Ifall Alan Smithee gjorde alla filmer

Häromdagen såg jag och mina pojkar (8 och 5 just nu) det allra första avsnittet av TV-serien MacGyver. Det är en serie jag växte upp med och som jag lärde mig mycket av, och som jag nu tänkte föra vidare till mina söner (och som jag också hade fört vidare till mina döttrar om jag hade haft några). Vi har sett drygt 2,5 säsong än så länge, men eftersom 5-åringen fick önska ett avsnitt nyligen så fick 8-åringen också sin chans, och han har pratat länge om pilotavsnittet.

Det som är lite anmärkningsvärt med pilotavsnittet (förutom att MacGyver inte riktigt har fått alla egenskaper än), är att avsnittet är regisserat av Alan Smithee. För den som händelsevis inte känner till det, var Alan Smithee en pseudonym inom film- och TV-branschen för filmarbetare som inte vill förknippas med ett verk, till exempel en regissör vars film blivit så omklippt att han eller hon inte längre kan stå för den. Numera används andra knep, eftersom namnet har blivit för känt, men det användes från 1969 (”Death of a Gunfighter”) ända fram till omkring 2000. Pilotavsnittet regisserades egentligen av Jerrold Freedman, som även använt pseudonymen vid andra tillfällen.

Om man analyserar en film eller TV-serie som man vet att Alan Smithee ”är inblandad i”, såsom jag gjorde häromdagen med MacGyver, då är det lätt att ens inre alarm för dåligt skådespeleri, dålig klippning, konstig musik eller liknande sätts på en betydligt lägre nivå än vad man brukar ha. Man förväntar sig att verket ska vara dåligt. Nu visste jag i förväg att avsnittet var regisserat av Smithee, och var medveten om risken, så jag försökte nollställa mig: vad kan det ha varit som orsakade problemet/konflikten? Det är inte lätt att se, måste jag säga, så här i efterhand. Kvaliteten skiljer sig inte mycket mot andra MacGyver-avsnitt – såväl jag som 8-åringen tycker nog att det är ett av de bättre avsnitten, eftersom det händer så mycket. Så innehållsligt är det inte tydligt.

Men det fick mig i alla fall att tänka på hur det skulle vara ifall man analyserade alla filmer som om de var gjorda av Alan Smithee, d.v.s. med lägre tålamod för dålig klippning, taffligt skådespeleri, mm. Se gärna om en film eller ett TV-serieavsnitt som du vet är skrivet eller regisserat av en riktigt duktig hantverkare/konstnär – men försök att lura dig själv att det faktiskt var Smithee som låg bakom filmen.

Jag tror att du kommer att finna att även dina favoritverk kommer att få en konstig bismak. Varför gjorde de si eller så? Hur tänkte de där?

Det är en viktig läxa. Vi dömer saker väldigt olika beroende på vilka våra förutfattade meningar är. Det kan vi utnyttja, som författare. Vi kan också låta bli att lära oss det. Vilket du väljer är helt upp till dig.

Världens bästa grupp

Sherry: Oh, I love making people laugh. To me, humour is like medicine!

Niles: (till Frasier) I guess we’re in the placebo group.

[Källa: Frasier, avsnitt ”Dad Loves Sherry, the Boys Just Whine”]

Det är lätt att påstå att något är sant. Alltid tror någon på vad man säger. Men det finns vissa jobbiga typer som vill tänka själva. För att testa ifall något är sant brukar de fråga efter bevis. Och det är lite bättre än att bara lita på vad folk säger. Särskilt nu när valet närmar sig här i Sverige, kan det vara bra att vara lite skeptisk till alla vallöften och och se om de siffror som politikerna kommer med stämmer. Men jag vet av egen erfarenhet hur lätt det kan vara att göra fel här.

När jag gick på universitetet (Uppsala 1995-1999) fick vi inte lära oss mycket av det här. Jag trodde att vi skulle diskutera mer sånt här på universitetet, men till exempel på litteraturvetenskapliga institutionen där jag gick i ett år, pratade vi mest om belägg. Som om något var sant för att det gick att hitta belägg för det. Jag kan hitta belägg för allt. Det finns källor och argument för alla möjliga positioner. Men det betyder inte att allt är sant.

För egen del börjar jag alltmer tänka i termer av kontrollgrupper (se även engelskspråkiga Wikipedias artikel Scientific control) eller för att använda en annan TV-serie som utgångspunkt:

Mallory (till Leo, om Sam): He’s in favor of school vouchers.

Leo: No, Mallory, he’s really not. . . . [The position paper is] ‘opposition prep’…. When we’re getting geared up for debate, we have the smart guys take the other side.”

[Källa: Vita huset, avsnitt ”Six meetings before lunch”]

När man läser något, bör man alltså försöka att argumentera i motsatt riktning, att sätta ”inte” före sina argument för att se om det går att hävda motsatt sak (och om det inte alls går att argumentera emot något så är det snömos). Egentligen är det en sida av myntet källkritik, men man bör också använda det på sig själv. D.v.s. om man har egna funderingar på att göra något eller argumentera för något är det smart att ägna lite tid åt att fundera på om det inte kan vara på något annat sätt.

Eller som de säger i en tredje TV-serie:

MacGyver: Now you take your psychologists. They’ll tell you when someone thinks they have you all figured out, that’s when they’re the most vulnerable.

[Källa: MacGyver, avsnitt ”The Golden Triangle”]

Det här sättet att tänka, med kontrollgrupper, är ett bättre sätt att testa om något är sant än att bara begära belägg. Kan det vara osant? Eller finns det någon annan metod/hypotes som är bättre?

Den som började med det här (tror man i alla fall) var en engelsk marinsläkare vid namn James Lind. Han levde på 1700-talet, när skörbjugg var ett stort problem för de olika flottorna. Skörbjugg dödade i många fall fler sjömän än vad sjöslagen gjorde, vilket kanske låter som något positivt, men vad det betydde var att förhållandena var så dåliga på väg till sjöslagen att så många dog på vägen dit att vinnaren inte nödvändigtvis vann p.g.a. överlägsen taktik, utan på mer mat.

Lind försökte komma på ett sätt att bota sina patienter och prövade lite olika saker, så där som läkare tenderade att göra: lite av ditt (åderlåtning, till exempel) och lite av datt (mindre mögligt bröd, till exempel). Men Lind gjorde något originellt. Han delade upp patienterna i sex olika grupper och behandlade dem exakt likadant – förutom i ett avseende, nämligen vad han gav dem för medicin. Sedan bokförde han hur de olika grupperna tillfrisknade, om alls. Och fann då att de som han gav citrusfrukter återhämtade sig bäst. Ingen visste då att citrusfrukter var rika på C-vitamin, men genom att han hade jämfört olika grupper med varandra kunde han förklara vilket som var bäst.

Det där kanske låter banalt idag, men faktum är att det är många som aldrig använder kontrollgrupper. De tror att det räcker med att hitta belägg för sina egna åsikter (”titta, en studie visar att det är bra med X”), eller kanske till och med (om de anstränger sig lite) att hitta motargument mot motståndarens hypotes (”och här finns det ett uttalande från Statistiska centralbyrån som bevisar att Y har fel”). Och ibland använder man falska kontrollgrupper.

Det kräver tid att argumentera på det här sättet, att kolla upp ifall det finns andra synvinklar som är bättre. Men tänk om fler gjorde det! Då skulle vi kunna slippa de flesta dåliga argument som egentligen handlar om animositet, och komma närmare kärnan, nämligen vad som är bäst för störst antal människor.