Manusförfattarens guide: Karaktärisering

Det här är tjugoförsta delen i min bok Manusförfattarens guide. Se fler delar här. Du får sprida det här materialet fritt, så länge du anger källa.

—

Karaktärisering

När man placerar en rollfigur i en berättelse, finns det många utmaningar. De tre största utmaningarna är troligen:

1. Få publiken att tycka på det sättet du vill att den ska göra om rollfiguren från början
2. Se till att rollfiguren är intressant genom hela berättelsen – och i själva verket göra den mer och mer intressant ju längre berättelsen fortgår
3. Hålla rollfiguren konsekvent genom berättelsen

Om du misslyckas, kommer folk att lägga märke till det och dina vänner eller redaktörer kommer att säga åt dig att ändra rollfiguren.

Men att ändra rollfiguren kommer inte att ge dig den effekt du vill ha. Om du börjar dra i en tåt för att göra rollfiguren mer intressant, kommer den att bli mindre konsekvent och om du gör den mindre konsekvent gör du den mindre intressant. Och att presentera rollfiguren på rätt sätt är inte lätt, om man vill att den både ska vara konsekvent och långvarigt intressant.

Det beror på att de problemen inte har något med själva rollfiguren att göra utan med karaktäriseringen.

Karaktärisering kan verka vara ett udda ord. Det finns ju inget som heter ”intrigisering” eller ”temisering”. Men i grund och botten handlar karaktärisering om hur man presenterar en rollfigur, till skillnad från hur författaren tänker på rollfiguren.

Det är lätt nog, i teorin, men svårare i praktiken. Så vi bryter ner problemet i dess beståndsdelar.

Karaktäriseringar bygger på två grundtekniker: exemplet och rösten.

DEL ETT: EXEMPLET

Exemplet är en av mina favorittekniker, men den är så underanvänd att jag känner att jag måste förklara vad den går ut på. Jag menar, du vet ju vad ett exempel är, men jag tvivlar på att du anar hur användbara exempel kan vara.

Det är tvättdag...

Om vi säger att du har skapat en rollfigur som heter Beata. Du har gett henne följande egenskaper: hon är en svärande fet kvinna i 40-årsåldern (som kontrasterar fint till en annan rollfigur som är ordningssam, smal och 22 år gammal). Hon har en intressant bakgrund, ett mål och en bra motivation, men framför allt har hon en funktion i berättelsen. Hon är helt enkelt en mångsidig rollfigur. Men för att göra henne till en välskriven rollfigur måste du titta på henne ur ett annat perspektiv.

Du måste titta på Beatas mönster. Hennes mönster är baserat på en rad exempel. Så här:

Börja med att fundera på så många exempel du kan på hur en person som är ful i mun beter sig. Uppenbarligen bör det finnas en hel del svärord och förolämpningar på den listan, men det bör också finnas med saker som den personen inte skulle säga (fina gester, subtiliteter, lyckönskningar, etc) eller göra (lisma, komplimentera andra och hålla tyst, med mera). Gå sedan vidare till hennes andra karaktäristika (övervikt och medelålder) och fortsätt göra mönstret. Beata kanske blir trött fort eftersom hon är överviktig eller lova att aldrig äta för mycket igen. Eller hon kanske minns något som 22-åringen aldrig har hört talas om. Det här är ganska lätt, eller hur? Börja en lista med saker en sådan rollfigur kan göra, kan råka ut för, eller situationer som skulle vara roliga, smärtsamma eller intressanta för rollfiguren att hamna i. Välj sedan de som fungerar ihop med berättelsen, stoppa in dem där det passar och voilà! Rollfiguren är konsekvent berättelsen igenom.

Och du har dessutom material för introduktionsscenen.

Exempel som byggstenar

Det riktigt bra med exempel är att de är utbytbara. Om du, tio dagar från nu, upptäcker att exemplet du hittade på inte riktigt passar, kan du byta det mot ett annat exempel, så länge du håller dig på samma abstraktionsnivå.

