Manusförfattarens guide:Konflikt

Det här är tolfte delen i min bok Manusförfattarens guide. Se fler delar här. Eftersom just kapitlet om konflikt är så långt har jag delat in det i två sektioner (nästa del hittar du här). Du får sprida det här materialet fritt, så länge du anger källa.

Det här är en allvarlig konflikt

Det här är en allvarlig konflikt

Konflikt

DEL ETT: VAD ÄR PROBLEMET?

En av de första sakerna man måste lära sig som manusförfattare är att konflikt är bra. Utan konflikt blir det inget drama, och utan drama blir det ingen spänning. Alltså, var inte rädd för konflikter.

Ja, jag vet, jag har hört det också…

Problemet med det uttalandet är att det bara delvis är sant.

Men vi kan väl börja med det som är sant.

Du

Såvida du inte är någon sorts sociopat eller kommer från någon helt annan kultur, har du antagligen inre spärrar gentemot att starta konflikter. Till exempel skulle du behöva någon slags motivering för att sparka en komplett främling i arslet.

Ändå hamnar du ibland i konflikter, därför att du har en motivering. Om du känner tillräckligt för något, tillåter du dig att dras ur din bekväma, konfliktfria zon som du vanligtvis är i, för att åstadkomma något som förhoppningsvis ger dig en ännu bekvämare konfliktfri zon.

”Så, vad har det med skrivande att göra?” frågar du.

Jo, det du måste tänka på är att det är skillnad mellan att starta eller delta i en konflikt och att använda konflikter som en drivkraft i en historia. Du är ingen bråkmakare för att du letar efter konflikter. Du är en författare.

Men hur fattar man det där, jag menar, verkligen förstår det där, djupt inuti? Hur besegrar man känslan att man gör något fel när man tränger in i någon annans liv, eller retas bara för att se hur någon ska reagera?

Det är inte så lätt som det kanske verkar.

Så här jobbar många författare

Så här jobbar många författare

Men du kan få skyddet ”Jag är författare”, genom att dela upp dig i en del författare, och en del människa. När du är normal får du slappa, backa när folk blir arga, etc. Men, när du är författare, får du tjuvlyssna, njuta av personliga tragedier, och till och med låna dina vänners hemligheter. Det är okej – du är en författare. Du kanske inte tror det nu, men du kommer att vänja dig vid det. För du kommer att hitta sätt att försvara det för dig själv.

Dessutom är det ditt jobb.

Det kommer otvivelaktigt ta lite tid att vänja sig vid den klyftan i din personlighet, men det skiljer inte från läkare som inte vill undersöka sina vänners eventuella infekterade sår. Det skiljer sig heller inte från poliser som inte vill förhöra sina närmaste familjemedlemmar.

Snart kommer du att kunna skilja på dina roller, men till en början kommer du säkerligen tillbringa en del tid med att känna dig som en elak, kall, nyfiken skitstövel. Det tar lite tid att utveckla ett härdat hjärta, men du får igen det om ett tag i en oändlig ström av nya historier.

Det betyder att du inte kommer att känna så för alltid. Det är en fas. Du kan fortfarande vara en underbar människa… (om du var det från början, vill säga…)

Berättelsen

Dina berättelser måste ha konflikt, oavsett hur obekväm du är runt konflikter. Till och med sagor för barn innehåller konflikter; mellan gott och ont, mellan hjälten och hjältens vänner, mellan vad som förväntas hända och vad som faktiskt händer, etc.

Och den konflikten måste öka ju längre historien går, så att protagonisten möter större och större hinder, och utsätts för mer och mer smärta. Ju snabbare du inser det och anstränger dig för att det ska bli så, desto snabbare blir ditt skrivande bättre.

Att öka något som du känner dig obekväm med är inte lätt. Men det är hela poängen med konflikt.

