Manusförfattarens guide:Att skapa rollfigurer

Det här är artonde delen i min bok Manusförfattarens guide. Se fler delar här. Du får sprida det här materialet fritt, så länge du anger källa.

—

Så här enkelt är det inte.

Att skapa rollfigurer

Att skapa rollfigurer är bland det svåraste författare tvingas göra. Det är därför som det är så typiskt att man inte kommer undan det. Varje berättelse man skriver måste ha rollfigurer. Men varför är det så svårt?

Tja, alla vet hur folk är. Och vi kan känna ifall en påhittad figur inte är trovärdig, precis som när vi lägger märke till när en verklig person gör konstiga saker. Det är därför det är så svårt att hitta på nya rollfigurer. Jag önskar bara att det fanns en lika enkel lösning.

Men det är orsaken till alla råd om hur man skapar trovärdiga rollfigurer. Du vet, det där med…

• Skapa en bakgrund
• Skriv lite dialog till rollfiguren
• Börja med en bild, eller en förebild
• Skapa identifikation så här –
• Gör en omvänd version av dig själv
• Låt de två motsatskrafterna inom rollfiguren krocka
• Följ motivationen
• Börja med rollfigurens behov
• Hitta funktionen

… och allt det där andra som man hör och läser om. De där strategierna försöker lösa hur man skapar trovärdiga rollfigurer genom att få till varenda rollfigur.

Jag vet inte hur det funkar för dig, men jag har försökt flera av de där metoderna för att skapa rollfigurer, och jag har aldrig haft någon riktig nytta av de där sidorna med bakgrund, och bilderna lyckas aldrig få igång min fantasi. Men det kanske är mig det är fel på, för det verkar som om det finns massor av författare som kan skapa rollfigurer utan problem.

Men för oss som inte klarar av det, vad ska vi göra?

Det är vid sådana tidpunkter som min hjärna inte kan sluta formulera idéer, och försöka lösa problemet. Så vi kan väl gå igenom det här tillsammans.

En sak som jag har noterat är att alla de där teorierna baseras på att man ska skapa en rollfigur i taget, men i verkliga livet lär vi alltid känna folk genom att jämföra dem med andra. ”Johan sa det, och det påminner mig om Sara. Och han ser ut lite grand som Benjamin. Men den där rörelsen är som tagen från John Travolta. Och han låter nästan precis som den där killen jag mötte igår.”

Den här killen i en science fiction-historia vore visserligen nyskapande…

Därför är det mer logiskt att skapa flera rollfigurer samtidigt, och försöka få dem att interagera på ett trovärdigt sätt. En rollfigur kan vara perfekt i en berättelse, och helt fel i en annan. Trovärdighet beror trots allt på så många faktorer: genre, ton, berättelse, arena, etc, att interaktion verkar vara nyckeln.

Om du kan köpa det, blir nästa fråga ”hur skapar man trovärdiga interaktioner?” För att svara på det, måste vi bege oss in i den underbara värld som kallas gruppsykologi.

Berättelsen om oss två

Det krävs mer för att skapa par än att bara skapa två figurer. Om man skapar dem en och en, får man antagligen två rollfigurer som inte har så mycket gemensamt. De existerar bredvid varandra, de relaterar inte till varandra. Och relationer är en hörnsten i interaktion.

För att se till så att rollfigurer har en relation, måste man få dem att influera varandra. Om den ena, eller båda, förblir oförändrad efter alla möten, då vet man att de bara existerar bredvid varandra.

Så, hur ser man till att de har en relation?

Hmm, ja, först måste man tänka på komplementäreffekten.

Komplementäreffekten kan lättast förstås som det fenomen där du och en vän pratar om något, t.ex. fetma, och din vän säger något om världssvälten. Du säger något om att du förstår hur svårt det är att gå ner i vikt. Plötsligt inser du att du blir tvingad att försvara svullandet. Utan att ni menar något med det, har ni båda valt sida i en fråga där ni antagligen inte har en bestämd åsikt.

