Manusförfattarens guide:Att intrigera, del 1

Det här är sjunde delen i min bok Manusförfattarens guide. Se fler delar här. Eftersom just kapitlet om intriger är så långt har jag delat in det i fem sektioner (2, 3, 4, 5). Du får sprida det här materialet fritt, så länge du anger källa.

—

Att intrigera

Jag älskar intriger, men intriger är det svåraste som finns. Det går praktiskt taget inte att skriva om intriger.

Så, då kör vi.

Spraaaak, spraaaaak, kkkkrrrr,

Men vänta, vad är–

Spraaaak, kschhhhhhhh, woom, woom, woom…

1863, ett kvarts sekel innan de primitiva filmerna av Louis Le Prince och mer än 60 år innan John Logie Baird uppfann TV:n, gick stora skaror Londonbor på en av stadens många teatrar. Med dagens mått mätt var det en överdådig show och den var fylld till bredden. Det gick nämligen rykten om att ett spöke skulle medverka i pjäsen.

När skådespelarna kom ut på scenen var förväntningarna enorma. Många i publiken tvivlade på spöken, men efter en stund blev det alldeles kallt i lokalen. Och på scenen dök en suddig gestalt upp, från att ha varit genomskinlig till nästan helt klar. Den var vit som ett lakan. Publiken blev helt tyst. Ingen hade sett figuren gå från någon av sceningångarna och luckan i golvet var på en helt annan plats.

Spöket skrämde slag på flera i publiken med sin tysta gestalt – men det skulle snart bli ännu värre. För någon minut senare gjorde spöket sin sorti. Genom en av sina motspelare. Spöket gick rakt in i skådespelaren och försvann!

Nu för tiden går sådant där att fixa med hologram, datorgenererade effekter, projiceringar på rök etc. 1863 fanns ingetdera, eller som sagt varken TV eller film. Men alltihop hände ändå, precis som jag beskrev. Den stora frågan är naturligtvis hur…

 

Huuu...

Vad var det där? Bah, vi fortsätter som om inget hade hänt. Intrigen, alltså…

DEL ETT: KATALYSATORN

Frågan på allas läppar.

”Vad handlar det om?”

Tillsammans med ”Vad händer sen?” är det den fråga som oftast dyker upp när man berättar en historia, oavsett om det gäller att säga vad man tycker om en DVD man har sett eller om man ska analysera en roman av den numera bortglömde 1800-talsförfattaren Nyfarius Nex för tidskriften Litera (med en upplaga på 1500 ex, främst till pensionerade ledamöter i Svenska akademien).

”Vad handlar det om?” Inte ”Var utspelar det sig?” eller ”Vem är huvudpersonen?” Utan ”Vad handlar det om?” Så stor är intrigens makt över oss.

Jag tror att lockelsen med en bra intrig är samma som orsaken till att det inte finns någon vettig beskrivning av hur man skriver en bra intrig: intriger är nämligen mycket svåra att sätta fingret på.

Har du t.ex. sett en intrig i verkligheten?

Det är också därför som det är svårt att skriva en bra intrig. Och det beror på att det inte går att imitera andra intriger. Visst, man kan studera hur bra intrigmakare gör, och det bör man göra, men det vete sjutton om man blir så himla mycket bättre på det än om man försöker själv gång på gång. Riktigt bra blir man nog om man kombinerar båda metoderna, men bäst vore naturligtvis om någon kunde gå till botten med det här med intriger.

Jag säger inte att jag har lyckats. Men jag har i alla fall lyckats hålla mig till ämnet i mer än ett par meningar. Och tanken är att jag ska klara av att rita innanför linjerna hela det här kapitlet.

***

Så kommer vi till det här med den här löjliga missuppfattningen som många har. Jag har den kanske själv också. Det är nog därför jag har längtat så efter att få skriva det här kapitlet. Missuppfattningen handlar om kvalitet. Och sågningen av missuppfattningen ser ut så här:

En intrig avgör aldrig hur bra en berättelse är.

 

Två schyssta bedragare

Låt mig förklara: en av mina favoritfilmer är BLÅSNINGEN. Robert Redford och Paul Newman i en av de lurigaste filmerna som finns. (Jag ska inte dröja mig kvar så länge vid det här, så du som inte har den som favorit ska slippa stöna över ännu en hemmablind typ.) Och en del av mig tror fortfarande att det beror på intrigen. Samtidigt vet jag att det är fel.

