Vad struntar du i?

Inget är perfekt.

Det ligger inte något kontroversiellt i det påståendet. Men det finns en följd av det påståendet som de flesta inte tänker på, eller i alla fall väljer att blunda för. Den följden är att om du ändå tycker om något, vilket jag utgår ifrån att du gör, så väljer du att bortse från de negativa sidorna hos den saken eller den personen. Om du är sambo med någon så vet du exempelvis om dennes/dennas personliga fel, men väljer att acceptera personen ändå. Du vet säkert om att du själv har liknande fast andra brister. (Om du inte visste det, kan jag försäkra dig om att det har du.) När du köper en ny pryl kan du älska dess förmåga att [skruva åt saker hårdare än du skulle kunna själv/spela in TV-program och visa dem med förskjutning/vara snygg] men samtidigt vara missnöjd för att den kostade mycket eller att den ibland inte fungerar som den ska. Så länge du väljer att blunda för de sämre egenskaperna, får prylen vara kvar.

Likadant är det med litteratur, film och musik, etc. Du vet säkert om att hjälten i Karl-Bertil Jonssons julafton är en tjuv, men väljer att överse med hans brott av olika skäl. Och du vet säkert om att det finns missar och tabbar i Star Trek. Du kanske däremot inte tänker på alla luckor i intrigen eller dåliga beslut som behövs för att intrigen ska fungera eller hur lätta vissa intriger hade varit att lösa.

Över huvud taget är problem med intrigen sådant som du antingen accepterar eller inte. Det hänger nära samman med två begrepp som inte finns på svenska, willing suspension of disbelief och first, do no harm (det senare skrev jag om här.) Vilka problem du accepterar, beror på vilken smak du har. Vissa blundar för nackdelarna med exempelvis sin politiska ståndpunkt genom att ta upp nackdelarna med motståndarens ståndpunkt – som om den andres fel skulle göra ens egna fel bättre.

Det är dags att vi slutar vara antingen-eller-människor, att vi slutar tvinga folk att välja mellan finkultur eller populärkultur. Eller mellan sport och kultur. Eller mellan Wikipedia och NE. Eller mellan höger och vänster. Och så vidare, ad infinitum. Istället bör vi inse att vi alla är positionerade på olika punkter längs en skala, där vi struntar i vissa egenskaper, tycker båda sidor är lika bra, tycker båda sidor har stora problem, ser en tredje väg och förändras från dag till dag.

För när vi gör det, när vi ser saker som relativa, då har vi möjligheten att börja se saker som de verkligen är.

Så även om allt inte är relativt, går det rätt bra att bara… strunta i det.

Annonser

Felringt, så att säga

Man kan i viss mån mäta hur framgångsrikt Wikipedia är genom att titta på besöktsstatistik. Men det finns andra mått som jag tycker är mer tillförlitliga. Jag fick exempelvis en smärre chock när min pappa, som av födsel och ohejdad vana vägrar använda datorer på ett sätt som får våra svenska riksdagsledamöter att likna Barack Obama, berättade för mig om Wikipedia. Då har Wikipedia nått långt. När min farmor har börjat prata om Wikipedia kommer jag att pensionera mig från Wikimedia Sverige för då bör vi ha kommit så långt att Wikipedia används som den enda tillåtna källan på universiteten – i Uganda.

Ett annat mått på hur välkänt Wikipedia är, är alla fel som börjar uppstå. Jag tycker till exempel inte att det är konstigt att vi ser alltfler människor som inte vet vad Wikipedia är för något och försöker lägga in sina företag eller sina åsikter. Jag misstänker att folk gör samma misstag när det gäller telefonsamtal till SOS Alarm och frågar om vädret. Det är bara det att just nu drabbar det mig personligen. (Tänk på att Wikipedia drivs av frivilliga, inklusive det jag gör.) Eftersom jag är presskontakt står mitt telefonnummer och min epostadress väl synliga på Wikipedia. Det har inte varit några problem de senaste två-tre åren. För ett par månader sedan hände något. Folk började ringa som tokiga. Ett par gånger i veckan ringer folk och frågar om jag kan ta hand om biljettbokning till flyget. Det är förståeligt. Killen hade sökt på sitt flygbolag, hittade Wikipedia före flygbolagets webbplats, såg inget telefonnummer eller bokningsgrejer, men däremot länken Kontakt, klickade där, såg ett nummer och slog numret direkt – utan att tänka på att det står att numret inte går till en telefonkatalog.

