Einsteins problem

Jag hörde en gång ett ordspråk. Nu har jag googlat fram att det är Georg Christoph Lichtenberg som skrev ner det ca 1773, och via Wikiquote hittat att det i original fanns i hans anteckningsbok D så här: ”Wenn ein Kopf und ein Buch zusammenstoßen und es klingt hohl, ist denn das allemal im Buche?” Fast jag hörde det så här:

”När en bok och ett huvud stöter ihop och det låter ihåligt, är det inte säkert att det är bokens fel.

Först trodde jag inte att jag gillade citat, men jag har insett att jag strör citat omkring mig. Jag har tidigare beskrivit hur jag använder uttrycket primum non nocere för att analysera vad texter måste åstadkomma som lägstanivå för att lyckas, och hur Simpsons förklarar hur en kung känner när en tiggare känner sig som en kung för att inte talas om Mark Twains odödliga ord om sin status som icke-död. I alla fall, det här citatet gillar jag därför att det nästan tvingar mig att inte tycka att en bok är dålig. Därför försöker jag hitta flera tolkningar och vinklar på allting, från reklamjinglar till filmer och sångtexter.

Det är också orsaken att jag försöker att välja lite mer noggrant vad jag läser. Det är helt enkelt jobbigt när man lägger ner betydande tankekraft på något som bara är dåligt. Resultatet blir att jag inte tittar på dokusåpor, allsång på Skansen/Liseberg/spåret/någonstans, eller sport. Det har inte med snobbism att göra, utan med att jag kan göra bättre saker av mitt liv. Såsom att titta på C-filmer, lyssna på samma musik jag har lyssnat på den senaste tiden, eller skriva blogginlägg och Wikipedia-artiklar.

Men det är också därför varje tavla och varje bokrygg jag har hemma blir sönderstirrad och genomanalyserad. Jag går omkring när jag pratar i telefon (och annars också), och då hjälper det att ha saker som kan betyda många saker. Länge hade jag ett närmast otolkbart citat fastsatt på mitt tangentbord. Det var en del ur en minnesanteckning som en av världens mest säljande och produktiva författare, Erle Stanley Gardner (som skapade Perry Mason), gjorde inför ett brev han skulle skriva till Gene Roddenberry (som skapade Star Trek) när denne hade skrivkramp:

Den flödande eller icke-statiska intrig-teorin

Förklara för honom teorin om den minsta gemensamma nämnaren i fiktion och teorin om att kombinera två konventionella utspel ["gambits"], och dessutom teorin om överlappande [eller "att överlappa"] impulser och intrigstruktur, och teorin om att plocka upp en kontaktyta ["point of contact"] som ligger långt ifrån huvudintrigsekvensen och om det är absolut nödvändigt, ge honom hemligheten bakom intrigkoncentration.”

(citerat i Star Trek Creator, s 157)

Jag har suttit med det citatet framför mig i flera års tid, och trots att jag har läst Erle Stanley Gardners författarbiografi är jag egentligen inte närmare att förstå vad den gemensamma nämnaren i fiktion är eller hur man kombinerar två konventionella utspel, eller mest lockande av allt, hur man koncentrerar en intrig. Irriterande nog fortsätter Star Trek Creator med att säga att Roddenberry aldrig hade skrivkramp igen. Jag vill veta!

Å andra sidan vill jag också fundera.

En av de tavlor jag därför uppskattar mest är den tavla som hänger i mitt bibliotek (ja, vi har ett bibliotek). Den föreställer Albert Einstein som ser mycket bekymrad ut. Bredvid honom finns ett av hans många smarta citat.

Den tavlan får mig alltid att fundera. Citatet går nämligen att tolka på så många sätt. Fundera gärna lite själv:

Do not worry about your difficulties in mathematics. I can assure you mine are still greater.

Jag vill minnas att jag har läst citatet i ett brev till ett barn som skrivit och varit ledsen över att det hade så svårt med matten.

Okej, här har vi alltså en av världens smartaste människor. Därför blir hans problem med matte ännu jobbigare. För vem ska han fråga när han kör fast? Det här är inte ett ovanligt problem. När Leonardo da Vinci mötte ett problem som han inte kunde lösa sökte han en större hjärna – åtminstone enligt Star Trek Voyager.

Det är bara en aspekt av saken.

Jag har själv hittat åtminstone fem-sex aspekter till på det citatet. Hur många hittar du?

