Farmville och Mafia Wars – hur de fångar dig

Det är verkligen inte min grej, det där med Farmville och Mafia Wars (två spel som folk med Facebook-konton kan spela). Men…

Nä, det finns inget efter det men:et. Det är verkligen inte min grej. Jag tycker att det är idiotiskt att lägga ner tid på sådana saker som inte ger någonting. I kontrast till Wikipedia:

* Wikipedia kommer finnas kvar om 100 år, eftersom det har fria licenser (vem som helst kan göra kopior av allt)

* Wikipedia finns inte till för att göra ett företag rikt (och har inte ens annonser)

* det hjälper andra människor att göra saker på Wikipedia

(för att bara ta tre exempel)

Jag säger bara: Tamagotchi. Furby. Lolcats. Kedjebrev.

Men det finns trots allt förklaringar till att Farmville och Mafia Wars fungerar så otroligt väl som affärsmodell. Jag hoppas att du som använder Farmville och Mafia Wars tänker till lite och läser följande artikel: 6 Devious Ways Farmville Gets People Hooked.

Världens bästa grupp

Sherry: Oh, I love making people laugh. To me, humour is like medicine!

Niles: (till Frasier) I guess we’re in the placebo group.

[Källa: Frasier, avsnitt ”Dad Loves Sherry, the Boys Just Whine”]

Det är lätt att påstå att något är sant. Alltid tror någon på vad man säger. Men det finns vissa jobbiga typer som vill tänka själva. För att testa ifall något är sant brukar de fråga efter bevis. Och det är lite bättre än att bara lita på vad folk säger. Särskilt nu när valet närmar sig här i Sverige, kan det vara bra att vara lite skeptisk till alla vallöften och och se om de siffror som politikerna kommer med stämmer. Men jag vet av egen erfarenhet hur lätt det kan vara att göra fel här.

När jag gick på universitetet (Uppsala 1995-1999) fick vi inte lära oss mycket av det här. Jag trodde att vi skulle diskutera mer sånt här på universitetet, men till exempel på litteraturvetenskapliga institutionen där jag gick i ett år, pratade vi mest om belägg. Som om något var sant för att det gick att hitta belägg för det. Jag kan hitta belägg för allt. Det finns källor och argument för alla möjliga positioner. Men det betyder inte att allt är sant.

För egen del börjar jag alltmer tänka i termer av kontrollgrupper (se även engelskspråkiga Wikipedias artikel Scientific control) eller för att använda en annan TV-serie som utgångspunkt:

Mallory (till Leo, om Sam): He’s in favor of school vouchers.

Leo: No, Mallory, he’s really not. . . . [The position paper is] ‘opposition prep’…. When we’re getting geared up for debate, we have the smart guys take the other side.”

[Källa: Vita huset, avsnitt ”Six meetings before lunch”]

När man läser något, bör man alltså försöka att argumentera i motsatt riktning, att sätta ”inte” före sina argument för att se om det går att hävda motsatt sak (och om det inte alls går att argumentera emot något så är det snömos). Egentligen är det en sida av myntet källkritik, men man bör också använda det på sig själv. D.v.s. om man har egna funderingar på att göra något eller argumentera för något är det smart att ägna lite tid åt att fundera på om det inte kan vara på något annat sätt.

Eller som de säger i en tredje TV-serie:

MacGyver: Now you take your psychologists. They’ll tell you when someone thinks they have you all figured out, that’s when they’re the most vulnerable.

[Källa: MacGyver, avsnitt ”The Golden Triangle”]

Det här sättet att tänka, med kontrollgrupper, är ett bättre sätt att testa om något är sant än att bara begära belägg. Kan det vara osant? Eller finns det någon annan metod/hypotes som är bättre?

Den som började med det här (tror man i alla fall) var en engelsk marinsläkare vid namn James Lind. Han levde på 1700-talet, när skörbjugg var ett stort problem för de olika flottorna. Skörbjugg dödade i många fall fler sjömän än vad sjöslagen gjorde, vilket kanske låter som något positivt, men vad det betydde var att förhållandena var så dåliga på väg till sjöslagen att så många dog på vägen dit att vinnaren inte nödvändigtvis vann p.g.a. överlägsen taktik, utan på mer mat.

Lind försökte komma på ett sätt att bota sina patienter och prövade lite olika saker, så där som läkare tenderade att göra: lite av ditt (åderlåtning, till exempel) och lite av datt (mindre mögligt bröd, till exempel). Men Lind gjorde något originellt. Han delade upp patienterna i sex olika grupper och behandlade dem exakt likadant – förutom i ett avseende, nämligen vad han gav dem för medicin. Sedan bokförde han hur de olika grupperna tillfrisknade, om alls. Och fann då att de som han gav citrusfrukter återhämtade sig bäst. Ingen visste då att citrusfrukter var rika på C-vitamin, men genom att han hade jämfört olika grupper med varandra kunde han förklara vilket som var bäst.

Det där kanske låter banalt idag, men faktum är att det är många som aldrig använder kontrollgrupper. De tror att det räcker med att hitta belägg för sina egna åsikter (”titta, en studie visar att det är bra med X”), eller kanske till och med (om de anstränger sig lite) att hitta motargument mot motståndarens hypotes (”och här finns det ett uttalande från Statistiska centralbyrån som bevisar att Y har fel”). Och ibland använder man falska kontrollgrupper.