Det betyder inte att ni inte är vänner längre, bara att du just har varit med om komplementäreffekten – ni tog motsatta poler en stund. Någon var tvungen att stå upp för fetma, och den här gången var det din tur. Du kommer antagligen att ta en annan sida nästa gång, eftersom du har köpt några av de poänger som din vän tog upp, och eftersom du inte vill bråka i all oändlighet.

I berättelser är rollfigurerna mer konservativa. Och komplementäreffekten används mest för att skapa konflikt mellan protagonisten och antagonisten, men också för att skapa spänning mellan protagonisten och mentorn, eller mellan två protagonister.

Och det är i själva verket svaret på hur man skapar en duo med olika sociala masker – man placerar rollfigurerna sida vid sida, och låter dem ta varsin sida på alla möjliga olika typer av egenskaper. Så här:

MARIA	JENNY
Känslig	Okänslig
Cool	Hetlevrad
Praktisk	Teoretisk
Gammal	Ung
Rolig	Allvarlig

Att bestämma sig för vilka faktorer som är relevanta är mycket lättare än att försöka skriva en hel bakgrund. Fyll bara i egenskaperna, en efter en, och snart har du inte bara en, utan två välformade rollfigurer. Nu kan du börja skapa relevanta bakgrunder och motivationer för dem.

En annan sak som du bör lägga lite energi på för att skapa en relation, är att skapa en bra fälla.

En fälla är en situation som garanterar att rollfigurerna du har skapat kommer att ha en relation. Det finns bara några få olika fällor, men man kan variera och kombinera dem i oändlighet:

1. Dela bostad – som en familj eller som rumskompisar
2. Vara släktingar
3. Vara vänner
4. Vara eller bli ett kärlekspar
5. Vara grannar
6. Dela arbetsplats
7. Dela en uppgift eller intresse
8. Vara i samma fara

Det räcker dock inte med att bara säga att dina rollfigurer är vänner, t.ex. Utan ett starkt skäl att (frivilligt) delta i relationen, kommer rollfigurerna troligen att skingras så fort de blir osams. Gå till dig själv bara. Skulle du stanna om en okänd människa muckade gräl med dig? Antagligen inte.

Alltså, vad håller ihop de här rollfigurerna? En tredje part, djupa samhörighetskänslor, ett särskilt behov, eller någon händelse i det förflutna? Så fort du vet vad som inledde fällan, har du också något att testa och hota. Det skakar rollfigurerna i grunden.

En grundläggande lärdom om gruppsykologi är att alla ändrar på sig beroende de är tillsammans med för tillfället. Man är inte samma person när man möter sin mormor som när man försöker få till det med någon på jobbet, och de maskerna skiljer sig från när man pratar med grannens ungar.

Det är rätt självklart, eller hur? Men jag har aldrig sett hur man beskriver en rollfigurs olika masker, eller ens en vink om hur man håller en rollfigur medan man byter mask.

Det är därför man måste göra en komplementärkarta för alla relationer ens protagonist har. Efter ett par kartor kommer du att se att vissa drag återkommer gång på gång, och det är då du har hittat den personens kärnpersonlighet.

Utnyttja den kärnan när du bestämmer vilka vanor, vilken stil, vilket språk och andra särdrag din rollfigur ska ha.

Och nu är vi tre

Det är ganska lätt att låta två personer vara varandras motsatser, men hur kan tre personer vara motsatser? Jag menar, du har ju inte bara två personer i dina berättelser, och tre är ju ett magiskt nummer. Det finns kärlekstrianglar, brottstrianglar (offer, brottsling, polis), skuldtrianglar (syndabock, den faktiska förrövaren, utpekare), mentorstrianglar (lärling plus mörk och ljus mentor), etc, etc. Att veta hur man skriver trianglar är uppenbarligen viktigt.

Ett sätt att göra det är ”fiendens fiende är min vän”, men då minskar vi den potentiella konflikten istället för att öka den. Så hur gör man?

Då dyker egenskapstriangeln upp.

Placera de tre rollfigurerna i hörnen på en triangel, så här:

Placera ett par med motsatta egenskaper, till exempel: smart och dum, på ena sidan av triangeln. Strunta sedan i dem medan du placerar ut ett annat par med motsatta egenskaper på en annan sida av triangeln. Och sedan struntar du i båda paren, medan du placerar ut ännu ett par på den kvarvarande sidan.