Och allt det här bara för att en kille som varit död i flera hundra år inte ska kunna säga att mitt huvud inte klingar ihåligt de få gånger någon kastar en bok på det.

Hur dumt är inte det…

Jag kan bara hålla med…

Om man ska lista de tio bästa filmerna från 00-talet, tror jag inte att man kommer så långt från hur jag själv hade rankat om man hade följt denna lista. Missa inte heller de andra topp tio från de senaste årtiondena.

Se inte den här videon

Det här kan låta som ett försök till omvänd psykologi, men det är inte alls så. Jag avråder dig verkligen från att se den här filmen.

Ämnet är kanske inte lika poppis som det här med Johan Falk eller Jemima Rooper (de två ämnen som konstant toppar läslistan på min blogg, av någon anledning), eller något jag kan något om som Wikipedia eller att skriva, men det är viktigare. Det här händer på riktigt, just nu, och det ser inte ut att ta slut inom den närmaste tiden. Vad pratar jag om? Jag pratar om att det idag, 2010, pågår anklagelser om häxeri – och de som anklagas bränns levande! Du läste rätt.

Jag fick veta om den här videon via det här blogginlägget där författaren skriver att filmen togs av en frilansjournalist, som nu försöker sprida den för att få ett stopp på sådana sedvänjor som att misshandla småbarn för att de håller på med häxeri, utan att västerländska medier har velat rapportera om det här. Inte många andra har gjort sådana här reportage där vi får se häxor samlas ihop och brännas. Inte brännmärkas, alltså, utan brännas inte på bål men i en grop. Det kanske är som med folkmordet i Rwanda. Folk vill inte titta eftersom det är för hemskt.

Och det är så hemskt att man knappt kan tro att det är sant. Hjärnan tolkar det som Hollywood-effekter. Men det är när man ser omgivningens och offrens reaktioner som man förstår att det här inte är fejkat. Mobbens ilska – hundratals slag med tjocka pinnar, och hur de slänger ner folk som försöker fly gång på gång igen. Mest skrämmande är kanske mannen som gett upp. Deras brott? Enligt beskrivningen ”Five people suspected to be witchcrafts were bruterly murded in kisii Nyamataro Village after the accused them of possession of charms.” De ägde amuletter.

Men oavsett hur hemskt det är måste vi titta. Vi måste titta. Vi måste se att det här händer och vi måste göra något åt det. Alla behöver inte åka dit för att stoppa det rent fysiskt (även om det vore bra om några gjorde det), utan det kan räcka att vi börjar hos dem närmast oss och faktiskt pratar om att det här händer. Idag. Vi har ett nytt år framför oss. Kan vi försöka se till så att det kommer en nollvision på sådana här saker också? Kan vi få folk att bli lite mer rationella? Kan vi försöka bry oss lite mer om varandra?

Okej, och nu till videon. Jag hoppas att du tittar och jag hoppas att du inte tittar. Oavsett hur du gör, tänk på att det inte spelar någon roll. Det som spelar någon roll är vad du gör nu.

VARNING: MYCKET STARKA BILDER!

Byta mobil – för nybörjare

En likadan mobil som min

Senaste gången jag bytte mobiltelefon var någon gång strax efter millennieskiftet. Min första mobil gick sönder eftersom den trillade ur min ficka, ner på marken och – blev överkörd av en bil. Det var en Nokia 3310. Jag fick den utbytt mot en likadan, se bild till höger. Den har sedan dess tappats i golvet ett otal gånger och hållit, varit med om ett enda batteribyte och klarar fortfarande att minnas hela 99 kontaktuppgifter och 10 (!) SMS. Eftersom den har fungerat, och eftersom jag har varit arbetslös delar av tiden har jag varken haft anledning eller pengar att byta ut den mot något mer avancerat. Jag har fått klara mig utan musik, MMS, inbyggd kamera, mobilspel och annat krafs. Musik har jag haft separat, liksom kamera, och jag har aldrig varit mycket för datorspel. MMS har jag lyckats få tag på via min operatörs webbplats, de få gånger någon har skickat sånt till mig. Dock har jag själv komponerat några ringsignaler själv så att jag ska slippa de irriterande signaler som medföljde.