När din publik söker upp fiktion, gör den det för att de vill uppleva en utmaning som de vet att de kan vinna. De vill bli så utmanade att de tror att de inte kan ta mer, och sen få sin upplösning.

Det betyder att du måste gå utöver den normala konfliktnivån. Det är det publiken vill ha, och om du inte ger dem det, kommer de inte att lyssna på dina historier.

Dina karaktärer

Dina karaktärer är inte vanliga människor, på samma sätt som du och dina vänner. De tolererar mer konflikt, eftersom de har starkare motivationer än de flesta riktiga människor. Deras motivationer driver dem mot större risker än vad som är vanligt bland dina vänner. Hur många av dina vänner skulle till exempel våga förlora sina jobb pga. en oenighet med sin chef?

Alla behöver till exempel inte göra så här

Alla behöver till exempel inte göra så här

Det betyder inte att dina karaktärer inte lider av konflikträdsla. Men när de gör det, så finns det skäl för det: som ett karaktärsdrag, eller för att skapa mer konflikt. Det är därför ungdomarna går in i det hemsökta huset, eller polisen i deckaren tar fallet. De är inte som du och jag. De är motiverade.

Och tillräckligt motiverad skulle du också gå in i det där hemsökta huset. Du vet inte om det än, men din ovillighet kommer att hjälpa dig. För om du är ovillig, då är du perfekt skickad att hitta ett skäl som skulle övertyga dig.

Skulle ett hjälplöst barn inuti huset övertyga dig? Eller någon stor skatt? Eller en medicin som kunde rädda ditt liv?

Det finns alltid något du kan använda för att motivera dina karaktärer.

DEL TVÅ: DEN DÅLIGA KONFLIKTEN

Än så länge har jag låtsas som om drama är konflikt och att konflikt är bra.

Men nu går vi över till det intressanta: hur det kan påståendet vara falskt…

De olika konflikterna

Konflikt är inte en sak. Det finns flera typer. Det finns olika nivåer. Det kan inbegripa många grupper av deltagare. Och det finns miljoner sätt att uttrycka konflikten. Och så vidare.

Gräl, tystnad fylld med mening, actionsekvenser, strejker, syskonrivalitet, naturkatastrofer, och allt däremellan kan lätt kategoriseras som konflikter. Ändå skulle du inte bete dig på samma sätt omkring dem, förutom på några grundläggande sätt. Alla råd som riktar sig till de grundläggande nivåerna blir bara vaga. Istället måste man titta på de olika typerna och olika nivåerna separat om man ska lära sig något.

Därför skulle en definition av vad en konflikt är inte ge något. Så jag struntar i det.

Konflikt är inte automatiskt bra

Konflikt betyder inte automatiskt att din berättelse blir spännande. Faktiskt. Jag försöker inte vara svår.

Den store manusgurun Robert McKee, jämför i boken Story konflikt med ljuden i musik. Båda konstarterna har utsträckning i tiden, och konstnärens uppgift är att ”hålla vårt intresse, hålla vår obrutna koncentration, och sen föra oss till slutet utan att vi blir medvetna om att tiden går.” (Story (1998), sidan 210) För att bevisa sanningshalten, tänk efter vad som skulle hända om en orkester skulle sluta spela.

Jag håller med McKee, med vad han underlåter att säga är att musik också bygger på variation. Du skulle inte vilja höra en låt som bara har en enda not som spelas om och om igen.

För att ta ett exempel som ligger närmare vad du gör: tänk dig att du hör grannarna gräla. Till en början kanske du skulle känna dig sugen på att tjuvlyssna på vad de säger, men om grälet skulle fortsätta i timmar, dagar, eller veckor då skulle du sluta bry dig. Det är rätt uppenbart, va? Så varför skriver inte en enda bok eller en enda manussajt om det?

Ja, jag gör det i alla fall. Och senare ska jag hur du kan försäkra dig mot att din berättelse blir lika tråkig som dina grannars gräl. Senare…

Att välja sina fajter

Ett annat problem med ”konflikt är drama, konflikt är bra” är att även om du lyckas variera de olika typerna av konflikt som finns med i din berättelse, så kan det bli fel. Alla konflikter passar inte i alla historier.