Den senaste tiden har jag därför svarat på frågor om bostadsbyten, jultidningar, telefonnumret till Noomi Rapace (killen hade ett manus, ifall du skulle råka läsa det här, Noomi), vart man vänder sig för att överklaga felaktig vård av sjuk son, och inte minst Jehovas vittnen. Tänk dig själv om det skulle hända 2-3 gånger i veckan. Alltid nya frågor. Jag ser heller inte att det minskar, snarare tvärtom. Och numera drabbar det inte mig bara, utan också min sambo, som har fått lära sig olika varianter av ”Nej, du har ringt till presskontakten för svenskspråkiga Wikipedia”. Hur det kommer att bli när min fyraårige son börjar (få) svara i telefon mer regelbundet vill jag nog inte tänka på.

Med tanke på att jag på sätt och vis är Wikipedias ansikte utåt i Sverige kan jag inte med att bara lägga på eller vara otrevlig. Samtidigt bör det vara lätt att få tag på någon som kan svara på frågor om Wikipedia. Så hur gör jag? Jag tror att det som krävs är en tydligare skrivning i vänstermenyn (”Kontakta Wikipedia”), mer utbildning till folk som surfar på nätet, tydligare åtskillnad på Wikipedia och andra träffar i Googles lista (officiella webbplatser kanske har annan färg, eller Wikipedia läggs i högerkant), men kanske framför allt att vi ger någon betalt för att ta emot de där samtalen (inte nödvändigtvis mig) – för faktum är att det behövs någon sådan. Om någon telefontjänst vill sponsra Wikimedia Sverige så att vi har råd med en person som kan svara i telefon kan vi säkert fixa något coolt av det också.

Min gästblogg på Stjärnkikarna

Under Wikipedia Academy i Stockholm mötte jag flera företrädare för Webbstjärnan. För er som inte vet vad Webbstjärnan är, kan jag berätta att det är en tävling för skolungdomar i att publicera sig på nätet. Den sponsras av II-stiftelsen eller som de är mer kända .se. Det är de som har hand om toppdomänen .se.

I alla fall, folket på Webbstjärnan bad mig att gästblogga om MediaWiki, programvaran bakom exempelvis Wikipedia. Resultatet kan ni läsa här.

Det innebär att jag har skrivit i och blivit intervjuad i Svenska Dagbladet, Dagens Industri, Newsmill, Dagens nyheter, Sveriges Radio, Metro, Aftonbladet, Journalisten, Teracom-bloggen, Internetbrus, Pedagogiska magasinet, Smålandsposten, Computer Sweden, Realtid, Piteå-tidningen, Helsingborgs Dagblad, Second Opinion, Din Teknik, Tidningen VI, SVT, ETC, Lärarnas tidning, Kupé, Göteborgsposten, DR (danska radion), Sydsvenskan, Vestmanlands Läns Tidning, Forskning & Framsteg (på sätt och vis), Vårt Göteborg, och säkert en del andra också. (Noterbart frånvarande är TV4 och Expressen.)

Jag har också föreläst på Chalmers, Kungliga Biblioteket, National Institutes of Health, Stockholms universitet, Lunds universitet, IT-universitetet, bokmässan i Göteborg, stadsbiblioteket i Göteborg, i Bonnierhuset i Stockholm, på bibliotek och skolor i Härnösand, Gnosjö, Umeå, och flera andra ställen. (Jag saknar bl.a. Uppsala universitet, där jag själv gick i över fem år.)

