live Twice”, både för att det inte riktigt finns någon konkurrens i mina ögon (möjligen med undantag för Edward Scissorhands) och för att jag redan som barn blev intresserad av James Bondfilmerna.

Fråga 2:

fråga 2Jag svarade ”All we need is love”. Jag växte upp med The Beatles, och även om jag har lyssnat sönder dem så är de fortfarande stora favoriter. Det där är dessutom en av mina favoritlåtar med dem, från fanfaren i början till anspelningarna till Yesterday, She loves you och flera andra låtar.

Fråga 3:

fråga 3

Jag svarade ”transfiguration”, d.v.s. att förvandla en sak till en annan. Det verkade som den mest praktiska förmågan.

Fråga 4:

fråga 4Jag svarade ”förlora de jag älskar”. De andra är jag inte särskilt rädd för. Möjligen hade jag kunnat svara det sista alternativet också, men jag är inte riktigt så modig.

Fråga 5:

fråga 5Jag svarade ”god”, om inte annat för att förvirra folk. Nej, jag menar förstås att jag precis som i mötet med Sorteringshatten skulle välja ”god” om jag ställdes inför valet.

Fråga 6:

fråga 6Jag svarade ”acceptans”, eftersom jag anser att det är grunden för ett bra förhållanden att man slipper att låtsas inför. Jag ljuger inte ofta annars heller, men ännu mer sällan med Matilda.

Fråga 7:

fråga 7Jag svarade ”mest unik”. Inte minst för att det litegrand är så jag ser mig själv. Det har jag haft med mig sen jag var liten. I ett av de första skolfotona jag är med på, har jag fluga. Det här var låååångt innan det blev coolt. Jag har flera sådana grejer som gjorde att jag stack ut, och nu väljer jag att inte sticka in.

Fråga 8:

fråga 8Jag svarade ”omgiven av dem jag älskar”. Jag gillar våra Halloween-fester, våra nyårsfester, våra sconeskvällar, våra spelkvällar, pubquizar, improvisatinsteater, bio med vänner, middagar med hela familjen och heldagar där alla fyra i familjen deltar.

Fråga 9:

fråga 9Jag svarade att ”jag föredrar intellektuella och andliga belöningar”. Det är en av orsakerna till att jag håller på med Wikipedia (och tycker att fler borde göra det), och det är därför jag hjälper andra att skriva.

Fråga 10:

fråga 10Jag svarade ”inskränkta människor”, bland annat därför att jag anstränger mig själv så mycket för att inte vara det. De andra alternativen har inte någon chans, i det här fallet.

Fråga 11:

fråga 11

Jag svarade ”intelligens”. Inte för att jag tror att jag är smartare än alla andra. Utan för att det är den del av mig själv jag är mest stolt över. Det är också den egenskapen folk oftast ser (eller i alla fall kommenterar) hos mig.

Fråga 12:

fråga 12Låt mig återkomma till vad jag svarade på fråga 12.

Fråga 13:

fråga 13Jag svarade ”den som ger bäst råd”. Ofta sitter jag och hjälper mina vänner och även personer som nyligen var främlingar. Det är en passion för mig. En del människor kanske tycker att jag verkar gotta mig i andras olycka, och jag får tyvärr andra att gråta ibland, men det är för att jag vill hjälpa till.

Och nu tillbaka till fråga 12, för den är lite mer komplicerad än de övriga.

När jag kom till den här frågan kunde jag inte välja. Det fanns två alternativ som var precis lika aktuella för mig. Jag hamnade i ett dilemma, och bestämde mig ganska snabbt för att välja båda dörrarna. Så jag svarade först ”uttrycka kreativitet” och kollade resultatet och därefter backade jag och svarade ”förbättra världen”. Båda är lika stora delar av mig. När jag får kombinera dem, då mår jag som bäst. Men jag gör gärna även enbart det ena eller det andra.

Så vad blev resultatet?

Svarade jag ”förbättra världen” fick jag följande svar:

HP test Dumbledore

Och när jag valde ”kreativ”, så fick jag följande resultat:

HP test Lovegood

Jag blev Luna Lovegood! Det tog ett tag för mig att acceptera det. Dumbledore var okej, men Luna Lovegood? Var jag verkligen så utflippad?