Det kan låta svårt, men det är det inte.

Tänk på exemplen som Lego-bitar - små, knottriga och för jäkliga att trampa på

Om du upptäcker att ett exempel på hur ful i mun Beata är (till exempel en specifik förolämpning) inte fungerar, ta en annan förolämpning. Du behöver alltså inte hitta ett annat beteende, bara andra ord. Om å andra sidan, ett drag inte fungerar, byter du hela draget. Tänk på som olika nivåer, så här:

Rollfigur – Beata

Karaktäristika – ful i mun, etc

Exempel – ”din ruttnande hög med valpsnor”, etc

På det sättet kan alla byggstenar bytas ut mot andra byggstenar av samma storlek.

Men den verkliga fördelen med att kunna byta ut byggstenarna på det här sättet kommer inte att visa sig förrän du sitter i samma rum som andra författare eller producenter – och de fullständigt sågar din berättelse. (Om du har varit med om det, glömmer du det inte i första taget. Och jag borde veta!) Istället för att börja fundera på sätt att begå självmord eller mord, försök att ta reda på ifall deras klagomål riktar sig mot berättelsen i sig eller mot dina exempel. Om berättelsen är målet, kan du fortsätta med dina funderingar. Men om du misstänker att det är fel på exemplen, nicka bara och säg: ”Det är bara ett exempel på vad jag är ute efter. Det viktiga här är att…” eller något liknande. Jag har lyckats fly från mången tajt situation på det sättet. Det kan du också. Börja bara träna på att skylla allt på exemplen från och med nu.

Nya berättelser

Vi har alla hört att det bara finns ett bestämt antal berättelser, att det egentligen handlar om vilken infallsvinkel man har. Det här med exempel är det de pratar om.

Nya exempel på gamla karaktäristika blir nya rollfigurer. Nya exempel på gamla MacGuffins ger nya berättelser. Och så vidare. Men för att det ska kännas nytt, måste man ha många exempel. Då menar jag riktigt många exempel. För att få så många olika exempel det bara går, gå tillbaka till Rollfigurscirkeln och se till att du har åtminstone en egenskap från varje tårtskiva och börja göra listor över olika exempel för varje egenskap.

Jag menar allvar med den listan. Du behöver massor av material. Massor och massor. Inte för min skull. För din. Det kommer att göra ditt skrivande gå så mycket lättare, eftersom…

DU KOMMER ATT ANVÄNDA MÅNGA EXEMPEL. Det går inte bara att använda samma exempel gång på gång. Det går att hitta variationer på samma exempel, men upprepa inte samma exempel. Det betyder att du måste ta en titt på hur mycket rollfiguren finns med i berättelsen. Om det är en av huvudpersonerna och den exempelvis ska vara envis, då kan du behöva så mycket som 20 exempel på olika nivåer som visar hur envis den rollfiguren är (se nedan).

DU MÅSTE HA MÅNGA EXEMPEL ATT VÄLJA FRÅN. Om du behöver 20 exempel, hitta 60 exempel, för om du inte hittar på extramaterial, då kommer du att vara tvungen att vara nöjd med det du har, vilket betyder att du kanske inte har de bästa exemplen som finns. Se till att du alltid arbetar med en 1:3-faktor, det vill säga att du bara använder 30 % av ditt material. Att kunna välja ger dig en lyxkänsla och ett självförtroende. Då kan du säga att du vet att berättelsen är bra.

Att göra en lista kanske inte verkar så kreativt eller spontant. Det kanske till och med verkar för intellektuellt för att fungera när du är mitt i arbetet med en berättelse. Känner du så, är det antagligen så. Du kan alltid pröva den här tekniken senare om du fastnar.

Men den är egentligen inte antikreativ. Den är superkreativ. Man får kasta fram massor av idéer och vrida och vända på dem. Vad som kanske verkar vara det enda sättet att vara förnäm kan visa sig bara vara det mest uppenbara sättet. En lite subtilare eller aggressivare eller mer actionbetonad variant kan passa bättre. En lista låter dig gå igenom ett stort antal idéer på kort tid.

