Svar på ”tal”

Jag har alltid haft en liten fascination för folk som plockar upp något som någon annan gör, och sedan producerar ett svar på det, eller en fortsättning. Det behöver inte röra sig om filmer och deras uppföljare, som kanske är det mest omtalade exemplet (och möjligen sämst gjorda). Det kan röra sig om böcker eller videospel, eller för den delen tavlor och reklam. Tidigare har jag skrivit om remixer som recept för odödlighet som är en variant.

Men det finns också sånger. Inte så många som jag hade hoppats, men några stycken:

* Är du kär i mig ännu, Klas-Göran? fick två svar: Kom tillbaka mesamma, Klas-Göran och Klas-Göran återfunnen

* Arne Quick fick Svaret på Rosen

* Flottarkärlek gjorde Povel Ramel om till Snodderian, Snoddera

* Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind blev i Bengt Sändhs tappning Balladen dagen efter

* Astrid Lindgren fick en särskild sorts uppföljare i Balladen om konsekvenser

* Peter Sarstedt gjorde nästan 30 år efter Where do you go to my lovely? en uppföljare själv som kallades The Last of the Breed (Lovely 2)

(Några jag undrar när de kommer: ”den galna kvinnans sida” från Turistens klagan, den som verkligen inte vill känna någons kropp emot sin, och den som korsar Caroline Wennergrens låt A different kind of love med budskapet i den här videon kommer jag att ge ett stort fett pluspoäng.)

Det här angränsar ofta till humor. Därför känns det helt rätt att avsluta med den här parodin. Originalet först:

Parodin:

Enkel, men rolig.

Men den viktiga frågan är: Vilka mer exempel finns det?

 

Annonser

Men vad sjutton?…

Ibland får man bara acceptera att världen är konstigare än man trott. Jag har tidigare berättat om de där konstiga utlänningarna, men världen är bra mycket märkligare än så. Och jag har också berättat om reklam. Tänk nu, om de där sakerna på något sätt blandades ihop, och på sant homeopatiskt sätt blandades ut så att det blev starkare (ja, fråga inte mig), och sedan bara kördes genom en mixer. Då kanske resultatet skulle se ut så här.

Och nu blir det reklam…

Jag tänkte inte skriva något mer tankeväckande än ”här är några bra reklamfilmer”. Jag hittade dem på Best of the 2000s:

 

 

Ibland är det roligt med fördomar

En av mina vänner heter Frank. Han är tysk. Jag skickade naturligtvis den här reklamen till honom. Såklart. Vem kan motstå lite fördomsfull humor – åtminstone ibland. Och när den inte är värre än så här, är det nästan synd att låta bli.

Jag återkommer till ”First, do no harm”

En av de saker som jag av olika orsaker återkommer till är den där frasen, ”first, do no harm”. Jag ska inte dröja vid ursprunget annat än att säga att den ibland felaktigt tillskrivs Hippokrates.

Varför återkommer jag till den frasen?

Det smarta svaret är naturligtvis att det är ett smart uttryck. Låt mig ge två exempel:

1. en totalt underskattad del av att göra film, TV och reklam är inte irritera folk! Det spelar ingen roll om man lägger ner massor av pengar på att sprida sitt verk om tittarna ser trailern eller reklamen och säger som jag brukar göra då och då: ”den filmen/produkten tänker jag *aldrig* se/köpa!” Jag vet att vissa tror att ”men då har ju reklamen ändå gått in”. Det är möjligt, men jag pratar inte om reklam som jag känner mig likgiltig inför, för de tror jag kan påverka mig positivt. Jag pratar om reklam eller trailers som innehåller något jag verkligen inte gillar. De filmerna ser jag inte. De produkterna köper jag inte. Om det bara finns den produkten i hela affären, så står jag över. Jag går omvägar. Om den filmen går på TV, tittar jag inte en minut. Det skulle inte falla mig. Jag skulle till exempel aldrig se den där samurajfilmen med Tom Cruise, jag skulle aldrig köpa den där huvudvärkstabletten med killen som säger ”för om man tar två, så går det dubbelt så fort” (eller för att markera varenda klipp: ”för om/ man tar två/ så går det/ dubbelt så/ fort” – han verkar helt otillförlitlig med alla klipp), och jag skulle aldrig vilja träffa Carola. Jag skulle heller aldrig vilja se Eyes Wide Shut (Tom Cruise), eller Vanilla Sky (Cruise igen) eller nyinspelningen av Världarnas krig (ja, vad tror du?). Och jag skulle aldrig äta en Magnum-glass. De kan vara helt underbara filmer eller produkter – i själva verket är jag övertygad om jag skulle älska den Magnum-glassen med vit choklad, eftersom jag älskar just vit choklad. Men med en reklam som är så egoistisk finns det en större chans att jag kommer att ha sex med engelska drottningmodern än att jag äter en Magnum.

Inom parentes sagt, jag har tyckt illa om filmtrailer och sedan gått och sett filmen ändå av olika skäl, och det har slutat att jag har älskat filmen. Pirates of the Caribbean har en vidrigt dålig trailer med dussintals värdelösa oneliners, medan filmen är både fyndig och spännande. Och jag har förstås sett massor av trailers jag har gillat och blivit grymt besviken av filmerna. Likadant med reklam och andra produkter. Så allt styrs inte av reklamen.

Men jag hävdar ändå att ”first, do no harm” är en mycket vettig princip. Vissa kommer alltid att ogilla det man gör, men i de flesta fallen jag har nämnt ovan *tillhör jag målgruppen*. När man missar den målgrupp man har tänkt sig, då har man misslyckats rejält. Och det är så enkelt. Man bara frågar folk vad de ogillar. Sen tar man bort det.

2. Men ”first, do no harm” har en mycket vidare inverkan också, nämligen i det området där den först sades. Jag blev rätt mobbad när jag var yngre (som tusentals andra). Jag har klarat mig ganska bra trots allt, men en effekt har det fått, nämligen att jag är ganska känslig för vissa ämnesområden. Om sådana samtal kommer upp (kanske en gång per år, eller så), då blir jag tyst och mycket tankfull. Jag kommer inte på vad jag ska säga eftersom det finns *för mycket* att säga.

Det är här ”first, do no harm” kommer in. Den som vill hjälpa mig i det läget måste fatta hur man låter bli att göra saken värre. Man tycker att det är något som säger sig självt, att man inte ska göra saken värre, men jag har lagt märke till att det inte är många som fattar hur man gör för att låta bli att göra saken värre. I en komedi är det förstås roligt med folk som inte vet det här, men när det drabbar en i verkliga livet så är det så frustrerande och irriterande att man inte vet vart man ska vända sig. Och det är så enkelt att låta bli: fundera på vad du själv *inte* vill ha, och så slutar du ge andra det.

Själv använder jag ”first, do no harm” hela tiden. När jag analyserar andras berättelser, när jag pratar med min sambo, när jag hjälper vänner med deras problem, när jag träffar min släkt, när jag skriver sådana här blogginlägg…