Nu borde din triangel se ut ungefär så här:

Fortsätt att lägga till fler egenskaper så länge du känner för det, och på det sättet kan du vara säker på att du har en triangel full med spänning. När du är klar kan du fortsätta skapa deras personligheter, som du gjorde förut.

Om du fortfarande har problem med att polarisera dina rollfigurer kan du fundera över om de här grundtyperna kan vara en bra startpunkt:

1. Behovsdriven rollfigur, naiv, och väldigt fysisk – som ett barn
2. Känslodriven rollfigur, rebellisk, och övermodig – som en tonåring
3. Tankedriven rollfigur, arrogant, och asocial – som en maskin

Fantastiska fyran

Nu har du antagligen redan listat ut att när man skapar fyra rollfigurer, så gör man en kvadrat och placerar en figur i varje hörn. Varje rollfigur har relationer med varje annan figur, och är dess motsats på någon nivå. Hitta den nivå, så är det kirrat.

Om det inte hjälper, kan du fundera på att börja med någon av de här rollfigur-tabellerna:

A

• Krigare – tacklar problem rakt på, är fokuserad, kan bli för aggressiv
• Relaterare – har empati, tar hand om andra, kan bli verklighetsfrämmande
• Analytiker – är okänslig, tar hänsyn till fakta, kan bli tråkig
• Ledare – har en vision, beslutar, men kan bli tyrannisk

Den här tabellen baseras på Richard Raben och Hiyaguha Cohen’s book Boldly live as you’ve never lived before (1995, William Morrow & Co).

B

	TANKAR	KÄNSLOR
KONKRET	Fysisk person (cynisk, men rättfram och har jordnära lösningar)	Känslomänniska (fysisk och barnslig men ärlig)
ABSTRAKT	Idealist (logisk och pedantisk men ser tydligt vad som är viktigt)	Visionär (skapar problem genom stora projekt, överträffar det vardagliga)

C

	OPTIMIST	PESSIMIST
AKTIV	Sangviniker (obekymrad, livfull)	Koleriker (arg, rättfram)
PASSIV	Flegmatiker (långsam, okänslig)	Melankoliker (dyster, deprimerad)

Fem och fler

När man lägger till fler och fler rollfigurer i mixen, gör man bara en lista så här:

Sara	Jenny	Ung/gammal
Maria	Johan	Konservativ/revolutionär
Kalle	Tomas	Lycklig/olycklig
Jenny	Maria	Pedantisk/klumpig
Johan	Kalle	Stel/rör vid alla
Tomas	Sara	Grov/öm
Jenny	Kalle	Rationell/irrationell
Johan	Sara	Artig/elak
Sara	Kalle	Mystisk/öppen
Maria	Kalle	Atletisk/lat
Tomas	Johan	Nyfiken/intolerant

Och så vidare, tills du har kombinerat alla med alla andra.

Om du börjar, såsom jag har gjort, med sex rollfigurer, ger den här listan fem egenskaper för varje rollfigur, som blir en bra början till nästa steg i processen.

Men om du skapar mer än fyra rollfigurer, tänk på:

Det blir mer och mer svårt att inte dubblera en rollfigur, d.v.s. göra två rollfigurer så lika att de lika gärna skulle kunna vara en. Ett sätt att lösa det problemet är att komparera dem. Gör den ena till ”positiv” och den andra till ”superlativ”, som i ”Frasier”, där Frasier är positiv av ”snobb” och Niles är superlativ av ”snobb”.

Den här tekniken kräver en hel del av författaren, eftersom man måste se till att positiven inte är för intetsägande. Men när det fungerar kan resultatet vara jätteintressant, som i GRINIGA GAMLA GUBBAR, där det finns två gamla gubbar, och sen ha en ännu äldre gubbe.

En annan teknik för att få 9 eller 16 (eller 25, eller 36…) rollfigurer samtidigt, är att använda motsatta egenskaper på det här sättet:

Dominant/Undergiven
Tänkare/Känslomänniska
Kreativ/Jordnära
Pålitlig/Opålitlig
(Och så vidare)

Låt varje rollfigur vara antingen dominant eller undergiven och tänkare eller känslomänniska, etc. Bara de här fyra egenskaperna ger dig 16 möjliga kombinationer.