Men sen insåg jag en sak (delen med Dumbledores intelligens…): jag har båda de där sidorna i mig. Fråga 12 satte fingret på en av mina dualiteter, något som jag aldrig tänkt på tidigare, och gav mig många mindre insikter. Till exempel är jag en större ”deal” när jag förbättrar världen än när jag är kreativ, än så länge. Det är då jag är mest intelligent. När jag är kreativ är jag ofta lite… unik, kanske vi ska säga. När jag ska förbättra världen är jag mer genomtänkt och planerande.

Och jag behöver båda för att överleva och trivas. Jag gillar att vara båda två. Och jag gillar att se komplexiteten i det enkla.

Vilka dualiteter har du i dig?

Taktkänsla

Häromdagen skrev en vän till mig en öppen fråga på Facebook: ”vad heter ”pacing” på svenska när det gäller hur fort handlingen i en roman rör sig framåt? Tempokontroll?”

Det kom flera förslag. Jag som har sysslat med lektörsgrejer i flera år kunde inte låta bli att kommentera att det inte riktigt finns något begrepp på svenska, eftersom svenska författare inte verkar ha koll på vad pacing är för något. Det är nämligen ett av de vanligaste problemen som jag stöter på – tillsammans med man saknar en antagonist, att man inte kramar ur allt ur citronen, och att man skriver om för tråkiga saker. (Inte bara i sånt jag får i uppdrag att läsa heller, men det är en bisak.)

Pacing är ett berättartekniskt sätt att variera tempot i en text så att viktiga, spännande, intressanta och/eller genre-relaterade saker framträder tydligt för läsaren, medan oviktiga, ospännande, ointressanta saker förblir i bakgrunden. Det senare motsvaras i fotografier av partier utan fokus och i film av bortklippta scener, medan det tidigare motsvaras av fotografiers fokuspunkter och klassiska musikstyckens mer ljudintensiva partier.

Med tanke på hur viktigt det här är, finns det inte mycket skrivet om det. Jag har inte hittat mycket om det trots att jag har flera hyllmeter skrivarlitteratur, följer flera skrivbloggar och skrivforum, är med i flera författargrupper och diskuterar med andra skrivande människor regelbundet. Jag läser inte så mycket forskning om skrivande som jag kanske borde, men jag tycker att jag borde ha blivit tipsad om det här av de andra som läser sådant. Dock har jag tidigare skrivit om lite liknande saker i mitt blogginlägg ”Innehållet i innehållsförteckningen” och på ett annat ställe, som jag kommer till snart.

En utvikning om utvikningar

Att lägga fokus på viktiga saker och att inte ägna utrymme åt oväsentligheter kan låta som något man gör naturligt. Tyvärr är det långt ifrån så de flesta arbetar. Många skriver berättelser från början till slut, med någon slags synopsis som grund. Jag säger inte att det måste vara ett misstag. I en duktig författares händer, kan allt hända. De flesta hamnar dock i en situation där man antingen inte vill hålla sig nära synopsiset eller kan hålla sig nära synopsiset. Det kan ha många olika orsaker, men resultatet är nästan oundvikligen något som jag lite ovilligt kallar utvikningar. Anledningen till att jag är lite emot termen utvikningar här, är att det kan låta som att det är något bra, något som ger färg och must åt skildringen. Så är det nästan aldrig. Utvikningarna spär ut historien och gör att man till slut inte ser var huvudspåret går någonstans.

Nu vet jag hur många som läser det här tänker: ”men om det ‘nästan aldrig’ är så, då kanske min utvikning är ett av undantagen”. Det kan naturligtvis förhålla sig så att du sitter på ett av de undantagen. Så hur vet man om en utvikning är bra eller inte? Två kännetecken är ganska tydliga:

  • när du kommer på utvikningen så får du en fantastisk kittlande känsla av att ha knäckt en kod/löst en gåta! Du har med andra ord en utvikning som löser ett problem som du tidigare inte hade insett när du skrev synopsiset
  • utvikningen går inte att ta bort. D.v.s. du skadar texten om du skulle ta bort utvikningen. Och då syftar jag inte på att texten skulle bli mindre vacker eller för kort, utan att det skulle uppstå en logisk lucka. Huvudpersonen får plötsligt ingen orsak att rymma hemifrån, eller vännen visar sig plötsligt sakna empati i praktiken.