Att välja exempel

När du har en bra och lång lista till Beata, måste du veta vilka exempel du ska välja. Gå efter de här riktlinjerna så klarar du dig bra:

• Det får dig att skratta, gråta eller bli arg – ger dig en känslomässig reaktion, inte bara en gång, utan många gånger
• Det är logiskt för rollfiguren att bete sig på det sättet – tänk på att ingen beter sig på ett sätt som de tycker är ont/dåligt
• Det är den lättaste vägen för rollfiguren att ta – nästan alla tar det minsta motståndets väg. Det betyder att du måste skapa de värsta tänkbara omständigheterna innan du kan få en extrem reaktion!
• Det är i linje med berättelsens genre och stil – annars måste det strykas!

(Som alltid, bryt mot de här reglerna och dö en hemsk död…)

Förhoppningsvis låter det här enkelt. Trevligt nog är det faktiskt ganska enkelt. Om du har en lista med exempel på hur en oförskämd människa beter sig, till exempel, kan du sätta igång och skriva och när du inte vet vad som ska hända tittar du bara på listan så dyker något som både är typiskt för den rollfiguren och ger berättelsen en ny skjuts.

Det är till och med enklare än så. Du behöver inte ens ha listan med dig. Genom att fokusera tillräckligt mycket på de viktiga egenskaperna hos dina rollfigurer för att göra en lista, har du redan lärt känna deras typer. Snart kommer rollfiguren att skapa nya egenskaper på egen hand. Rollfiguren börjar leva.

Så nu är det med andra ord bara att sätta exemplen i den rätta, dramatiskt uppbyggda ordningen, så har du en perfekt rollfigur, va? Eller?

DEL TVÅ: RÖSTEN

Ett koncept som vanligtvis kallas ”rösten” är så svårt att jag ännu inte hittat någonting skrivet om det. Jag nämnde det tidigare i samband med attityden (i karaktäristik-kapitlet), men då sade jag inget om hur man gör för att skapa olika röster för olika rollfigurer.

Jo, givetvis finns det massor av råd om hur man skriver dialog: skriv halva meningar för att få en ”realistisk” känsla, undvik klichéer, lägg in subtext. Men det är inte det jag pratar om. Jag pratar om hur man skapar unika och identifierbara röster för alla dina rollfigurer.

Och jag tänker inte ens låta dig sitta på ett café och tjuvlyssna på folk, eller dölja namnen i ditt manus för att se om du kan se vem som säger vilken replik. Jag tänker inte ens be dig läsa dialogen högt medan du skriver den (även om det är en underbar idé…)

Det jag tänker göra är att leda dig genom en serie utmaningar. Så ta på dig löparskorna och gör dig redo.

Den första utmaningen – Där du är nu

Titta på de tidigare stegen i den här boken:

• Kolla vilka egenskaper din rollfigur har i komplementärschemat
• Kolla vilka karaktäristika den har från de olika tårtskivorna i Rollfigurscirkeln
• Se till att du vet rollfigurens mål…
• … dess motivation…
• … dess strategi…
• … och dess linje
• Lyssna på dess attityd…
• … på dess liv utanför berättelsen…
• … och till dess lögner

Gå igenom svaren. Du behöver inte göra någon lista eller så, bara titta på vad du redan har slagit fast. Är det något som sticker ut? I så fall, revidera, så att det passar in i mönstret. (Och det kan vara bra att ta tillfället i akt att stryka så mycket som möjligt, nu när du har chansen…)

Den andra utmaningen – En förebild

När du kollar på din rollfigur så där, känner du någon som är lik den? En vän kanske, eller en skådespelerska? Om du hittar någon sådan, kan du börja använda den som probersten, att jämföra med. Försök att höra den personens röst inuti ditt huvud medan du skriver. Jämför varenda replik från den rollfiguren med rösten du redan känner till.