Dessutom har jag snackat eller haft mailkontakt med Anna Anka, Jessika Gedin, Erik Hörstadius, Oscar Swartz, ett par riksdagsledamöter (Karl Sigfrid, Lage Rahm, Mehmet Kaplan, Margareta Cederfelt, Per Westerberg, Jan Björklund), Sue Gardner (vd för Wikimedia Foundation), Jimmy Wales (grundare av Wikipedia), Calandrella, Eva Hemmungs Wirtén, Per Gahrton, Linda Skugge, Unni Drougge, Sanna Ehdin, Arne Ekman (chefredaktör för NE), Alexander Bard, och många, många fler, som jag bl.a. tagit kort på under bokmässan i Göteborg de senaste fyra-fem åren.

Det är helt enkelt ett liv i sus och glamoröst dus att vara presskontakt för svenskspråkiga Wikipedia.

[UPPDATERING: Och nu har jag också föreläst för SVT.]

Men vad sjutton?…

Ibland får man bara acceptera att världen är konstigare än man trott. Jag har tidigare berättat om de där konstiga utlänningarna, men världen är bra mycket märkligare än så. Och jag har också berättat om reklam. Tänk nu, om de där sakerna på något sätt blandades ihop, och på sant homeopatiskt sätt blandades ut så att det blev starkare (ja, fråga inte mig), och sedan bara kördes genom en mixer. Då kanske resultatet skulle se ut så här.

Statistik är kul

Oaktat Mark Twains berömda sentens om tre sorters lögner, så är statistik rätt spännande. ”Nyligen” publicerades nämligen en studie som visade att Wikipedia tappade grymt många skribenter. (Jag skriver nyligen, för dr Ortegas studie publicerades i somras, men det var först nyligen som tidningarna började skriva om den.) Som tidningarna hoppade på det här! Wikipedia är dött, döende eller åtminstone svårt sjukt, skrev folk. Spekulationerna om varför antalet sjönk rusade allt snabbare: ”Det är för svårt med alla regler”, ”Folk på Wikipedia är för ovänliga”, ”Allt är redan skrivet”, ”Vi har redan rekryterat alla som vill skriva”, etc.

Nu visade det sig att dr Ortega hade beslutat sig för att räkna alla som hade registrerat sig och gjort en redigering som en användare. Logiskt, va? Nja, rätt många registrerar sig på Wikipedia för att de tror att de måste. Andra registrerar sig för att klottra mer ”osynligt”. Det finns säkert andra förklaringar. Kontentan är i alla fall att det är ganska många som bara gör en enda redigering. Den långa svansen, ni vet. Wikistats, den officiella statistiksidan för Wikipedia, räknar därför istället bara folk som gjort minst 5 redigeringar – per månad. Om man tittar på de användarna, så är det inte lika brant neråtkurva där. Lite mindre dramatiskt för tidningarna, alltså, vilket gör att det inte kommer att skrivas något om det.

Men problemet är faktiskt större än så. Det finns ett grundläggande antagande i dr Ortegas studie, som Erik Zachte, Erik Möller och dr Ortega själv nu håller på att ifrågasätta, nämligen hur man vet att en användare slutat redigera på Wikipedia.Originalstudien utgick ifrån alla som inte redigerade den här månaden men tidigare hade varit aktiva hade slutat (eller ”dött” som det faktiskt kallas). Om man drar ner på sin Wikipedia-aktivitet under en månad har man alltså slutat, enligt det sättet att räkna. Med tanke på att det är betydligt fler som redigerar nu än för ett år sedan är risken för att folk ska göra sådana uppehåll större. Ju fler som arbetar i en fabrik, desto större antal människor har semester samtidigt, eller hur?

Och hur kul är sånt att skriva om?

Hur kommer historien se på oss?

Hur kommer historien se på oss? Det finns förstås inget svar på det förrän vi kommer dit och då har frågan skjutits fram. Vi kan fundera på vilka frågor de kommer att ta upp (hur kommer man att se på klimatfrågan? Kommer Bert Karlsson ses som den som förbättrade den svenska melodifestivalen mest?), men troligen kommer den framtida historien vara lika fylld av faktafel, misstag och medvetna omtolkningar av vår tid, som vår tids historiesyn är.