Men nu, i stort ett decennium senare, har jag börjat inse att mitt behov har växlat. Inte minst det faktum att jag åker omkring mycket mer sedan något år, och att jag har mitt eget företag numera. Jag har därför börjat fundera i termer av att byta mobiltelefon. Problemet är bara att saker och ting har förändrats så himla mycket på det här decenniet. Bara kolla på den i nuläget senaste Nokia-telefonen: det är så nära en bärbar dator (eller kanske snarare en netbook) man kan komma. Fast då ingår (förstås) film/fotokamera och en separat fotokamera, GPS, WLAN, Bluetooth, FM-sändare, mediaspelare för ljud och video, och stereohögtalare. Och det är inte som att jag inte haft annat för mig än att hålla mig uppdaterad om hur mobilbranschen fungerar. Jag har inte tagit mig den tiden man behöver för att kunna säga att jag behärskar den världen. Som icke anställd på exempelvis The Phonehouse tycker jag inte att jag ska behöva kunna utläsa och förstå fyrtio förkortningar eller mer för att veta vad det är jag köper. På samma sätt som jag tycker att det är helt normalt att en sofftillverkare/försäljare eller en musiker vet mer om sina respektive områden än vad jag gör – och inte förväntas kunna sätta mig in i deras miljö när jag ska interagera med dem.

De här två sakerna i kombination betyder att jag i stort sett fastnade. För att få något slags grepp började jag göra en del research. Först var det planlöst, eftersom jag trodde att det här skulle bli en lätt match. Jag är ändå inte lastgammal, arbetar i en datormiljö och har lätt att lära mig saker. Det visade sig vara en fåfäng förhoppning.

Jag började med att konstatera att jag, som varit med på FSCONS och propagerat för fri programvara vid ett antal tillfällen, bör stötta fri programvara även här. Android verkade vara det som hade flest anhängare bland de stora mobiltillverkarna, och listades till och med som ett av operativsystemen på till exempel Prisjakt där jag jämförde i början. HTC Hero var en tidig favorit, delvis eftersom jag har en vän som har en sådan, delvis därför att den verkade ha många av de egenskaper jag eftersökte.

Sedan insåg jag att jag inte till fullo hade förstått problemet. Säg att jag hade köpt en sådan mobil – då uppstår ett antal följdfrågor:

• kan jag behålla mitt telefonnummer?
• kan alla mobiltelefoner ha abonnemang eller är vissa ”enbart kontantkort”?
• hur gör jag för att kunna surfa när mitt tidigare abonnemang inte täcker sånt?
• måste jag byta abonnemang?
• hur gör man för att byta abonnemang?
• vilket abonnemang är bäst?
• vad ska man leta efter i ett abonnemang?

Frågorna kom inte allihop på en gång, och de var inte alltid lätta att formulera. Framför allt saknade jag någon central plats där allt sånt här stod förklarat för någon som inte har bytt mobil de senaste åren. Inga checklistor helt enkelt, som det finns för rätt mycket annat.

Jag lyckades så småningom hitta svar på ett par av frågorna via olika sidor:

• Behålla telefonnumret, här och här
• Prisjämförelser mellan olika operatörer,  här och här
• Några andra frågor här och några guider här

En närmare koll visade att mitt abonnemang inte längre säljs. Det har det inte gjort sedan 2005. Jag har helt enkelt ett gammalt abonnemang som numera är överträffat på rätt många punkter, inklusive pris. Troligen har några av de telefonförsäljare som ringt haft mycket bättre erbjudanden. Strunt samma. Nu gäller det bara en fråga och det är valet av abonnemang och där finns det en faktor som de ingen prisjämförelsetjänst verkar ha insett. Om jag inte har haft möjlighet att skicka MMS tidigare, och om det har varit ganska dyrt att ringa, finns det stor chans att jag kommer att ha liknande telefonvanor före som efter mitt telefonbyte? Knappast, va? Men hur vet man då vilket abonnemang som passar mig? Är/kommer jag vara/bli en ”normalanvändare” eller en storanvändare? Jag har ingen aning. Eftersom jag riskerar att binda upp mig för två år framöver är jag naturligtvis mån om att det här ska bli en lösning som jag kan trivas med i det långa loppet. Så att jag sedan ska kunna glömma bort hur man gör och koncentrera mig på det som är viktigt och faktiskt använda telefonen.