Det kräver tid att argumentera på det här sättet, att kolla upp ifall det finns andra synvinklar som är bättre. Men tänk om fler gjorde det! Då skulle vi kunna slippa de flesta dåliga argument som egentligen handlar om animositet, och komma närmare kärnan, nämligen vad som är bäst för störst antal människor.

Vad har Star Trek med Wikileaks att göra?

Inte James T. Kirk eller Julian Assange direkt, men de hade nästan samma åsikt alla tre

Jag har inte sett just den här frågan förut: Vad har Star Trek med Wikileaks att göra? Därför tänkte jag att jag ställer den.

Star Trek är en science fiction-serie som först gick på 1960-talet, långt innan jag föddes. Därför kanske det krävs lite förklaring innan du automatiskt gör kopplingen mellan Star Trek och Wikileaks (som alltså inte har med Wikipedia att göra, trots förledet ‘wiki‘). I den första säsongen gick ett avsnitt som hette ”A taste of Armageddon” (‘en smak av Armageddon’), där stjärnskeppet Enterprise, under kapten James T. Kirk, besöker en planet som heter Eminiar VII. Planeten ligger i krig med den näraliggande planeten Vendikar.

Men när Kirk och Spock åker ner till planeten ser de inga tecken på krig. Ändå säger några eminianer att planeten nyligen träffats av en fusionsbomb. Kirk och Spock får dock snart reda på att hela kriget är simulerat: datorer bestämmer strategin, släpper fiktiva bomber och räknar ut hur stora skadorna skulle ha varit. Istället för att allting förstörts anmäler sig alla som befunnits sig inom ”sprängradien” till ett center där de frivilligt går in i bås och blir disintegrerade. Allt är rent, logiskt och kliniskt.

I sann Star Trek-anda beslutar sig Kirk för att Eden inte är till för människorna, tar sig till Eminiars datorer och förstör dem, så att eminianerna inte ska kunna fortsätta sitt krigsspel. Anledningen är intressant:

Death… destruction, disease, horror… that’s what war is all about, Anan. That’s what makes it a thing to be avoided. You’ve made it neat and painless. So neat and painless, you’ve had no reason to stop it. And you’ve had it for 500 years. [Källa]

Eller som min vän Anders Ohlson brukade prata om: War is hell (citat av general Sherman). Det är en sådan kliché med ”war is hell” att vi ibland glömmer bort att krig är tänkt att vara något vi ska undvika.

Därför är det med blandade känslor jag läser om hur Wikileaks läckor sätter folk i fara. Det är tråkigt att de riskerar att dö. Men det är det krig handlar om. Det är därför vi ska undvika det. Allt annat är ett misslyckande.

Vilket är värst: manga eller verkliga övergrepp?

Jag skriver inte ofta om allvarliga saker. Jag skriver oftare om saker som film, TV, Wikipedia och skrivande, som visserligen är viktiga för mig, men som knappast får folk att gapa av häpenhet eller koka av ilska. Några gånger har jag skrivit om allvarliga saker: En gång skrev jag om hur folk bränns levande idag. En gång skrev jag om hur viktigt det är att vaccinera sig. En gång rekommenderade jag ett tal som Stephen Fry håller om hur kyrkan inte är en kraft för det goda.

Nu är det dags igen. Jag har sedan jag gick ur skiljedomskommittén på svenskspråkiga Wikipedia försökt att hålla mig utanför barnporrfrågan, eftersom det alltid finns risker att man blir missförstådd. Men när jag läste den nya bloggen Saker att tänka på kunde jag inte låta bli att tycka att författaren har en mycket rimlig inställning:

Från det att jag var tolv år gammal finns min rapport av övergrepp dokumenterade i min sjukhusjournal, jag berättade men det fanns inte resurser eller intresse att hjälpa mig på något plan. Det tog några ytterligare år försöka skaffa hjälp, göra något åt brottet och de själsliga och fysiska skador jag åsamkats. Men i slutändan fick jag klara mig själv så bäst jag kunde. Gärningsmännen går fria.

Jag är inte en tecknad figur. Jag har känslor, jag kan vara rädd, ledsen och nära nervsammanbrott på riktigt, och det som hänt mig har hänt på riktigt.

Jag är förolämpad av att det som har hänt mig kan jämställas ens någonstans i närheten av en tecknad åldersambivalent figur. Den arbetsinsats som ägnats åt att granska innehållet på hårddiskar, förbereda material för ett åtal och faktiskt drar in en hel del resurser av polis, utredare, åklagare, försvarare och alla inblandade… vilket slöseri. För ett ringa barnpornografibrott. För tecknade bilder. Som är åldersambivalenta.

Jag önskar att det hade funnits ett sådant maskineri på plats när jag behövde hjälp, och jag skulle banne mig hoppas att ett sådant maskineri finns på plats när ett riktigt barn behöver hjälp!

Det är inte så att jag förordar att man ska strunta i mindre brott till förmån för grövre brott. Mindre brott är ofta grogrunden för de som senare blir yrkesbrottslingar. Däremot tycker jag att man ska hjälpa verkliga offer innan man sätter igång att hjälpa eventuella offer.

Jag har träffat Oscar Swartz ett par gånger. Han är trevlig och intelligent. Och han gör research. Nu senast bloggade han om hur de här bilderna ser ut, som mangakännaren blev dömd för. Så här skriver han om det. Och bloggaren Karl Andersson skriver om vad Ecpat borde satsa på framöver.