Ganska snart kommer rösten du känner igen att förändras lite. Medan du skriver kommer den nya rösten att bli en del av dig.

Om du inte känner någon sådan person eller om du inte kan bestämma dig vilken av två eller fler personer din rollfigur liknar, eller om du inte kan höra rösten särskilt tydligt, betyder det inte att du är körd. Du måste bara arbeta lite hårdare då.

Innan vi fortsätter, låt mig förklara en gång för alla: jag menar inte att du ska härma någons sätt att prata eller att allt som krävs är att imitera någon rollfigur på TV. Det här steget utan de tidigare stegen resulterar i en rätt ytlig figur. När du har gjort de tidigare stegen, kan du knyta samman en färdig rollfigur med en röst hos en annan rollfigur eller en riktig person – så länge du bara använder rösten som en probersten! Inte som mönster, bara som ett sätt att förhindra att du glider iväg för långt från målet. Lyssna på den valda rösten inuti ditt huvud och låt sedan rösten börja prata själv.

"Seiferts poesi är verkligen uppfylld av friskhet, sensualism och uppfinningsrikedom och ger en befriande bild av människans obetvingbara och anpassningbara anda."

Den tredje utmaningen – Ämnesvalet

Alla har sina favoritämnen och ämnen som är tabu. Det påverkar rollfigurer sätt att prata mer än dess stil. Tänk efter – när du är med någon du har riktigt svårt att prata med. Beror det på hans eller hennes långa meningar, eller på att han eller hon använder ordet ”faktiskt” för ofta? Eller beror det i själva verket på att han eller hon bara pratar om sina tråkiga släktingar, eller på att han eller hon aldrig frågar något om dig?

Bra rollfigurer har en tydlig smak när det gäller ämnesval. I alla scener försöker de klämma in sina ämnen i samtalet samtidigt som de försöker undvika de ämnen de hatar.

Kraftfulla rollfigurer tenderar att få som de vill. De bestämmer ämnesvalet. Mindre kraftfulla blir fångna i sina mardrömssamtal. Vilken typ hör dina rollfigurer till? Och vad tycker de om att prata om? När alla rollfigurer har en egen smak kommer rösten att träda fram.

Den fjärde utmaningen – Affekt-effekten

Har du funderat på vilken känslomässig effekt din rollfigur ska ha på publiken? Om inte, kommer du att börja med det nu, för den känslomässiga effekt en berättelse har beror på dess huvudpersoner.

Jag pratar inte om rollfigurernas känslor. Visst, en gråtande rollfigur kan röra publiken till tårar och en rollfigur som minns kan få publiken att bli nostalgisk, men bara om omgivningen stöder det. Om clowner ramlar på bananskal i bakgrunden, får huvudpersonen arbeta riktigt jäkla hårt för det resultatet. Vad jag däremot pratar om är att placera alla rollfigurer i en scen så att de ger rätt känslomässig effekt, vilket faktiskt kan betyda att man låter huvudpersonerna skratta för att publiken ska gråta.

Du kanske undrar vad det här har att göra med röstgrejen. Då ska jag berätta det. Rösten beror till stor del på känslor – inte på rollfigurens känslor, som kan skilja sig från dina, utan på scenens känslor. För att få en känslomässig effekt (till exempel att publiken gråter), fokuserar man på känslorna och låter rollfigurerna prata själva. Lita på rollfigurerna. Du har skapat dem; nu är det dags att de får leva fritt.

(Om du måste veta, finns det ett psykologiskt skäl för det här. Genom att fokusera på det känslomässiga innehållet i scenen finns det inte tillräckligt mycket utrymme i ditt medvetande för att du ska kunna ”lista ut” hur Beata pratar. Den uppgiften faller då på den mer intuitiva, röst-skickliga omedvetna delen av hjärnan.)

(Och, det här hänger naturligtvis också ihop med de dramatiska funktionerna.)