Nu då?

Naturligtvis är de här tabellerna och listorna representationer av olika typer av människor. De är inte ens halvklara. Så vad ska man göra med dem?

Börja med att ge dem fler egenskaper. Som av en slump är det det nästa kapitel handlar om.

Världens bästa TV-serier

Det är vanskligt att utse ”världens bästa” någonting, men folk är fortfarande otroligt känslomässigt engagerade i TV, och det gör det här ämnet kanske ännu mer irriterande för vissa. Ändå tänkte jag försöka samla ihop de fem TV-serier som av olika anledningar kan sägas tillhöra de bästa i världen. Jag har då bland annat tänkt på hur länge de har gått, hur inflytelserika de varit, helhetstintryck och vilken TV-serie jag helst skulle ha med mig till en öde ö. Som ett exempel: TV-serien Mord och inga visor har gått länge, och tillhör de genrer jag gärna skulle se mer av på TV, men den har inte haft stort inflytande på andra serier. Andra serier som Sopranos har haft stort inflytande, men jag skulle inte vilja ha med mig den till en öde ö.

5 Simpsons

Så här såg Simpsons ut under den period de gick i Tracey Ullmans pratshow

Över 450 avsnitt efter att de började, fortsätter Simpsons att produceras. Bara det är inte bara rekord bland tecknade serier, det är också fortfarande kö bland kändisarna att få vara med som gästskådespelare. Som engelskspråkiga Wikipedia skriver:

It is currently the longest running prime time entertainment program with a consistent setting and recurring characters. While other prime-time shows have run longer, they are all news, sports, anthology or variety programs.

[källa]

(Liten anmärkning: den längsta TV-serien någonsin är Guiding light, som gått i över 15 000 avsnitt.)

4. Frasier

Oh, baby I hear the blues is calling, tossed sallad and scrambled eggs...

Det unika med Frasier är dels att det är en sitcom med finess, dels att det är en uppföljare som fått fler utmärkelser än originalet. Dessutom innebär det här att Kelsey Grammer spelat samma rollfigur i tre olika TV-serier, vilket är om inte unikt, så åtminstone sällsynt.

3. CSI

Originalserien av CSI

Med tre samtidiga TV-serier på tittartoppen från samma franchise är det svårt att frångå hur stort CSI är. Över 500 avsnitt, serietidning, nöjespark, och en kommande långfilm, är också meriterande här. Att rättssystemet påverkas är också tungt vägande argument.

Men mitt tyngsta skäl att ta med CSI på listan är hur serierna har påverkat berättarstilen i moderna kriminalserier. Nu går det inte längre att bortse från hur kriminalteknikerna inverkar i brottsutredningen, men det är också mer detaljerade historier, där både så dåliga serier som The Mentalist och så bra serier som Lie to me har sitt ursprung.

För mig kommer CSI alltid att vara förknippad med förhörsscener där polisen Brass pressar de misstänkta genom att anklaga dem, medan Grissom sitter i bakgrunden och med ett höjt ögonbryn lugnt undrar:

Kan jag få se ditt högra öra?

(eller liknande)

2. Vita huset

Donna Moss, Josh Lyman och Sam Seaborn

Det är inte dåligt av en TV-serie att påverka rättssystemet, men det finns serier som gjort mer än så. Vita huset, en serie som började som det överblivna materialet från Aaron Sorkins filmmanus till Presidenten och miss Wade, har påverkat stora delar av det amerikanska folket att bli intresserad av politik. Vilken annan serie har gjort avsnitt om hur en lag kommer till, vad en pressekreterare gör, och har lärda diskussioner om konstitutionella och demokratiska frågor.

Vita huset var för övrigt en av de första TV-serierna där filmstjärnor frivilligt var med. Tidigare hade skiljelinjen mellan TV och film varit stor, men efter Vita huset gick stjärnorna mer ledigt från ena formen till den andra.