Fokusera på rätt saker

Åter till huvudfrågan om hur man fokuserar texten rätt (lägg märke till att utvikningen ovan inte går att ta bort, eftersom det då skulle uppstå obesvarade frågor)!

Ett enkelt sätt att lägga fokuset på rätt ställen är att bara börja tänka på vad som är viktigt. Det är inte svårt, men de flesta missar det i listan över vad de gör under resans gång. (Komma på en idé → utveckla idén → lägga saker i rätt ordning → bestämma vilka som är de viktigaste bitarna → skriva någon slags synopsis → skriva själva texten → putsa, skaffa feedback och putsa mer → skicka ut den)

”Börja tänka?” Är det min stora lösning? Nja. Att bestämma vad som är viktigt är ganska enkelt – man kan exempelvis sätta utropstecken i marginalen på de ställen i synopsiset där viktiga saker händer – men det är också bara det första steget.

Det andra steget är att faktiskt sätta fokuset på de viktiga sakerna. Om vi går tillbaka till definitionen ovan, och liknelsen med fotografikonsten: hur sätter man något i fokus i en text?

Det finns två sätt att svara på den frågan. Det första är lite kortare: Man ger det viktiga mer utrymme, såsom jag skrev i Innehållet i innehållsförteckningen. Den stora kärleksberättelsen i en romantisk berättelse på 200 sidor kanske får 120 sidor, medan B-intrigen med det mystiska arvet får 40 sidor och de två mer allmänmänskligt intressanta historierna om trädgårdsmästaren respektive den döende butlern får 20 sidor var. Då har vi delat upp boken efter vad som är viktigt och lagt fokuset därefter. Enkelt, men effektivt. Ingen kan undgå att fatta att butlern inte är det viktiga, och det blir lätt att skriva baksidan, eftersom vi vet klart vilken story som dominerar, vilket också gör att vi inte säger för mycket om vad som ska hända.

Det längre svaret kretsar kring de tre tidpunkterna före, under och efter.

Före

Innan vi träffar på det viktiga, oavsett om det är en person, en händelse eller en känsla, så finns det enkla sätt att fokusera läsarens uppmärksamhet på det. Det kallas att ladda något. Om du skriver om mötet med en statsminister, så kan du ladda den personen genom att låta huvudpersonen få genomgå flera säkerhetsrutiner, intervjuer från flera underhuggare, inställda möten, orimliga krav från staben, frågor från andra som också vill träffa statsministern, etc. Ju fler olika hinder vi tvingas genomgå, desto viktigare person/händelse. Det är här man märker vad som är billig TV: det går att få träffa statsministern utan några särskilda hinder. För att ta ett annat exempel: förväntningarna inför att ha sex med någon första gången är högre än den 150:e gången, inte minst eftersom det tar längre tid att komma dit och vägen är mer hinderfylld. Om den 150:e gången vore lika osäker och krävde samma tid, skulle det kunna göra den lika spännande (och det är kanske inte det enda målet med ett längre förhållande). Fundera på vad du skulle kunna ladda varje viktig grej med.

Ofta är det här ett tillfälle att ta upp byråkrati, krångliga personer, brist på resurser för att kunna nå målet och självförtroendekriser eller inre konflikter inom gruppen. Ju nervösare folk är, desto bättre, oavsett om de försöker dölja det, eller försäger sig på ett komiskt sätt, eller börjar bråka inbördes.

Rent språkligt är det här ett tillfälle då man gärna kan använda sig av adverb och adjektiv, långa meningar och fylliga beskrivningar. Dialogen däremot bör vara mer målinriktad.

Under

Viktiga händelser bör inte heller passera för snabbt, och det bästa sättet att dra ut på dem utan att det irriterar läsaren är att göra det till en längre sekvens, med flera delar. Varje del har då den klassiska dramaturgiska uppbyggnaden med en början, mitt och slut, men slutet vävs samman med nästa början, så att det blir en helhet.