Den femte utmaningen – Rösten från valen

Vissa filosofer menar att det är valen som avgör vem man är. Använd den kunskapen i dina berättelser, genom att lägga till valsituationer i varje scen. Om vi går tillbaka till den tjocka Beata kan vi se vad hennes val är när det gäller att hon är ful i mun:

Om hon är medveten om att hon är för rättfram, då har hon valet i varje situation att försöka att bete sig. När hon då är väldigt oförskämd i en situation säger det något om henne, snarare än ifall hon är lika oförskämd hela tiden. Hon kanske väljer att vara snäll mot en enda människa och hon kan välja att förändras. De valen säger mycket om henne, men resultaten är bara varianter på originaldraget hos henne.

Och om du inte vet hur rollfigurens röst låter, då kommer en valsituation att visa det. Låt din rollfigur bestämma sig i en klurig fråga och lyssna på vilka skäl den ger för sitt alternativ. Där hör du rösten du letat efter!

Den sjätte utmaningen – Att göra det igen

Det finns faktiskt inget sätt runt den här utmaningen. Du blir bättre när du skriver om och rösten blir definitivt bättre när du skriver om. Acceptera det och gör en ny version av din perfekta berättelse. Jag garanterar att du inte kommer att hitta någonting först. Sedan dyker ett par småsaker upp och sedan kommer hela berättelsen att kännas redo för papperskorgen. Men efter det kommer du att hitta de verkliga guldkornen – de riktiga svagheterna som du nu kan göra om till styrkor. Ta bort de överflödiga meningarna som gör det svårare att förstå. När orden passerar genom dina fingrar igen kan du koncentrera dig mer på att lyssna på deras betydelse och hur de låter än på att fånga dem.

Den sjunde utmaningen – Att verkligen spika rösten

Mina egna rollfigurer i förstaversion brukar vara roliga – men ologiska, mystiska och platta. Jag vet vilka de är, men allt jag trodde fanns i berättelsen finns inte där. Mycket nämns eller antyds, istället för att bli fullständigt utforskat. Andra saker hade jag inte tänkt på: hemliga motivationer, återkommande situationer och framför allt, deras linje. Jag tror jag vet vad mina rollfigurer går igenom, men det är inte förrän fjärde, femte versionen som linjen blir riktigt tydlig.

Och det betyder att visa berättelsen för någon annan. Låt någon vän läsa berättelsen och be honom eller henne förklara vad den just har läst. Och för att få ut något av den diskussionen, fråga dig själv de här frågorna:

• Fattar din vän rollfigurerna? Får du hela tiden påminna honom eller henne om vem som är vem? Kan din vän föreslå saker för en rollfigur och åtminstone hamna i rätt område? (Om han eller hon inte fattar dina rollfigurer, skriv bara ner det och fortsätt diskussionen. Försök en stund senare att ta reda på vad som skulle kunna göra dem tydligare.)
• Kan din vän tala om dina rollfigurer utanför berättelsen? Gör han eller hon det? Kan han eller hon förutsäga hur din rollfigur skulle bete sig, någorlunda i alla fall? (Om inte, behöver du arbeta mer med linjerna. För tillfället, nicka att du förstår och säg att du ska jobba mer med det och fortsätt med diskussionen.)
• Måste du försvara vad dina rollfigurer säger och gör? Tycker du att det är jobbigt att din vän klagar på allt som sägs i restaurangscenen? (Om det finns många klagomål, skriv ner dem utan att försvara dig eller ifrågasätta din vän. De kommentarerna är värda sin vikt i guld, eftersom du kan lägga dem i antagonistens mun!)
• Kan din vän förklara varför dina rollfigurer gör som de gör? Varför de är ledsna här, varför de gör så där, på den sidan? (Om motivationen är det minsta oklar, fråga din vän vad den tror är skälet till att de agerar som de gör – ibland kan man få mycket bra förslag på det sättet.)