Läs den meningen igen, så ska jag strax berätta vad jag menar.

Du måste hitta precis den konflikt som passar in i ditt universum och den som passar för dina karaktärer, och den som gör din berättelse så bra det bara går.

Det är inte svårt att hitta exempel på vad som händer när man bara kastar ihop olika konflikter. Föreställ dig bara en berättelse där någon blir dömd till döden, och börjar klaga på domens stavning.

Det beteendet skulle kanske passa i en komedi, eller för att visa att karaktären är i förnekelse, men om det görs på allvar skulle det skada berättelsen gravt. Och jag har ändå sett det göras.

Ibland kommer du att möta en konflikt som måste tas med, men som du inte vill ska bli poängen med berättelsen eftersom du bättre saker på G. Hur gör man det?

Släta inte över det. Låtsas att det ska bli den stora grejen, och låt sen en av dina karaktärer säga något i stil med: ”Självklart tror jag inte att du friar, bara för att du står på ett knä. Varför står du på ett knä?”

Enskilda scener

Jag slår vad om att du kan nämna dussintals scener där det inte finns någon nämnvärd konflikt – och scenen fungerar fortfarande. Visst kan man säga att det finns någon konflikt under ytan, men jag tänker inte göra det. Ibland är det bara skitsnack!

Självklart finns det scener utan konflikt. Bara titta på kärleksscener. Eller festscener. Eller scener där någon går från sin bil till den mordmisstänktes hus. Konflikten kan ligga runt hörnet, men just den scenen kan vara totalt konfliktfri.

Jag tänker inte förbjuda dig att ha scener utan konflikt. Det är bara när alla scener saknar tillräckligt med konflikt som det uppstår problem.

Varför känns konflikt dåligt?

Och det sista problemet med hela ”konflikt är bra”-grejen är de här frågorna: om konflikt känns så fel i verkligheten, varför skulle det vara underhållande att titta på? Om man känner sig obekväm att skriva om konflikt, finns det inte då något skäl för det?

Senare ska jag försvara konflikt igen, men tills vidare låter jag dig tänka vidare på de frågorna.

Typer av konflikt

Nu misstänker jag att du undrar: ”När ska han ge mig något som jag kan använda?”. Och svaret är just nu. Här bör du verkligen läsa texten extra noggrant.

Det finns flera typer av konflikt. Det vet du. I själva verket slår jag vad om att du skulle kunna ge exempel på många olika typer av konflikt utan att tänka efter: gräl, fejder, kamper, dispyter, revolter, bråk, etc, etc.

Det är bra.

Men det är inte typer av konflikt. Det är synonymer som beskriver samma typ av konflikt: två sidor som strider med varandra, antingen med ord eller med handlingar. Man skulle kunna sammanfatta den typen som sammandrabbning. Skillnaden mellan de olika synonymerna är konfliktens nivå (mer om det senare).

En helt annan typ av konflikt är hindret. Här vill den ena sidan ha något, medan den andra sidan sätter käppar i hjulet. Hindren kan vara ord (såsom att hänvisa till en lag, hota, eller ge fel information), eller handlingar (såsom att låsa en dörr, förstöra det sista transportmedlet från platsen, eller skada protagonistens medresenär). Protagonisten kan mycket väl vara den som blockerar, som i THE BODYGUARD. Och antagonisten kan självklart vara annat än mänsklig, som i vilken katastroffilm som helst.

Besläktad med den typen av konflikt är attacken, där den ena anfaller den andra, verbalt eller fysiskt, medan den andra sidan är passiv, åtminstone på det sättet att han/hon inte anfaller själv. Protagonisten kan både attackera och attackeras.