Blåsningens intrig är visserligen bra, men det är scenerna som gör den så bra.

Och likadant, de värsta filmerna brukar inte ha några större problem med själva intrigerna utan med hur scenerna som bär upp intrigerna ser ut.

Om du inte förstår det här nu, ta det lugnt. Vi kommer tillbaka till det i lite mer detalj. Just nu räcker det med om du försöker tänka på att inte blanda ihop hur intrigen är skriven med hur intrigen presenteras i en berättelse.

Intrigens grunder

Det här är kanske att skriva dig på näsan, så det här ska jag också bara glida förbi innan vi kommer till de riktigt roliga delarna. Mmm, roliga delarna…

Ja, vad är en intrig? Och nu menar jag ur en författares perspektiv, inte ur analysperspektiv. Det vill säga, vad innehåller alla intriger, både bra och dåliga?

TID FÖRFLYTER. Det går knappast att undvika att ta upp den. Det viktiga är dock hur mycket tid som förflyter. Vi återkommer till det. Men i grunden motsvarar alltså intriger verb (till skillnad från alla andra berättelseelement som är substantiv, oavsett om de är konkreta eller abstrakta).

ORSAK OCH VERKAN är när något som händer (t.ex. en bil som krockar) får något annat att hända (t.ex. att alla ägg på flaket går sönder). Vilket i sin tur orsakar något annat. Orsakskedjan är grunden till ”vad händer sen?”-frågan.

PROCESSER. Det som händer mellan en verkan och en ny orsak är olika processer. Alla processer har flera steg, t.ex. processen att en kvinna kör en bil börjar med att hon startar bilen och accelererar. Hur länge vi följer en enskild process beror dels på hur komplicerad process det är, men även på dess…

MOTIV. Även om olyckor, sammanträffanden och processer sker dagligen, hela tiden, så är det ju knappast alla som är intressanta. Utan motiv blir orsakskedjan meningslös. Mot slutet kommer de djupaste motiven fram. Och motivet binder också publikens känslor till intrigen.

FOKUS, det vill säga, personer eller liknande som vi följer genom intrigen. De blir representanter för de olika funktionerna i orsakskedjorna, men även grunden för igenkänning.

KONFLIKT är en naturlig följd till motiv och fokus: närhelst någon tycker si, tycker alltid någon annan så. Det gör publiken ännu mer spända. Hur ska det gå?

UPPGIFTEN är målet för konflikten, det vill säga resultatet av hela intrigen. Status quo/förändring eller lyckligt/olyckligt slut, en glidande skala däremellan eller kombinationer därav är det vi har att se fram emot.

Och som sagt, glöm inte det här med att en intrig inte är samma sak som en berättelse.

Med dessa grunder ur vägen kan vi nu komma in på betydligt roligare saker. Till exempel hur man bygger en intrig och —

Sprak! Knaster, sprak, spraaaak…

Oj, vad är det som händer?!

KKKKRRSSSCHHHKKKKK… woom, woom, woom…

Hur går det? Jag lämnar dig inte förrän du listat ut det. Spöket på Londonscenen, 1863. Hade de rentav lyckats övertala ett riktigt spöke att göra ett framträdande?

Något årtionde tidigare hade de berömda bröderna Davenport haft stora framgångar med sitt andeskåp där de blev fastbundna och inlåsta av publiken och allsköns oljud och rörelser ändå kom inifrån skåpet. Många var rädda för att bli begravda levande och medier hade seanser runt om i stan. Var stan full av andar?

Ett medium, Daniel Dunglas Home, trodde att han kunde kommunicera med andar och bevisade det genom att sväva ut genom fönstret på tredje våningen och in genom ett annat fönster två meter därifrån, utan någon avsats emellan. Allt inför ett halvdussin pålitliga vittnen.

Med andra ord: varför inte ett spöke? Och om det inte var ett spöke, hur gjordes det då? Var de mer tekniska än vi tidigare anat? Det var ju upplysningens tid. En urmakare skapade miniatyrapparater som föreställde blommor som växte från frö till fullt utslagen på några sekunder. Men ett spöke?

Vad var det där? Underligt… Men i alla fall, nu är vi tillbaka. Måste ha varit någon störning.

Sååå, det där med att bygga en intrig…