Självklart är det ganska svårt att lyssna på någon som kritiserar det man har slavat över utan att känna sig sårad (eller att man har vänner som inte inser ens storhet). Men ingen har dött av lite kritik och det kommer inte du heller göra.

Det viktiga är att du inte litar på din första reaktion. Behandla varje kommentar med den respekt den förtjänar. Det vill säga, tänk på dem var för sig – punkt för punkt, för- och nackdelar, med din författarsida, inte ditt inre barn.

Hur gör man det?

Med tiden.

Det är en inlärd förmåga, snarare än en naturbegåvning. Det betyder alltså att du måste sticka huvudet i snaran gång på gång, även om det är hemskt.

Efter feedbacken, revidera bara rollfigurerna marginellt. Ändra bara det som är absolut nödvändigt, för annars kan du lika gärna börja från början. Håll rollfigurerna så intakta du kan och fixa dåliga exempel först och skelettet bara när rollfiguren riskerar att bli rullstolsbunden. Tänk på att när du ska fixa ett läckande tak så river du inte ner hela huset och bygger ett nytt. Det nya huset kanske har ett annat problem. Men om du behåller det första, så vet du åtminstone var problemen finns.

DEL TRE: S.O.S.

Jag skulle bli mycket förvånad om du har genomgått utmaningarna och ändå inte har funnit din rollfigurs röst. Men ifall att, tänkte jag ge dig mitt första hjälpen-kit:

Problem med berättelsen

Innan du börjar en oändlig serie omskrivningar av rollfigurerna, kolla efter problem med berättelsen som inte har med rollfigurerna att göra. Är berättelsen intressant? Skriver du i rätt genre? Är intrigen välskriven? Försöker du skriva i någon annan författares stil? Har du gjort nog med research? Är rollfiguren nödvändig för berättelsen? Har rollfiguren den omöjliga uppgiften att berätta berättelsen istället för att visa den? Några råd om hur man tas med de problemen finns bland annat i Skrivkrampskapitlet.

Problem med rollfigurerna

Om berättelsen håller vatten, kolla efter några av de vanligaste problemen med rollfigurerna:

• Du försöker skriva en rollfigur du inte känner. Det är okej att inte veta allt om din rollfigur när du börjar skriva. Att upptäcka den är en del av nöjet med att skriva. Men du bör åtminstone veta något viktigt om rollfigurens kärna – en probersten. Titta på mål- och attitydavsnitten i Karaktäristikkapitlet.
• Du vill inte lära känna rollfiguren. Du vill att den ska vara en stereotyp. Lätt fixat – få bara den tanken ur skallen och börja om. Eller börja teckna serier.
• Du vill inte att rollfiguren ska vara unik. Du vill att den ska låta som alla andra. Hallå! Alla låter inte som du. Och även om du vill att rollfiguren ska vara normal, finns det ämnen som han eller hon gillar mer, vilket gör honom eller henne unik. Sluta försöka vara vänlig mot alla!
• Du försöker härma någon annans röst utan att genomgå utmaningarna först. Du har rollbesatt en vän eller förebild istället för att skriva en rollfigur. Du vet vad du måste göra…
• Du vill att rollfiguren ska bryta någon regel för författare, till exempel vara otrevlig, tråkig eller totalt oförutsägbar. Visst, ett bra mål, men du har fel strategi. Använd reglerna först istället och gå sedan vidare. En sådan rollfigur måste vara ännu bättre skriven än vanliga rollfigurer, ifall du vill behålla publiken.
• Du gillar inte rösten som kommer från rollfiguren. Tja, du har tre alternativ: 1) lär dig gilla den, 2) ta bort rollfiguren helt, eller 3) ändra rollfigurens egenskaper, eftersom det får effekter på rösten. Men då måste du göra om utmaningarna ovan.