Jag får en konstig vision om hur det skulle vara om andra branscher behandlade sina kunder på samma sätt. Själv hade jag inte gått med på att binda upp mig att gå till samma mataffär varje gång jag skulle handla de närmaste två åren. Eller att lägga ett par timmar varje dag i drygt en vecka på att långsamt få reda på hur jag skulle göra för att byta mitt köksord. Eller att man när man ska se på en film som man har köpt ska vänta ett par minuter innan filmen börjar eftersom det är både trailers och varningar om att man inte ska kopiera filmen. (Vänta här… är det inte så det fungerar, det där med… köksbordet?) Slutsatsen är att branschen har skaffat sig ett riktigt stort ”dra år helvete-konto”, eftersom alla ändå tänker köpa deras varor. De kan göra vad de vill. Frågan är vad som blir nästa grej. DNA-identitetskollar, ett halvårs väntetid på sin vara, och allt sämre hållbarhet, gissar jag.

Och nu börjar det bli dags för mig att faktiskt välja modell själv (för det har jag inte gjort än), så att jag också kan pumpa in mer pengar i den här branschen. Vi får se om den telefonen håller lika länge.

Vad struntar du i?

Inget är perfekt.

Det ligger inte något kontroversiellt i det påståendet. Men det finns en följd av det påståendet som de flesta inte tänker på, eller i alla fall väljer att blunda för. Den följden är att om du ändå tycker om något, vilket jag utgår ifrån att du gör, så väljer du att bortse från de negativa sidorna hos den saken eller den personen. Om du är sambo med någon så vet du exempelvis om dennes/dennas personliga fel, men väljer att acceptera personen ändå. Du vet säkert om att du själv har liknande fast andra brister. (Om du inte visste det, kan jag försäkra dig om att det har du.) När du köper en ny pryl kan du älska dess förmåga att [skruva åt saker hårdare än du skulle kunna själv/spela in TV-program och visa dem med förskjutning/vara snygg] men samtidigt vara missnöjd för att den kostade mycket eller att den ibland inte fungerar som den ska. Så länge du väljer att blunda för de sämre egenskaperna, får prylen vara kvar.

Likadant är det med litteratur, film och musik, etc. Du vet säkert om att hjälten i Karl-Bertil Jonssons julafton är en tjuv, men väljer att överse med hans brott av olika skäl. Och du vet säkert om att det finns missar och tabbar i Star Trek. Du kanske däremot inte tänker på alla luckor i intrigen eller dåliga beslut som behövs för att intrigen ska fungera eller hur lätta vissa intriger hade varit att lösa.

Över huvud taget är problem med intrigen sådant som du antingen accepterar eller inte. Det hänger nära samman med två begrepp som inte finns på svenska, willing suspension of disbelief och first, do no harm (det senare skrev jag om här.) Vilka problem du accepterar, beror på vilken smak du har. Vissa blundar för nackdelarna med exempelvis sin politiska ståndpunkt genom att ta upp nackdelarna med motståndarens ståndpunkt – som om den andres fel skulle göra ens egna fel bättre.

Det är dags att vi slutar vara antingen-eller-människor, att vi slutar tvinga folk att välja mellan finkultur eller populärkultur. Eller mellan sport och kultur. Eller mellan Wikipedia och NE. Eller mellan höger och vänster. Och så vidare, ad infinitum. Istället bör vi inse att vi alla är positionerade på olika punkter längs en skala, där vi struntar i vissa egenskaper, tycker båda sidor är lika bra, tycker båda sidor har stora problem, ser en tredje väg och förändras från dag till dag.

För när vi gör det, när vi ser saker som relativa, då har vi möjligheten att börja se saker som de verkligen är.

Så även om allt inte är relativt, går det rätt bra att bara… strunta i det.

Felringt, så att säga

Man kan i viss mån mäta hur framgångsrikt Wikipedia är genom att titta på besöktsstatistik. Men det finns andra mått som jag tycker är mer tillförlitliga. Jag fick exempelvis en smärre chock när min pappa, som av födsel och ohejdad vana vägrar använda datorer på ett sätt som får våra svenska riksdagsledamöter att likna Barack Obama, berättade för mig om Wikipedia. Då har Wikipedia nått långt. När min farmor har börjat prata om Wikipedia kommer jag att pensionera mig från Wikimedia Sverige för då bör vi ha kommit så långt att Wikipedia används som den enda tillåtna källan på universiteten – i Uganda.