Konkurrens är en annan typ av konflikt, där du inte bara har två sidor, utan också någon typ av måttstock eller domare för att se vem som har vunnit. Det kan röra sig om sport, om slagfärdighet, om affärer, om statsangelägenheter, om vadslagning, eller hundra andra saker.

En lite annorlunda typ av konflikt är mysteriet, där avsaknaden av ena sidan är hela poängen. Antagonistens sida saknas, är gömd eller missförstådd, och lösningen av konflikten är upphittandet av antagonisten och den efterföljande hanteringen av honom/henne. (Det här är ett sätt att sätta publiken i underläge. Ett annat sätt är att göra protagonisten till ett mysterium i en scen, så här: ”Vad sjutton håller Kjell Bergqvist på med nu då?”)

En populär typ av konflikt är dilemmat, där protagonisten tvingas att göra ett svårt val, antingen mellan två lika goda alternativ, eller mellan två lika dåliga alternativ. Ta alltid gott om tid att beskriva det ”andra” alternativet.

I komedier och thrillers finns det konflikter om missförstånd, där sanningen och lögnen, eller två olika tolkningar, är i fokus. Protagonisten och antagonisten tjänar som budbärare för de olika synvinklarna, och kan båda vara den missförstådda parten.

Det är ungefär allt!

Det är all konflikt du behöver.

Men varför ska man känna till de här typerna? Vad kan man göra med dem?

Jag föreslår inte att du ska välja en och sen skriva en berättelse, för jag vet att det inte är så berättelser kommer till. Och jag säger inte att du bör veta det för att ”det är bra med teorier”. Jag berättar om de olika typerna för att du ska förstå att det inte finns så många typer av konflikt. Med andra ord kan du koncentrera dig på att stärka den konflikt du har. Och jag ska visa dig exakt hur du kan använda den, och när.

Konfliktens nivå

Nivå har i det här fallet inget att göra med geografi, eller den gamla indelningen av konflikter i tre områden:

  1. inre – inom en person
  2. personlig – mellan två personer
  3. naturlig – mellan människa och natur

I stället handlar konfliktnivåer om intensiteten, kraften, i konflikten. Det är som att jämföra volymen på en stereo med känslan i inspelningen som spelas på stereon.

Givetvis har intensiteten med styrkan att göra. I en skrämmande berättelse, kan mer våld eller fler spöken, etc, orsaka mer skräck, och fler romantiska ögonblick kan definitivt fixa till en kärleksberättelse. Så när du försöker göra en berättelse mer kraftfull, ta en titt på den genre du skriver i, och använd genrens konventioner till din fördel. Det handlar om att faktiskt sätta sig ner och räkna sekvenserna som gör din berättelse till science fiction, psykologisk thriller, svart humor, eller vad det nu är. Nöj dig inte med en enda sådan sekvens, eller två – packa berättelsen full. Det finns styrka i antal…

Sen är det klart att intensitet inte alltid har med storlek och styrka att göra. Till exempel kan man ha två gigantiska arméer, som stirrar varandra i ögonen, utan att någon egentlig strid man-mot-man äger rum, men som istället kämpar på taktikens slagfält, och det håller publiken spänd från första stund. Eller så kan man ha ett lågmält känslomässigt lugn i en fars som berör publiken istället för att få dem att skratta.

Hur vet man när man ska vräka på med mer, och när man ska gå i en annan riktning?

Svaret ligger i växelbruk. Dubblera aldrig en konflikt.

Om du har en blockeringskonflikt, håll dig undan från just den typen av konflikt ett tag. Men växla också konfliktnivå. Det är inte bra med en berättelse där alla konflikter består av skrik, eller alla konflikter bygger på blickar. Det ska vara en känslomässig berg-och-dal-bana.

