När man tänker efter

Har du varit på restaurang någon gång med en vän, fått in maten och smakat, varpå vännen tittar på din mat och säger: ”Jag borde också ha tagit det där”?

Den typen av svårighet att bestämma sig är självklart okej. Man måste få ändra sig.

Men det finns en sorts svårighet att bestämma sig som jag har mycket svårt för. Den är svår att förklara, så häng med nu: den ene personen ger den andra ett uppdrag, till exempel att tillverka något. Den andre tillverkar saken och ger den till uppdragsgivaren. För någon som börjar med ett konstnärligt yrke kan det vara lätt att lockas att tro att uppdraget slutar där. Man har ju gjort klart saken. I själva verket är överlämningen bara ett av stegen i processen. Efter det kommer feedback. Den delen kan vara känslig. Som nybliven konstnär (till exempel författare som jag själv, eller tecknare, eller musiker, eller vad det nu är) är det inte lätt att höra/läsa att det man gjort inte är tillräckligt bra. Många tar det personligt och tror att de själva inte är tillräckligt bra. Det tar ett tag, men man vänjer sig vid att inte vara perfekt i första tagningen. (Några vänjer sig aldrig och blir då nervvrak eller slutar.)

När man har förstått hur det fungerar med feedback, eller åtminstone kan komma förbi känslan av att inte kunna sitt jobb, och ser till att göra nästa version bättre, då kommer nästa lärdom. Det är den jag tänker på just nu.

Man måste nämligen komma överens om en sak: när är grejen färdig? När är uppdraget utfört?

Jag syftar inte på det där med att man kan ha olika synpunkter på hur verket ska se ut när det är klart. Det tillhör jobbet att kompromissa mellan uppdragsgivarens vision och sin egen smak. ”Vad kan jag göra som uppdragsgivaren skulle bli nöjd med?” Med tiden hittar man strategier för att komma fram till svaret på den frågan.

Jag syftar heller inte på hur många gånger uppdragsgivaren ska få skicka tillbaka saken och ge fler kommentarer. Det är en sak man lär sig att skriva in i kontrakt.

Istället syftar jag på det här: uppdragsgivaren kan behöva tänka efter innan den ger ”rätt” kommentar. Jag har varit med om samma sak gång på gång (och jag har en god vän som är i den här situationen just nu) att eftertanke och andra personers åsikter förändrar folks attityd. Uppdragsgivaren säger: ”Ändra X så är det bra sedan.” Du sätter dig för att fixa till det. Under tiden diskuterar uppdragsgivaren saken med sin bror. Brodern säger då ”Men har du inte tänkt på det här?” Uppdragsgivaren kommer sedan tillbaka till dig och berättar vad som hänt och vill göra en annan ändring.

Det kan vara en liten ändring. (Det är det inte alltid, även om uppdragsgivaren ofta tror att det är en liten sak.) Men i ditt huvud är det en stor ändring eftersom du redan är klar med saken. Du har lämnat utförandestadiet och gått över i efter-produktionsstadiet. Att gå tillbaka är den stora ändringen. Effekten kan vara allt ifrån mild förvirring till större konflikter. De konflikterna är inte roliga.

Den här typen av försenad feedback är svår att bekämpa. Avtal fungerar inte alltid. Istället brukar jag försöka låta bli att göra klart verket innan uppdragsgivaren fått lite tid att tänka över sin feedback. Han eller hon mailar kanske med några ändringar, och då låter jag det mailet ligga någon dag innan jag utför ändringarna. Inte för att jag är lat, utan för att jag vet hur illa det kan gå om jag sätter igång direkt.

Dessutom hinner jag vänja mig vid tanken på att jag inte var perfekt i första tagningen.