Mitt tips är att arbeta med delmål här. Om händelsen går ut på att huvudpersonen ska hitta sin syster och övertyga henne att följa med, och vi har laddat systern och hindren ordentligt (se ovan). Då kan delmålen vara att huvudpersonen ska få systern för sig själv (återkommande avbrott), få systern att glömma en tidigare oförrätt, visa systern hur allvarlig situationen är, ge goda skäl för att de ska ge sig av, svara på systerns motargument, försvara sig fysiskt mot systerns medhjälpare, fånga in systern igen, och ge sig av. Istället för en dialog på två sidor, kan det här dras ut över 10 sidor eller mer. Framför allt om man inte är så fastlåst vid 1600-talets idéer om de dramatiska enheterna, och låter personerna gå från rum till rum, och personer komma in och gå ut.

Här får man också tänka på att föra in oväntade element, och inte enbart köra rakt fram. Det är lättare att göra än man kan tro, men man måste ha tänkt tanken att man ska göra det också…

Små hinder i form av till exempel icke-fungerande apparater, låsta dörrar och klädproblem är vanliga att fokusera skildringen på.

De viktiga delarna brukar traditionellt skildras i kortare meningar, färre beskrivande delar och mer strömlinjeformat språk. Inte lika poetiskt. Här återberättar man inte vad som händer, utan följer det så nära man bara kan. Dialog återges ordagrant. Personers reaktioner följs ”i slowmotion”, så att allting blir tydligare.

Efter

Se till att läsaren inte går ifrån det viktiga för snabbt genom att hålla ögonen på vad som just hände. Låt personerna reagera på ett sätt som visar att det var viktigt. Då hjälper du också till att göra historien mindre förutsägbar utan att du behöver anstränga dig för att hitta på fler saker.

Det kanske inte borde behöva sägas, men min erfarenhet är att det är bra att göra det ändå: Låt det viktiga få effekter på det som händer efteråt. Ärr, trauman, nya infallsvinklar på livet, mindre pengar, mer pengar, nya lagar, personer som dör, kärlek som slocknar, och så vidare.

Efter-delen kännetecknas ofta av ett mer nostalgiskt språk, jämförelser, och känslor. Det betyder inte alltid långa meningar, till exempel ifall personen fått ett trauma. Men det brukar åtminstone inte vara lika kortfattat som under-delen.

Så hur gör man något oviktigt?

Är det bara att ge något lite utrymme för att det ska bli oviktigt?

Nej.

Man kan svepa förbi flera oviktiga saker på kort tid, det är sant, men det är inte det enda verktyget.

Man kan till exempel använda sig av stereotyper och klyschor för att antyda att något inte är viktigt. Eller så kan man strunta i att namnge oviktiga personer och platser. Man kan hoppa över reflekteringar kring det som händer, eftersom ingen känner någonting. Man kan undvika att lägga dialog där. Man kan låta bli att lägga in utvikningar där. Man kan låta folk börja längta efter nästa grej.

Taktkänsla

Det kan dröja ett tag innan man lär sig hur man ska blanda viktiga och oviktiga grejer. För mycket viktiga grejer, så blir texten lätt överspänd eller stirrig – och det gör den oläsbar. För lite viktiga saker, då finns det ingen orsak att läsa den. På samma sätt som när det gäller att bli expert, så finns det metoder för att korta ner tiden det tar att lära sig det.

Ett sätt är att lyssna på musik. Det är inte helt översättbart, men man kan lära sig en del av hur låtar och låttexter är uppbyggda.

Ett annat sätt är att läsa bra författare och härma dem.

Ett tredje sätt är att ta hjälp av lektörer som mig. Kontakta mig gärna om du vill ha hjälp eller undrar något.

Heinleins regler för att bli en framgångsrik författare

Robert A. Heinleins regler för att bli en framgångsrik författare upptäckte jag för många år sedan, men jag återvänder gång på gång till dem. Jag har läst dem i flera olika versioner (kommentarer, kanske rättare sagt), men det här är den bästa versionen: Robert J. Sawyer, som själv är författare.

Heinlein used to say he had no qualms about giving away these rules, even though they explained how you could become his direct competitor, because he knew that almost no one would follow their advice.

In my experience, that’s true: if you start off with a hundred people who say they want to be writers, you lose half of the remaining total after each rule — fully half the people who hear each rule will fail to follow it.

Om du vill bli en framgångsrik författare, kräver det alltså att du håller dig kvar i minoriteten för varje regel. Efter den första regeln har alltså femtio av hundra förhoppningsfulla slutat. Blir du en av de som hänger kvar?

Läs mer.