Nog sagt. Nu till de olika konfliktnivåerna:

Inre konflikter kan beröra…

  1. enkel förnekelse – låtsas att något inte är allvarligt
  2. minimering – hävda att det finns viktigare saker
  3. ersättning – ventilera känslor på fel person
  4. beskyllning – placera skuld på oskyldig person, kanske tom tvinga den att välja sida
  5. intellektualisering – referera till principer och generaliseringar för att undvika känslor och att bli personlig
  6. projektion – se fel hos andra som egentligen ligger hos en själv
  7. avledning – byta ämne för att undvika konflikt, som hypokondri, perfektionism, martyrdom, klagande
  8. ursäktande – hitta skäl för irrationellt beteende
  9. regression – bli ”yngre” för att undvika ansvar
  10. flykt – fly från problemet, till exempel via dagdrömmar
  11. tvekan – skjuta upp handlande eller beslut

Yttre konflikter kan inkludera…

  1. lova och inte hålla
  2. debattera – åsikter och fakta
  3. småbråka – mer personligt, men fortfarande med respekt
  4. grälande – mycket hett
  5. hot – order med ”annars”-del
  6. psykande – skrämma mer konkret
  7. fysiskt våld – första slagen, ingen riktig skada
  8. jaga – med eller utan omsorg om andra
  9. slagsmål – stor kroppslig skada
  10. liv eller död – dråp eller mord
  11. seriemord – med uppehåll emellan
  12. krig, utrotning – folkmord

Det som är relevant när man ska bestämma vilken konfliktnivå man ska använda är inte den uppenbara kraften i konflikten, utan risken som protagonisten utsätts för och, i förlängningen, individen i publiken.

Med det menar jag att om protagonisten är villig att offra sitt liv, så skapar inte ett mordförsök på honom/henne så stor konflikt eller så stor spänning för publiken som när antagonisten hittar hans/hennes Akilleshäl. Vad är en person som är villig att offra livet rädd för? Inte vara säker på varför han/hon offrar livet för, kanske? Eller livet hos en när och kär? Eller att dö innan uppdraget är slutfört? Vilket du än väljer, måste du tro själv att protagonisten, som är villig att ge sitt liv, skulle stanna upp och tänka.

Utan risk blir konflikten platt, alla dialoger förlorar sin stuns, och karaktärerna förlorar sina fokus.

Tänk själv.

Protagonisten måste vara rädd för att förlora något. Och det är vad konflikten handlar om. När berättelsen går mot sitt slut, blir insatserna större, och faran att det som riskeras faktiskt håller på att förloras är mycket större.

Alltså, risken måste vara personlig. Väldigt personlig. Det räcker inte att ha något allmänt hot, eller någon avlägsen risk. Du måste placera risken så nära protagonistens hjärta som du någonsin kan.

Det är naturligtvis frestande att använda sig själv som mall. Och det finns också goda skäl att göra det. Vi är inte så olika när allt kommer omkring. Vi vill alla må bra, till exempel.

Därför är ett av de bästa tricken att öka risken att gå tillbaka till psykologen Maslows trappa med de mänskliga behoven, börja längst upp och arbeta dig neråt. Ju längre ner i listan, desto mer personligare risk.

Men tänk på att inte börja längst ner, för då finns det ju inget sätt att stegra risken.

I alla fall, här är Maslows trappa:

Självförverkligande

Det estetiska

Behovet att veta och förstå

Självförtroende och självrespekt

Kärlek och tillhörighet

Säkerhet och trygghet

Överlevnad

Till en början kan det kännas i magen att riskera din protagonists självrespekt, eller dess liv, eftersom du identifierar sig så med honom/henne och inte vill förlora något som du värdesätter så mycket.

Men det är därför du måste ge din protagonist ett väldigt bra skäl att engagera sig i just den här konflikten. Varför är din protagonist inte hemma och myser med sina kompisar, istället för att leta efter sin försvunna bror? Varför är han/hon inte på jobbet som hon älskar istället för att kämpa för sin nyfunna kärlek?

Det är upp till dig att ge oss det svaret.

Dra dig inte undan från den frågan.