Hedersomnämnanden

* Arkiv X – som fick i skräckgenren på TV igen, och som skapade den stora vågen med serier om utomjordingar under 1990-talet

* Gunsmoke – en av de längsta TV-serierna någonsin, som också inspirerade till en våg av western-serier som vi knappt kan föreställa oss idag. Nästan varannan serie som gjordes var en western-serie under ett par år på 1950-talet. Inte helt olikt hur många svenska serier utspelar sig på 1800-början av 1900-talet.

* Cityakuten – som var en av de första prime-time-serierna att använda såpa-upplägget med flera sammanvävda intriger. Inte min kopp te, men svår att bortse ifrån.

Och nu världens bästa TV-serie:

1. Star Trek

Rödskjortor betyder inte samma sak längre

När det gäller TV-serier är det svårt att komma ifrån att Star Trek torde vara den serie som har påverkat TV-mediet, nej, hela historien mest.

Inte nog med att Star Trek har inspirerat uppfinningar och forskning…

Tea, Earl Grey, hot!

Inte nog med att vi tack vare Star Trek fick stjärnor…

Inte heller nog med att den gav en positiv syn på världen och att den bröt könsrollsmönster och överskred rasgränserna…

Första kyssen över ras-"gränserna" på TV. Bara det att Uhura inte var tjänstefolk inspirerade Whoopie Goldberg.

… inte nog med allt det.

Star Trek var den första TV-serien som fick en andra chans. Det är den enda serien som har två pilotavsnitt.

Och Star Trek var den första TV-serien som fick en hel bok om hur serien kom till. Reklamaren Stephen Edward Poe (som skrev under namnet Stephen Whitfield) var den förste som följde med bakom kulisserna på en TV-serie och skrev en bok om det. Det har blivit fler, om vi säger så, sen dess.

Inte heller nog med att Star Trek-serierna tillsammans finns i drygt 630 avsnitt och ett dussintal filmer, flera hundra skönlitterära böcker (och fackböcker), ett par nöjesparker, språket (”Scotty, beam me up”, ”warp”, etc), mm, mm. Det går nästan inte att överskatta seriens närvaro i vår kultur.

Nej, det är mer än så…

Star Trek mer eller mindre skapade science fiction-genren på TV, vilket i sin tur ledde till att vi fick science fiction på bioduken, vilket ledde till att science fiction-böckerna började sälja utanför den lilla skaran närmast sörjande. I själva verket, vore det som om…

… fiaskot Nudlar och 08:or (1996-1997) hade fått en gigantisk brevkampanj från de stora intellektuella författarna i Sverige som i utkanten av svenskt kulturliv satt och skrev romaner där allting skildrades ur två eller flera synvinklar – och det hade lett till att serien hade återuppväckts, gått i två säsonger till, blivit nerlagd, men sedan inspirerat andra manusförfattare att skriva en serie framgångsrika långfilmer där samma grepp används med vissa variationer – vilket i sin tur gjort att det hade producerats tre mycket, mycket framgångsrika serier i stil med Nudlar och 08:or, och att det senare kommit en EXPLOSION av Rashomon-berättelser i svensk TV, svenska böcker, filmer, tecknade serier och så vidare. En hel industri med tusentals anställda, egna spelregler och konferenser, priser, och internskämt.

Låter det otroligt? Men det var som hände med Star Trek. Och det är också enda gången (som jag vet) som det här har hänt i TV-historien. Åtminstone är det den första gången. Innan Star Trek fanns det inga konferenser för TV-serier – och definitivt inga universitetskurser.

Och det är därför det inte går att sätta någon annan serie som världens bästa serie.

Världens bästa grupp

Sherry: Oh, I love making people laugh. To me, humour is like medicine!

Niles: (till Frasier) I guess we’re in the placebo group.

[Källa: Frasier, avsnitt ”Dad Loves Sherry, the Boys Just Whine”]

Det är lätt att påstå att något är sant. Alltid tror någon på vad man säger. Men det finns vissa jobbiga typer som vill tänka själva. För att testa ifall något är sant brukar de fråga efter bevis. Och det är lite bättre än att bara lita på vad folk säger. Särskilt nu när valet närmar sig här i Sverige, kan det vara bra att vara lite skeptisk till alla vallöften och och se om de siffror som politikerna kommer med stämmer. Men jag vet av egen erfarenhet hur lätt det kan vara att göra fel här.

När jag gick på universitetet (Uppsala 1995-1999) fick vi inte lära oss mycket av det här. Jag trodde att vi skulle diskutera mer sånt här på universitetet, men till exempel på litteraturvetenskapliga institutionen där jag gick i ett år, pratade vi mest om belägg. Som om något var sant för att det gick att hitta belägg för det. Jag kan hitta belägg för allt. Det finns källor och argument för alla möjliga positioner. Men det betyder inte att allt är sant.

För egen del börjar jag alltmer tänka i termer av kontrollgrupper (se även engelskspråkiga Wikipedias artikel Scientific control) eller för att använda en annan TV-serie som utgångspunkt:

Mallory (till Leo, om Sam): He’s in favor of school vouchers.

Leo: No, Mallory, he’s really not. . . . [The position paper is] ‘opposition prep’…. When we’re getting geared up for debate, we have the smart guys take the other side.”

[Källa: Vita huset, avsnitt ”Six meetings before lunch”]

När man läser något, bör man alltså försöka att argumentera i motsatt riktning, att sätta ”inte” före sina argument för att se om det går att hävda motsatt sak (och om det inte alls går att argumentera emot något så är det snömos). Egentligen är det en sida av myntet källkritik, men man bör också använda det på sig själv. D.v.s. om man har egna funderingar på att göra något eller argumentera för något är det smart att ägna lite tid åt att fundera på om det inte kan vara på något annat sätt.

Eller som de säger i en tredje TV-serie:

MacGyver: Now you take your psychologists. They’ll tell you when someone thinks they have you all figured out, that’s when they’re the most vulnerable.

[Källa: MacGyver, avsnitt ”The Golden Triangle”]

Det här sättet att tänka, med kontrollgrupper, är ett bättre sätt att testa om något är sant än att bara begära belägg. Kan det vara osant? Eller finns det någon annan metod/hypotes som är bättre?

Den som började med det här (tror man i alla fall) var en engelsk marinsläkare vid namn James Lind. Han levde på 1700-talet, när skörbjugg var ett stort problem för de olika flottorna. Skörbjugg dödade i många fall fler sjömän än vad sjöslagen gjorde, vilket kanske låter som något positivt, men vad det betydde var att förhållandena var så dåliga på väg till sjöslagen att så många dog på vägen dit att vinnaren inte nödvändigtvis vann p.g.a. överlägsen taktik, utan på mer mat.

Lind försökte komma på ett sätt att bota sina patienter och prövade lite olika saker, så där som läkare tenderade att göra: lite av ditt (åderlåtning, till exempel) och lite av datt (mindre mögligt bröd, till exempel). Men Lind gjorde något originellt. Han delade upp patienterna i sex olika grupper och behandlade dem exakt likadant – förutom i ett avseende, nämligen vad han gav dem för medicin. Sedan bokförde han hur de olika grupperna tillfrisknade, om alls. Och fann då att de som han gav citrusfrukter återhämtade sig bäst. Ingen visste då att citrusfrukter var rika på C-vitamin, men genom att han hade jämfört olika grupper med varandra kunde han förklara vilket som var bäst.

Det där kanske låter banalt idag, men faktum är att det är många som aldrig använder kontrollgrupper. De tror att det räcker med att hitta belägg för sina egna åsikter (”titta, en studie visar att det är bra med X”), eller kanske till och med (om de anstränger sig lite) att hitta motargument mot motståndarens hypotes (”och här finns det ett uttalande från Statistiska centralbyrån som bevisar att Y har fel”). Och ibland använder man falska kontrollgrupper.

Det kräver tid att argumentera på det här sättet, att kolla upp ifall det finns andra synvinklar som är bättre. Men tänk om fler gjorde det! Då skulle vi kunna slippa de flesta dåliga argument som egentligen handlar om animositet, och komma närmare kärnan, nämligen vad som är bäst för störst antal människor.