Ett annat mått på hur välkänt Wikipedia är, är alla fel som börjar uppstå. Jag tycker till exempel inte att det är konstigt att vi ser alltfler människor som inte vet vad Wikipedia är för något och försöker lägga in sina företag eller sina åsikter. Jag misstänker att folk gör samma misstag när det gäller telefonsamtal till SOS Alarm och frågar om vädret. Det är bara det att just nu drabbar det mig personligen. (Tänk på att Wikipedia drivs av frivilliga, inklusive det jag gör.) Eftersom jag är presskontakt står mitt telefonnummer och min epostadress väl synliga på Wikipedia. Det har inte varit några problem de senaste två-tre åren. För ett par månader sedan hände något. Folk började ringa som tokiga. Ett par gånger i veckan ringer folk och frågar om jag kan ta hand om biljettbokning till flyget. Det är förståeligt. Killen hade sökt på sitt flygbolag, hittade Wikipedia före flygbolagets webbplats, såg inget telefonnummer eller bokningsgrejer, men däremot länken Kontakt, klickade där, såg ett nummer och slog numret direkt – utan att tänka på att det står att numret inte går till en telefonkatalog.

Den senaste tiden har jag därför svarat på frågor om bostadsbyten, jultidningar, telefonnumret till Noomi Rapace (killen hade ett manus, ifall du skulle råka läsa det här, Noomi), vart man vänder sig för att överklaga felaktig vård av sjuk son, och inte minst Jehovas vittnen. Tänk dig själv om det skulle hända 2-3 gånger i veckan. Alltid nya frågor. Jag ser heller inte att det minskar, snarare tvärtom. Och numera drabbar det inte mig bara, utan också min sambo, som har fått lära sig olika varianter av ”Nej, du har ringt till presskontakten för svenskspråkiga Wikipedia”. Hur det kommer att bli när min fyraårige son börjar (få) svara i telefon mer regelbundet vill jag nog inte tänka på.

Med tanke på att jag på sätt och vis är Wikipedias ansikte utåt i Sverige kan jag inte med att bara lägga på eller vara otrevlig. Samtidigt bör det vara lätt att få tag på någon som kan svara på frågor om Wikipedia. Så hur gör jag? Jag tror att det som krävs är en tydligare skrivning i vänstermenyn (”Kontakta Wikipedia”), mer utbildning till folk som surfar på nätet, tydligare åtskillnad på Wikipedia och andra träffar i Googles lista (officiella webbplatser kanske har annan färg, eller Wikipedia läggs i högerkant), men kanske framför allt att vi ger någon betalt för att ta emot de där samtalen (inte nödvändigtvis mig) – för faktum är att det behövs någon sådan. Om någon telefontjänst vill sponsra Wikimedia Sverige så att vi har råd med en person som kan svara i telefon kan vi säkert fixa något coolt av det också.

Min gästblogg på Stjärnkikarna

Under Wikipedia Academy i Stockholm mötte jag flera företrädare för Webbstjärnan. För er som inte vet vad Webbstjärnan är, kan jag berätta att det är en tävling för skolungdomar i att publicera sig på nätet. Den sponsras av II-stiftelsen eller som de är mer kända .se. Det är de som har hand om toppdomänen .se.

I alla fall, folket på Webbstjärnan bad mig att gästblogga om MediaWiki, programvaran bakom exempelvis Wikipedia. Resultatet kan ni läsa här.

Det innebär att jag har skrivit i och blivit intervjuad i Svenska Dagbladet, Dagens Industri, Newsmill, Dagens nyheter, Sveriges Radio, Metro, Aftonbladet, Journalisten, Teracom-bloggen, Internetbrus, Pedagogiska magasinet, Smålandsposten, Computer Sweden, Realtid, Piteå-tidningen, Helsingborgs Dagblad, Second Opinion, Din Teknik, Tidningen VI, SVT, ETC, Lärarnas tidning, Kupé, Göteborgsposten, DR (danska radion), Sydsvenskan, Vestmanlands Läns Tidning, Forskning & Framsteg (på sätt och vis), Vårt Göteborg, och säkert en del andra också. (Noterbart frånvarande är TV4 och Expressen.)

Jag har också föreläst på Chalmers, Kungliga Biblioteket, National Institutes of Health, Stockholms universitet, Lunds universitet, IT-universitetet, bokmässan i Göteborg, stadsbiblioteket i Göteborg, i Bonnierhuset i Stockholm, på bibliotek och skolor i Härnösand, Gnosjö, Umeå, och flera andra ställen. (Jag saknar bl.a. Uppsala universitet, där jag själv gick i över fem år.)

