Selma svensk TV:s sista chans?

Skådespelarna i Selma hoppas på succé

I det senaste numret av tidningen Filter (dec 2008 ) skriver Erik Almqvist om svensk TV:s sista chans. Artikeln handlar om TV-dramat om Selma Lagerlöf som kommer att gå på Sveriges Television i jul. Almqvist menar att det här riskerar att bli det sista stora svenska TV-dramat. Efter en serie misslyckanden (Snapphanar 2006, August 2007) kommer SVT knappast att göra fler TV-serier med hygglig budget om inte Selma blir en succé. Och då menar jag över en miljon tittare, stort intresse i bloggosfären, och massiv DVD-försäljning.

Med tanke på att jag är en manusförfattare som gick ut från en manusutbildning precis när TV bestämde sig för att bara köra dokusåpor och därefter har haft svårt att sno jobb från de som redan hade jobb på några av den handfull såpor som sändes runt år 2000, skulle jag vilja kunna rekommendera alla att kasta sig ner i soffan framför Selma, köpa DVD:er, ringa alla och berätta om hur fantastisk den är. Jag skulle verkligen vilja kunna göra det. Det skulle nämligen kunna ge mig jobb i framtiden.

Men bör jag göra det?

Nja… Riktigt så enkelt är det ju inte.

Den bistra sanningen

Det finns egentligen tre orsaker till att rekommendera Selma utan att ha sett den:

1) det är en svensk serie. Folk vill se svenska serier på svenska om svenska saker. Tittarsiffrorna talar sitt tydliga språk där. Likadant på bio. Nästan så fort det går en stor svensk film sopar den mattan med sina amerikanska och engelska konkurrenter. Det handlar troligen inte enbart om språket, utan om att det ska handla om saker man känner igen sig i: resor till svenska turistmål, otrohet bland radhusen, eller svensk landsbygd.

2) den innehåller lesbiskt sex. Förmodligen i så liten omfattning att det går att visa för farmor utan att rodna, men ändå. Med tanke på att lesbisk sex är en så vanlig fantasi – och så tabu, sedan – är det konstigt att inte fler serier slänger in lite tjej-på-tjej-action. Jag menar, det fungerade i Ally McBeal.

3) om du inte ser den kommer SVT att sluta göra dyra TV-serier.

Hmm, det låter ju som en bra deal.

Men…

Den bistra sanningen, del 2

Nu är jag kanske inte rätt person att ge råd här, med tanke på att jag inte har lika lång erfarenhet av att bestämma TV-utbud som t.ex. Daniel Alfredson eller Ingrid Dahlberg, men… låt oss titta lite närmare på argumenten. Fast i omvänd ordning:

3) så vad händer om vi inte tittar? SVT lägger ner drama-avdelningar. So what? Det har de gjort sedan 90-talet. Det behöver de inte några tittarsiffer-argument för att göra. De ska göra public service-program, och om de hade velat hade de kunnat lägga mer pengar på dramaserier. De har bara gjort det valet. Men det finns en lurigare omständighet också. Jag vet inte om ni har hört regissörer i Hollywood någongång, kanske i intervjuer inför en film eller på kommentatorspåret på någon film. De pratar alltid om vad de skulle vilja göra om de hade haft mer pengar. Mer pengar? De har ju åtminstone tio-tjugo gånger så mycket i budget per minut som sina svenska kollegor. Ändå vill de ha mer pengar. Hmm, kan det vara så att en film aldrig får så stor budget den förtjänar? Välkommen till hur det är i verkligheten. Det här är Sverige. Vi har inte fler än kanske tolv miljoner potentiella tittare. USA har 305 miljoner invånare och sedan har vi hela den internationella publiken, som numera är större än den inhemska amerikanska. De har med andra ord en proportionerligt mindre budget. Och då har de ändå skådespelare med lönekrav som skulle få Kjell Bergqvist att rodna.

2) nämnde jag att det troligen inte skulle vara några hetare scener? Troligen mer i stil med Pogo Pedagog. Och kom igen, det är Helena Bergström vi pratar om. Förresten, jag vet inte många som fantiserar om just Selma Lagerlöf, men det kan ju bero på att jag har en icke-representativ bekantskapsgrupp.

Herr Von Hancken, 2000

1) och vad gäller argument ‘1)’ så undrar jag om det är smart att göra samma grej om och om igen, när det har visat sig att misslyckas flera gånger tidigare. ”Hmm, vi har ett historiskt drama 2006 som floppar, vi har ett historiskt drama 2007 som floppar – vad säger ni, ska vi göra ännu ett historiskt drama 2008?” Om en författare som har varit död sedan snart 70 år. Med tanke på att alltfler jobbar med datorer, läser alltfler moderna författare, och bara sällan intresserar sig för saker som hänt för ens fem år sedan kanske det vore en idé att satsa på något modernt. Eller vad sägs om något som faktiskt kunde leda utvecklingen istället för att upprepa tidigare misstag? Något djärvt nytt. Något som visar på att allt som finns i Sverige inte hör till den traditionella bilden av Sverige: töntiga pappor, röda stugor, alkoholism och den asylsökande invandraren.

Det här är lite roligt, för ofta kritiseras amerikansk TV för att vara likriktad. Men jag menar att det är svensk TV som är likriktad. Alla svenska TV-serier har samma look: glåmiga färger, närbilder och plinkmusik. Jämför å andra sidan Sopranos med Vita huset, Star Trek med Monk. Svenska serier bygger på samma intriger gång på gång: inga av de intriger som finns i den stora världslitteraturen. Och jag tycker inte ens att svenska skådespelare kan mäta sig med amerikanska.

Det är de här åsikterna som gör att jag kanske inte är rätt person att säga åt er att titta på Selma, trots att jag borde. För min karriärs skull.