DEL TRE: HÄR ÄR SVAREN

Jag ställde två frågor för ett tag sen. Det var dessa:

Om konflikt känns så fel i verkligheten, varför skulle det vara underhållande att titta på? Om man känner sig obekväm att skriva om konflikt, finns det inte då något skäl för det?

Det är dags att besvara dem.

Jag hoppas att du har några bra svar på frågorna själv, för annars kommer du att känna ovilja att använda tillräckligt med konflikt i dina berättelser. Så viktiga är de frågorna. Om du inte har tänkt ut några svar än, är det på tiden. Jag väntar.

(Tam, ta, ta, tam, ta ram, tam tam…)

Okej, här är mina svar, och om du har några andra svar, så är det bara bra:

Jag besvarar den andra frågan först. Jag tror faktiskt att om du känner dig obekväm med en konflikt, så finns det ett skäl. Men skälet är inte att konflikt är dåligt för berättelser. Istället är problemet att den konflikt du använder inte är rätt för just den berättelsen, eller att du fuskar när du presenterar konflikten, antingen genom att ge den ena sidan för mycket makt, eller genom att inte anstränga dig tillräckligt för att ge en ”riktig” lösning på konflikten. Utan två balanserade rivaler kommer konflikten att kännas fördomsfull, partisk, subjektiv. Utan en fungerande lösning, kommer berättelsen att kännas svag, och du kommer att försöka slinka förbi klimaxen i slutet. Det kommer att infektera hela berättelsen. För att besvara den första frågan (verklig konflikt känns fel, varför skulle fiktiv konflikt kännas bättre?), tror jag att fiktiv konflikt ska kännas lika fel som riktig konflikt. Inte bara för att jag är en sadistisk jävel.

Om konflikten inte framkallar några känslor hos publiken, är du ute på tunn is. Då kommer allt annat i berättelsen också strula.

Orsaken till det är skillnaden mellan verklig och fiktiv konflikt, det vill säga att publiken kan lita på att du tar hand om allt, inklusive känslorna. Du presenterar karaktärer för publiken att identifiera sig med, ett problem som de känner igen (antingen från sina egna liv, eller från andra berättelser), och en lösning.

Det är lösningen som avgör.

De flesta konflikter vi möter i verkliga livet har inga enkla lösningar, inga mirakelkurer och ingen Stålmannen som kan rädda världen åt oss. Konflikter i verkliga livet tar månader eller längre, kan förändra ens vardag för evigt, och blandas ihop med allt annat vi gör.

Men vi önskar att det funnes lösningar. Vi önskar det så starkt att vi investerar pengar i berättare som ljuger för oss och säger att det finns lösningar, och att lösningarna kommer inom 2 timmar (eller inom 1 timme, om vi tittar på TV), och att lösningen kommer att vara relativt smärtfri.

Det är därför som det är så viktigt att låtsas, att få oss tro att konflikten är på riktigt, och att lösningen är på riktigt.

Nästa del av kapitlet om konflikt hittar du här.

8 svar

  1. […] Manusförfattarens guide:Konflikt […]

  2. […] du så glömmer bort all vad treaktsstruktur och konflikter heter, så kom i håg att talking heads är fy. Inte. Aja […]

  3. […] kan du få hjälp av kapitlet om Konflikt. Kolla särskilt på delarna om komplexa konflikter, så kan vi prata vidare […]

  4. […] GÅ UPP PÅ METANIVÅ. Se kapitlet om Konflikt. […]

  5. […] större för sin protagonist. Somligt har jag beskrivit i Manusförfattarens guide, i kapitlet om konflikt. Annat måste man experimentera sig fram till genom att utmana sig […]

  6. […] som Terminator 2: Domedagen är målet för huvudpersonerna att överleva (vilket är ett av de mest grundläggande behoven i en konflikt), och antagonisten är i båda fallen så övermäktig att den relativt enkelt plockar ner alla […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: