Johan Falk – the saga continues

Filmaffischen

Nyligen hade den första av sex nya filmer om Johan Falk premiär. Den första filmen om Johan Falk, Noll tolerans kom 1999, den andra, Livvakterna, 2001, den tredje, Den tredje vågen, 2003 och nu är alltså Johan Falk – Gruppen för särskilda insatser ute på biograferna. Själv såg jag den senaste igår, efter att ha gått igenom de tre första för någon vecka sedan, och kommer se resterande filmer på bio vartefter de kommer (om de inte körs på TV direkt, som Beckfilmerna – enligt GT ska alla visas på TV4 eftersom TV4 är med och producerar dem). Nästa som kommer heter för övrigt Vapenbröder och är skriven av Fredrik T Olsson, som jag för övrigt gick parallellklass på IHTV med. (Henrik Dorsin och hans parhäst Rikard Ulvshammar gick i min klass.) De tidigare har varit skrivna av Anders Nilsson och Joakim Hansson.

De här filmerna börjar bli ett eget litet fenomen. De är nämligen:

a) inte baserade på böcker, såsom Martin Beck, Wallander, Irene Huss, Erik Winter, Polisen i Strömstad, Carl Hamilton, Pippi Långstrump, Emil i Lönneberga, Annika Bengtzon, Roland Hassel, Van Veeteren, Studierektorn, etc, etc,

b) inte pretentiösa medelåldersdraman, fulla av svenska ”toppskådespelare” som får sitta och muttra medan pianoplink gör alla oerhört rörda

c) baserade på faktiska moraliska dilemman och personer. Noll tolerans handlar om hot mot vittnen, Livvakterna om hostile takeovers, Den tredje vågen om hur buset håller på att få övermakt över polisen, och Johan Falk – GSI handlar om… inte enbart bankrån, för att hålla en av filmens överraskningar åtminstone lite diskret. Det är sällan svenska filmer och TV-serier lyckas med att göra något som är aktuellt, viktigt och spännande, på samma gång.

Jag tänker här inte ta upp en del av den kritik som tagits upp, eftersom andra gjort det bättre. Jag nöjer mig med att säga att dialogen har blivit lite bättre i den senaste filmen och att det är svårt att skriva bra dialog, framför allt om sådana här saker. Det är ju inte Jed, Toby, Sam, Josh och CJ vi pratar om direkt.

På sätt och vis har Johan Falk-filmerna haft ett positivt inflytande på svensk film- och TV-produktion. Titta bara på hur det såg ut innan Noll tolerans. Och på filmsidan var Mannen på takets helikopterkrasch (en scen som tar någon minut), Göta kanals båtsemester och Jönssonligan det vi såg som bra action. Sedan 1999 har det helt enkelt hänt saker. Därför ska det bli mycket spännande att se ifall Johan Falk håller i sig. Det finns redan en del orosmoln:

* Mikael Tornving verkar gilla att spela hård polis. Inte undra på. Det verkar tyvärr vara den enda roll han kan spela. Jag försökte – jag verkligen försökte titta på Playa del Sol, men blev påmind om att Tornving har ett läge att spela: Elak mot andra. Sådant har jag nog av från annat håll. Därför satt jag och väntade på att hans rollfigur skulle visa sig vara någon form av förrädare. Man sätter liksom inte Jan Bylund att spela Nobelprisvinnare, man låter inte  Michael Madsen spela tönt eller Steve Buscemi att spela… ja, normal. Mikael Tornving ska spela stridis – men vart ska den rollen ta vägen sedan? (Jag är förresten helt beredd på att låta Tornving överbevisa mig om att han kan spela något annat. Bring it on.)

* Jakob Eklund verkar inte gilla rollen som Johan Falk. Citat som ”när han väl tackade ja, ångrade han sig direkt.” är inte lysande reklam för filmerna. Det är lite som en intervju jag läste med Denzel Washington (som är en av mina favoritskådespelare) angående filmen Déjà Vu. Han skulle berätta om filmens handling och sa då att han knappt själv förstod den. Jaha, men vad bra då. Hade det inte varit enkelt att instruera honom exakt vad han skulle säga: ”Jag spelar en polis som…” etc. Mediaträning, helt enkelt. Tyvärr är det bara en halvbra film – och eftersom jag gillar de som skrev filmen utgår jag ifrån att manuset faktiskt var bra. Det säger de också i DVD-kommentarerna, att det var regissören Tony Scott som tog bort viktiga intrigelement och gjorde filmen sämre än vad den hade behövt vara. Det påminner mig. Jag måste ta och leta reda på manuset på nätet. För det visste ni, va? De flesta manus går att få tag på ganska enkelt, via till exempel Daily Script eller Drew’s Script-o-rama (googla, bara). Jag förstår väl att Eklund kanske blivit lite felciterad eller att journalisten vridit till det lite, men det vore roligt om inte bara Mikael Tornving trivdes.

* polisen medverkar glatt. Det var nästan lite roligt att polisen vägrade hjälpa teamet bakom de tre första filmerna. Men kolla eftertexterna nu. Det finns därför en risk att filmerna blir smått censurerade för att passa polisen och då blir de inte lika vassa. Jag hoppas att det här inte betyder något mer än att polisen kommit in i 2000-talet, men jag kommer att se lite mer skeptiskt på filmerna.

* scenen där Johan Falk försöker få Mikael Tornving att prata. Var det inte tvärtom det brukade vara?

* andra än Anders Nilsson och Joakim Hansson tar över skrivandet av rollfiguren Johan Falk. I Sverige har vi så stark äganderätt normalt, så varför inte nu? Vem annars klarar av att göra en Sällberg (”…Ja…”), en Falk (”Men vafan…”) eller den delikata relationen mellan Johan och Anja, eller för den delen den där enda scenen i varje film där de visar upp något som faktiskt ser ut att göra ont? (I Noll tolerans – glida ner utan handskar längs en wire, i Livvakterna – slå huvudet mot en glasflisa, Den tredje vågen – killen med hjälmen som blir skjuten i ansiktet, och i Johan Falk – GSI – eh, nej, det får ni se själva. Sorry.)

Nä, det här kommer att gå bra. Det gjorde det ju för en annan enstörig machokille som började smått och blev allt större. Vem ser inte möjligheterna här: actionfigurer på MacDonald’s, T-shirts med texten ”Men vafan” och ”En hel världsdel håller på att stjälas”, och när Jakob Eklund till slut hänger upp SWAT-västen, förlåt GSI-västen, att Alexander Skarsgård tar över rollen, självklart då med sin Marie Richardsson som motspelare. En dag att se fram emot. The saga continues…