Intressantare rollfigurer

Man ska alltid försöka revidera så lite som möjligt. Men om du bestämmer dig för att rollfiguren behöver en rejäl uppfräschning för att få en röst som du gillar bättre, kommer här ett par snabba sätt du kan göra rollfiguren mer intressant:

• Tänk på skådespelaren som ska spela din rollfigur. Skådespelare bestämmer sig för roller delvis baserat på vad de får göra. Se vidare kapitlet Hur man slipper Talking Heads.
• Kom ihåg att låta rollfiguren ljuga! Alla ljuger då och då – skillnaderna ligger i vad vi ljuger om och hur mycket. Låt därför inte din rollfigur ljuga som du gör. Låt honom eller henne ljuga på sitt eget sätt, men helst mer än du gör.
• Och låt dina rollfigurer ha hemligheter. Stora hemligheter, saker som de skäms för, något som ingen vet sårar dem, etc och koppla ihop dem med lögnerna. Då kommer dialogen snart att stråla med subtext och elegans.
• Låt dina rollfigurer lyckas där du misslyckats, och misslyckas där du lyckats. När du inte kunde hitta på en bra replik ska din rollfigur hitta världens bästa. (Du kanske får pröva ett par olika innan du hittar världens bästa…) Men där du fick alla att utropa ”Wow” tappar din rollfigur byxorna.

Den dåliga rollfiguren

Slutligen, om allt annat misslyckas, och du sitter där med en rollfigur vars röst du hatar men som du inte kan göra något åt eftersom den har en viktig funktion i berättelsen och eftersom dess egenskaper i övrigt är bra efter att du har gjort ditt bästa, vilket betyder att du har ett… monster att ta hand om, då finns det bara en sak att göra…

• Försök inte att gömma det. Försök inte att minska tiden rollfiguren är med. Det kommer ändå att märkas.
• Nöj dig inte. Det får dig att se ut som en dålig författare.
• Säg inte att rollfiguren ska vara sådan. Det får dig att se ut som en författare med dåligt omdöme.
• Släng inte berättelsen. Problemet kommer nämligen att återkomma i nästa berättelse också.

Det enda du kan göra är att sikta på publikens halsådror och framkalla några riktiga känslor. Gå tillbaka till fjärde utmaningen och börja fundera på hur den här rollfiguren kan placeras för att ge den känslomässiga effekt du vill skapa. Om monstret inte flyttar på sig, flytta runt de andra rollfigurerna för att få scenen att verka perfekt. En musikalisk liknelse kanske förklarar det här bättre:

Om du har en sångare i en kör som börjar sjunga fel sång under en konsert och inte slutar, få resten av kören att sjunga den sången också. Originalsånglistan kanske måste överges, men harmonin är återställd.

DEL FYRA: DEN LEVER!

Jag är inte en sådan författare som älskar att planera och dyker ner i researcharbetet med liv och lust, eller sätter sig ner och fyller sida efter sida direkt. När jag nu tänker på det är jag kanske en sådan författare som inte gillar att skriva, men som älskar att ha skrivit. Det är inte smärtsamt eller så, men processen är heller inte smärtfri. För varje nytt projekt har jag en ganska lång startperiod om det inte är andra personer inblandade.

Men det finns ett ögonblick i varje projekt som gör det värt mödan. Det är det här:

Jag sitter ensam, omgiven av papper och pärmar, med musik dundrande ur stereon för att täcka mina medvetna tankar, djupt koncentrerad, och skriver på datorn vad rollfigurerna säger och gör. Några av dem pratar om något.

Då, plötsligt, pratar någon genom musiken. Det kommer långt bortifrån, knappt hörbart, men snart blir det starkare och orden börjar bli förståeliga. Jag skriver in dem på rätt ställe i texten, snabbare och snabbare. En annan röst tonar upp och jag försöker hänga med medan rösterna dikterar vad de säger och gör. Det tar inte lång stund innan alla rollfigurer talar och allt jag behöver göra är att lyssna och skriva med kårar ilande längs ryggen.

Det är magiskt. Eller så är jag galen. Hursomhelst är det underbart.