Dessutom har jag snackat eller haft mailkontakt med Anna Anka, Jessika Gedin, Erik Hörstadius, Oscar Swartz, ett par riksdagsledamöter (Karl Sigfrid, Lage Rahm, Mehmet Kaplan, Margareta Cederfelt, Per Westerberg, Jan Björklund), Sue Gardner (vd för Wikimedia Foundation), Jimmy Wales (grundare av Wikipedia), Calandrella, Eva Hemmungs Wirtén, Per Gahrton, Linda Skugge, Unni Drougge, Sanna Ehdin, Arne Ekman (chefredaktör för NE), Alexander Bard, och många, många fler, som jag bl.a. tagit kort på under bokmässan i Göteborg de senaste fyra-fem åren.

Det är helt enkelt ett liv i sus och glamoröst dus att vara presskontakt för svenskspråkiga Wikipedia.

[UPPDATERING: Och nu har jag också föreläst för SVT.]

Men vad sjutton?…

Ibland får man bara acceptera att världen är konstigare än man trott. Jag har tidigare berättat om de där konstiga utlänningarna, men världen är bra mycket märkligare än så. Och jag har också berättat om reklam. Tänk nu, om de där sakerna på något sätt blandades ihop, och på sant homeopatiskt sätt blandades ut så att det blev starkare (ja, fråga inte mig), och sedan bara kördes genom en mixer. Då kanske resultatet skulle se ut så här.

Statistik är kul

Oaktat Mark Twains berömda sentens om tre sorters lögner, så är statistik rätt spännande. ”Nyligen” publicerades nämligen en studie som visade att Wikipedia tappade grymt många skribenter. (Jag skriver nyligen, för dr Ortegas studie publicerades i somras, men det var först nyligen som tidningarna började skriva om den.) Som tidningarna hoppade på det här! Wikipedia är dött, döende eller åtminstone svårt sjukt, skrev folk. Spekulationerna om varför antalet sjönk rusade allt snabbare: ”Det är för svårt med alla regler”, ”Folk på Wikipedia är för ovänliga”, ”Allt är redan skrivet”, ”Vi har redan rekryterat alla som vill skriva”, etc.

Nu visade det sig att dr Ortega hade beslutat sig för att räkna alla som hade registrerat sig och gjort en redigering som en användare. Logiskt, va? Nja, rätt många registrerar sig på Wikipedia för att de tror att de måste. Andra registrerar sig för att klottra mer ”osynligt”. Det finns säkert andra förklaringar. Kontentan är i alla fall att det är ganska många som bara gör en enda redigering. Den långa svansen, ni vet. Wikistats, den officiella statistiksidan för Wikipedia, räknar därför istället bara folk som gjort minst 5 redigeringar – per månad. Om man tittar på de användarna, så är det inte lika brant neråtkurva där. Lite mindre dramatiskt för tidningarna, alltså, vilket gör att det inte kommer att skrivas något om det.

Men problemet är faktiskt större än så. Det finns ett grundläggande antagande i dr Ortegas studie, som Erik Zachte, Erik Möller och dr Ortega själv nu håller på att ifrågasätta, nämligen hur man vet att en användare slutat redigera på Wikipedia.Originalstudien utgick ifrån alla som inte redigerade den här månaden men tidigare hade varit aktiva hade slutat (eller ”dött” som det faktiskt kallas). Om man drar ner på sin Wikipedia-aktivitet under en månad har man alltså slutat, enligt det sättet att räkna. Med tanke på att det är betydligt fler som redigerar nu än för ett år sedan är risken för att folk ska göra sådana uppehåll större. Ju fler som arbetar i en fabrik, desto större antal människor har semester samtidigt, eller hur?

Och hur kul är sånt att skriva om?

Hur kommer historien se på oss?

Hur kommer historien se på oss? Det finns förstås inget svar på det förrän vi kommer dit och då har frågan skjutits fram. Vi kan fundera på vilka frågor de kommer att ta upp (hur kommer man att se på klimatfrågan? Kommer Bert Karlsson ses som den som förbättrade den svenska melodifestivalen mest?), men troligen kommer den framtida historien vara lika fylld av faktafel, misstag och medvetna omtolkningar av vår tid, som vår tids historiesyn är.